tisdag 22 mars 2011

Candy Flip: Strawberry Fields Forever


Jag har alltid sett det som en stor fördel att ha två föräldrar som är totalt ointresserade av musik. Hence - ingen som försökte påverka, förleda eller skapa en sån där odräglig, lillgammal Beatles and the Stones-gosse. Pappas musiksamling består ungefär av: en BB King-samling ("egentligen det enda man behöver, min son"), en Christina Lindberg-cd, John Fogertys "Blue Moon Swamp" på köpkassett och, lite otippat, Mary J. Bliges "My Life". Mamma har hela Rod Stewarts American Songbook-svit och en Julio Iglesias-samling, samt några brända Whitney Houston och George Michael, för det gillar alla i familjen. Poängen här är alltså att man väldigt tidigt fick utarbeta sin egen historia, och de gånger man stötte på kanoniserad pop var mest genom tv-program som "Kryzz", där det alltid dök upp någon 60-talsbit (som alltid lät likadant i mina öron). Nio gånger av tio var det just Beatles (den tionde var det kanske Kinks). Måttligt imponerad, I was.

Jag växte upp nästgårds stora jordgubbsfält och sommarjobbade som jordgubbsplockare från det jag fyllde 11 år. Lite hatade man slitet, men mest var det faktiskt roligt, inte minst med tanke på alla personligheter man mötte. En dag hamnade jag bredvid Ramström, som skrev Swingflys "Me and My Drum" till årets Melodifestival, och vi började prata musik. Jag nämnde Pet Shop Boys och Sigue Sigue Sputnik som två favoriter och han svarade, angående de sistnämnda: "de är bra, jag gillar punk". Det fanns en musikalisk förståelse redan där, som ni hör.

En dag 1990 såg jag i tidningen att en låt med titeln "Strawberry Fields Forever" var på väg mot Englandslistans topp. Jag älskade titeln, och hade ingen aning om att det var en Beatleslåt. Något år innan hade jag knäckts totalt av Bomb the Bass "Beat Dis" och andra delar av den Smash Hits-vänliga, brittiska acidhouse-scenen, och antog att Candy Flip hörde dit. Kanske hade jag snappat upp någon ravekoppling, men jag minns att jag kröp runt i jordgubbslandet och föreställde mig hur "Strawberry Fields Forever" egentligen lät. Jag önskade mig något i stil med S'Express "Hey Music Lover", men lite tyngre, mörkare och flummigare. Jag fick något helt annat, men det kunde inte ha varit bättre. Först det vackra introt, och sen den surrealistiska, effektförstärkta pojkrösten, den vita kaninen som leder Alice ner i underlandet med sitt "let me take you down..." Det var sagolikt, och sen kom det där släpiga beatet, samplat från en James Brown-låt. Hip hop var fortfarande så exotiskt att man inte hade en aning om hur man skulle handskas med det, så istället försökte man få in Candy Flip i en mer bekant kontext, vilket var svårt eftersom tempot var så nedpitchat och sången så svävande. I had yet to hear Black Sabbaths "Planet Caravan", och "Screamadelica" var inte ens släppt, därför kändes det helt och hållet nytt. Än idag plockar jag ofta fram tolvtummaren och den låter fortfarande toppen. Sålde den rentav bättre än Beatlessingeln? Man kan ju hoppas.

4 kommentarer:

Fredrik sa...

Lite roligt att Candy flip-covern ledde in mig också på musik jag aldrig hört förr, men från ett helt annat perspektiv då. Jag var ju "en sån där odräglig, lillgammal Beatles and the Stones-gosse" som nästan bara lyssnade på farsans skivor från 60-talet och blev således helt till mig när det kom en Beatlescover som de tom spelade på högstadiediscot på Ritz i Karlskrona. Sen tog upptäckarlusten över och så stod man där framför Blur och Primal scream i Hultan nåt år senare...

Nu blev jag tvungen att plocka fram tolvan så här på lördagskvällen, mycket riktigt fortfarande en fantastisk cover ja!
/Egefur

Joakim sa...

Right you are! Tänkte lite kring Beatles; att gilla dem idag är väl ändå lite som att bekänna sig till kreationismen?

Söderlund sa...

är iofs väldigt tacksam för att min pappa gjorde blandband med Lovin Spoonful and the likes när jag var liten. folk som känner mig vet ju ändå att det är 80-talet som formade mitt framtida lyssnande. men fröet såddes ju givetvis där någonstans mellan Bachman Turner Overdrive, Graham Nash, ABBA, Spencer Davis Group, Kiss och Kinks.
Jag tänker göra allt i min makt för att försöka leda mina barn bort från slasket...

Joakim sa...

Nja, jag tänker nog inte gå in aktivt, men det ska liksom alltid finnas tillgång till Tangerine Dream och Ashra och sånt - framförallt musik med otherworldly-kvaliteter. Vad jag ville ha fram var lite av den där friheten i att bygga från noll. Först ingenting, sen Alphaville, sen "Some Great Reward" och sen Tracks där man plötsligt upptäckte vilka starka åsikter man hade. Man ska nog inte styra det där för mycket som förälder.