onsdag 30 juni 2010

Las Manos de Orlac


Det här är en gammal text, från januari 2009. Jag insåg att den, likt flera av Malcolm Lowrys romaner, aldrig skulle bli klar och bestämde mig för att lägga upp den i ofärdigt skick. En passande hyllning, kanske. Eller en "Smiley Smile" istället för en "Smile", eller bara osammanhängande ramblings med ett sedvanligt avstamp i barn- och ungdomen.

Från 1986 till 1990 konstruerade jag egna topplistor, med påhittade band och låtar. Album- och singellistor från USA, Storbritannien, Tyskland och Kanada, varje vecka under ungefär fem års tid. Ibland behövde jag ett skivomslag till särskilt betydelsefulla artister, och då konsulterade jag min bror, avgjort en skickligare formgivare. Ett av mina band hette L12 Bong 15, döpta efter ett skivnummer på en Depeche Mode-tolva. De hade i min värld haft några stora singelhits, och inför omslagsdesignen gav jag vissa direktiv om vad som skulle tas med, såsom låttitlar och övergripande estetisk linje (tänk laserspektrum, raka linjer, teknologi, framåtrörelse). Däremot hade jag inte alla titlar klara, varför min bror bjöds in att fylla ut med egna förslag. Han döpte en låt till ”The Hands of Orlac”, vilket jag tyckte var briljant. Trots det släpptes den aldrig som singel.

2008 läser jag Malcolm Lowrys ”Under the Volcano” och på sidan 25 refereras det till en filmaffisch:

Las Manos de Orlac, con Peter Lorre.

Nog visste jag någonstans i bakhuvudet att det fanns en film med den storartade Peter Lorre som hette ”The Hands of Orlac”, och naturligtvis hämtade min bror titeln därifrån, medvetet eller omedvetet. Ändå var det smått svindlande att tas tillbaka till just den här epoken, när man var sin egen Kaj Kindvall. Det var väl inte det man såg framför sig inför det första ordentliga mötet med Lowry. En kompis häcklade mig för att jag läste ”Under the Volcano” 20 år efter honom, men jag var verkligen inte redo för ett sånt här undanglidande berättande förrän nu. Jag såg filmatiseringen för tiotalet år sen och tyckte om den, sköt romanen framför mig och ville egentligen hellre läsa ”Ultramarine” först. Dels för att det är Lowrys debut, dels för den trevliga titeln och den mysiga brittiska duon som tog sitt namn efter den.

Det lackade mot jul och min mor frågade vad jag önskade mig i julklapp och jag svarade ”jag vill inga julklappar ha, men jag vet att du kommer att insistera, så jag blir glad om jag får 369 spänn till Criterionutgåvan av John Hustons filmatisering av ’Under the Volcano’”. Sagt och fått. För så här var det: bara några sidor in i boken insåg jag att det enda raka var att gå till botten med det här, att vulkanisera sig fullständigt, och ska man dra in filmen i det hela duger bara Criterion.

Så julen kom, med fasta tider för gröt, julmusik (Jussi Björling och Band Aid), en omsorgsfull dukning, Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons Julafton, julklappsöppning (åh, ”Under the Volcano”!). Det var sköna dagar, mycket ledig tid, lite enkla översättningsjobb, promenader, några parti Yatzy, och en hel del läsning. ”Under the Volcano” är, det måste sägas, en mastig uppgift att ta sig an, och jag är glad att jag väntade ut rätt tillfälle. Det är som med Blue Nile, inte går det att begripa dem som 16-åring. Man kanske kan uppskatta, men inte förstå. Nej, här vinner både verk och läsare på en slow read.

I en tillbakablick skildras den brittiske konsuln Geoffrey Firmins ödesdigra Day of the Dead i Quauhnahuac, Mexiko, 1938. Hustrun Yvonne kommer för att rädda maken och äktenskapet, alltmedan Firmin dricker sig målmedvetet mot avgrunden. Det är väl ungefär så jag utläser plotten.

Vi tänker oss tre skikt, med författaren, verket och läsaren, och föreställer oss samspelet dem sinsemellan som något beroende av strikt tilldelade roller; författaren vill säga något, texten säger det, läsaren tar det till sig – så brukar det ju se ut. Men de drömlika kvaliteterna i ”Under the Volcano” löser upp alla såna tydliga avgränsningar. Vi har en berättare som ganska snart tappar greppet om verkligheten och lurar med både text och läsare på en alkoholdimmig mardrömsstig. Det är rasande skickligt. Mellan drickandet, irrandet och alla bynamn, som alla låter som Aphex Twin-titlar, skymtar en författare som förtvivlat söker sig själv och kärleken. Som läsare blir det snart omöjligt att få grepp om temporal och narrativ struktur, det är bara att låta sig svepas med. Vissa meningar löper över halva sidor (höga sidor, liten text) och där en författare som Evelyn Waugh är klar som porlande källvatten är det här vodkarusig eld. Sant, jag föredrar egentligen Waughs stil, men som en poetisk Peckinpah får Lowry faktiskt till sin egen ”The Wild Bunch” med ”Under The Volcano”.

I filmen gestaltas Firmin av den toksäkre Albert Finney (följ hans sömlösa karriär från angry young man till angry middleaged drunk, många pärlor där!) och få har väl burit en alkis-stråhatt med samma pondus. Hustons filmatisering är långt från mästerlig, för något mer ofilmbart stoff torde inte finnas, men emellanåt får han till en skön atmosfär någonstans mellan paradisisk avdomningsfylla och mardrömslik, stupfull förvirring. Finney klarar givetvis såna uppgifter sovandes. Det bästa med Criterions utgåva är egentligen den medföljande dokumentären, där ett annat världsberömt fyllo agerar berättarröst; Richard Burton, walesaren som vid sin död hade kristalliserad alkohol i ryggraden.

tisdag 22 juni 2010

VM

Aphex får mycket grästid.










Jag gick in i VM med två önskningar:

1. Jag ville se en VM-final mellan Argentina och England. En hatisk Shipbuilding-uppgörelse, samt två diametralt olika coachskolor i en kamp närmast på liv och död.

2. Att det skulle gå riktigt, riktigt dåligt för Danmark.


England, nah, I'm not so sure anymore. Capello är en stor besvikelse hittills. Passiv, tjurig och idéfattig, för att inte tala om spelarna, som helt tycks sakna glöd, mod och skicklighet. Tar de sig ens vidare till andra omgången?

Argentina, däremot, överträffar nästan mina förväntningar. En sak ska vi göra klar från början; jag älskar Maradona, har alltid gjort det, till och med när han förpassade England ur Mexiko-VM 1986 och fick mig att gråta floder. Frågan är om inte Maradona står inför sin största stund. Han har förlöjligats å det grövsta inför turneringen, och beskrivits som vettvilling och taktisk analfabet. Det är förstås inte sant. Maradona vet precis vad han gör. Bristande noggrannhet? Han har specialtränare för varje lagdel. Men framförallt förstår Maradona som enda tränare i det här mästerskapet att ett VM-guld 2010 vinns med hjärtat. Jag har aldrig sett en mer entusiasmerande coach. Media kör vinklingen freakshow, men jag ser något annat i Maradonas ni-ska-fan-i-mig-få-se-blick. En beslutsamhet fjärran från patetiska bortförklaringar om domarmisstag, där egna tillkortakommanden aldrig erkänns. VM:s höjdpunkt för mig hittills är Maradonas klackspark. Inget märkvärdigt i sig, men den lätthet med vilken han reflexmässigt får upp foten, och framförallt hans min (!) är obetalbar. Han tänker inte bara fotboll, han lever fotboll, och jag tror tamejfan att han lyckas telepatera den kärleken till sina spelare. Ingen risk för kass inställning på Argentinafronten.

För motsatsen, se England. Och se Frankrike. Fusk-Frankrike, som inte ens skulle varit här. Jag har älskat Frankrikes landslag; 1986 var de mitt andralag (jag har fem franska kusiner, och de var på besök den sommaren, så då underblåstes förstås mina känslor). 1998 charmades vi nog alla av dem, när Zidane stod på topp och Thuram var VM-kung. Men i år har jag känt stark antipati från första stund. What I wouldn't give to see ett heroiskt kämpande Irland istället för den här skrattretande hönsgården av osympatiska superegon, för fina för att spela VM, för fina för sitt eget land. Domenech må vara ett skämt, men det är han som bestämmer och beter man sig som den värsta av alla i hela fjantgänget, Anelka, ska man givetvis portas från landslagsspel på livstid. Jag hoppas innerligt att Sydafrika straffar dem och att de mottas av ägg och tomater vid hemkomsten.

Italien slipper jag gärna också. Jag brukar alltid hålla på de europeiska lagen, för det är den europeiska fotbollen jag har vuxit upp med och kan, men mitt tålamod med Italien tog slut redan under förra EM när Luca Tönti låg och åmade sig som en nyfödd kalv varje match. Det är under all kritik att världsspelare (De Rossi) ska behöva filma till sig en straff för att klara oavgjort mot Nya Zeeland. Gå och lägg er, säger jag. Nya Zeeland spelar VM:s fulaste fotboll, men deras inställning är det världsklass på. Jag stör mig hårt på stjärnorna som inte visar hjärta eller glöd. Nu blir det säkert så att italienarna snubblar sig vidare ändå, på fler oförtjänta straffar, men nånstans på vägen står ändå Maradonas mannar redo, och då håller det inte med en Cannavaro som mentalt redan har flyttat till Dubai.

fredag 18 juni 2010

Me and Bruce Campbell down the schoolyard


Som alla 70-talister med minsta intresse för sånt som Malte Persson hatar, älskar jag Bruce Campbell. Få filmer träffade hårdare än "Evil Dead", I & II. Det var bara wow! Jason Vorhees - ta din rollator och stappla hem. Lite som att läsa Charlie Huston efter Dennis Lehane. Bruce Campbells karaktär Ash är sannolikt filmhistoriens hårdast prövade. Det är ju ett sanslöst bombardemang av slaktade vänner, demonbesittning, snurrande huvuden, en aldrig sinande ström av döda som angriper och misshandlar både kropp och psyke. Mitt barnajag slösade säkert för mycket empati på Ash i detta sinnesjuka universum som bestod av en liten stuga (alltid så väldigt stor på insidan), en stiliserad bro till vansinnet, samt en ond skog med olycksbådande teaterdimma. Jag tänkte: "hur ska han någonsin kunna återgå till en normal vardag efter det här?" En annan sak man reagerade på var att han återvände till en misstänkt lik stuga i film nummer två. Tar det ens fem minuter innan hans flickvän mördas av demonerna? Nå, det var ett befriande sätt att berätta på, det förstod man redan då. Jag minns ett experiment där jag och vän stängde av ljudet och lät Skinny Puppys "Last Rights" bilda ljudfond till "Evil Dead II". Moget. Nå, det jag ville komma till var att min medkänsla med Campbells Ash fick mig att önska honom ett behagligt liv långt från demonerna och de uppspärrade ögonen. Jag läste hans lidande bokstavligt. Bruce Campbell fann den tillvaron i tv-serien "Burn Notice", som alltid är lika rolig att texta.

"Burn Notice" behöver man inte ta på för stort allvar. Den är förstås inte livsviktig på samma sätt som "The Wire", "24", "Breaking Bad" eller "Mad Men". Det är stupid-but-clever, good fun. Här får Bruce Campbell briljera som livsnjutare i Hawaiiskjorta och sidekick till brännmärkte spionen Michael Westen (Jeffrey Donovan). Campbells Sam Axe (en passning till Ash?) är en före detta Navy SEAL som lever soft i Miami, gillar öl och kvinnor, samt dränker serien i oneliners som kanske inte är superkul, men Campbell är så underbart offbeat att man älskar det mesta han säger. Inte många kan förmedla "skön snubbe" på samma sätt. En annan styrka är Donovan i seriens huvudroll - han är faktiskt ganska ful och ocharmig.

För en som älskade "Miami Vice" högre än livet självt är det givetvis kul att vara tillbaka i Miami, en stad som mer än väl lämpar sig som inramning för det toksnabba berättartempot. En sak jag verkligen uppskattar är seriens uppbyggliga budskap, som minner om forna 80-talsseriers undervisande moraliska ton. Jag har saknat det i en tid där alla karaktärer ska vara så mångfacetterade. Det är skönt med en rak actionserie där vilsna smågangsters talas till rätta och väljer att go straight. Westen och Axe som goda samhällskrafter, det är fint. Men bäst är förstås Bruce Campbell. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka på mitt 13-åriga jag, hemma hos gatans filmkung med huvudsprängningen från "Dawn Of The Dead" upptejpad på väggen; rädslan, skräcken och empatin och hoppet om ett värdigt liv för Bruce. Han fann friden i ett soldränkt Miami.

onsdag 9 juni 2010

Diegetisk Rhythm & Sound bryter illusionen and other stories

Jag såg Andrea Arnolds "Fish Tank" i helgen, en på alla sätt utmärkt film; säkert regisserad, välspelad och engagerande. Det var naturligtvis väntat att jag skulle uppskatta en diskbänksrealistisk skildring av brittisk underklass/white trash. Några av mina favoritfilmer rör sig i samma vegetation: "Kes", "My Name Is Joe", "All Or Nothing" och "Dead Man's Shoes", för att ta de allra första jag kommer att tänka på. På en punkt brast dock Arnolds skickliga verklighetsbygge, och jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att tvärsäkert utbrista att skotska white trash-morsor näppeligen lyssnar på Rhythm & Sound, men det var precis vad huvudpersonen Mias mamma gjorde i en scen. Man hör "Jah Rule" tyst i bakgrunden, så det rör sig alltså inte om ett snitsigt icke-diegetiskt användande (vilket hade varit snudd på genialt). Istället tappar jag för ett ögonblick fokus på fiktionen (verkligheten) och funderar på hur Kierston Wareings oborstade karaktär hittade till den musiken. Var det ett medvetet drag från Arnolds sida, för att skänka porträttet oanade sidor på ett närmast heroiskt subtilt vis? Hur som helst så var det väl ändå ganska slappt av Sveriges samlade kritikerkår att inte påtala det?

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Ni ser en sliten pocketupplaga av Becketts "Den Onämnbare" på bilden och jag kan faktiskt inte undanhålla er baksidestexten:

Vem är den onämnbare?
...en människospillra som gnags till döds i ett tätnande mörker,
omgiven av minnesskuggor, med ögon som glödande kol
som bara gråter och gråter...


That's it. Inget insmickrande, slugt marknadsberäknande James Patterson-bjäfs här inte. Jag läste tre Beckettpjäser förra sommaren, och tänker ta det här stålbadet som min Beach 2010.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag fick en länk av min kompis Fredrik: "The Boy In The Bubble", Peter Gabriel. Ungefär samtidigt hamnade samme Gabriels version av Talking Heads "Listening Wind" på Friendly Noise Favourite Things-lista. Jag blev förstås nyfiken, lyssnade och gillade båda låtarna väldigt mycket och bestämde mig för att göra något helt irrationellt; jag gick in på Skivlagret i Kalmar och köpte hela skivan. En Peter Gabriel-cd med covers, 2010. Producerat av gamle dämonen Bob Ezrin. Jag ska inte säga att det är där jag befinner mig idag, men jag tycker om den här skivan oförsvarligt mycket. Ända sen Kate Bush-duetten "Don't Give Up" har jag varit svag för Gabriels röst, och här är hans lite spruckna, tjocka, lena stämma i sin bästa form sen "The Carpet Crawlers". I en rad förvisso snarlika, men intelligenta arrangemang gör han gripande middagspop för etagevåningar och får mig att förtjust omfamna verk av artister som på egna ben inte skulle kunna beröra mig om de så slog mig med en paddel i huvudet: Arcade Fire, Bon Iver och Regina Spektor, för att nämna några hopplösa exempel. Gabriel tar hand om olycksbarnen, vårdar dem ömt och ger dem nytt, värdigt liv. Jätteroligt, verkligen, och väldigt överraskande.

måndag 7 juni 2010

Best Dressed Chickens In Town


Vi skaffade höns för ett tag sen, fyra skånska blommehöns och två dvärgcochin. Ni ser dem här på bilden, från de tidiga dagarna då de fortfarande umgicks otvunget och konfliktfritt. Nu har de dock grupperat sig två falanger; i ena hörnan blommehönsen (Hedvig, Eleonora, Babsan och Sonja), i den andra cochinluddisarna (Sol-Britt och Signe). De sistnämnda har fått för sig att de ska ruva äggen dagarna i ända, vilket gör dem till främlingar för de fyra andra, som jagar in dem så fort de får för sig att lämna hönshuset. En lite klurig situation som jag hoppas ska lösa sig.

Vår trädgård lämpade sig annars mycket väl för att ge hönsen rejält med utrymme; utöver den vanliga hönsgården har vi även utökat med ett stort rektangulärt utrymme bakom carporten, där en gammal stenmur utgör avgränsningen. De har verkligen mer personlighet än jag hade väntat mig. Deras beteende i den här relativa friheten gör att modern fågelhållning ter sig än mer absurd, för att inte säga barbarisk. De älskar att gräva små gropar i jorden, där de sen ligger och badar och och solar sig, de springer gärna upp på stenmuren och gömmer sig under trädgrenarna, och de listigaste (Babsan och Sonja) smiter ibland ut i trädgården. Och de lägger små underverk till ägg; fyra-fem om dagen, ljusbruna och turkosa till färgen. Gulare sockerkaka har aldrig skådats!

I ljuset av detta går Kalmar FF ut med buller och bång och presenterar namnet på sin nya spelplats: Guldfågeln Arena. Nej, det är inte första april, den lokala fågelplågaren har verkligen fått sätta sitt namn på bygget. Vi har alltså inte bara att tampas med de moraliskt besvärande aspekterna av vriden djurhållning och den allmänt fadda smaken av storföretagssponsring gone wild, utan även ett svårräddat smashläge för motståndarsupportrarna. Vad kan inte en medelvitsig kommentator utvinna av det här?

Jag lät mig svepas med i KFF:s framgångsvåg och tyckte att en ny arena var en självklarhet, utan att för en sekund tänka på konsekvenserna och villkoren. Gick det verkligen inte att rusta upp Fredriksskans, Sveriges vackraste arena? Ursäkta en olyckskorp, men jag spår många, långa mellanår för KFF, med ett ekande tomt fågelbo ute bland deppkommersen utanför Kalmar Stad. Kanske är det mitt eget dalande intresse som talar. Efter guldet 2008 har jag inte orkat uppbåda något större engagemang. Vad ska man nu sikta mot, liksom? Europa? Get real. Möjligen kan man vinna några kvalmatcher, i bästa fall få besök av ett halvstort holländskt lag, och sedan förpassas ner till kullens början och likt Sisyfos börja rulla stenen uppåt igen. Förutsatt att man vinner Allsvenskan igen, vilket säkert kan dröja 25-30 år. Gott så, men jag vet inte om jag är så lockad längre. Förra säsongen såg jag inte en enda match på plats, i år har jag inte ens sett en TV-match. Jag skulle kunna skylla på den usla säsongsinledningen, Nanne Bergstrands Paulo Coelho-citat i Barometernkrönikorna, eller den allt tröttsammare överexponeringen av Henke Rydström, men i slutändan står felet att finna inuti mig själv. Glöden falnade innan fågelslakteriet satte upp sin stora, fula blaffa på stadens påstådda stolthet.

onsdag 2 juni 2010

Sequenzermattan måste ständigt vävas om


När jag och min fru hade köpt vårt hus på Öland och inväntade flytten bad jag mina föräldrar om en stor tjänst; måla väggarna invändigt vita. De var väldigt bussiga och gjorde precis så. Jag gladdes framförallt åt att få helt vita väggar på det som skulle bli mitt kontor. Minnesgoda läsare minns kanske mitt lilla klädkammarkontor, belamrat av memorabilia från ungdomen; från första Scotch-plattan, till Arab Strap-affischen. Those passionate years. Nu kände jag ett behov att städa bort allt, få en helt ren yta, likt en söndertatuerad som drömmer om att få måla på orörd hud igen. A clean slate.

Jag såg den på Internet och visste att den skulle upp på den vita väggen närmast skrivbordet. En originalannons från Melody Maker anno 1976, för Tangerine Dreams "Stratosfear". Det var den jag såg framför mig, och det kan tyckas vara en oförskämt trivial målbild. Men den var viktig. Inför ombytet offrade jag till och med Blue Monday-planschen som jag köpte på Algutsrums marknad för ett helt liv sen. Det är sannerligen ett lyft att kunna jobba med öppet fönster i ett syresatt rum. Jag inbillar mig att tanken blir klarare, och det ger bättre översättningar, och förhoppningsvis även bättre texter.

När vi ändå är inne på Tangerine Dream och deras ständigt renande inverkan på öron och liv, vill jag tipsa om nya numret av Friendly Noise nätzine. Det pryds inte bara av årets absolut snyggaste omslag, nay, make that årets bild alla kategorier (signerat Konstfackeleven Viet Cuong Truon). Ni finner där även min recension av Soul Jazz omtalade, och lite för slappt hyllade krautsamling Deutsche Elektronische Musik.

tisdag 1 juni 2010

ceo


Jag greppade aldrig The Tough Alliance och deras påstådda storhet. De lyckades inte heller väcka min avsky, som hos så många andra. Deras strategi var djupt framgångsrik. De omgavs av strängt lojala fans, hatiska motståndare och ett vilt positionerande, vilket faktiskt förvånade mig. Själv såg jag en duo som kändes ofullgången, slappt inriktade på att oroa en alltför lättoroad maskulin rocknorm, utifrån ett bekvämt (övre?) medelklassperspektiv. Vi har ju sett det så många gånger förr, därav min förvåning.

Dessutom var TTA:s vapen inte särskilt vassa; fylla, knark och basebollträn, samt kalkylerat undermåliga spelningar som planenligt spårade ur i ett klimaktiskt kaos. Väldigt rock'n'roll, helt enkelt. Jag har förstått att bandet väckte samma sorts känslor i folk som Broder Daniel gjorde i mig tio år innan, och det är förstås bland det finaste man kan göra. Men själv hörde jag aldrig det saliga, alternativt rent bedrövliga, som så många vittnade om. Bara en av deras skivor gav mig visst utbyte; marinambienten på "Escaping Your Ambitions", en mycket talande titel. Bort från monstret vi skapade, tycktes de tänka. Musiken var inte märkvärdig, men riktigt snyggt producerad, och ganska imponerande i all sin anspråkslöshet. Nog kände jag lite för pojkarna ändå. Kanske skulle de en dag hitta rätt.

Ändå var jag inte beredd på ceo. För några veckor sen la Kristofer på TMA upp "Prologue" och skrev sedvanligt eldigt om det här nya projektet från Eric Berglund, ena halvan av TTA. Jag lyssnade och blev ärligt talat helt knäckt. Samtidigt som det hände satt jag och skrev min stora Coil-artikel, och färgades möjligen av det, men min första, spontana reaktion var "herregud, killen har slutat tramsa, lyssnat in sig på Coil och gjort 1:42 minuters fantastisk, blixtrande sotsvart dödspop!" Jag älskar det, och titta på videon/fotomontaget! Här finns pretentionerna, ambitionerna och kniven genom den jävla apatin.

Och sen, förra veckan, när jag sitter och gläds åt en ny singel från Kylie och Dan Lissviks nya låt på myspace (predictably brilliant, Vini Reilly skulle framgångsrikt kunna stämma honom) presenteras nästa drag från ceo: "Come With Me". Årets låt? Självklart. Varför nöja sig med något mindre än det här? Det händer inte ofta att ny musik inspirerar mig till avbrott i floden av uppdrag som måste göras för att jag ska kunna unna mig en semester - men "Come With Me" kan jag inte lämna okommenterad. Videon är fantastisk, och Eric Berglund är så vacker i den. Det är en betydligt lättare låt än "Prologue", men vemodet, skönheten och melodins självklarhet gör den till ett mycket starkare vi mot dom-statement än TTA någonsin mäktade med (trots att det var deras raison d'etre). Fan vad lycklig jag blir när folk kanaliserar sin begåvning så här.