söndag 30 augusti 2009

00-talets 30 bästa låtar. 30-21.


På tidningen Novells initiativ listas favoritlåtar från 00-talet på alla de håll, hundra stycken till antalet. Jag tänkte vara lite sämre och sänka siffran till 30. På så sätt blir det lite finare, värdefullare att hamna på listan. Idag börjar vi med en nedräkning från plats 30 till 21.






30. Alizée: J'En Ai Marre (2003)

Jag hade hört en fransk låt på radio, utan att uppfatta sångerskans namn. Nu fick jag nynna melodin för vänner, bekanta och främlingar. Till slut kände min franska kusin igen den, samtidigt som hon avfärdade Alizée som "högst pinsam". Andra jag känner har henne som sin idol. Alizée har sjungit in ett gäng förträffliga poplåtar, varav det här är den allra bästa.

29. Lambchop: Caterpillar (2002)
Det vore alltför lätt att avfärda Lambchop som kramdjur för den brittiska gubbmusikpressen. Jag anar att den där gråbleka, våta filten som Uncut et al har lagt över bandet skrämmer bort många. Så synd, för med "Is A Woman" gjorde Lambchop det jag trodde var omöjligt; man överträffade både "How I Quit Smoking" och "Nixon". Här fick vi en nyhet i form av Tony Crows fjäderlätta piano som strössel ovanpå Kurt Wagners intelligentaste sånger hittills. "Caterpillar" är den bästa Caterpillar sen The Cures.

28. Bark Psychosis: From What Is Said To When It's Read (2004)
Bark Psychosis känns som ett av världens mest anonyma band, men när de efter sina karakteristiska evighetslånga uppehåll återkommer med något nytt, så är det inget man vill missa. "From What Is Said To When It's Read" är ett lysande exempel på deras specialitet: att koka ner ekon från Talk Talk, shoegaze och långsam jazz till något med suggestiv tyngd, som lite motsägelsefullt låter som ambient, spelat av ett osedvanligt begåvat rockband.

27. Arab Strap: Turbulence (Bis Remix) (2001)
När jag var uppe i Tromsö och hälsade på en god vän förra året fick jag Aidan Moffatts nya singel, enbart släppt som ölöppnare. Det var en påminnelse om hur mycket jag älskade Arab Strap, älskar Arab Strap. Nog för att kvaliteten på deras skivor gradvis sjönk efter den monumentala "Philophobia" (något annat alternativ gives icke!), men stundtals glimtade de till, antingen med en tjurig, klassisk livespelning, eller som med den här djupledspassningen till låt, remixad till ett mästerverk.

26. Skywave: Nothing Left To Say (2004)
Innan halva Skywave blev A Place To Bury Strangers och sprang offside som fullfjädrad skinnjackerock, fick man ur sig den fantastiska plattan "Synthstatic", där den här kolsvarta balladen utgjorde höjdpunkten. Skywaves sound har i grunden en hälsosam dos av den svartaste goth, och det skänker deras distorsion en skönhet, och faktiskt, fräschör, som distanserar dem några mil från genomsnittliga New York-posörer.

25. Aaliyah: Try Again (2000)
Timbaland handskas numera lite väl vårdslöst med sin talang, men från Missy Elliotts "Da Real World" (en av världens bästa synthplattor) fram till Aaliyahs mästerverk "Try Again" var han konstant on the money. Än idag har jag svårt att bli riktigt klok på den här produktionen; tempot är lågt, drivet furiöst, och Aaliyah sätter sången som en slam dunk. Bara några månader före hennes tragiska frånfälle hade hon här världen i sin hand.

24. Studio: West Side (2006)
Studio skär effektivt bort allt överflöd och hittar alltid, till synes lika enkelt, in till kärnan. Varje gång jag hör något från Studio förundras jag över att ingen har kommit på det här tidigare. Det låter ju så självklart, och det går liksom inte att ha några invändningar mot deras musik, oavsett hur många reklambyråer som kramar ihjäl dem, eller hur många potentiellt förutsägbara remixjobb de tar på sig. Allt blir snudd på perfekt ändå. Som här, där gitarren klingar Knopflerskt tidlöst och förföriskt, och där man specialstuderat Simon Le Bons röstläge och prickat exakt rätt.

23. Kode 9: Nine Samurai (2006)
Alla vi som ryser av välbehag vid tanken på Prodigys fulländade remix av Methodmans "Release Yo' Delf" fick med "Nine Samurai" något nytt och absolut modernt i samma anda att gosa med. Lika olycksbådande, lika blytung, men med en extra dimension i form av totalt odansbara rytmer i en källare i det mörkaste London. Kode 9 gör 00-talets mest klaustrofobiska nydub, och sen är det ju så tjusigt med plural utan s-ändelse...

22. Kent: 400 Slag (2005)
Kent är Det Mest Förbjudna, inget band man tycker om ostraffat. Jag har mött ett oräkneligt antal oroliga blickar när jag har uttalat min beundran för bandet genom åren. Jag älskar deras mod när de fjärran från alla poser lyfter fram Sisters of Mercy och "Pornography" som blueprint för en ny skiva. "Vapen & Ammunition" var dock rätt såsig, så jag lämnade helt enkelt "Du & jag Döden" därhän när den släpptes, och köpte den först tidigare i år. Sjukt bra platta. "400 Slag" är allt som rockmusik borde vara; kolsvart, sylvass, hypermelodisk, med en basgång att dö litegrann för.

21. Nine Horses: Snow Borne Sorrow (2005)
Ta er bara förbi första minutens lite snåriga industriglitch så hamnar ni mitt i det vackraste David Sylvian har sjungit in sen "Secrets Of The Beehive". Sylvian ikläder sig Frälsarens roll och mässar "Let the children come to me", i en lika inbjudande som sprakande modern elektronisk inramning. Om alla kunde åldras på det här sättet hade vi inte behövt några nya artister.


To be continuum...

lördag 29 augusti 2009

Krautvin


Boxen har jag, inte bag-in-boxen, utan en med 7 stycken skivor och en klippdocka av Dieter Moebius. Och en t-shirt gjorde jag förra sommaren. Nu är vinet här! Moebius har ett vin! Finns på bolaget. Riktigt gott.

tisdag 11 augusti 2009

Better Call Saul!


Ni som tittar på den briljanta TV-serien "Breaking Bad" vet att den här T-shirten är hetast just nu.

lördag 8 augusti 2009

Grasshopper


Jag förundras ibland över den relativa acceptans som verka råda inför den kommersiella radion. Hur står folk ut? Är man rädd att falla ur ledet? Jag ser framför mig hur nävarna knyts i fickan på landets arbetsplatser. De senaste veckorna har ett arbetslag snickrat och fixat på dagiset som ligger precis utanför mitt fönster, och det är inte snickrandet eller hamrandet som har stört mig, utan radion. Från tidig morgon till sen ikväll har decibel tävlat mot imbecill; horribla program där lyssnarna ombeds ringa in och diskutera något pantat, hysteriskt tillgjorda programledarskratt, reklamjinglar, riktade mot urblåsta fån, och så, däremellan, all ömkansvärd musik. Det är inte förvånande att urvattnad, fjärde klassens Åhlénsindie (Killers) varvas med schlagerfaghags (Shirley Clamp), men det som varje människa måste reagera på är hur förbluffande få låtar det skiftas mellan. Har stationerna inte råd med fler än tio låtlicenser? Eller nöjer de sig med mutorna från de största skivbolagen? Eller är allt ett avancerat socialt experiment, där Sveriges arbetarbefolkning utsätts för en groteskt monoton ljudhjärntvätt, dag ut och dag in, tills något eller någon brister?

Jag minns hur det var att själv utsättas för det här. Jag jobbade tre somrar på Eurest i Lund, växelvis på lagret (soft) och som diskplockare (helvetet). Eurest tillverkade och levererade sjukhusmat, och nere i disken tog vi hand om den överblivna sörjan efter "maten". Man roterade mellan olika stationer, och turades om att sköta granuldisk, langa upp slabbiga tallrikar och fat på ett löpande band, tvätta matvagnar och ta emot den rena disken. Sistnämnda uppgift var den minst onda av fyra bedrövliga ting. Radioskvalet kunde man inte fly ifrån. Vart än jag gick följde Texas "Summer Son" och Patrik Isakssons "Du får göra vad du vill" (eller vad fan den nu heter) mig. Jag fick nog höra de där låtarna tio gånger om dagen, alltmedan jag skrapade bort snorgrönt mos från vita fat. Det gjorde jobbet än mer svåruthärdligt, så jag var tvungen att göra något. Stationen med den rena disken blev mitt andningshål. Där fanns en radio med kassettdäck, så jag tog mig för att spela in ett blandband av Guds nåde. Så länge jag hade hand om den rena disken bossade jag över den delen av lokalen, och framförallt - över bandspelaren. Så måste det vara.

Ett så förhållandevis kompromisslöst projekt skulle naturligtvis inledas på ett kompromisslöst sätt, så första låten på sida A blev Rides "Grasshopper".


"friformsflum i stil med 'Grasshopper' för mer tankarna till eländiga grupper som Grateful Dead och Hawkwind än till 'världens just nu bästa popband'"
Terry Ericsson, POP#1


Ha. Haha! Nå, Grateful Dead är inget jag lyssnar på, men Hawkwind är det väl inget fel på? "Grasshopper" är den första postrocklåten, ett tidigt möte mellan Godspeed You Black Emperor, The Cure-gitarrer, friformsambientrock à la Bark Psychosis, och Rides egen osvikliga känsla för ringande gitarrmangel. I disken på Eurest orsakade den ett och annat höjt ögonbryn, trots att jag spelade den på låg volym, för att inte inbjuda till ovälkomna samtal. Till slut undgick det knappast någon att en främmande ljudvärld hade smugits in borta vid de skinande rena karotterna.

Jag är inte säker på vad som mer fanns på bandet, men vill minnas att jag inkluderade åtminstone en episk Triffidsballad ("Save What You Can"?), singelversionen av Lows "I Remember" (på den tiden gick det fortfarande att lyssna på Low), säkert något från Slowdives "Blue Day" och lite Autechre, for good measure. Men det är bara en känsla. Jag gav bort bandet till några halloweenbusande spanska barn utanför Malaga 1999, så jag får aldrig veta exakt. Kanske sådde jag där fröet till en spansk postrockscen?

tisdag 4 augusti 2009

Can't Hide The Hurtin'


Ellie Greenwich dog för några dagar sen. Hon var en av de allra främsta låtskrivarna. Vi får ta till par som Goffin/King, Tennant/Lowe och Forster/McLennan för att hitta motstycke till magin i namnkombinationen Barry/Greenwich.

När Ellie Greenwich inte var upptagen med att förse Phil Spector med det ädlaste av råmaterial, spelade hon in demos med det egna bandet Raindrops. Paradoxalt nog var det inte Jeff Barry och Ellie Greenwich som skrev bandets allra bästa låt "Can't Hide The Hurtin", utan de för mig okända Barkan/Raleigh. Låten ligger som sista spår på samlingsskivan "The Complete Raindrops", som jag rekommenderar varmt. När jag för evigheter sen listade 60-talets bästa låtar placerade jag "Can't Hide The Hurtin" på tredje plats, efter Shangri-Las "Past, Present and Future" och The Ronettes "Be My Baby". Då förstår ni ungefär vilken sfär vi rör oss i.

Hej då, Ellie.

Linear Movement


För många år sen var jag och min blivande fru i Gent, Belgien och hälsade på några av hennes kompisar. Det finns många saker som fascinerar med Belgien; storleken (det är alltså ett litet land), 1986 års landslag i fotboll, Marc Wilmots, samt all fantastisk musik från 80-talet. Jag frågade vårt värdpar Els och Maarten om vi möjligen kunde åka till Antwerpen och andas in lite tung Klinikluft. Inga problem, på mindre än en timme var vi där. Därifrån åkte vi sen till Bryssel, över Mechelen, på nolltid. Hell, vi hann till och med ta en sväng över till Amsterdam. Det går väldigt fort att förflytta sig inom Belgien, och därifrån vidare ut i Europa. En hjärtpunkt, kan man väl säga.

Från Gent kommer A Split Second, som jag aldrig har varit särskilt förtjust i, men en viss Peter Bonne från nämnda band, spelade mellan 1982 och 1984 i ett band som hette Linear Movement, som faktiskt har knäckt mig lite grann så här på sistone. Linear Movements blygsamma diskografi består av sporadiska spår på samlingsskivor, samt en utgången kassett, "Pulse Music". Därför var det ytterst välkommet att fantastiska Minimal Wave gav ut LP:n "On The Screen" förra året, i 999 ex. Själv snubblade jag över Linear Movement först för en månad sen, när jag googlade på Schmaalhans Weltraum. Jag hörde "To Another Soul" och drabbades av svindel direkt. Om så här formidabel musik har legat undangömd i belgiska sängkammare i ett kvarts sekel, vilka oanade skatter lär då inte förbli oupptäckta? Det är då man inser hur extremt viktiga bolag som Minimal Wave är.

"To Another Soul", direkt från 1983, in i en samtid där den rör sig salongsfähigt, med lågt mixad sång, och en hypnotisk, iskall, suggestiv melodi som jag hade sålt min högstadiesjäl för. Det hade varit årets låt, om den hade gjorts i år. Sen finns det spår på "On The Screen" som kanske är lite för lättviktiga, men inledande "Way Out Of Living" och "I Think I'm By You" är inget annat än genialisk central european chic. En påminnelse om att synthpopens tid möjligen var utmätt på förhand, men befann man sig i Belgien 1983 hade man chansen att fånga ett ögonblick som skiner minst lika klart upptinat, 26 år senare.

Moth/Wolf Cub


Allt är svart, svart på denna tolva, men kanske ändå inte musiken, som låter så lätt och otvungen, trots de dubstephackande takterna.

Ingen har väl missat att Burial och Four Tet har två låtar på en EP ihop, "Moth" och "Wolf Cub", och båda är utmärkta. Informationen om spåren är inristad i vinylen och det står inte mycket mer än så. Burial kommer aldrig mer att uppnå mytisk status, snarare väntar en existens där han lär förlöjligas som Mercury Prize-artisten som inte fick något pris. Kvaliteten i hans musik kan dock inga skolgårdsmobbare rå på, den kommer att lysa långt efter att alla har glömt vad det var de positionerade sig om. I det här läget är det beundransvärt att smyga ut en kolsvart vinyl utan ens en klisterlapp på.

När den ganska oväntat dök upp i våras rusade Boomkats aktie i höjden, och på några timmar var den slutsåld. Trodde jag, men så sprang jag plötsligt på ett ex på Pet Sounds förra veckan. Båda sidor har snurrat en ansenlig mängd varv sen dess. Jag har förvisso aldrig förstått vitsen med Four Tet, men i det här samarbetet utvinns någon sorts lättviktig, rusig magi, som väl inte enbart kan vara Burials förtjänst (även om jag innerst inne tror det...)? Spela "Moth" några gånger i mörkret, och leta passande analogier om nattfjärilar som dras mot det förtärande ljuset.

söndag 2 augusti 2009

Stolthet och fördomar


"Pridefestival. Det är väl som en Hultsfredsfestival, fast alla är fulla på rosévin istället för öl."

Jag slapp gå till Tanto själv. Tre utomordentliga herrar tog sig an mig, och vi tågade iväg, fyra heteronormativa, med en hunger efter Marc Almond. Vi kom lagom för att fånga några minuter av en som kallar sig Miss Li. Hon är lite tossig och mentalt barfotauppsluppen (är hon möjligen dansk?). Musiken är Gröna Lund-tokig och hysterisk, som för att markera att den är jordnära och naturlig. Det blir lite kaos i skallen på oss, så vi kopplar bort den, och dricker varsin Heineken och glor på bungyjumpande par istället.

Enligt programmet ska mr Almond gå på scen klockan 21.00, så vi installerar oss längst fram. In kommer fotbollsspelaren Victoria Svensson och presenterar en artist som tydligen är "väldigt bra". Men det är inte Marc Almond, utan Marit Bergman. Inte för att det är min kopp te, men hon gör en styv spelning, är genuint lycklig och säker på scenen, och har ett supertajt band i ryggen (med Goran Kajfes på piano!) Stefan blir orolig över att vi kanske har missförstått allt, och står vid fel scen, men tydligen är det bara förseningar i programmet. När jag frågar en volontär när Marc ska spela får jag svaret: "Efter Linda Lampenius". Eh, jaha... Hur har man tänkt nu? Nåja, jag fick tid att äta en bakad potatis, samt ofrivilligt, i ögonvrån, bevittna ett handjob i plastpissoaren. Vore det inte lägligare att hålla till i buskarna? Jag är normalt rätt frisinnad, men visst måste man väl känna sig aningen smutsig efter att ha avlastats i en stinkande bajamajaurinoar?

Lampenius spelning kan jag inte säga något gott om. I sin mission att vulgarisera sitt instrument har hon få medtävlare, och den hypersnabba toktrudelutten som är spelningens kulmen är väl någon sorts inverterad höjdpunkt.

Lite innan 23.00 är det så äntligen dags för Marc Almond. Min oro över hans fysiska tillstånd visar sig, åtminstone rent ytligt, helt obefogad. Hur stilig och snygg som helst, oklanderligt klädd, gör han en grandios entré och sjunger som en Gud till förinspelat backtrack. Det låter förträffligt. Han gör en rapp "Tears Run Rings", följer upp med "Adored and Explored", och därefter Soft Cells "Bedsitter". Höjdpunkten är möjligen en effektivt syntremixad "A Lover Spurned", som aldrig har låtit bättre än här, under öppen, varm sommarhimmel. Sublimt. Visst hade vi klarat oss utan "Tainted Love", men många står säkert i publikhavet enkom för den, och sånt respekterar givetvis en så vänlig själ som Marc Almond. Men redan efter den annonserar han kvällens sista låt, traditionsenligt är det mästerverket "Say Hello, Wave Goodbye". Han framför den så vackert, men ändå står man där och känner sig snuvad på minst en halvtimmes konsert. Sju låtar, och knappt 30 minuter är faktiskt för lite den här kvällen. Hur motiverar arrangörerna Lampenius stöld av så viktig tid?

Jag älskar korta spelningar, avskyr utdragna diton, men det här var blott en liten förrätt. Nog att den smakade utsökt, men det var snopet att inte få en enda låt från "Tenement Symphony". Det lilla singbackformatet passade annars Almond perfekt, och ingen skugga kan falla över hans smakfulla uppträdande.

Trots mina invändningar mot några av artisterna så var arrangemanget i Pride Park enormt trevligt, och den bakade potatisen smakade ljuvligt (tack du vänliga restauratör som chippade in tian jag saknade). Får man önska sig typ Erasure och noll fiolkitsch till nästa års festival?