Träden är helt vita och gnistrar av frost. Det är vackert. För ganska exakt ett år sen gick jag i Svandammsparken och lyssnade på Free System Projekts "Distance", förmodligen det stycke musik jag har spelat oftast de senaste två åren. Då såg träden ut precis som nu. Midsommarkransen hade aldrig varit vackrare. Tellusbiografen, där "Zodiac" blev mitt livs bioupplevelse, Pelle Svanslös-husen, den lilla backen mittemot pizzerian och vitt, vitt överallt. "Den här platsen lämnar vi om två månader", tänkte jag nog. Det var förstås vemodigt, men inte så farligt ändå. Det hade varit en fin tid, men vi var klara.
"Distance", däremot, blir man aldrig klar med. Det är 11:18 minuter som hela tiden måste upprepas, upplevas om igen. Varje segment är så perfekt avvägt, det är som en dramaturgi där man själv medverkar i sin favoritfilm. En del kallar stilen för The New Berlin School och man hittar flera olika forum och grupper om det här på nätet. En vanligt förekommande åsikt är att den här musiken inte bör ges för stor spridning. En hype vore förödande, tycker man. Jag har länge velat i min uppfattning om frågan. Jag har en namne som nyligen flyttade till Rom. Han introducerade mig för den här musiken för cirka två år sen och vi har en googlegrupp som helt ägnas åt Free System Projekt och engelska Redshift. Vi är två medlemmar. Så ser det nog ofta ut, men samtidigt - om jag ändå skriver om underskattade Tom Hanks-filmer och amerikansk italo måste väl ändå det jag verkligen lyssnar mest på ges lite utrymme? Inte kan väl musiken förlora sin kraft för det? En liten dröm vore ju att bli avlönad för att skriva den definitiva artikeln om de här två akterna, ägna en månad åt research, inlyssning, intervjuer och konsertmaterial. Som det är nu hinner jag inte riktigt lägga den tid som krävs för det. Det kostar en del arbete att driva ett hushåll, speciellt när man börjar året på ett rejält minus. Därför blir bloggandet en sorts lyx man inte kan unna sig särskilt ofta. Och hur mycket jag än har lyssnat, har resan bara börjat. Det tar tid att greppa det här.
En alldeles förträfflig introduktion till Redshift är det här klippet. Mina ord räcker inte till. Drömfabriken tycks ha ägnat sig enbart åt mina personliga sound desires för att föda fram något så himmelskt. Jag måste ha tittat på klippet hundra gånger vid det här laget. Det är alltså taget från Hampshire Jam 2, 2002. Det är en tillställning som hålls varje november, och en bra start för min research vore förstås att åka dit. Hittills har jag inte haft råd, men kommer Redshift nästa år SKA jag dit. Tittar man på diskografin både från Redshift och Free System Projekt möts man av gräsligt batikgubbiga skivomslag och även här kunde lite mecenatpengar göra gott. Tänk att få återutge mästerverk som "Oblivion" eller "Moyland" på vinyl och strama åt designen lite. Eller allra helst, två stora lådor om sex-sju album vardera. Det är två produktiva akter.
När ovädret var som värst, innan snöfallet, hade jag för vana att ge mig ut på promenad med iPoden och spela "Small Bright Light: Gone Out" på repeat, låta vinden piska obarmhärtigt och drömma om en gotisk thriller med det här som inledningsspår. Det är lätt osmakligt att prata om vad man vill ha för musik på sin egen begravning, but this is it. Det är musik som nästan är för stark, en emotionell jävla störtflod. Man dör och lever mer än någonsin tidigare, på samma gång. Att få höra det här på a field in Hampshire (hej, Jarvis!)...
Free System Projekt är holländaren Marcel Engels på pilgrimsresa mot de galaxer inte ens Tangerine Dream nådde. Jag har sju av hans album på datorn, har inte köpt dem än, mest för att skivorna är så fula. Om inte den där boxdrömmen infrias tänker jag ändå införskaffa dem, eftersom de knäcker det mesta jag har i hyllan. I somras och höstas körde jag speciellt "Moyland" ofta. Det var väldigt märkligt att läsa Bret Easton Ellis "Imperial Bedroom", speciellt slutet där han närmast resignerat hänger sig åt sina gamla sado-tortyrskildringar, och samtidigt lyssna på något så fjärmat från mänsklig ondska. Galactic bliss, kanske man kan kalla det.
I väntan på den definitiva artikeln, mecenaten, nästa Hampshire Jam eller ett driftigt litet skivbolag, som med kärlek och kunnande kanske skaffar rättigheterna och sammanställer två lyxiga boxar, ger jag er en länk till Man gick vidare-musiken. Much as I föraktar Spotifyspellistor så fanns ju otroligt nog flera Redshifttitlar där, och efter långt, moget övervägande bestämde jag att världen inte kan må dåligt av mer godhet. Därför får ni den här: Döden och livet. Hanteras ytterst varsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar