Jean Michel Jarre ger Oxygene

Våren 1991 sågs en pojke vandra omkring i Färjestadens industriområde, och den uppmärksamme hade säkert kunnat höra fragment av överläggningen han hade med sig själv. Av den utlovade gratisbiljetten till Pet Shop Boys konsert på Skandinavium blev det intet, och han tvingades till katastrofberedskapstänkande: vad göra om biljetterna är slut? Det såg inte muntert ut; han såg salta valborgstårar framför sig, och det enda konkreta han kom fram till var detta: Får jag inte tag på biljett så köper jag Jarreboxen. Ganska fattigt, men ändå något.

Efter promenaden gick jag hem och ringde Alstermo Buss och frågade om de hade kvar en plats på bussresan till Pet Shop Boys-konserten, och visst hade de det! Under åren som följde gick jag ofta och tänkte på vad som hade hänt om jag inte hade fått se PSB under Performanceturnén, och istället blivit sittande med en hopplös Jarrebox. För ganska snart blev man ju medveten om att Jarre var totalförbjuden, man fick absolut inte under några omständigheter ens nämna hans namn. Hade jag blivit ertappad med, säg, ”Rendez Vous” under Lundatiden hade man släpat ut mig bakom ICA Vildgåsen för en skenavrättning. Jarre var det där Monty Python-skämtet som tog livet av tyskarna under andra världskriget.

I ärlighetens namn tänkte jag inte särskilt mycket på Jean Michel Jarre under 90-talet, men jag minns att min bror spelade in en konsertdokumentär om en sån där mastadontspelning i Moskva på ett vhs-band – direkt efter Rides ”Live at Brixton”! Det var naturligtvis väldigt roligt gjort. Den var dessutom väldigt sevärd, och man mindes 80-talets konsertfilm från Houston. Den rosa rocken, laserharpan, ”Ron’s Piece”, och en massa annat som var så oerhört mumma när man var barn. Jag kände absolut lite kärlek för Jarre hela tiden, på samma sätt som man aldrig helt och hållet kan ta avstånd från barndomens hjältar, men det var samtidigt en lite nedlåtande kärlek. Kärleken till ett förvuxet barn som fortsätter att leka med sina dyra maskiner, medan andra barn tittar på. I skuggan av Warp kändes han lika banal som mina delfinteckningar på 6:ans bildlektioner. En instrumentalman med elefantiasis, den breda mittfåresynthens Häjkon Bäjkon, alldeles säkert inget man på allvar tänkte återvända till.

Det finaste med 00-talet var ju faktiskt att kanon kastades över bord, och att spelplanen med jämna mellanrum rensades. Visst har allehanda skojare dragit nytta av situationen, men på det stora hela fick vi vanliga, förnuftiga människor det mycket lättare att vara ärliga och sanna mot oss själva. Nej, jag behövde inte Daft Punks ”Discovery” för att komma fram till att tidiga Jarre var grejen, det kom av sig självt. Men man ska nog inte underskatta alla faktorer runt omkring som knuffade mig och många andra i rätt riktning, mot skivbackens allra mörkaste gömmor.

När jag lyssnade på ”Oxygene” där nån gång runt 2002, för första gången på kanske 12 år blev jag helt knäckt. Visst fanns det något banalt över musiken, men det var också en styrka. Smittsam upptäckarglädje bygger inte nödvändigtvis stor musik, men det gör onekligen sitt till. Även om ”Oxygene” sjuder över av just den här glädjen att få spela på nya, unika instrument, är det mest iögonfallande vilket enormt fokuserat album det är. Jag ber er att titta på bilden av Jarre på omslagets baksida, där han sitter i grå sweatshirt och grå kavaj och är så sjukt snygg. Det är ingen robot från Düsseldorf, utan en Adonis som livet har älskat och givit alla möjligheter. Och det fina är att han verkligen har gjort något fantastiskt av alla sina privilegier. ”Oxygene” såldes väl i 15 miljoner exemplar, vilket fortfarande förvånar mig. Inte för att det är ett svårt album, men det är ju knappast någon massagemusik. Så här mer än 30 år senare är det lätt att höra hur unikt det verkligen låter. Jarre vågar borra sig ner i vad som många uppfattar som muzak, och göra något eteriskt av det.

Och aldrig har det väl varit tydligare än på Cirkus den 4 april 2008. Jean Michel Jarre var där för att framföra ”Oxygene” i sin helhet, på originalinstrumenten. För en man som äter miljonhövdad publik till frukost några gånger om året, måste klivet till pyttelilla Cirkus vara som en inverterad månresa. Att denna fransos står där framför oss, några få tusen, i en lokal där Peter LeMarc spelade i höstas, går så mycket bortom stora ord som ”sensationellt” och ”otroligt” att hjärnan inte mäktar med att ta in det. På scenen ser vi en mängd vintagesynthar och en äggformad plastfåtölj. Jarre sitter där, ser vi när han snurrar runt i 90 grader, och han hälsar oss alla varmt välkomna. Redan där visar han hur totalt och hundraprocentigt han struntar i konventionerna. Vi ser ingen stram allvarsman som bistert skruvar på reglage under sammanbiten tystnad. Istället en varm och ledig gentleman som presenterar sina instrument, och sina tre medmusiker. Det är väldigt hövligt och respektfullt. Och han förklarar att de måste ”spela in” instrumenten, eftersom de är så gamla och trögstartade. Då ger de oss ett stycke som mycket väl kan vara det bästa jag har hört av Jarre. Det är så retrofuturistiskt, så 2010, att jag måste nypa mig i armen. Är det här möjligt? Tänk om han spelade in ett sånt här album, idag? Liknande tankegångar får vänta, för snart är de inne på ”Oxygene (Part 1)”, och Jesus Maria vad bra det låter. Jag har alltid sett det som albumets havsspår, och haft det som personlig Jarrefavorit, och denna kväll låter det bättre än någonsin tidigare. Scenen är chockerande minimalistiskt möblerad, om man tänker på vem som befinner sig på den.

Man kan ju välja sin Jarre – maximalisten på Egyptens pyramider, eller kvällens pojkrumsnörd, som plötsligt visar med emfas varför han har påverkat som många sovrumselectronicafigurer. Med lite god vilja hade jag nog kunnat kalla ”Oxygene” för ett mästerverk redan innan konserten. Efteråt: oj, visst är det ett mästerverk! När Jarre går loss på thereminen, och friformsimproviserar i tredje spåret måste jag än en gång nypa mig i armen. Mannen står ju där och pekar mot framtiden med ett 32 år gammalt muzakalbum! Det är ren köld. En gigantisk spegel hissas långsamt ned, och därefter får vi se en enkel men effektiv animation på dödskalle/jordklotsbilden från omslaget. Jag är fullständigt uppslukad. Kameran flyger in genom dödskallens öga och blottar en tom grotta. Därinne vänder den, och åker i ultrarapid ut mot en svart rymd. Man känner sig som en person som har blivit mjuk och dum av knark. Öppen mun, stora ögon och total identifikation med musiken.

Det finns en fantastisk scen i dokumentären om Jarres spelningar i Kina på 2000-talet, där Jacques Chirac, som befinner sig i Kina i stadsangelägenheter, kommer för att säga hej till Jarre innan en konsert. Den franske presidenten bugar inför honom, och ber flera gånger om ursäkt för att han inte har möjlighet att närvara under konserten. Just där blir Jarre större än landets egen president. Ändå står han bara där, i en ledig huvtröja, som en lycklig liten pojke.

Den lyckliga pojken springer in på Cirkus scen efter konserten, hoppar och jublar, och tackar publiken så hjärtligt att man inte kan bli annat än rörd. Han har fått visa vad han kan, och jag tror inte att han tänker på revansch, men det är så jag ser det. Efter 25-30 år av förlöjligande fick han spela igenom sitt främsta verk, inför en publik som kanske har pendlat i sin lojalitet gentemot honom, men som denna kväll älskar honom fullt ut och förenas i en verkligt speciell upplevelse. Man ville aldrig sluta applådera.

Den här texten har tidigare publicerats i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" 2008. Med anledning av Jarres förestående månresa kändes den lite aktuell igen.