torsdag 11 november 2010

Man gick vidare, del 1: "New Age Of Earth"


Jag kan inte minnas att det blåste så här hårt när jag var barn. Eller så ofta - inte bara någon gång i månaden, utan snarare flera gånger i veckan. Det är som om en osynlig hand försöker slita upp hela huset från grunden och slunga iväg det mot ett svart hål. Det knakar i väggarna, plåten som ramar in skorstenen dundrar som åska, och fönstren piskas obarmhärtigt. Det är inte helt oangenämt, faktiskt. Kanske märker man sånt här tydligare som vuxen. Kanske tänkte man inte så ofta på stjärnhimlen som barn heller. Den är verkligen häpnadsväckande. Mot en kolsvart, oändlig fond lyser de gamla välbekanta formationerna som en påminnelse om vår eländiga futtighet. Det är ganska skönt ändå, trösterikt. Vackert är det helt säkert.

Jag skrev för ett tag sen om en högt älskad katt som förlorade livet alldeles för tidigt och en sorg så påtaglig att den kändes som avbrutna andetag i en evig följd. Jag tänker fortfarande ofta på honom. Sorgen är märklig. När den är ny slukar den allt. Man lamslås, tvingas nästan göra sig kall, stänga ute behagliga associationer. Efter ett tag vågar man känna efter och då vet man att musiken behövs igen. Man får närma sig defaultläget varsamt, ofta med något grundläggande, välbekant, instrumentalt.

Efter Aphex bortgång började jag försiktigt, försiktigt med en Tangerine Dream-samling som vid första anblicken ger ett hafsigt intryck, trots att Edgar Froese själv anges som compiler. Den bär det olycksaliga namnet "Ultima Thule", som jag även tror var bandets första sjutumssingel. Den är givetvis fantastisk, men det var cd 2 som på nytt började gjuta liv i mig. Här samlas spridda delar av Tangerine Dreams gigantiska, svajiga 80-talsproduktion och det mesta hade jag aldrig hört tidigare. Överlag har man ju alltid fått lära sig att i möjligaste mån undvika det mesta efter "Stratosfear". En princip jag mer eller mindre har efterlevt, men som nu på allvar är under omprövning. På twitter skrev jag för ett tag sen "att omfamna även Tangerine Dreams 80-tal är att stå där naken i sin ärrade, bristfälliga mänsklighet och ändå känna: jag duger." Tonen var möjligen skämtsam, men allvaret hundraprocentigt. Det sista spåret på skivan, "Huckebees Dream", tillhör utan tvekan bandets konstnärliga höjdpunkter. Jag må svälja väl ostiga saker från Froese & co, sånt som ni egentligen inte behöver bry er om, men det här är en smärre chock och ett högst relevant stycke musik i en samtida kontext. Vad är det för omöjligt tempo de har fått till? Filmisk dramatik möter epik nedkokad till ett elegant popformat, med ett mjukt, hypermodernt trumljud som Lissvik/Hägg hade betalat dyra pengar för. Jag sprack upp i mitt första leende på flera dagar.

Den obönhörliga vinden viner igen och stjärnhimlen såg jag senast igår. Jag har saknat Stockholm en del, men man är närmare Karlavagnen här. En illusion jag gärna vältrar mig i. Och så fåken som piskar ansiktet. Yttre omständigheter som har öppnat för att återigen ge allt i sitt musiklyssnande, låta det kännas och svida ordentligt.

En del stor del av hösten har ägnats åt Ashra och en skiva som är den bästa jag har hört i år, utgiven samma år jag föddes, 1976. "New Age Of Earth" innebar en ny musikalisk inriktning för Manuel Göttsching, tidigare gitarrist i Ash Ra Tempel. Precis som Froese var Göttsching en klassiskt skolad musiker som mycket lätt hade kunnat fastna i ett evigt hippiejammande, alternativt jagat mot horisonten med tom ekvilibristik. Istället kom elektroniken till hans räddning och gav hans skapande en plattform såväl som fokus. Så stadigt lutad mot fundament som musikalisk kompetens, experimentlusta och framåtblickande skapade Göttsching med "New Age Of Earth" något som var njutbart både i tanken och realiteten. Det är egentligen hans soloplatta och det må vara mitt eget fel att jag har undgått den så länge, men jag kan knappast anklagas för att leva i en bubbla dit krautrelaterad information inte når. Många minns nog hur upphaussad Göttschings "E2-E4" var för några år sen. Jag var inne på en liten technobutik i Stockholm i den vändan (uppenbarligen något efteråt) och frågade om den, och fick till svar "det där var väl förra året?". Jaha, så det tåget missade man då, eller? Obehaget i att bemötas av technoelitister...brr. Jag skaffade den på ebay och lyssnade i min egen takt. "E2-E4" är ett magnifikt album...

...men det är redan avhandlat på så många ställen och det är hög tid att blicka framåt. Förlåt, bakåt - sex år innan "E2-E4". "New Age Of Earth" är både bättre och rikare. Inledningen med "Sunrain" är hysterisk modern och redan efter två minuter måste man fråga sig: hur skriva en kanon utan det här hypnotiska flödet? The Field-Axel har nämnt Göttsching som sin store krautgud, och jag tror att han skulle instämma om jag sa att det här är själva fundamentet den guden vilar på. Det är en skiva som får en att lite grann ångra ett allmänt generöst strösslande med superlativen. Mark McGuires Emeralds hade knappast låtit som de gör utan Ashra, men jag tänker även på olika samarbeten mellan Eno och Cluster; den här magiska lättheten och sammansmältningen av jord och rymd, lantidyll och astronomi. Det är snäll musik ("Ocean Of Tenderness"!) och det behöver vi idag. Det är musik för tanken, själen. Behöver vi det idag, tycker ni? Och när man tror att det är så fulländat det bara går har man kommit sju minuter in i avslutande 21-minutersorgien "Nightdust" - då skruvar Göttsching upp nivån ytterligare och låter olycksbådande molltoner ta plats i en ljudrymd jag faktiskt inte kan förse med relevanta jämförelser. Det är så fruktansvärt vackert. Den största musiken pekar varken framåt eller bakåt, utan inåt. Vi kan ju aldrig greppa den där stjärnhimlen ändå, men vårt inre universum går så smått att förstå. Om inte annat gäller det att sätta det i vibration. Där kommer musiken in. Stycket består av fyra movements och upptar en hel albumsida. Från hypnotisk monotoni till mörka mollharmonier, över till något som skulle kunna vara nästa års mjuktechnohype, och så gåshudsavslutningen med Göttschings spacegitarrer fritt flödandes. Ditt musiklyssnande kommer för evigt att förändras efter det här. Vet ni vad som är toppen? Ni behöver inte trängas med skivmässesvetton eller technosociopater för att skaffa den, eller för den delen hala upp orimliga summor (såvida ni inte är originaljunkies). Den finns att köpas lite överallt för en femtilapp. En vanlig ful-cd, men herregud - ge den här musiken en fysisk boning i ert hem. Eller köp ett ex som gå bort-present.

4 kommentarer:

Söderlund sa...

Ah, härligt att läsa om detta rika mästerverk. Tydligen så spelade Göttsching in E2-E4 strax efter New age, men kunde inte ge ut den förrän 1981. Det var förmodligen FÖR modern...hehe.

Hälsa familjen.

Joakim sa...

Alldeles säkert var det så. Lite intressant: jag googlade svenska resultat på Ashra New Age of Earth och översvämmades inte direkt av träffar... Det är ju helt sjukt vilket snedvridet Peter Jihde-samhälle vi lever i.

Fredrik Larsson sa...

Albumet-Invention for electric guitar
är ocksa otroligt bra.

Kom och tänka pa Syntesist av Harald Großkopf (trummis i Ash ra Tempel) släpptes pa Sky Records -80, ett fint postkraut album

Joakim sa...

Alltså, jag har varit så totalt uppslukad av "New Age of Earth" att jag inte känt mig redo att lämna den än. Men snart går jag vidare till de två titlarna du nämner ovan.