Blood On My Hands

Jag tycker om musiken som bolaget Skull Disco ger ut, även om den knappast är så revolutionerande som en del tycks tro. Men den asketiska enkelheten kan även jag uppleva som välgörande och uppfriskande. Häromdagen hade Lystring-Fredrik vänligheten att sälja sin dubblett av Skull 06 för en billig penning till mig, och det är en av de bästa i serien. Allra bäst är dock Skull 07 - "Blood On My Hands" - Ricardo Villalobos Apocalypse Now Remix. Det är ett av senare års märkvärdigaste musikstycken. Lite överraskande för mig, som lever med föreställningen om Ricardo Villalobos som utövare av tradig Östermalmshouse. Jag kanske bör ompröva den ståndpunkten, om nu den här förödande hårda pisksnärtorgien i monotont malande, ond voodootechno är det minsta representativ för hans musik. 18.30 lång sköljer den fram i en mikroskopisk evighet, som skuren med sylvass skalpell. Plötsligt förvandlas Skull Disco till något verkligt radikalt.

Glasvegas och hedern

Ni såg det kanske framför er, precis som jag själv: Ännu ett raljerande inlägg om samtidens uselhet, och några avfärdande rader om kritikens nya kelgrisar. Glasvegas Trio, hej å hå, en tia till dem för ännu ett pliktskyldigt avbockande av rockhistoriskt korrekta ingredienser, och här sitter jag med Basic Channel 002 och tjurar på kammaren och undrar varför ingen har tänkt nytt sedan 1992. Så hade man ju kunnat tänka sig det hela, men jag råkade snappa upp ett par spår, signerade just de här Glasvegas inne på Papercut förra fredagen. Och jag tyckte faktiskt att det var riktigt bra. Vad återstår då att gnälla på?

Alltid finns det något, och i det här fallet måste jag ställa mig frågande till rockkritikens samfälliga bemötande av bandet i fråga. Det talas i sammanhanget om The Clash och The Jesus and Mary Chain, band som jag förvisso högaktar, men som har nötts ut som rockjournalistisk stapelvara i mer än 20 år nu. Och visst, om de är relevanta som rekvisita to pinpoint the sound - varför inte. Men känns det inte väl slappt att hala fram de här kaffe och bonnkaka-trygga referenserna varje gång ett rockband skriver stora melodier och klär sig i skinn? Det jag hörde inne på Papercut var inte de nämnda banden, utan snarare The Chameleons och, ehhh, Interpol. Faktiskt! Interpol må vara planetens mest ointressanta band, men en gång i världen gillade vi faktiskt deras debutskiva, och även om jag aldrig mer kommer att lyssna på den var den faktiskt ytterst relevant när den kom. Glasvegas är förmodligen bättre och inte lika stelbenta, och de tyngs inte av att vara så där New York-rätt, och sångaren sjunger med häftigare dialekt och frasering. Men när ridån har gått ner möts de två i en snarlik ljudbild där de byter melodier med varandra. Rockkritikerna är givetvis livrädda för den här kopplingen och tar därför till sina gamla vapenbröder i Clash och JAMC. Jag har verkligen ingen lust att försvara Interpol, de dansade en sommar och gjorde det bra, sen blev de snabbt outhärdliga. Samma sak kan mycket väl hända Glasvegas, men det kanske vi inte ska sia för mycket om. De flesta vill ju ha sin popmusik flyktig och övergående, och inget fel i det. Jag kommer säkert att lira Glasvegas mellan de Basic Channel-tolvor jag för tillfället roar mig med att återupptäcka. Och jag kommer att tycka att det är riktigt, riktigt bra. Nästan lika bra som The Chameleons "Script of the Bridge". Men håller de i 23 år? Fan tro't. Och, nej - jag vet! Det hör inte till saken.

Så. I och med detta inlägg har jag gjort mitt för att tillföra lite hederlighet i Glasvegasdebatten.

The Beloved "Josephine"

The Beloved är möjligen musikhistoriens mest underskattade band. Jag lyssnade på "Happiness" cirka tio gånger om dagen när jag gick i åttan och spelade "Microsoccer", ett av kanske högst 4-5 dataspel jag har lyckats få ut något av. Jag tycker att popmusik ska få ha lång livslängd. Det finns inga band som gör popmusik med lång livslängd längre, och det är inte mig det är fel på. Så är det bara.

Därför lyssnar jag bara på gammal musik. Blue Nile, Michael Rother, Durutti, Budd, Pärt, Nyman, Dire Straits "Tunnel of Love" och sånt. Det finns inget koketterande över detta. Så är det bara. Jag hör namnet "Fleet Foxes" och förmår inte lyfta ett finger för att höra dem. Jag är bara så totalt ointresserad. Har jag fel så kan jag ta det. För jag har ju Beloved. Nu ska ni få höra en låt som de aldrig ens släppte på skiva. De tyckte tydligen inte att den höll. Lyssna på den. Så otroligt kaxigt att inte ens ge ut den på skiva!

The Beloved: "Josephine"

Party fears two should-be classics

Under samma bussresa jag kort nämnde i föregående postning, stiftade jag återigen bekantskap med ett 10:33 långt stycke signerat den ganska så hemliga technomannen Ola K. "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix" är den något kryptiska titeln på stycket som borde ramas in och placeras på en spiselhylla jämte de allra mest framstående kompositionerna från vårt land. Återbesöket i Ola K:s ljudvärld fick mig att reagera som vanligt: "åh, fan vad härligt med Gas i hörlurarna!" Det var ju inte Gas, och jag vill inte nedvärdera Olas musikaliska gärning till en duktigt Voigt-efterapning, men visst kan vi nog enas om att det låter väldigt mycket Gas. Och då kan vi ju samtidigt slå fast att finare betyg kan man inte få eftersom Gas är, tja, typ det finaste som finns. Så inte ska pojken känna sig liten för att jag misstar hans främsta verk för tysk skogsfuturism!

Ola K har även visat att han behärskar mer hårdpumpande techno, som på Volupté-släppet "Cistern", och han skiftar gärna mellan taktfast bodydunk och dovt ambientmalande. Hela tiden i ett stort ljudlandskap som skyr ljuset. "Cordouom" är ett litet mirakel, alldeles för bra för att glömmas bort i detta hysteriska flöde där artister bokstavligen ges maximalt 15 minuter innan de begravs på sin egen myspacesida. Såvitt jag vet har Ola K ingen myspacesida. Såvitt jag vet har han inte gjort något nytt sen 2005. I detta läge känns det lite viktigt att lyfta fram hans Garmonboziasläpp från 2004, GAR006. De forna bolagskamraterna Lars Blek och Tsukimono har förvaltat sina karriärer väl, och deras GAR-releaser seglar på räkmackan i framgångens kölvatten, så vi behöver inte orda så mycket mer om dem (hur bra de än är). Olas skiva guppar runt där i havet, och den sorgligt tunna diskografin riskerar att drunkna om inget görs. Så googla runt och bråka, ställ obekväma frågor, och sporra Ola K till återkomst! Eller leta åtminstone upp GAR006 och avnjut "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix".

Rubriken skvallrar om två borde-vara-klassiker, och nummer två är senaste släppet från Differnet: "Lady Macbeth". Friendly Noise skriver om denna bortglömda inspelning från 2003: "Never have Differnet sounded more shoegazey than this!" Jag nickar instämmande och njuter av sju minuters försiktigt oväsen. Brian Wilson hann i fyllan, villan och sinnesförvirringen efter "Pet Sounds" 1966 slutföra fyra svajiga, i långa stunder mästerliga album, innan han tillfälligt återfick medvetandet under "Sunflower" 1970. Utöver detta gav Beach Boys även ut två liveskivor, samt spelade in två album som aldrig gavs ut "på riktigt". Ganska bra jobbat uppifrån molnen, om man säger så.

Differnets Brian Wilson-moment är väl i så fall att de ska ha förträngt "Lady Macbeth" från minnet, och då ska vi vara väldigt glada att Friendly Noise tvingade iväg dem till arkivlådan för att fiska upp det här högst relevanta musikstycket. Efter första lyssningen utbrast jag: "Det är det bästa de har gjort!" Det är det kanske inte riktigt, men finge jag uppdraget att introducera en främling i Differnets musik skulle "Lady Macbeth" ingå i startkitet. Den är förbannat stiligt uppbyggd, med ett rakt komp och stadigt dronande gitarrer, parat med elektrostatiskt havsbrus och sexiga basgångar. Och så sången, shoegazesången, effektförstärkt och så där ljuvligt onåbar. De sista tre minuterna bjuder på crescendo och coolt mangel. När det är slut, spelar man låten igen. Helst i hörlurar.

Caught stealing

Jag har absolut inget emot böcker som lägger fokus på karaktärsskildringar. Kanske jag rentav föredrar dem. Stephen King har till exempel alltid varit bäst när han har ägnat sig åt djupdykningar i romanfigurens inre, och lämnat skräckens domäner. Richard Ford lämnar gärna allt vad intrig heter åt sidan för att brodera ut karga själslandskap, och George Pelecanos drar sig inte för att skildra en bender gone astray på sisådär 50 sidor. Tre helt olika författare, vars utvikningar från en linjär plot jag alltid uppskattar.

När jag ägnade en bussresa plus ytterligare några timmar åt Charlie Hustons "Caught Stealing" fick jag möta ett helt annat berättande. Likt en crimelitteraturens Richie Hawtin hade han skalat bort allt eventuellt dökött, för en intrig som dundrar fram som ett skenande godståg, utan att sakta ner en endaste gång på vägen mot slutmålet. Huston berättar som ingen annan. Det är extremt primitivt, rått och medryckande. Om romanen hade varit större till omfånget hade andan-i-halsan-dramaturgin möjligen blivit påfrestande, men över 240 sidor är det en stor och därtill plågsam läsfest. Boken är så spännande att det gör ont att läsa den. Ont gör det även att läsa våldsskildringarna och tortyrscenerna som ärligt talat avlöser varandra.

Jag har faktiskt aldrig fastnat så våldsamt hårt för äldre crimegiganter som Elmore Leonard och James Ellroy. Visst, de är på riktigt och de är hårdkokta och så vidare, men det är alltid så manierat, alternativt överambitiöst att läsningen ofta blir påfrestande. Huston förhåller sig till Ellroy som en tidig FUSE-tolva (tidigt, sublimt Hawtinprojekt) mot ett dubbelalbum av Future Sound of London (tekniskt driven, småtråkig ambientduo). Det är små, men tydliga penseldrag som tecknar huvudpersonen Hanks degradering från uppburen tonårsstjärna i baseball, till alkoholiserad bartender på Manhattan. Genom att bli tagen för fel man blir han halvt ihjälslagen, samt får ryska maffian, korrupta snutar och psykotiska gangsters efter sig. Små, felaktiga beslut leder honom hela tiden djupare in i misären, utan återvändo. Minnesluckor efter en fylla får förödande konsekvenser, och så vidare.

Man kan känna vanmakt över det helvete Hank kastas in i, men det driver också på läsningen. Man vill så gärna att han ska få spöa ihjäl rötäggen som förstör hans liv. Jag har inga problem med förhållandevis enkla moraliteter om gott och ont, och hur det ena kan tvinga fram det andra. Dessutom gillar jag att Huston lyfter fram livets ödesmättade och avgörande ögonblick. Vad hade hänt om Hank inte brutit benet vid tredje basen under en baseballmatch? Tänk om han hade sagt nej till att vakta grannens katt?

Set (Brundle)

Intuition told me bjöds in för en rare appearance bakom skivspelarna torsdagen den 4 september på Friendly Noise-klubben, på Sugar Bar. Jag tackade för förtroendet och tog mig an uppgiften med stort allvar. Så här såg spellistan ut:

Sun Electric: Sarotti (skivspelartest)
Michael Rother: Sterntaler (hela albumet)

Durutti Column: Gun
The Blue Nile: Downtown Lights
Prefab Sprout: Wild Card in the Pack
Wedding Present: Interstate 5
Monoton: Ein Wort
Der Plan: Dunkel Wars
Rhythm & Sound: Aerial
Ultramarine: Weird Gear
Submarine Prophets: You, the World, and a Tennisball
The Beloved: Righteous Me
Cocteau Twins: Aikea Guinea
The Zombies: Hung Up On a Drem
Siouxsie & The Banshees: Dazzle
Durutti Column: Never Known
The Blue Nile: Headlights On the Parade
Dead Or Alive: Far Too Hard
The Glove: Like An Animal
The Beloved: Josephine
Wedding Present: A Million Miles
How Do I: Knowing You Knowing Me
Ride: OX4
Slowdive: Yesterday