tisdag 4 januari 2011

New Year's Day


U2 är inget band man automatiskt förknippar med de små ögonblicken, men tänk ändå vilken bra låt "New Year's Day" är. Runt nyår letade jag efter "War" i skivsamlingen, men den har jag nästan säkert sålt. Och varför inte. Bandets fullängdare är överlag bleka och livlösa affärer - nästan förbluffande trista, med tanke på den månghövdade fanskarans tillbedjande dyrkan. En kort, kort period i mitt liv kände jag starkt för U2. Jag såg videon till "The Unforgettable Fire" och lite senare en livekonsert på SVT. Kanske den där "Under A Blood Red Sky". 80-talet präglades av storpolitik, apartheid och konflikter. Särskilt sorglig kändes den på Nordirland, och mitt barnajag såg U2 som representanter för den (Irland som Irland, liksom). En känsla av att det där bandet hade lidit svårt. Nu sjöng sångaren ur djupet av sitt hjärta om det. Ur de där små korta, isolerade ögonblicken växte vrångbilden av U2 som ett oerhört viktigt band. I konspiratoriska stunder tror jag nästan att deras publik har fortsatt bedra sig själva på samma sätt under alla dessa år, utifrån en bas på en handfull starka låtar och ett uppriktigt realpolitiskt engagemang. Mitt uppvaknande kom när en klasskamrat överlämnade ett kassettband med A-has "Hunting High and Low" på ena sidan och "The Unforgettable Fire" på den andra. Efter ett tag spelade jag bara A-ha.

En anledning till att jag aldrig har sällat mig till U2-mobbarna är de där fåtaliga låtarna som alltid glöder av någon sorts angelägenhet, hur uttjatade de än må vara. "New Year's Day" hör definitivt till den skaran. Bara en sån sak som att de stod och spelade gitarr i snön i videon (inspelad i Sverige, va?) kändes rätt hårt när min smak i övrigt bara blev allt fjolligare. Jag tittade på videon häromdagen och kom att tänka på det avsomnade, sorgligt bortglömda Malmöbandet Bent Spanner, Arty Banner. Har U2 en antites utgörs den möjligen av Bent Spanners stökiga kaos och koncentrerade, minimala skivutgivning. Inte mycket dökött där.

För lite mer än sju år sen var jag på födelsedagsfest i en industrilokal i Malmö hos en vän som fyllde jämt. Hennes pojkvän sjöng i Bent Spanner, Arty Banner, som även gjorde en exklusiv spelning den kvällen. De spelade max tre-fyra låtar. En av dem var en cover på "New Year's Day" och hur suddiga minnena från kvällen än är har den etsat sig fast för alltid, till skillnad från merparten av alla pliktskyldiga 600-kronorsspelningar man har suttit sig igenom. Ni som har hört Bent Spanner, Arty Banner kan säkert göra er en bild av hur det lät. Ruskigt kärvt, torrt, ryckigt, intensivt, desperat - ett hårt skelett, snarare än en mjuk kärna. En agent hade säkert försökt sälja in dem under punkfunkens revival, men knappast med någon större framgång. Det här var för skevt, för konstigt, och väldigt långt från det där programmatiska, vita svänget. Åh, jag kan inte nog betona det geniala i att just det här bandet spelade en cover på "New Year's Day". Den där vackra melodin som så ursinnigt försökte frigöra sig från den barska skelettrytmen... Ett så dyrbart ögonblick vill man gärna uppleva igen, men det vårdas naturligtvis bäst i minnet.

6 kommentarer:

Anonym sa...

I was there New Years Valkirias Day:)

Gud sa...

Läs en intervju med Bent Spanner Arty Banner från våren 1996.

http://hem.passagen.se/promenad/intervjuer/bent.htm

Joakim sa...

Lysande! Vilket nummer är det från?

Gud sa...

nr 5

F. Söderlund sa...

jag har också ett oerhört starkt U2-minne. När With or without you spelades kl. 06.00 i en taxi i Granada. Den bara ramade in allt till fulländning.

Joakim sa...

I rätt stunder är just den melodin perfekt. Egentligen inte sönderspelad heller. Tänker även på Enos intro till Where the streets..., och de där Edge-gitarrerna som där, för en gångs skull, låter sant speciella, unika. Det är en och en halv minut av fulländning. De små ögonblicken...