24 Keeps Pounding At My Door

Med en text om "24" kan man säkert inte påverka idag, inte bilda opinion, inspirera, övertyga eller väcka anstöt. Således är det helt meningslöst att skriva den här texten. Läsarna tillhör två läger: de redan övertygade och de helt ointresserade. Ingen kommer att byta fot. Ändå måste något sägas om serien och om Kiefer Sutherland och hur oerhört mycket kärlek jag har investerat under de tio år serien har rullat.

Kiefer har alltid varit en idol. Han var diaboliskt bra som ungdomsligist i "Stand By Me", otäckast av vampyrerna i "The Lost Boys" och stod alltid ut i den uppsjö av skräpfilmer han senare medverkade i. Han tycktes alltid så intensiv, närmast hypnotisk i sitt spel. 2001 hade jag tillbringat en tråkig vecka i Grekland vid en poolkant och möttes på flyget hem av rapporter om Göteborgskravallerna, men kunde ändå inte slita mig från New York Times och en artikel om den här nya serien i realtid, med Kiefer som Jack Bauer i huvudrollen. Tyvärr var det TV4 som hade snappat upp den, men självklart var det något man måste följa. Den var riktigt bra från början. Spännande, så klart, och de där oväntade vändningarna hade ännu inte fått sitt breda genomslag i tv-berättandet. Jag satt kvar vecka efter vecka och det blev bättre och bättre. I slutet av säsongen dog Jack Bauers fru, inte det första etikettsbrottet i serien, men väl startskottet för vår hjältes transformation till något som faktiskt saknar motstycke i skoningslöshet. En amerikansk hjälte som inte drar sig för att skjuta fångar under förhör eller bita öronen av folk.

Inför säsong två förstod jag inte hur man skulle kunna spinna vidare på konceptet. I min blåögda fantasilöshet trodde jag att formatet bara höll för en säsong, att det liksom var meningen att punkt skulle sättas efter makan Teris död. Så lite jag visste om tv-berättande bara för tio år sen! Säsong ett var blott grunden, nu påbörjades The House That Jack Bauer Built på allvar. Under säsong två gick min vhs flitigt, det var något med sändningstiden, samt att jag verkligen inte klarade av reklamavbrotten. Nu blev det tre-fyra avsnitt i ett svep och det var knark från himlen. Sayed Ali var oerhört ruskig, men det mest minnesvärda från hela säsongen är avsnittet när Jack faktiskt dör några sekunder! Avsnitt 20-22 var så chockerande intensiva att det inte gick att sova efteråt. Nu var även Kiefer ordentligt inspelad i rollen som Bauer. Man gör sig lustig över återkommande repliker som "we don't have much time" och "damn it!", men jag är kolossalt imponerad av hur övertygande hans spel faktiskt är. Det handlar förstås inte om nyanser, utan om en ständigt hårt bultande puls som verkligen inte kan vara lätt att förmedla/upprätthålla.

Robert Smith var 80-talets ansikte, skrev Jan Gradvall i en Slitzartikel 1990. Jack Bauer var 00-talets. Säsong tre av "24" hade kanske en del fåniga inslag - bland annat hade dottern Kim plötsligt blivit hypervass datorexpert med djup urringning på CTU - men det var den första jag såg på rätt sätt: på dvd i ett svep under några sjukdagar hemma i Solna. Jack Bauer är i första avsnittet slav under knarket i sviterna efter ett undercoveruppdrag (åh, den fullständigt briljanta avslutningen i första avsnittet, när han drar fram sprutan för att injicera). Min fru (flickvän, på den tiden) klagade över att jag inte gick att nå under de där dagarna. Nej, jag hade fullt upp med att bryta mig in (!) i ett fängelse (!) med Jack Bauer och Ramon Salazar.

Problemen började i säsong fyra. För första gången kände jag att man började upprepa sig, och jag har aldrig kunnat acceptera att man tog livet av Michelle Dessler (något som längre fram i cykeln tvingar Tony Almeida att go rogue). Fortfarande var det lysande tv (att döpa skurkföretaget till McLennan-Forster, efter Go-Betweens två genier var just...genialiskt), men det hade smugit sig in något mekaniskt i berättandet. Säsong fem var nog bättre, men den genomsliskige president Logan stjäl lite för mycket syre genom Gregory Itzins - förvisso briljanta - överspel. Cliffhangern i slutet föranledde dock ganska verklighetstrogna drömmar om Bauers återkomst. Så djupt intryck hade serien ändå gjort. Men med säsong sex gick man slutgiltigt över gränsen, genom att spela ut Falcon Crest-kortet: det blev en family affair. Lockelsen för manusförfattarna att ta till familjechocken (som när det visar sig att Richard Channing verkligen är Angelas son) blev för stor. Här plockas Jacks bror in (den töntigaste karaktären i hela 24-cykeln) och även en ondskefull far. Det fungerar som jawdropper, men när vi sen får dras med dem över nästan hela säsongen pyser luften ur. För första gången slutade jag (nästan) att bry mig. Att tala om trovärdighet i "24" är förstås dödsdömt, men här hade man lämnat den rymliga ram som jag ändå hade svalt hook, line and sink. Och efterföljande tv-filmen "24 - Redemption" var på gränsen till dålig.

Så det dröjde innan jag såg säsong sju, ända till förra våren. Långsamt, efter en lite svajig start, kände jag att man var på rätt spår igen. Renée Walker visar sig vara en FBI-agent med rejäla tag och får till ett fint samspel med Bauer. Det gamla giftet började verka igen och jag mindes tillfällen då jag på allvar blev förbannad på folk som baktalade serien. Nummer sju var den bästa sen trean.

I december såg jag sista säsongen och dog lite. Man kan fråga sig varför jag har väntat så. Det är mycket enkelt. Vårt hem är riggat med en dator och en tv. På datorn gör jag mina jobb, på tv:n tittar vi på tv. Aldrig mötas de två. Det finns fler skäl, men de tar vi inte upp nu. Det var jobbigt att inte kunna följa rapporteringen från säsong åtta på Weird Science. I flera månader gick jag och väntade på att få läsa Kjell Häglunds hyllningar (Nu måste Howard Gordon få en Emmy!) och Caroline Hainers kärleksförklaringar till serien.

Kjell: Klichélekarna i serien är ju högst medvetna, samtidigt som de kilats in i scener som vill bli tagna på dramaallvar. När den huvudsaklige kreative motorn och showrunnern Howard Gordon får ihop allt tvekar jag aldrig att kalla det för konst – och den avslutande, åttonde säsongen blev det stora mästerverket.

Läs hela texten här om ni för en sekund tvivlar på hur osannolikt bra säsong åtta är. Det är det mest plågsamma jag har upplevt på tv. Varje avsnitt innehåller flera klassiker, men efter point of no return-momentet i avsnitt 17 skruvas allt upp till en nivå som inte ens jag, som redan övertygad fan, trodde var möjlig. Först tvingas man försöka acceptera det oacceptabla i att en älskvärd karaktär mördas - just då känner man precis samma fysiska desperation och smärta som Bauer själv - för att sen bli ett med Bauers hämndmission. Michael Haneke skulle ha ett och annat att säga om den blodtörst som här väcks. Svärdslakten av ryssarna får man inte ens se i bild, bara efterdyningarna av den. Som jag rös. Och hämnarmasken Bauer drar på sig när han tänker ta kräket Logan... Jag kommer aldrig, aldrig att få uppleva något coolare.

Flera gånger har jag, gammal actionälskare, upplevt att det efter "24" är helt omöjligt att se på actionfilm. De är nu bara cirkusexplosioner i zombietempo, tradiga som fan, utan nerv och intensitet - dessutom berövade den politiska dimensionen av "24" som jag helt har utelämnat från den här texten. När verket nu har fullbordats med en klimax så skoningslös att man ligger som ett skälvande, nyfött sto på golvet efteråt, blir det överhuvudtaget svårt att hitta något som inte får en att längta efter Jack. Sorgen i den avslutande bilden på Jack som zoomas ut från storskärmen på CTU är för evigt fastetsad på näthinnan.

Jag älskar dig, Kiefer. Jag älskar dig, Jack. Låt inte dom jävlarna ta dig.