Vad minns vi av hans 00-tal? Enorma kommersiella framgångar, fläskiga rockriff och en backlash utan motstycke. Jag gillade, som alla andra, singlarna som läckte ut långt innan "You Are The Quarry" nådde diskarna, men skivan var en ogenomtränglig gröt av ganska bekväm, well, rockmusik. Morrissey hade gjort sin första ointressanta skiva och jag inledde ett långsamt farväl. De två skivorna som följde därefter har jag inte ens hört. Överhuvudtaget. Inte en endaste sekund från dem. Det kan ha viss betydelse för resonemanget som följer, eller inte alls. Jag log lite åt de svala recensionerna som följde på "Ringleader Of The Tormentors". Det handlade ju ändå inte om min Morrissey. Det hade varit frid och fröjd om allt hade stannat vid det, men vindarna ville annat. Det grävdes upp tveksamma citat som i samklang med de allt tröttare skivorna fick tjäna som ammunition; nu skulle den där Morrissey rivas ner från piedestalen för gott. Folk samlades kring ett "Jag är så jävla trött på Morrissey" och allt var fullkomligt logiskt, till och med förståeligt. Men jag kunde aldrig skriva under på det där. Det var något som gnagde inom mig, jag hade inte släppt Morrissey helt och hållet, även om jag trodde det och utåt sett inte gav sken av motsatsen. Jag återvände, först lite i smyg, till undervärderade nummer som "Moon River", "Interlude", "Boxer", "Jack The Ripper", "Southpaw Grammar", och framförallt "Bona Drag". "Bona Drag" är min viktigaste Morrisseyskiva, viktigare än alla The Smiths-album. Jag vet, det är inget regelrätt album och det är inte på något sätt hans bästa skiva, men det är den som har betytt allra mest för mig. Mycket för att det var den första jag köpte och för intrycket den gjorde på mig när jag gick i åttan. Plötsligt fann jag mig sitta och klottra ner hela låttexter i skolböckerna. Jag förstod dem inte alltid, visste innerst inne inte om det här egentligen var musik för mig, men det gick bara inte att släppa de där låtarna. "Everyday Is Like Sunday", förstås, men även svajigare saker som "Picadilly Palare", "Such A Little Thing Makes Such A Difference", "Will Never Marry, "Hairdresser On Fire". Det där var vägen vidare från hörnet jag hade målat in mig i. För många var kanske Morrissey och The Smiths källan till en ensidig dyrkan, sällan en ögonöppnare mot vidare musikaliska upptäckter, men jag tvingades långsamt via "Bona Drag" omvärdera hela min snäva musiksyn och söka mig bortom "Front By Front", Kraftwerk och The Cure.
Jag läste redan då mycket musikpress och snappade upp att Morrissey hade det rätt tufft hemma i Dear Old Blighty. I Färjestaden fanns det mig veterligen ingen som lyssnade på honom eller förstod de där Elvisreferenserna på omslagen. Det var bara att omfamna den här outsidern och ta med honom i identitetsbyggargalleriet. Alla de här artisterna som var med under ens formativa år var förstås så betydelsefulla att beskyddarinstinkten väcktes varje gång de baktalades.
Så Morrissey besköts från alla håll, jag började lyssna på honom igen och funderade länge och väl på att ge mig in i snåriga resonemang till hans försvar, men det blev aldrig av. Vi klipper till 2013, och jag får höra att Morrissey ska släppa en självbiografi, vilket jag först inte kan tro på. Jag var säker på att han tänkte dra sig undan från rampljuset. I en synnerligen idiotisk intervju hö hö-skojade Stephen Colbert med honom om hans vegetarianism och jag undrade varför Morrissey utsatte sig för sånt här, när han istället hade kunnat sitta och dricka vin i L.A. med Nancy Sinatra. Till slut kom ändå den där självbiografin ut och jag kände en stigande nyfikenhet. Jag hade förlikat mig med att "Maladjusted" är och förblir hans sista skiva av betydelse, men här fick nu Morrissey chansen att göra sig relevant i samtiden på nytt.
Under nyårshelgen drabbades jag av magsjuka och blev soffliggandes och sträckläsandes och helt knäckt på hur bra boken var. Självbiografier har jag läst en del usla. Allra sämst var Bill Wymans (don't ask...), med gråtmilda kärleksbetygelser om hur det 47-åriga gubbsnuskhjärtat slog en volt första gången han såg den 13-åriga Mandy Smith. Morrisseys "Autobiography" är nog den första självbiografi jag läser som kvalificerar sig som riktig litteratur. Och plötsligt blir allt logiskt. Det är det här verket han har siktat mot så länge nu. Han har säkert ägnat 10-15 år åt att strukturera upp den här boken och, by God, det är ett sant mästerverk, inte bara till dispositionen. Inledningen är skriven på snårig, men oändligt vacker prosa. Han skildrar ett Manchester där eländet inte vet några gränser. Det är grått, disigt, smutsigt, intolerant, förtryckande och brutalt. En känslig, sexuellt ambivalent pojke har ingen plats i det här grymma samhället. Det är inget lättläst avsnitt, men det är litterärt svindlande och Morrissey fångar förstås våra sympatier direkt. När grunden är lagd ska inget kunna få oss att vika från hans sida. Vi längtar efter att geniet ska blomma ut och rädda England från kulturell utarmning. Sida upp och sida ner ägnas åt att geniförklara New York Dolls, ett band som jag och Smithsvännerna på gymnasiet tyckte var obegripligt usla. Annars är det inte många som finner nåd. Morrissey är extra stygg mot Rough Trade-bossen Geoff Travis, som enligt författaren har The Smiths att tacka för typ allt, men som aldrig gjorde bandet några tjänster, utan bara hindrade dem från att nå ännu högre. Ibland får bitterheten gå före allt; en förstaplacering på topplistan skyms av utebliven mediabevakning eller felciteringar. Personligen älskar jag när han skildrar inspelningen av "Meat Is Murder". The Smiths är det hetaste heta, Morrissey vet att skivan kommer att slå stort och nu har han chansen att nå ut med sitt budskap. Han sjunger in sin kanske viktigaste text, titelspåret, och vet att några miljoner britter och annat löst folk kommer att tvingas förhålla sig till hans hjärtskärande skildring av den omänskliga slakten. Heifer whines could be human cries. Det är till sånt man ska använda sin begåvning, mina vänner. Det är också roligt att få höra hans egna åsikter om verken, som att "Strangeways, Here We Come" är The Smiths mästerverk (indeed).
Det boken mest har kritiserats för är det lååånga parti som upptas av rättegången mot trumslagaren Mike Joyce. Jag kan hålla med om att det borde ha kortats, men samtidigt är det så centralt för Morrisseys uppgörelse med världen att man bara får gilla läget och låta honom skjuta sönder motståndet totalt. Det förvånande och lite sorgliga är att Johnny Marr tas med i angreppet, kanske rättmätigt så, vad vet jag... Enligt Morrissey valde Marr sida när han inte tog Morrisseys parti. Och det är ett rätt starkt mål han pläderar för, vår Morrissey. Som sagt, han vinner över oss redan i början, och vi viker inte från hans sida. Långa passager ägnas även åt pressen, som tillskriver honom helt och hållet påhittade citat, med NME:s fabricerade Morrissey-är-rasist-kampanj som extra svidande tagg. Det ger en rätt skrämmande inblick i det brittiska pressmaskineriet.
Bokens omslag pryds av den klassiska Penguin-loggan och det är verkligen en Penguin Classic. Rent skönlitterärt hör den hemma jämte mästerverk som Emily Brontes "Wuthering Heights" och Evelyn Waughs "A Handful Of Dust". Morrissey begärde den här klassikerstämpeln av en anledning. Han satt inne på en unik historia, extra intressant eftersom den inte skrivs av något naturbarn till musiker (Morrissey spelar inget instrument). Det här är istället en vanlig, ignorerad själ som visar sig bära på ordets gåva och skriver texter som sätter en ny standard inom popmusiken. För egen del var jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas i det här större formatet, vilket gör glädjen över en så total triumf extra stor.
