Tävla med Seefeel!

Jag kommer till er med ett löfte om att aldrig mer baktala 90-talet. För om vi tänker efter finns ju alla möjligheter att bygga sin egen lilla version av det bespottade decenniet. Inga flanellskjortor, inga soul- och bluesföreläsningar om Södern och Autenciteten och Ursprunget, och Alice In Chains - det var väl ändå bara en ond dröm?

Nej, tacka vet jag den där lilla grusvägen som sträcker sig mellan ethereal shoegaze och slött extatisk techno. Jag talar exempelvis om Seefeel och deras debut "Quique" från 1993 (magiskt år i sammanhanget!) För ett tag sen köpte jag reduxutgåvan från ebay (med en mäktig extraskiva, och en NME-recension av en konsert med Seefeel och Main (var blev det av dem? Underskattade, I say)). Åh, det här är flyktig och svårfångad musik, vacker, tillgänglig, men också malande monoton och hypnotisk. Seefeel kräver lyssnarens uppmärksamhet, och nu tänker jag sätta punkt och komma till saken.

Förrförra veckan sprang jag på "Quique" på Stadsmissionen för en tia. Just my luck, när man precis har gått över havet (till Kanada) för att få hem den, tänkte jag. Nu var det ju inte reduxen, utan den vanliga gamla cd-utgåvan, men givetvis kunde jag inte låta värdefull kultur förgås bland Joakim Niels-skivorna. Så här tänkte jag: köp skivan, utlys en tävling på bloggen, och så har tre parter vunnit på det här. Så jag gör just det: jag ger er chansen att tävla med mig och Seefeel! Vinn "Quique" i världens kanske första Seefeeltävling på nätet! Skicka ett mail med ert finaste Seefeelminne till intuitiontoldme (+hotmailsuffixet) så ska jag försök kora en vinnare och slänga iväg plattan i ett brev, redan nästa vecka!

2007

Årets skivor:

1. Burial: Untrue
Ja, herregud. Här går man och nickar instämmande åt påståenden som ”albumet har spelat ut sin roll” och så släpper Burial ett konstverk som man absolut inte bör ta itu i bitar och spela upp för nyfikna. Man måste lyssna på ”Untrue” i sin helhet. Om och om igen. Det var oerhört längesen jag hörde en så fokuserad och sammanhängande låtsamling. Musiken är hård som stål, ny och modern, men det finns något varmt och gammalmodigt över den tematiska och konceptuella enhet som är ”Untrue”. En respektfull hållning gentemot musikens transcendenta kvaliteter och betydelse. De svävande, tidlösa ambienttonerna minner om Eno och förgängliga ögonblick, och spöklika, fragmentariska rytmer och avlägsna ekon och röster gör det här till något så omodernt som ett klassiskt album, ett mästerverk.

2. Harold Budd/Robin Guthrie: After the Night Falls/Before the Dawn Breaks
Två musiker som genom åren har gett mig mer än vad man rimligen kan begära, gjorde under året två skivor som kanske låter likadant, och som många säkert avfärdar som förutsägbara intill poänglöshet. Men jag lever för ambient, och det här så vackert, så logiskt, så på pricken det jag mest av allt behöver. Alltid, hela tiden. Guthrie fingrar på strängarna och tar delayvägen upp i rymden, medan Budd plinkar på elfenbenen och bygger atmosfärer man aldrig får nog av.

3. Fennesz/Sakamoto: Cendre
Är jag verkligen så här tråkig? Ja, precis så här tråkig är jag. Detta herrpar är lite kärvare och mer impressioniska i sitt målande än ovanstånde duo. Den gråmulna ”Cendre” är dyster, underskön och svårt beroendeframkallande för oss som älskar småtrista höstdagar.

4. Robert Wyatt: Comicopera
Jag gillar Robert Wyatt av många anledningar. Han är bland annat lik min far, och jag går ofta och nynnar på ”O, Caroline” och ”Shipbuilding”. För mig får han gärna överge sitt intresse för jazzfusion och heltidsanställa Brian Eno som coach och spela in fler alkoholistballader som ”Just As You Are”, årets vackraste kärlekssång.

5. The Field: From Here We Go Sublime
Årets snyggaste titel. Så mjukt och följsamt, en dansant smekning. Som att studsa mellan moln. Ett imponerande album, även om det alltid är roligare att skaffa Axel Willners tolvor.

6. Harmonia: Live 1974
Jag älskar när Grönland Records gräver fram gamla krautskatter. Denna Harmonialive från 1974 är precis så svindlande modern och relevant som den framstår som i teorin. I princip kan jag tänka mig att skaffa hur många liknande livespelningar som helst från krautens Traveling Wilburys.

7. Differnet: Collapsing Universe
Differnet valde rätt väg och gjorde ett renodlat och hårdslående popalbum, där Cureslingor förhöjer digitala landskap, och Anna-Karin Brus med precis intonation fångar känslan av att blanda ihop mikroskop med teleskop.


Låtar:
Be mig inte plocka ut något från ”Untrue” eller Budd/Guthrie-plattorna, för där är allt briljant rakt igenom. Utöver dem, vill jag lyfta fram lite andra låtar som jag har uppskattat mycket i år:

Robert Wyatt: Just As You Are
Songs of Green Pheasant: Fires P.G.R
Twig: Indigo
Throbbing Gristle: The Endless Not
Differnet: Caring Arms
Papercut: Adrian
Dead Letters Spell Out Dead Words: I Could’ve Sworn I Heard Them Sing
Marc Almond: Happy Heart
Pistol Disco: Radiation
Magnus Carlsson: Live Forever
A Mountain of One: Freefall
The Field: Everyday
Förmögenhet: Bostadsrätt
Asobu Seksu: Thursday
Fennesz/Sakamoto: Abyss

Och så även två gamla låtar som jag inte har kunnat sluta spela:
Genesis: The Carpet Crawlers
ELO: Without Someone

Och en skiva alla måste höra innan ni dör:

Coil: The Ape of Naples

Återutgåva:
Den strikt limiterade japanska boxen ”Zero Set” med sju Moebiusskivor. Helt sinnessjukt egen och modern musik. ”Rastakraupasta” från 1979 är min nya favoritplatta.

Konsert:
David Sylvian på Chinateatern. Han utvann maximalt ur sitt redan sublima konstnärskap. Det var enormt att få se honom på svensk mark. Annat bra: Genesis på Olympiastadion i Helsingfors, Filharmonikernas tolkning av Brittens ”War Requiem”, Biosphere i Berns restaurang (tres bizarre), Human League på Berns, Johann Johannsson på Södra Teatern, Radiosymfonikernas Mahler-nia (min första, med Gergiev som dirigent).

Film:
”Zodiac” är den mest kompletta film jag har sett på 00-talet. En helt genialiskt regisserad och fenomenalt spelad (jag älskar Robert Downey Jr) tät dramathriller av gamla sorten (bara lite mer) som helt obegripligt fick ganska ljum kritik för att den ”inte var lika spännande som ’Seven’”. Ja, jisses. Här finns scener som är så suggestiva att jag ofta kommer på mig själv med att spela upp dem i huvudet, när jag inte har något bättre för mig. Drama, spänning, besatthet, och inte särskilt mycket av pliktskyldig kärlekshistoria. Jag är totalt knäckt.

TV:
”The Wire”, säsong 4. På flera sätt den allra bästa säsongen, men jag orkar faktiskt inte skriva om den ännu, eftersom jag gick sönder efter sista avsnittet.

”Upp till kamp”. Det är en stor jävla skandal att den inte fick ett större genomslag. Jag vet att många har väldigt svårt att erkänna det, men Peter Birro är ett geni, och i par med Sveriges främsta regissör Mikael Marcimain skapade han något som höll yppersta världsklass på alla nivåer. Scenografin (slår allt jag har sett från vårt land), skådespeleriet (flera hjärtskärande tolkningar), musiken (Beach Boys ”Only With You” på bröllopet!). Jag vet inte vilken invändning som var allra löjligast, men folk tävlade i att försöka hitta fel ("såna hattar fanns inte 1968", etc.) SvD:s ledarsidor skrek efter nyansering efter ett avsnitt, likt små barn som vill ha efterrätt innan middag, och Dan Backman tyckte inte att man hade fördjupat karaktärerna (tjena). Jag är fan i mig stolt över SVT.

”Föreställningar”
Jag må vara en Danmarkshatare av rang, men Per Fly gillar jag. Det här är det bästa han har gjort. Äntligen en ingående skildring om varför konst måste göra ont. Och vilka skådespelare! Dejan Cukic som Marko! Far åt helvete vilken återhållen explosivitet.

”The Line of Beauty”
Bitterljuvt brittiskt gaydrama, med OMD i ljudspåret. En ung och vacker Henry James-doktorand hamnar i ett eget Pygmalion som inneboende hos en konservativ politiker med dysfunktionell familj.

Michael Nyman: Drowning By Numbers

Lund, 1996

Andreas Kurtsson: "Låna 'Drowning By Numbers'. Den låter som Kraftwerk, fast klassiskt."

Joakim Sandström: "Okej, det låter ju toppen."

Filmen må vara tidstypisk, brittisk arthouse av det sämre slaget, men Michael Nymans soundtrack är fortfarande världens bästa.

Intuition told'em

Intuition told me #2 sålde slut fort, vilket jag givetvis är glad över. Nu har jag gjort en nätt liten andrapressning av det som i folkmun kallas "det ilskna punknumret". Det tar avstamp i Polygon Windows "Surfing On Sine Waves" 1993 och slutar nånstans mellan Adrian Veidts polarisnäste och Burials regntunga skyar. Försäkra dig om ett nummer redan idag.

Liquid Swords

Remember to read the labels

when entering the cold world of Killah Hills 10304

When was the last time you got Laid?

De kommer fram till mig och frågar hånleende: “Vad säger du nu när Eno ska producera nya Coldplay”? De får inte den önskade indignerade, besvärade reaktionen, utan: ”det är ju alldeles lysande att han tar sig an ett så mediokert och färglöst band!”.

För så är det: i Coldplay har Eno en helt neutral lerklump som han nu kan forma till en vackert drejad kruka med praktfull utsmyckning. Det blir en av hans största utmaningar hittills, och en som kommer att generera tillräckligt med deg för otaliga projekt i stil med ”Bell Studies For the Clock of the Long Now” – ett väldigt svårsmält konceptalbum om stora urverk.

Annars är Brian Enos höjdpunkt som popproducent James ”Laid”, från 1993 – ett album som borde ha tilltalat miljoner. ”Laid” är den bästa skiva U2 aldrig har gjort. Ta det som ni vill, men för att ha nåt att hämta här så bör man nog ha viss fallenhet för den allra mest episka stadiumrocken. Men sluta inte läsa, ty jag kanske kommer med en och annan insikt på vägen!

Det här är bilden som möter oss på omslaget: sex män i gycklarmundering äter banan framför vad som ser ut som en teaterkuliss. My, oh my – har oddsen någonsin varit mindre fördelaktiga för god musik? James må ha debuterat med en EP på Factory, men de gjorde ärligt talat inte nåt bestående intryck innan de ringde Eno för att få finess på materialet. Om man bortser från exakt allt förutom själva musiken så infriar ”Laid” heliga löften om hymner så storslagna att Jim Kerr framstår som den störste lögnaren av alla. Frågan är om inte inledningsspåret ”Out to Get You” är bäst på skivan. Jag får känslan av att Eno med fast hand har förmanat James att noga tänka efter vad de vill, vad de kan, och vad var och en i bandet ska göra för att uppfylla visionen. Jag förmår inte uttyda att James ville nåt särskilt med sin musik innan de gjorde ”Laid”. Här kliver Tim Booth fram som den fenomenala sångare han är. ”Out to Get You”! Den är så vacker, så perfekt utsnidad; från den tassande, viskande inledningen till den stora, långsamma och svepande bönen om närhet. Vi talar rysningar in i märgen, om något sånt nu är fysiskt möjligt. Redan innan jag hörde den var jag i smyg smått imponerad av pigga singelspåret ”Sometimes”, som följer direkt på det kallsvettiga startnumret. Men sviten med ”One of the Three”, ”Dream Thrum” och ”Say Something” är ännu starkare än singeln. Med fem så otroligt bra låtar som inledning börjar man förstå att ”Laid” faktiskt är en av 90-talets vassaste popskivor. Speciellt med tanke på att den låter precis lika bra idag, något som näppeligen gäller skivor med titlar som ”Parklife”, ”Dog Man Star” eller ”Lazer Guided Melodies”.

En gammal kollega till mig sa en gång att Brian Eno har varit inblandad i allt bra som har gjorts efter 1973, oavsett vad det gäller. Han har en poäng. Säg så här: James var inga stolpskott, de hade verkligen något speciellt – men det krävdes en Eno för att plocka fram det. Jag tycker att det är en uppmuntrande tanke. Här får ni en till: Om Eno lyckas rädda Coldplay, så kan han säkert också bromsa klimatförändringarna, bli kung och president och kanske rädda hela jävla världen.

Drones burn down

Jag vet inte hur många gånger jag har rotat bland alla mina ful-cdisar för att plocka fram Fennesz/Sakamotos ”Cendre” nu, men det tar mig en kvart att hitta den varje gång. Visst älskar jag att få musikpresenter, keep them coming, men när jag får nåt verkligt bra fastbränt på plast måste jag nästan köpa det. Om inte för annat, så för att spara tid. Så idag köpte jag ”Cendre” – det är den värd.

Jag lämnade även butiken med senaste Stars of the Lid, och kom att tänka på min dronediss i senaste ITM. Hemma på stereon låg Dead Letters Spell Out Dead Words nya ”Fall, fall, falling” kvar från kvällen innan. Den är fenomenal. Så mycket för att man inte pallar drones längre… Inkonsekvens är min konsekvens, tuffa tider för en dronare, and so on and so forth.