Television Personalities: Now That I'm A Junkie! (1996)

Jag minns exakt när jag slutade lyssna på Television Personalities. Det var dagen efter tv-programmet This Is Our Musics specialavsnitt om Dan Treacy. Inte för att programmet var dåligt eller ointressant, inte alls. Visst, en aning spekulativt och inte så lite sorgligt, men något annat var knappast att vänta. Det var reaktionerna efteråt som fick det att vända sig i min mage. "Dan Tracey (sic!) är kult!", förkunnade en låtsasmänniska på en av de stora drakarna. Det blir lätt obehagligt när tomma skal tar sig an popmusik som vill vara mer än en perfekt mustasch på valfri medlem i, säg, Fibes Oh! Fibes. Nu kunde de bekvämt lyfta fram alkisknarkaren som skrev så softa poplåtar som ännu en bricka i ett allt tröttsammare charadspel. "Ett långt missbruk och ett trasigt inre? Visst, jag gör om det till en pin och sätter på kavajslaget!"

Television Personalities, det sista indiebandet. Så såg jag på dem. Att fel sort anammade Dan Treacy, om än försvinnande flyktigt, var bara början på ett förhållande i sönderfall. Konserten på Debaser några år senare är förmodligen den allra sämsta jag har sett. Inte kul någonstans. Jag hade nog tänkt göra definitivt slut där, men sanningen är att man sällan går så långt. Television Personalities betydde lite för mycket och deras skivor var lite för bra för att helt ta avstånd från. Så den första meningen i den här texten är inte helt sann. Television Personalities känns inte överdrivet viktiga längre, men det händer att jag vill spela någon låt, då och då.

Jag fick ett blandband av en kompis 1998, där två låtar grep mig på det där ytterst ovanliga, livsomstörtande viset. Den första var The Jazz Butchers "Girls Say Yes", den andra "Stop And Smell The Roses". Det lät lite som The Velvet Underground, utan den småjobbiga New York-coolheten. Det var en sång som så förtvivlat försökte vara vacker att den just därför blev... ännu lite vackrare. Musiken var skevt gnisslande, men i grunden var det mjukt och lent, och Dan Treacy sjöng både desperat och ömt om en förlorad kärlek. Jag hatade verkligen det där snacket om ärlighet och autencitet, eftersom det bara fick användas om rock, som ju var på riktigt, och därmed hopplöst heterosexuellt och tråkigt. Men det här kändes som det mest uppriktiga och hjärtskärande jag hade hört. Jag började gräva runt lite, köpte "The Painted Word" och spelade den femhundra gånger det året. Television Personalities hade ju gjort en ansenlig mängd skivor, och det var helt fantastiskt att upptäcka dem en efter en, på samma sätt som när man i början av 90-talet letade sig bakåt genom The Cures diskografi. Det är inte många gånger i livet man får chansen att upptäcka artister vars verk utgör en hel värld. Jag har alltid älskat känslan av att få utforska den världen. Television Personalities var extra spännande, för det stod ju aldrig något om dem. Man visste så lite. En gång i Lund (1998?) följde Andres Lokko med mig och några polare hem på efterfest i mitt studentrum efter ett dj-set på närbelägna Blekingska Nationen. Vi drack dåligt hemgjort vin i gamla mjölkpaket och pratade framförallt om Dan Treacy, ända in på småtimmarna. Det kändes värdefullt att ta del av hans historier, men tyvärr kommer jag inte ihåg mycket mer än att Andres var väldigt älskvärd, samt att jag höll upp New Orders "Technique" och sa att det var världens bästa skiva. "Nej, det är det inte", svarade Andres.

Jag besökte London första gången år 2000. Min bror hade gjort det för många så obligatoriska halvåret med pubjobb och sunkboende några år innan dess, så han hittade direkt till skivaffärerna. Jag kom hem med 57 stycken, och cirka 12 av dem var TVP-titlar. En singel, inköpt på någon av affärerna på Berwick Street, spelade jag med extra höga förväntningar, då jag aldrig hade hört talas om den: "Now That I'm A Junkie!", utgiven på tyska Little Teddy Recordings 1996. Det är en väldigt märklig låt, i slött, avigt tempo, med en text som är självföraktets moder.

I wake up in the morning feeling sick
Covered in vomit stains[...]

I hate myself for all that I have done
despise myself for all that I've become

Man kan bli kallsvettig för mindre. Visst, The Cure hade sin "it doesn't matter if we all die"-öppning, som säkert kom från hjärtat, men det var ändå klassisk drama-angst. Det här var en mytomspunnen halvlegend som ingen hade sett till eller hört av på lång tid, som öppnade med några konkreta ord av självhat. Så länge jag har lyssnat på TVP har Treacy omgivits av rykten och jag vet inte om "Now That I'm A Junkie!" var tänkt som en replik eller en lägesrapport. Hur som helst var det chockerande att lyssna till barnkammarrim om hans eget descent into hell. Det kändes som en viktig singel, en nyckelkomposition.

När jag häromdagen la om remmen på skivspelaren för att kunna spela 45-varvare (vår katt har hoppat på skivtallriken, varför det nu krävs manuell omställning) fastnade blicken på just "Now That I'm A Junkie!". Hmm, en katt på omslaget... Skivor med katter på omslaget tar ofta en genväg till hjärtat, men här blir det en skärande diskrepans mellan det gulliga och den djupaste misär - på ett bra sätt. Jag tycker om det. Och så har vi det pigga, glada utropstecknet i titeln. Om man nynnar med oskuldsfullt är det faktiskt en ganska gullig låt. Det är mycket möjligt att det här var Dan Treacys sista sant genialiska stund. Jag spekulerar bara nu, men hans enda möjlighet att skildra helvetet var kanske att ta till ett slow motion-struttigt komp och en brutalt rak och ärlig text där "cool and funky" skojfriskt rimmas med motsatsen "junkie". Ingenting var kul längre, så han skrev en sista munter sång om det.


Det här är den första texten i en serie där jag går igenom intuitivt utvalda sjutumssinglar från min egen samling.