A Show Of Force

Every time I open my mouth I give too much of myself away
Bernard Sumner


Folk frågar varför jag inte har skrivit något om Skinny Puppy på Tyrol. Well, there you have it. Jag har försökt, men det går inte. Det blir för personligt, för patetiskt, för stort. Men bara några osorterade ord/intryck:

Min bror körde och jag hade laddat iPoden med P3 Kulturs syntvecka och en smärtsamt noggrann egenkomponerad best of Skinny Puppy-cd. Teresa Axner gjorde flera viktiga poänger som konservativ syntare; hur kan exempelvis folk som älskar The Knife fnissa överlägset åt synt? Det är en relevant diskussion. Jag tänker ibland på Sally Shapiro, tokyllade på Sonic av människor som aldrig skulle erkänna storheten i Sandras "The Long Play", eller för den delen "On Y Vas". Se även Emeralds - sublima, visst - men jag blir misstänksam när deras tillskyndare rutinmässigt avfärdar Tangerine Dream. Det är samma mekanismer in motion där. Historielöshet är farligt.

Brorsan kör Saab igen, precis som när han fick körkort för snart 20 år sen. Då åkte vi runt och spelade grymma blandband. Jag minns särskilt ett tillfälle utanför Centralgrillen i Kalmar, med "Shore Lined Poison" i Alpinestereon. Jag har alltid älskat hur den övergår från ostrukturerat kaos till vemodig deppelectro cirka två minuter in i låten. En udda fågel i Skinny-katalogen, men ändå typisk för deras genialitet. De spelade den på Tyrol, kvällens mest otippade låtval, möjligen också det mest glädjande. Med projektionerna i bakgrunden läste jag det som en ytterst välriktad, onyxhård känga mot massmördarna på BP.

Vi måste säga något om inledningen på konserten. De som inte tror att Skinny Puppy har humor skulle ha sett Nivek Ogre stappla in i stjärngossestrut med rollator! Alltmedan deras mest genomarbetade, mest komplexa skapelse någonsin rullade igång: "Love In Vein". Herrejesus. Cevin Key hade rensat lite i ljudbilden, gjort den lite rakare, mindre vinglig och det lät helt jävla enormt. Överlag lät flera spår mer...kliniska. Det är förstås omöjligt att förmedla låtarnas komplexitet live, och speciellt "Addiction" vann på den här behandlingen.

Sen ska vi vara ärliga och säga att 1/4 av konserten lät skräp. De hade lyckats välja några av de allra sämsta spåren från comebackskivorna, de som låter som en klumpig, ålderstigen hybrid mellan drum'n'bass, gabber och hiphop. Onödigt, vilket tydliggjordes inte minst av deras egen "Tormentor", den hårdaste, bästa vita hiphoplåt som någonsin gjorts. Vad mer? "Morpheus Laughing" (enda poplåten på "Too Dark Park"), "Assimilate" (en av de senaste 30 årens främsta renodlade popsinglar) och så "Worlock", en av tidernas fem bästa låtar i en version så hjärtskärande och gåshudsframkallande att jag fick andnöd. Så till 3/4 infriades förväntningarna med råge, 10 av 10 räcker knappt.

Det var så roligt att lämna lokalen och komma ut på Gröna Lund, bland alla gosedjur, karuseller, barnfamiljer och gigantiska Maraboupaket. En gammal vän förkunnade högt och tydligt att Skinny Puppy var funkens mästare, "men det fattar ju ingen här. Det är Skinny Puppy och Prince!"

Vi som gick på konserten ihop, ett sällskap på 12-13 personer, går alla way back, och har genomgått otaliga musikaliska metamorfoser sen vi först började digga the Pups. Många har säkert, som jag, tagit avstånd under perioder. Därför var det extra stort och viktigt att få prata ut om det vi har varit med om de senaste 20-odd åren och hur det, när man verkligen vågar vara sann mot sig själv, är så väldigt omöjligt att värja sig mot den här musiken. Soul, kallas det visst.