torsdag 21 november 2013

A Neu! Life




Hur mycket Neu! orkar vi egenligen med? Ska det aldrig någonsin ta slut? Jag svarar "oändligt mycket" och "nej, aldrig". Krautvågorna rullar in med jämna mellanrum, med allt kortare intervaller. Jag sveptes med första gången i mitten av 90-talet och Neu! blev en naturlig utgångspunkt för ett grävande som egentligen bara har intensifierats med åren. I början var Klaus Dingers motorikbeat sinnebilden och originalljudet av krauten. Vi var ganska många som älskade de där tre Neu!-skivorna, åtminstone kändes det så. Under min studietid i Lund under 90-talets senare hälft kunde man alltid prata om Neu!, alltid enas till "Hallogallo" efter vilda tuppfäktningar. I de tre-fyra vänskapsfalangerna jag rörde mig mellan fanns det säkert 70-80 procent som var fans av Neu! i varje. Inget under av empiriskt underlag, admittedly, men jag vill ändå förtydliga vilken självklar del av våra liv de har varit nu i snart 20 år. Problemet på 90-talet var att skivorna var omöjliga att få tag på, vi tvingades hålla tillgodo med gamarna på italienska Crown Records som hade pressat de tre albumen på cd och alltid krängde ett försvarligt antal på skivmässorna i Lund. Tja, vad göra? Självklart var det tvunget att införskaffa dem och ljudmässigt lät det ju helt okej, trots att Klaus Dinger var ursinnig och inte fick en spänn.

Så helt plötsligt drabbade insikten mig. Jag var naturligtvis tvungen att köpa Neu!-boxen, som släpptes redan 2010. Faktiskt till vilket pris som helst. Och nog för att det blev mitt livs dyraste skivinköp, men sanningen är att jag var skyldig Klaus Dinger och Michael Rother det här. I smyg har jag ändå alltid känt tacksamhet till snyltarna på Crown som lät oss få ta del av musiken, men det krävdes förstås en större botgöring, en monetär uppoffring, för att få lite balans i förhållandet. Ge och ta, ni vet. Och hur låter det nu? Ja, helt jävla formidabelt. "Hallogallo" tuffar på mer beslutsamt än någonsin, med en helt ny lyster och bara att få vika upp omslaget till första fullängdaren, dofta på det mjuka pappret, dra handen över det... Det har varit värt väntan. Lyssnandet har nästan fått en terapeutisk effekt. Så har det väl alltid varit, monotoni + vackra gitarrslingor har ofta den effekten, men just den fysiska närvaron av boxen, den utsökta bookleten och den eviga briljansen i "Neu! '75" gör att det här för mig blir den mest meningsfulla totalupplevelsen sen Galaxie 500-boxen kom ut. Originalplattorna har fått utvikbara omslag och som bonus får vi en stenhård livetolva, samt den tidigare outgivna "Neu! '86", ett synnerligen intressant misslyckande med flera riktigt fina spår. Inte minst introt är hjärtskärande vackert, missa inte heller "Elanoizan". Den här lådan är Michael Rothers kärleksbarn, och även om jag idag egentligen ännu hellre spelar hans tre första soloalbum är det här grunden till allt. Det var här Klaus Dinger höll honom i hårda tyglar och aldrig lät honom spela för vackert. Ändå blev det en "Seeland" på sista skivan, deras tveklöst största stund.

Mina urblekta bootleg-cd:s doftar svagt av gammalt hemgjort vin och de förpassas till ett mörkare hörn av hyllan, men de ska alltid få finnas kvar. Boxen intar sin plats på altaret. Skivsamlingen som klassresa.