Peter Christopherson 1955-2010

Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial

Hej då, Peter

Man gick vidare, del 1: "New Age Of Earth"

Jag kan inte minnas att det blåste så här hårt när jag var barn. Eller så ofta - inte bara någon gång i månaden, utan snarare flera gånger i veckan. Det är som om en osynlig hand försöker slita upp hela huset från grunden och slunga iväg det mot ett svart hål. Det knakar i väggarna, plåten som ramar in skorstenen dundrar som åska, och fönstren piskas obarmhärtigt. Det är inte helt oangenämt, faktiskt. Kanske märker man sånt här tydligare som vuxen. Kanske tänkte man inte så ofta på stjärnhimlen som barn heller. Den är verkligen häpnadsväckande. Mot en kolsvart, oändlig fond lyser de gamla välbekanta formationerna som en påminnelse om vår eländiga futtighet. Det är ganska skönt ändå, trösterikt. Vackert är det helt säkert.

Jag skrev för ett tag sen om en högt älskad katt som förlorade livet alldeles för tidigt och en sorg så påtaglig att den kändes som avbrutna andetag i en evig följd. Jag tänker fortfarande ofta på honom. Sorgen är märklig. När den är ny slukar den allt. Man lamslås, tvingas nästan göra sig kall, stänga ute behagliga associationer. Efter ett tag vågar man känna efter och då vet man att musiken behövs igen. Man får närma sig defaultläget varsamt, ofta med något grundläggande, välbekant, instrumentalt.

Efter Aphex bortgång började jag försiktigt, försiktigt med en Tangerine Dream-samling som vid första anblicken ger ett hafsigt intryck, trots att Edgar Froese själv anges som compiler. Den bär det olycksaliga namnet "Ultima Thule", som jag även tror var bandets första sjutumssingel. Den är givetvis fantastisk, men det var cd 2 som på nytt började gjuta liv i mig. Här samlas spridda delar av Tangerine Dreams gigantiska, svajiga 80-talsproduktion och det mesta hade jag aldrig hört tidigare. Överlag har man ju alltid fått lära sig att i möjligaste mån undvika det mesta efter "Stratosfear". En princip jag mer eller mindre har efterlevt, men som nu på allvar är under omprövning. På twitter skrev jag för ett tag sen "att omfamna även Tangerine Dreams 80-tal är att stå där naken i sin ärrade, bristfälliga mänsklighet och ändå känna: jag duger." Tonen var möjligen skämtsam, men allvaret hundraprocentigt. Det sista spåret på skivan, "Huckebees Dream", tillhör utan tvekan bandets konstnärliga höjdpunkter. Jag må svälja väl ostiga saker från Froese & co, sånt som ni egentligen inte behöver bry er om, men det här är en smärre chock och ett högst relevant stycke musik i en samtida kontext. Vad är det för omöjligt tempo de har fått till? Filmisk dramatik möter epik nedkokad till ett elegant popformat, med ett mjukt, hypermodernt trumljud som Lissvik/Hägg hade betalat dyra pengar för. Jag sprack upp i mitt första leende på flera dagar.

Den obönhörliga vinden viner igen och stjärnhimlen såg jag senast igår. Jag har saknat Stockholm en del, men man är närmare Karlavagnen här. En illusion jag gärna vältrar mig i. Och så fåken som piskar ansiktet. Yttre omständigheter som har öppnat för att återigen ge allt i sitt musiklyssnande, låta det kännas och svida ordentligt.

En del stor del av hösten har ägnats åt Ashra och en skiva som är den bästa jag har hört i år, utgiven samma år jag föddes, 1976. "New Age Of Earth" innebar en ny musikalisk inriktning för Manuel Göttsching, tidigare gitarrist i Ash Ra Tempel. Precis som Froese var Göttsching en klassiskt skolad musiker som mycket lätt hade kunnat fastna i ett evigt hippiejammande, alternativt jagat mot horisonten med tom ekvilibristik. Istället kom elektroniken till hans räddning och gav hans skapande en plattform såväl som fokus. Så stadigt lutad mot fundament som musikalisk kompetens, experimentlusta och framåtblickande skapade Göttsching med "New Age Of Earth" något som var njutbart både i tanken och realiteten. Det är egentligen hans soloplatta och det må vara mitt eget fel att jag har undgått den så länge, men jag kan knappast anklagas för att leva i en bubbla dit krautrelaterad information inte når. Många minns nog hur upphaussad Göttschings "E2-E4" var för några år sen. Jag var inne på en liten technobutik i Stockholm i den vändan (uppenbarligen något efteråt) och frågade om den, och fick till svar "det där var väl förra året?". Jaha, så det tåget missade man då, eller? Obehaget i att bemötas av technoelitister...brr. Jag skaffade den på ebay och lyssnade i min egen takt. "E2-E4" är ett magnifikt album...

...men det är redan avhandlat på så många ställen och det är hög tid att blicka framåt. Förlåt, bakåt - sex år innan "E2-E4". "New Age Of Earth" är både bättre och rikare. Inledningen med "Sunrain" är hysterisk modern och redan efter två minuter måste man fråga sig: hur skriva en kanon utan det här hypnotiska flödet? The Field-Axel har nämnt Göttsching som sin store krautgud, och jag tror att han skulle instämma om jag sa att det här är själva fundamentet den guden vilar på. Det är en skiva som får en att lite grann ångra ett allmänt generöst strösslande med superlativen. Mark McGuires Emeralds hade knappast låtit som de gör utan Ashra, men jag tänker även på olika samarbeten mellan Eno och Cluster; den här magiska lättheten och sammansmältningen av jord och rymd, lantidyll och astronomi. Det är snäll musik ("Ocean Of Tenderness"!) och det behöver vi idag. Det är musik för tanken, själen. Behöver vi det idag, tycker ni? Och när man tror att det är så fulländat det bara går har man kommit sju minuter in i avslutande 21-minutersorgien "Nightdust" - då skruvar Göttsching upp nivån ytterligare och låter olycksbådande molltoner ta plats i en ljudrymd jag faktiskt inte kan förse med relevanta jämförelser. Det är så fruktansvärt vackert. Den största musiken pekar varken framåt eller bakåt, utan inåt. Vi kan ju aldrig greppa den där stjärnhimlen ändå, men vårt inre universum går så smått att förstå. Om inte annat gäller det att sätta det i vibration. Där kommer musiken in. Stycket består av fyra movements och upptar en hel albumsida. Från hypnotisk monotoni till mörka mollharmonier, över till något som skulle kunna vara nästa års mjuktechnohype, och så gåshudsavslutningen med Göttschings spacegitarrer fritt flödandes. Ditt musiklyssnande kommer för evigt att förändras efter det här. Vet ni vad som är toppen? Ni behöver inte trängas med skivmässesvetton eller technosociopater för att skaffa den, eller för den delen hala upp orimliga summor (såvida ni inte är originaljunkies). Den finns att köpas lite överallt för en femtilapp. En vanlig ful-cd, men herregud - ge den här musiken en fysisk boning i ert hem. Eller köp ett ex som gå bort-present.

Jean Michel Jarre ger Oxygene

Våren 1991 sågs en pojke vandra omkring i Färjestadens industriområde, och den uppmärksamme hade säkert kunnat höra fragment av överläggningen han hade med sig själv. Av den utlovade gratisbiljetten till Pet Shop Boys konsert på Skandinavium blev det intet, och han tvingades till katastrofberedskapstänkande: vad göra om biljetterna är slut? Det såg inte muntert ut; han såg salta valborgstårar framför sig, och det enda konkreta han kom fram till var detta: Får jag inte tag på biljett så köper jag Jarreboxen. Ganska fattigt, men ändå något.

Efter promenaden gick jag hem och ringde Alstermo Buss och frågade om de hade kvar en plats på bussresan till Pet Shop Boys-konserten, och visst hade de det! Under åren som följde gick jag ofta och tänkte på vad som hade hänt om jag inte hade fått se PSB under Performanceturnén, och istället blivit sittande med en hopplös Jarrebox. För ganska snart blev man ju medveten om att Jarre var totalförbjuden, man fick absolut inte under några omständigheter ens nämna hans namn. Hade jag blivit ertappad med, säg, ”Rendez Vous” under Lundatiden hade man släpat ut mig bakom ICA Vildgåsen för en skenavrättning. Jarre var det där Monty Python-skämtet som tog livet av tyskarna under andra världskriget.

I ärlighetens namn tänkte jag inte särskilt mycket på Jean Michel Jarre under 90-talet, men jag minns att min bror spelade in en konsertdokumentär om en sån där mastadontspelning i Moskva på ett vhs-band – direkt efter Rides ”Live at Brixton”! Det var naturligtvis väldigt roligt gjort. Den var dessutom väldigt sevärd, och man mindes 80-talets konsertfilm från Houston. Den rosa rocken, laserharpan, ”Ron’s Piece”, och en massa annat som var så oerhört mumma när man var barn. Jag kände absolut lite kärlek för Jarre hela tiden, på samma sätt som man aldrig helt och hållet kan ta avstånd från barndomens hjältar, men det var samtidigt en lite nedlåtande kärlek. Kärleken till ett förvuxet barn som fortsätter att leka med sina dyra maskiner, medan andra barn tittar på. I skuggan av Warp kändes han lika banal som mina delfinteckningar på 6:ans bildlektioner. En instrumentalman med elefantiasis, den breda mittfåresynthens Häjkon Bäjkon, alldeles säkert inget man på allvar tänkte återvända till.

Det finaste med 00-talet var ju faktiskt att kanon kastades över bord, och att spelplanen med jämna mellanrum rensades. Visst har allehanda skojare dragit nytta av situationen, men på det stora hela fick vi vanliga, förnuftiga människor det mycket lättare att vara ärliga och sanna mot oss själva. Nej, jag behövde inte Daft Punks ”Discovery” för att komma fram till att tidiga Jarre var grejen, det kom av sig självt. Men man ska nog inte underskatta alla faktorer runt omkring som knuffade mig och många andra i rätt riktning, mot skivbackens allra mörkaste gömmor.

När jag lyssnade på ”Oxygene” där nån gång runt 2002, för första gången på kanske 12 år blev jag helt knäckt. Visst fanns det något banalt över musiken, men det var också en styrka. Smittsam upptäckarglädje bygger inte nödvändigtvis stor musik, men det gör onekligen sitt till. Även om ”Oxygene” sjuder över av just den här glädjen att få spela på nya, unika instrument, är det mest iögonfallande vilket enormt fokuserat album det är. Jag ber er att titta på bilden av Jarre på omslagets baksida, där han sitter i grå sweatshirt och grå kavaj och är så sjukt snygg. Det är ingen robot från Düsseldorf, utan en Adonis som livet har älskat och givit alla möjligheter. Och det fina är att han verkligen har gjort något fantastiskt av alla sina privilegier. ”Oxygene” såldes väl i 15 miljoner exemplar, vilket fortfarande förvånar mig. Inte för att det är ett svårt album, men det är ju knappast någon massagemusik. Så här mer än 30 år senare är det lätt att höra hur unikt det verkligen låter. Jarre vågar borra sig ner i vad som många uppfattar som muzak, och göra något eteriskt av det.

Och aldrig har det väl varit tydligare än på Cirkus den 4 april 2008. Jean Michel Jarre var där för att framföra ”Oxygene” i sin helhet, på originalinstrumenten. För en man som äter miljonhövdad publik till frukost några gånger om året, måste klivet till pyttelilla Cirkus vara som en inverterad månresa. Att denna fransos står där framför oss, några få tusen, i en lokal där Peter LeMarc spelade i höstas, går så mycket bortom stora ord som ”sensationellt” och ”otroligt” att hjärnan inte mäktar med att ta in det. På scenen ser vi en mängd vintagesynthar och en äggformad plastfåtölj. Jarre sitter där, ser vi när han snurrar runt i 90 grader, och han hälsar oss alla varmt välkomna. Redan där visar han hur totalt och hundraprocentigt han struntar i konventionerna. Vi ser ingen stram allvarsman som bistert skruvar på reglage under sammanbiten tystnad. Istället en varm och ledig gentleman som presenterar sina instrument, och sina tre medmusiker. Det är väldigt hövligt och respektfullt. Och han förklarar att de måste ”spela in” instrumenten, eftersom de är så gamla och trögstartade. Då ger de oss ett stycke som mycket väl kan vara det bästa jag har hört av Jarre. Det är så retrofuturistiskt, så 2010, att jag måste nypa mig i armen. Är det här möjligt? Tänk om han spelade in ett sånt här album, idag? Liknande tankegångar får vänta, för snart är de inne på ”Oxygene (Part 1)”, och Jesus Maria vad bra det låter. Jag har alltid sett det som albumets havsspår, och haft det som personlig Jarrefavorit, och denna kväll låter det bättre än någonsin tidigare. Scenen är chockerande minimalistiskt möblerad, om man tänker på vem som befinner sig på den.

Man kan ju välja sin Jarre – maximalisten på Egyptens pyramider, eller kvällens pojkrumsnörd, som plötsligt visar med emfas varför han har påverkat som många sovrumselectronicafigurer. Med lite god vilja hade jag nog kunnat kalla ”Oxygene” för ett mästerverk redan innan konserten. Efteråt: oj, visst är det ett mästerverk! När Jarre går loss på thereminen, och friformsimproviserar i tredje spåret måste jag än en gång nypa mig i armen. Mannen står ju där och pekar mot framtiden med ett 32 år gammalt muzakalbum! Det är ren köld. En gigantisk spegel hissas långsamt ned, och därefter får vi se en enkel men effektiv animation på dödskalle/jordklotsbilden från omslaget. Jag är fullständigt uppslukad. Kameran flyger in genom dödskallens öga och blottar en tom grotta. Därinne vänder den, och åker i ultrarapid ut mot en svart rymd. Man känner sig som en person som har blivit mjuk och dum av knark. Öppen mun, stora ögon och total identifikation med musiken.

Det finns en fantastisk scen i dokumentären om Jarres spelningar i Kina på 2000-talet, där Jacques Chirac, som befinner sig i Kina i stadsangelägenheter, kommer för att säga hej till Jarre innan en konsert. Den franske presidenten bugar inför honom, och ber flera gånger om ursäkt för att han inte har möjlighet att närvara under konserten. Just där blir Jarre större än landets egen president. Ändå står han bara där, i en ledig huvtröja, som en lycklig liten pojke.

Den lyckliga pojken springer in på Cirkus scen efter konserten, hoppar och jublar, och tackar publiken så hjärtligt att man inte kan bli annat än rörd. Han har fått visa vad han kan, och jag tror inte att han tänker på revansch, men det är så jag ser det. Efter 25-30 år av förlöjligande fick han spela igenom sitt främsta verk, inför en publik som kanske har pendlat i sin lojalitet gentemot honom, men som denna kväll älskar honom fullt ut och förenas i en verkligt speciell upplevelse. Man ville aldrig sluta applådera.

Den här texten har tidigare publicerats i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" 2008. Med anledning av Jarres förestående månresa kändes den lite aktuell igen.

Saknaden

Jag var på väg till Snickars i Hornstull den där höstdagen 2006 när min flickvän (hustru, numera) ringde och sa: "vi måste åka till Katthemmet och titta på en kisse." Ja, det kan ju inte skada, tänkte jag. Vi hade ju redan Issey, en väldigt speciell, försiktig kattpojke som vi hade skaffat i september samma år. Issey kändes lite ensam och han jamade ofta klagande på nätterna. Kanske var det en kompis han behövde?

Det var en promenad på tio minuter till Katthemmet och väl där fick vi se vår lille pojke, en i en syskonskara om sex katter. De hade dumpats i en resväska i Hagaparken, och körts till Katthemmet med polisbil. I det lilla rummet for de runt i bekymmerslös leklusta, någon klättrade uppför dörrnätet och Aphex lekte med min flickväns halsband och var så självklar, älskvärd och kaxig att det aldrig fanns något tvivel.

I december fick han slutligen flytta in hos oss i lägenheten i Midsommarkransen. Det självklara, kaxiga var en stor del av hans personlighet. Han gick raka vägen fram till Issey, som svarade med att lägga sig i diskhon.

Redan efter några dagar stod det klart att Aphex inte var innekattsmaterial. Han hade redan upptäckt att det fanns en värld utanför och ut skulle han. Vi började försiktigt med koppel på innergården, med korta stunder frigång. Bostadsbolaget hade spänt upp ett stålnät över bergsknallen precis intill, vilket Aphex snart sprang uppför. Man tvingades upp och efter honom på knallen. Det här blev snart en daglig rutin, som en promenad med hunden, fast helt utan strikt snitslade kvartersmönster och snart även utan koppel. Han drog med mig på både vertikala och horisontella äventyr. En gång tvingades jag fem meter upp i en björk när han fastnade med selen i en gren. På vägen ner satt han på min rygg.

Under våra promenader träffade vi ofta på samma människor. Dels var det dagisbarnen, som älskade Aphex, och kärleken var faktiskt besvarad. Flera gånger kröp han under stängslet och flög upp på taket på barnens koja, där han majestätiskt tronade bredvid en piratflagga. Fröknarna förstod snart att jag inte var en ful gubbe, bara en väldigt beskyddande kattägare. Snett över dagiset låg på den här tiden ett åldersdomshem och varje dag kom en pigg, åderförkalkad gammal dam ut och frågade samma saker om katten. "Vad heter hon?" "Hur gammal är hon?" "Det är en han..." Sen pratade vi om blomsterarrangemangen och vädret och äppelträden intill.

En gång rusade en schäferhund fram och nafsade efter Aphex, som tur är hade jag kopplat honom innan och hann lyfta så att han dinglade i luften och fräste. Efter det tålde han aldrig åsynen av schäferhundar. Vi pratade med personalen på hemmet när de stod och rökte, alla mycket intresserade av katten. Han brukade klättra upp i ett gigantiskt kastanjeträd, verkligen ända upp i toppen, kanske 15-20 meter upp, och där kaxigt jabba mot kråkor och råkor som älskade att reta honom. En gång hittade han ett träd med ett stort fågelbo och smet upp och la sig i det. Under satt jag och väntade i säkert en timme innan han kom ner. Kanske tog han en tupplur där.

På innergården fanns flera katter. Ester och Alva var två av favoriterna och deras husse, en superreko före detta hardcoretrummis från Karlstad fick förtroendet att vara kattvakt om vi åkte bort någon helg, och vice versa. Innergårdens störste katt, Assar, var inget som skrämde Aphex. Genom sin naturliga nyfikenhet och envishet undvek han stryk. Han verkade helt enkelt inte förstå det där med revir. Han ville bara lära känna alla och vara vän med alla. Hans bäste vän, förutom Issey, hette Kompis och höll till i en trea med paret L. och S. och S. mamma, som vårdades hemma. Hon var eventuellt 100 år, man visste inte säkert eftersom det inte fördes bok över sånt i den lilla byn i Kurdistan hon kom från. Om man tappade bort Aphex var det bara att knacka på hos L. och S. Han besökte dem snart dagligen och de älskade honom. När vi flyttade i februari i år berättade S. i ett mail att Kompis hade gråtit efter honom i flera dagar.

Fler fick besök av Aphex och han togs emot med öppen famn överallt. Damen under oss hade ofta altandörren öppen, så där var han inne och vände. Han var ofta hos Ester och Alva och det unga paret som brukade äta frukost ute längst ner mittemot. Med tiden lärde han sig även att använda spaljéer för att inspektera lägenheterna en våning upp. Inte en enda gång kände jag av nån irritation över den nyfikne katten. Det var speciellt en kvinna som inte kunde se sig mätt på honom. Förra julen kom hon med lyxig kattmat som julklapp.

När vår dotter föddes i april 2009 kunde jag inte längre följa med Aphex ut. Det hela var ändå kanske smått absurt, men vi var ju rädda om honom, och bilar dundrade förbi i strid ström utanför. I mer än två år hade jag följt honom runt som en skugga. Nu fick han gå helt fritt, helt oövervakad. Vi var jätteoroliga i början, men märkte snart att det fungerade hur bra som helst. Det var bara att locka med ett speciellt ljud så kom han allt som oftast i galopp från berget. Annars var han hos L. och S. När han fick obegränsat med utetid blev han också lugnare inomhus, men ändå kunde han envisas med att krafsa mot garderobsdörren klockan fyra på morgonen. Då var det bara att snällt ta på sig morgonrocken, gå en våning ner och släppa ut honom.

När vi kom till Öland krävdes knappt någon inskolning alls för Aphex. Han lärde sig nästan direkt stråken och hans frihet var nu total. Han kom och gick precis som han ville, utan ett bekymmer i världen, förutom Moses några hus bort. Tidigt i somras kom han hem och kunde knappt stödja på ena baktassen. Vi trodde att han hade blivit påkörd av en bil, men fick flera veckor senare höra av Moses ägare att de hade bråkat våldsamt. Sjukhusräkningen för Aphex gick väl på 3000 kr efter att försäkringsbolaget hade betalat merparten. Men även Moses hade fått åka till sjukan. You should see the other guy, indeed.

Aphex repade sig och kanske ännu roligare - Issey blev i och med flytten en helt annan kisse. Efter en ångestladdad första månad i klädkammaren eller under täcket, anmälde han försiktigt intresse om att gå ut lite på kvällen. Jag tog med honom i koppel och jag såg verkligen hur något väcktes i hans ögon. Det blev allt svårare att få med honom in. En kväll släppte jag honom och han gömde sig genast i stenmuren, där han låg och tryckte i ett dygn. Gradvis blev vistelsen i stenmuren kortare och snart blev Issey än mer hängiven utelivet än Aphex, som liksom redan kunde det där. I somras sov han knappt ens inne. Han har slimmat figuren, fått superfin lyster på pälsen och är i allmänt topptrim. Han bekräftade det jag innerst inne visste; katter är inte skapta för lägenhetsliv.

Jag förundrades ofta över hur perfekt Issey och Aphex passade ihop. I Stockholm kunde de sova tillsammans i sitt tält ovanför garderoberna, eller i vår säng. De älskade båda att sitta på balkongen och spana ut; Issey försiktigt och avvaktande och Aphex ivrigt registrerande. På Öland har de sprungit in och ut från det så kallade magiska hörnet; en genomskärningspunkt mellan fyra trädgårdar där flera av byns katter passerar dagligen. Vi skojade om det där och såg det lite som katternas eget Narnia. De tycktes liksom sugas in i häcken och skjutas ut från den när de kom tillbaka.

Jag hade verkligen slutat oroa mig för bilar och trafik. De hade ju så stora marker att röra sig på och landsvägen ligger en bra bit upp. Förra onsdagen kom inte Aphex hem. Jag var inte så orolig, trots att han brukade visa upp sig några gånger varje dag. Han var väl ute på äventyr. Framåt torsdagskvällen kände vi dock att nåt verkligen inte stämde. Inga spår efter Aphex. Vi gick runt i byn och ropade och lyssnade intill skjul och stugor. Han måste vara instängd. På fredagsmorgonen gick jag upp i ottan för att dra fördel av tystnaden och lyssna extra noga efter jamanden. Inget resultat. Fredag och skördefest. En stor dag för Öland och min fru skulle ställa ut ett verk på Capellagården. En festlig dag, med stundande besök från Stockholm. Efter frukosten kom vi fram till att det nog var bäst att ta en sväng utmed landsvägen, för säkerhets skull. Sen skulle vi knacka dörr och höra med alla grannar.

Vid tiotiden satte jag min dotter i barnvagnen och gick upp mot vägen. Efter cirka tre sekunder såg jag något ligga på andra sidan och efter ytterligare en förstod jag. Det gick nästan inte att greppa. Det kunde bara inte vara Aphex. Det fick inte vara Aphex. Men det var det. Han låg helt stilla bredvid vägen, nästan helt fin, men jag såg ju att han var död. Påkörd. Min lille pojke. Vår lille pojke. Alldeles stel i kroppen, sträv i pälsen. Det mest hjärtskärande var att min dotter blev så glad när hon såg honom och utbrast "heeej!". Hon hade ju inte sett honom på några dagar och han brukade alltid stryka sig mot henne så att hon skrattade.

Jag ringde min fru som genast kom med en halsduk och svepte in honom. Det rann lite blod från hans nos och vi grät stilla. Min dotter lekte tittut med honom medan vi gick hemåt med tunga steg.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag aldrig mer kommer att få klappa honom eller se honom springa i ilfart mot dörren, eller spinnandes på en stickad kofta. Jag älskade den där katten så förtvivlat mycket och la ner mer tid på honom än de flesta föräldrar gör på sina barn. De första dagarna var nästan outhärdliga. På lördagen åkte vi långt ner på södra Öland för att komma bort lite och det fungerade ända tills det var dags att åka hemåt. För varje kilometer tycktes tomheten rycka närmare. Värst av allt var Isseys hjärtskärande jamanden och febrila letande efter sin bäste vän. Man kunde inte sluta gråta.

Man orkar ingenting sådana dagar. Igår var första dagen som på något sätt kändes uthärdlig. Det gick att lyssna på musik, det gick att läsa lite. Man får liksom börja om i felsäkert läge. Jag jobbade med ett avsnitt av Law And Order: Criminal Intent, klart bästa serien i L&O-franchisen och tänkte att det var en de första jag översatte. Jag älskade att sitta i sovrummet och texta Vincent D'Onofrios genialiska skådespeleri med Issey och Aphex antingen på skrivbordet eller i sängen bakom mig. Det var smärtsamt talande att just det här avsnittet jag jobbade med var det sista D'Onofrio medverkade i. Hans kollega tog farväl av honom i tårar: "Du är den bäste. Det kommer du alltid att vara."

Coil: Summer Solstice (1998)

Man sa åt mig att jag tog det där med musik på alldeles för stort allvar, alldeles för personligt. De hade rätt. Många gånger hade det varit lättare att lyssna som förströelse, att vaggas av ett bakgrundssorl, eller att vara alla till lags i en bekväm och fullständigt meningslös objektivitetsbubbla. Och jag har försökt; på 90-talet tvingade jag mig själv till eklekticism och breddade skivsamlingen och i viss mån min smak, men här står jag nu idag och vill inget annat än att sno på mig en korsett och dra åt så att all dallrig garderingsmusik skjuts iväg och efterlämnar blott min själ och det som verkligen, verkligen - på allvar - betyder något.

Med Coil på min sida hade jag aldrig behövt känna någon osäkerhet. Jag har alltmer valt att se att mitt lyssnande som ett krig, för det är så det har varit. Min första krigshandling var att omfamna och älska Pet Shop Boys och vara helt oförstående när jag i takt med deras växande framgångar allt oftare förväntades stå till svars: "Är de verkligen bögar? Är du själv stjärtgosse?" Om något spädde jag hellre på än att gå i förväntad försvarsställning, men när någon en dag yttrade ett "de spelar ju inte ens riktiga instrument" stod jag försvarslös. Än idag är det ju så att de mest oförblommerade dumheterna är de svåraste att bemöta. Att vara ett med det man lyssnar på för med sig nackdelar som ett tvångsmässigt behov att försvara även snedstegen. Lite av det där tappade jag genom att omfamna lite för många kritikerfavoriter under 90-talet och vara lite för svajig i försvaret av mina rötter.

När jag för några veckor sen var nere i Malmö och såg en fantastisk spelning med en nyuppväckt variant av Neu! samtalade jag med en gammal vän som sa att han förknippade mig med Polygon Windows "Surfing On Sine Waves". I det långa loppet må det vara betydelselöst, men jag blev uppriktigt glad över det mentala samröret med något så fint. Vad nu allt det här rör Coil är svårt att svara på, men bland alla angrepp om att man är för trångsynt, för eklektisk, för tillgjord, för provinsiell, för bred, för vit, för ombytlig eller för tråkig i sin smak, så glöder deras namn i eldskrift intill ett I really don't give a fuck anymore. Jag har mitt Coil och då kan folk få relativisera, privilegieproblematisera, avkontextifiera bäst fan de vill. Det finns ett before and after Coil, och det som kommer efter är i det här sammanhanget det enda som betyder något.

Det här är menat som det tredje inlägget i mina single files, texter om sjutummare ur min samling. Tre av de allra finaste ingår i Coils årstidscykel, inspelningar som refereras till som Equinoxes and Solstices, och även finns på samlingsutgåvan "Moon's Milk (In Four Phases)". "Autumn Equinox" har jag bara på cd-singel - sjuan ligger på cirka 150 dollar på ebay, så jag avvaktar lite. Idag handlar det om "Summer Solstice" som gavs ut i 1300 + 50 ex 1998. Jag talar ofta om Coil i termer som "typiskt/atypiskt för Coil", vilket i sig är en oxymoron då de ständigt rör sig över så skiftande fält. A-sidans "Bee Stings" inleds av en kvidande leksakssynth och en mörkt viskande Jhonn Balance (Geff), Poet Laureate för en generation dystra queers, samt andra som ville...mer. Cirka 1:50 in börjar ett långsamt pre-Basic Channel-beat bubbla, och det påminner mig om den österrikiske innovatören Monoton och hans lilla mästerverk "Ein Wort" från 1980. Samtidigt blir det en väldigt märklig kombination av ett Coil på sitt mest inåtvända humör och den här dova, men lockande dubfonden - kanske deras version av det som kvällstidningarna kallar "sommar". B-sidan "Summer Substructures" är antitesen till sommarhit, snarare en högtidlig, svåruthärdlig, men vacker dödsmässa.

När jag tidigare i år intervjuade Coils Peter Christopherson berättade han om Equinoxes/Solstices-sviten:

De var de första inspelningarna Coil gjorde efter att ha flyttat till ett stort, fallfärdigt, viktorianskt stengods på Englands västkust, med utsikt över havet. Från vår studio, intill sovrummet, såg man rätt ut över fem mils kustlinje söderut. Från Geffs sovrum hade man utsikt mot väst. Man såg alltid stormarna närma sig därifrån. Vi gick ofta runt bland klipporna, ibland med våra hundar. Vädret var väldigt skiftande och märkligt och en gång såg vi en vit regnbåge (kanske var det frusen dimma) ovanför oss. Inspelningarna var avsedda som fyra satser som skildrade årstidsväxlingarna.

Det känns nästan som en klyschigt perfekt inramning till musiken, även om den inte bär vädrets episka signum. Jag ser snarare "Summer Solstice" som en transparent glaskula där man har fångat oväder och blixtar; inlåsta och kontrollerade, men totalt oförutsägbara i sitt agerande.

Öland and the Politics of Pressure

Sverige har valt fel väg. Den känslan är förstås omöjlig att skaka av sig så här några dagar efter valet, dagen då vi slutligen blev lika dåliga som Danmark. Jag läste med stor behållning mejlväxlingen mellan Göran Greider och Lars Gustafsson i söndagens DN och funderade över det där med problemformuleringsprivilegiet. Borgarna har ju varit enormt framgångsrika efter att de lyckades sno åt sig det. "Högern" och "borgerligheten" har ingen särskilt positiv klangbotten om man frågar majoriteten av befolkningen - enter Alliansen. Enade, starka, ansvarsfulla- det var bilden de sålde och Sverige köpte den.

Första gången jag röstade på 90-talet röstade jag borgerligt. I efterhand ångrade jag mig och lånade emellanåt bortförklaringar från kommunisten Paul Heaton i The Housemartins och The Beautiful South; dagens röda är ändå konservativa, därför är det bättre att rösta på några som verkligen kan det där. Sanningen är väl snarare att det var en ganska barnslig, missriktad revolt mot en - förvisso - självgod, däst socialdemokrati. Samt lite av de där impulserna som så ofta säger åt en att göra tvärtemot vad hela ens omgivning säger. Lite som Tony Montana i "Scarface": The communists...always tell you what to do, what to believe, what to think.

En vän undrade hur jag reagerade på att Moderaterna blev största parti i Mörbylånga kommun med 32 procent av rösterna. Tja, besviken, men inte förvånad. Inte alls. Är ölänningarna borgare? Fan heller. Strävsamma, jordnära, hyggliga, hederliga, hårt arbetande. Om jag generaliserar utifrån egna erfarenheter. Av det jag snappar upp är det framförallt en sak högern lyckades sälja in: det ska löna sig att arbeta. Ingen ska få bidragsfuska. Det vann man valet på. Glöm det där med miljardbonusar, derivatahandel på HQ Bank, utförsäkringarna, friheten att bli så jävla rik att man kräks upp sedlar och kan smälla upp stora palats och golfbanor intill havet. Fuck strandskyddet. Står en skog i vägen? Den röjer vi bort så att ännu några golfande miljonärspensionärer kan få uppföra sommarställe att spendera två veckor om året på. Fråga vilken bofast ölänning som helst och ni lär få upprörda reaktioner på det där. Ett glädjeämne med valet var att Centerpartiets stöd minskade med 12 procent i Borgholms kommun, en rättvis bestraffning åt ett kommunalråd som under sin tid vid makten visade sig positiv till planer på att röja undan den unika Rällaskogen till förmån för vräkig golfbana och lyxboende.

Ändå: Det finns inget som retar upp mer än en bidragsfuskare, för det är en person man har sett och vet namnet på. Alla vet nån. Och sossarna gör ju inget annat än att strössla med bidrag. Eller? Alliansen formulerade problemen, medan de rödgröna i stort missade att peka på vilka som kommer att kamma hem vinsterna; Blondinbella. Wille Crafoord. De som åker runt och vaskar champagne under Stockholmsveckan. Är det figurer som ölänningen identifierar sig med? Härskar deras värdegrund i, säg, Södra Möckleby (årets Ölandssocken, grattis!)?

Vännen som frågade mig om Moderaternas valseger skrev: Sveriges statsminister säger att jobb och konsumtion är det sammanhållande kittet, dvs livets mening enligt honom. Jag vägrar att ge den bilden åt mina barn. Mycket bra sagt. Jag är nu så väldigt lyckligt lottad att jag kan styra över min egen arbetstid, och det må vara hänt att jag inte skyfflar in pengar i skottkärror - men om jag har lust att ta en ledig fredag och bara hänga med min dotter så gör jag det. Jag tar upp hemodlad potatis, kokar ägg från våra höns och lagar ihop en liten lunch åt oss. Äggen skulle för övrigt inte få säljas i butiken, då de inte är genomlysta (däremot är det förstås inga som helst problem med ägg från miljarder halvt ihjälplågade burhöns, de är ju ett led i konsumtionen som stimulerar ekonomin).

Jag vill bara klargöra: jag är inte kommunist. Kommunismen skrämmer mig, för jag är nästan säker på att den ofrånkomligen leder till förtryck. Men det här globala samhället vi har idag...är så fruktansvärt sjukt och deprimerande. Den globala kapitalismen håller människor, djur och miljö som gisslan. Maskinen bara maler på och den blir allt billigare i drift. De finns alltid nån som kan göra det billigare.

Så vad ska jag nu göra med min extra tusenlapp? Jag får väl köpa Neu!-boxen. Så himla fin, jag kommer att älska den. Undrar om den smakar blod?

I väntan på Neu!

Michael Rother kommer till Sverige och spelar Neu! (inflika flera utropstecken). Det här blir förstås nästa retroanhalt för min del. Förväntningarna är höga, eftersom Rother som snart enda original krautman (vid sidan av Roedelius) fortfarande levererar. Steve Shelley från Sonic Youth håller i taktpinnarna, och han är förvisso ingen Dinger eller Liebezeit, men det ska nog bli bra ändå. Vågar man hoppas på lite solospår från Rother? Jag kan inte sluta tjata om storheten i hans trilogi "Flammende Herzen", "Sterntaler" och "Katzenmusik". Tre klockrena mästerverk från 70-talets oändliga tyska musikskatt. För att variera mig tänkte jag se spelningen i Malmö. Som bonus såg jag att min gamle vän Dennis ska vända plattor innan. Vi laddar upp med en recension av samlingsskivan "Deutsche Elektronische Musik", tidigare publicerad i Friendly Noise Magazine #5.


Deutsche Elektronische Musik

Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83

Soul Jazz levererar med jämna mellanrum stiliga samlingsalbum som gör anspråk på att sammanfatta epoker och genrer. Det finns förstås ett problem med det där undervisande, överblickande greppet – ett problem som kan resultera i en intressant booklet, men ett livlöst och fegt urval. För några år sen gav man sig på acid från Chicago med dubbelalbumet ”Acid – Can you Jack?” och det fungerade, bortsett från några mindre relevanta utflykter i 90-talet, alldeles utmärkt. Acid är en tydligt avgränsad musikstil med begränsat uttryck, åtminstone sett med lekmannens ögon, och på två skivor fick man ihop lysande, illustrativ musik (även om de mest närsynta även här hade synpunkter på urvalet).

Det tyska 70-talet låter sig inte samlas under en flagg lika lätt, men det är intressant att Soul Jazz släpper ”Deutsche Elektronische Musik” just nu. Jag minns 90-talets krautrevival och hur den brukade ta på mig, men på senare år har inflytandet från den här epoken nästan tagit sig absurda proportioner. Ibland tror man att allt gott kan härledas härifrån. Sant är att få rörelser har fått ett större genomslag under så långa, återkommande perioder. Verkar man utanför en anglosaxisk sfär är det lättare för historieskrivarna att bunta ihop vitt spretande scener till en enda, och så kan det ibland kännas med krauten – det räckte med att det var tyskt. Börjar man sen skärskåda de tongivande banden ser man dock att flera av dem delade bandmedlemmar och inte sällan producent – Conny Plank. Är Plank inblandad kan man utgå från att det är bra, det har länge varit min förhållningsregel. Jag har till exempel alltid varit kluven inför Can, och inte främst för att de i sina funkigaste stunder lät som James Browns teutoniska kompband, utan för att deras trummor tidigt i karriären var felproducerade. Långt bak i mixen, kraftlösa – ett sanslöst resursslöseri, då man hade tidernas kanske bästa trummis, Jaki Liebezeit. Plank hade garanterat lyft fram dem, och satt stopp för eventuella hippietendenser.

På ”Deutsche Elektronische Musik” medverkar Can med två lite senare spår; ”A Spectacle” och ”I Want More” och där låter trummorna rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på Liebezeits närmast överjordiska insatser på Michael Rothers tre första solskivor – egentligen de enda exempel på trumspel som kan framkalla tårar – varför finns inget därifrån representerat här? För mig personligen är det, jämte Kraftwerks samlade produktion och det bästa med Cluster scenens allra främsta skivor, garanterat mer relevanta för 10-talet än exempelvis San Francisco-proggiga Gila, som här medverkar med den lättglömda ”This Morning”. Även Amon Düül II och Ash Ra Tempel påminner mer om vanliga, nerrökta amerikanska Woodstockband och deras status bör nog omvärderas. Ash Ra Tempel blir dock intressanta genom två av sina medlemmar; Klaus Schulze och Manuel Göttsching. Schulze, med ganska exakt hundra album i sin diskografi, borde väl ha fått med åtminstone något spår därifrån på en sån här samling? Och om syftet är att belysa det tyska 70-talets ständiga aktualitet så är Göttschings solokarriär betydligt intressantare än Ash Ra Tempels; hans ”E2-E4” har det ju surrats oupphörligt om på senare år.

Man kan förstås påtala fler brister, som kanske grundar sig mer i personlig smak än krav på korrekt historieskrivning. Själv saknar jag bidrag från Riechmanns enda album ”Wunderbar”, en mästerlig uppvisning i svävande lättkraut. Att Kraftwerk skulle släppa iväg något material hade väl ingen räknat med, men en tjusig sak som ”Tanzmusik” från deras mindre genomlyssnade period hade gjort sig bra här.

När man på 90-talet talade om kraut nämndes framförallt tre band; Can, Neu! och Faust. Samtliga är representerade här och jag har redan dryftat mina problem med Can. Jag har faktiskt aldrig varit helt bekväm med Faust heller, förutom den fantastiska ”Outside The Dream Syndicate”, som de gjorde ihop med Tony Conrad. Det är ett utsökt, hårt disciplinerat verk, som dock tar upp för lång speltid för att rymmas i ett sånt här sammanhang. Vi får ”It’s A Rainy Day, Sunshine Girl” från bandets andra album och jag tänker på BBC:s briljanta Krautrockdokumentär ”The Rebirth Of Germany” från förra året, där Faust bekräftade mitt intryck av dem som lite för kollektivknasiga. Neu!, däremot, älskar jag fortfarande innerligt. ”Hallogallo” låter fortfarande extremt modern. Få band har gett upphov till ett helt sound, få band höll en lika envist konsekvent linje som Neu! under sin tre album korta karriär. Det hade inte gått att dra det mycket längre. Dessutom tog ju Michael Rothers solokarriär vid, och Klaus Dinger bildade La Düsseldorf ihop med brodern Thomas. De nådde stora inhemska framgångar, men är annars fortfarande ganska undervärderade. Att Michael Rother skulle kunna göra något nytt av sitt gitarrspel var inte helt oväntat – Klaus Dinger måste ha haft en svårare uppgift att gå vidare från motoriktrummandet. Han gjorde det genom att uppfinna en ny sorts knäpp popmusik, som till stora delar byggde på iscensättningen av nostalgiska ljud (ett telefonsamtal från farmor), roliga synthljud, barnprogramsmelodier och ibland skrålande sång i bakgrunden. Det finns samtidigt något djupt gripande med deras musik, väl fångat här i ”Rheinita”. Jag gissar att det var här Der Plan tog avstamp inför nästa stora tyska våg.

Några av skivans finaste stunder bjuder Cluster på. ”Heisse Lippen”, från deras tredje album, mästerverket ”Zuckerzeit”, visar ett band i toppform som med enkla medel gör helt nyskapande technopop. Lika bra är Harmonia, som är Cluster plus Michael Rother, och emellanåt Brian Eno och Conny Plank vid rodret. Så mycket genialisk skaparkraft att studion borde ha imploderat – det mest imponerande är väl att det låter så pastoralt avslappnat; magisk, stjärnklar musik. Roedelius och Moebius har gjort så mycket oerhörda saker att det blir en aning futtigt att få några pärlor utströdda så här. Deras bandkollega från tiden då Cluster stavades Kluster, Conrad Schnitzler, har jag sämre koll på, därför är hans bidrag ”Auf Dem Schwarzen Canal” en välkommen fullträff i sammanhanget. Hans karriär kantas ju av fragmentariska skivsläpp, snarare än strängt sammanhållna album. Jag gläds även åt Popol Vuhs enorma ”Aguirre 1”; det är ett av de vackraste stycken jag vet. I dokumentären ”Kraftwerk and the Electronic Revolution” talas det om Popol Vuhs visionär Florian Fricke och hans enorma Moogsynthar i en avskild bergsby. Para det med Herzogs surrealistiska 1500-talsskildring så förstår man Frickes ambition att flytta framtiden 400 år bakåt i tiden. Det låter inte som något annat.

Det var just det som var de här tyska bandens styrka under 70-talet; man kunde skapa något helt eget, eftersom man inte hade anledning att vara nostalgisk. Det var bara att ge sig ut i skogen och blicka mot stjärnhimlen, som Cluster, eller att återskapa rymdens tomhet i ljud, som Tangerine Dream på album som ”Zeit” (1972). Tangerine Dream, ett av mina absoluta favoritband, gynnas annars väldigt dåligt av samlingsskivor. Deras 70-tal måste man ta sig an i sin helhet, annars missar man väsentliga bitar. Det har Soul Jazz förstått, och lite överraskande har man valt ut ”No Man’s Land” från 1983 års ”Hyperborea”. Mycket glädjande, inte minst för att jag själv ofta har avskrivit bandet från 1980 och framåt. Det här är dock en liten godbit, ganska långt från de patenterade sequenzermattorna, snarare finurligt lekfull elektropop som minner om 90-talets tidiga Warptolvor. Det är lite mer såna oväntade initiativ jag annars saknar på Soul Jazz samling. Para de obligatoriska fullträffarna från Cluster, Harmonia, Neu! och Popol Vuh med undangömt guld från de stora elefanterna, samt lite oväntade bidrag. De mer okända namnen här, som Between, Ibliss och Kollectiv tillför inte mycket nytt.

På det stora hela blir det väl ungefär en hel skiva med bländande musik och en med utfyllnad, men det bestående intrycket är att den här epoken är för omstörtande för att klämmas in på en dubbel-cd. Det finns helt enkelt ingen anledning att nöja sig med detta, och man får en bättre ingång genom närstudier av de mest framstående banden. Det är också ganska svindlande att så här i efterhand lyssna på musik från det tidiga 70-talet så sprängfylld av nyskapande idéer och utmanande ljudvärldar, och samtidigt fundera på vad som kom efteråt; punken – reaktionär, gitarrbaserad – låt vara slarvigt spelad - men i grunden djupt konservativ rock’n’roll. Tyskarna hittade förstås sin egen väg ur det där och jag tror att Soul Jazz skulle kunna utvinna betydligt mer med en retrospektiv över den efterföljande Neue Deutsche Welle, som gav oss så många briljanta popsånger.