onsdag 28 februari 2007

The Cats of Naples



De här killarna har full förståelse för att det blir mycket Coil dessa dagar.

torsdag 15 februari 2007

ITM 002

ITM 002

Les McKeown "The Bohlen EP"
4-track cdr

Strictly limited edition of three copies. Each sleeve is exclusive, designed by Joakim.

fredag 9 februari 2007

Biosphere underhåller restauranggästerna


Så får jag ett mess: ”Imorgon spelar Biosphere på Berns!” Verkligen konstigt. Jag har inte sett en enda affisch, en enda notis, hört ett enda ord om det här. Alla subkulturer, eller vad man ska kalla det, tycks få ett på rader i någon av de stora drakarna, eller på pappret som delas ut på t-banestationerna. Men ingenstans har jag sett något om att Biosphere skulle komma till stan. Det var ju då för väl att min vän Jonas kollade när nästa nummer av Wire skulle dyka upp, ty där stod det att Geir Jensen skulle göra sina sista spelningar på mycket, mycket länge. Och en av dem på – Berns restaurang!

Givetvis var det inget man fick missa. Vi samlades på Bull and Bear Inn, och snackade om det första öländska ravet (förlåt, men jag vägrar skriva rejv) i Färjestadens Folkets Hus 1993. Ett rave som bevistades av ca åtta personer. Jag var där, det finns bildbevis. Polisen var också där och gjorde en razzia. Vi spekulerade fritt om det var en motsvarighet till Sex Pistols Manchestergig 1976, där alla 27 närvarande uträttade stora saker efteråt. Factory, Joy Division, Buzzcocks, Magazine… Ölandsravet födde bland annat: Bookhouse Boys, Technotobbes osläppta 10”, Intuition Told Me, Signal, Krakow, en doktorand i Tromsö, etc.

På Berns restaurang sitter grånade sällskap och äter sena middagar. De är väldigt world weary och kontinentala. Dj:n spelar ambient, bland annat från Enos Apollo. Det är väldigt sympatiskt. När Geir Jensen börjar spela är det högst tio personer som reagerar eller överhuvudtaget uppmärksammar det. Det är väl vi tio som har lyckats luska ut att ett av genrens flaggskepp och absolut största namn är i Stockholm och spelar. Vad tänkte bokaren? ”Vi fixar hit Biosphere samma kväll som Cosmo Vitelli spelar i källaren, och låter norrbaggen underhålla matgästerna med lite bergsklättrarambient”. Eller? Märk väl, jag fördömer det inte, jag uppskattar allt som bryter mallar och mönster, och upplever gladeligen något oväntat i en udda miljö. Vad som helst är bättre än att stå och svettas på Debaser. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Geir. Matgästernas obekymrade sorl, firmafestens tafatta kindpussar och ljudliga skålande ger inte hans musik en särskilt värdig inramning. Visste arrangören verkligen vad han/hon gjorde? Visste Geir vad han gav sig in på?

Rent musikaliskt är det inget annat än enastående. Men jag saknar projektioner och fraktaler. Det vill jag ha när jag upplever ambient på plats. Visst roas jag av att stirra på kristallkronorna i taket, och att fundera på vad som döljer sig bakom alla portar. Men till slut söker sig blicken ohjälpligt tillbaka till mannen bakom datorerna. Den arketypen kan vi ju allihop vid det här laget. I ett lila rum med mjuka kuddar hade det här varit en jättelik konsertupplevelse, jag är inte svårare än så. Nu blev det väldigt, väldigt märkligt, och det var visst gott så.

tisdag 6 februari 2007

Acid Tracks

Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan We Call It Hallucinates för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records samlingen Can You Jack – Chicago Acid And Experimental House 1985-95, även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa låtarna repriseras från We Call It Hallucinates. Men eftersom WCIH idag går för höga summor på ebay, är det kanske klokare att satsa på den rejält paketerade Can You Jack. Då får man även ta del av Tim Lawrence fantastiska historieskrivning om acidmusiken i åttiotalets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda skivor som nämns ovan, som är 12:20 minuter långt. Det heter ”Acid Tracks” (eller Trax, på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? ”Acid Tracks”, av Phuture, är acidmusikens Music For Airports.

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag:
Chicago, 1985. Earl ”Spanky” Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av den hypnotiska musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud, och ber Pierre komma över. DJ Pierre: ”Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder.”

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet Ron Hardys Acid Track. Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod att fråga Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: ”New York has to get it!” De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture – därför att de faktiskt hade gjort nåt som lät som framtiden. 1985 var det faktiskt möjligt.

En av upphovsmännen var alltså 16 år gammal. Det är hårt, mina vänner. Jag har levt i 30 år och varit nere med elektronisk musik 22 av dem, och det är min mening att Phutures ”Acid Tracks” har sin plats däruppe bland Richie Hawtins allra mest avancerade klusterbombskompositioner.

We Call It Hallucinates åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Vi kan kalla den ena Technotobbe, en pionjär inom öländsk techno och acid. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd han på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 och 909, och illustrerade med exempel från skivan. Fantastiskt kul. Ett ord som dök upp var renhet. Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. Jag tror att de flesta med ett åtminstone ytligt intresse för acid håller med om att ”Acid Tracks” är en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar hur som helst det där med renheten på ett tydligt sätt. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa, och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte så avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till. Jag lovar, jag har inget av schaman i mig, och för mig faller det sig alldeles naturligt att hänföras av Phutures envetna dunkande.

Skivan blev liggande på tallriken en vecka efteråt, så det blev en hel del diskande till acid. Jag uppskattar verkligen det där med att umgås med något intensivt under en period, att verkligen suga all näring ur verket. Under perioder av mitt liv har jag hetsat mig själv, snittat tre filmer om dagen, panikartat lyssnat igenom allt nytt och fräscht, och läst tills jag har stupat. Tack och lov har jag kommit ifrån det där. Nu går livet sin gilla gång, och ena veckan kan ägnas åt Klaus Schulze, nästa åt Bachs violinkonserter i e-dur, eller så njuter jag av Fassbinders Fox and His Friends istället för att stressa igenom ytterligare ett blekt indiedrama från USA. Nu blev det en vecka med (inte på) acid. Där framför diskhon fick jag förnimma stora sensationer. Phutures ”Acid Tracks” kan knappast ges ett bättre användningsområde.