måndag 23 augusti 2010

The Killing Moon Glows Over Kalmarsundsparken
























Tänk om man på 80-talet hade sagt att Ultravox en dag skulle spela i Kalmarsundsparken. Tänk att få se Midge Ure beträda stadens gator, kanske ta en runda på slottet. En storstadsmänniska med kulturutbudet en t-baneresa bort kan nog inte förstå det overkliga, det osannolika i detta. Jag växte upp i en tid när tidningen Barometern haussade Tomas Ledins rocktåg veckor innan det anlände till Borgholms Slottsruin. Jag såg inte en enda konsert innan Pet Shop Boys i Göteborg 1991, för det fanns ingenting att se. Jag satt hemma och lyssnade på musik, väldigt ofta på Ultravox och tittade på Midge Ure, för exakt så ville jag själv se ut en dag. Min bror frågade en gång: "Vilket är världens mest imagemedvetna band?" Jag gissade på Sigue Sigue Sputnik, eller nåt sånt, men han svarade: "Ultravox". Han hade läst det nånstans, och tog det som sanning. Made sense, då de såg otroligt coola ut och visst hade man sett en musikvideo där Midge gick omkring i lång rock, med perfekt, tunn mustasch och det dracks champagne och det såg så oerhört mycket häftigare ut än allt annat i den estetiska öken man annars vistades i. Jag älskade Ultravox och tyckte att Midge Ure var världens bästa sångare. Jag har aldrig slutat lyssna på dem och alltid tyckt att de har underskattats våldsamt av eftervärlden. Ni minns kanske min "Ultravox Lament" från Intuition Told Me Part I. För säkerhets skull tänkte jag pedagogiskt förklara ännu en gång vad som gör dem så stora och varför det är så obegripligt att de inte har fått ett riktigt postumt erkännande.

1. Jag är inte särskilt inlyssnad på deras första inkarnation, men bara det att de skrev Ultravox! med utropstecken tyder på konceptuell medvetenhet (tänka Malaria!). Inte många andra band i punksvängen visade ett uns av deras ambitionsnivå, vilket underströks av att Brian Eno producerade första plattan.

2. Ultravox! blir till Ultravox med Midge Ures inträde. Försök att greppa hur coolt det var att komma in och lägga om kursen för att så etablerat band på det här sättet. Ure, ung modern skotte, riktade som alla andra vakna blicken mot Tyskland och tog in Conny Plank (tysk musiks störste, jämte Ralf och Florian) som producent för "Vienna". Albumet tar avstamp i elektronisk kraut (sju minuter långa "Astradyne"), för att på b-sidan lägga fundamentet till det som borde ses som technons födelse; "Mr X" - som sen rippades av Juan Atkins (Cybotron) på "Alleys Of Your Mind" (som ses som technons födelse, och är helt fantastisk, inget snack om det). Titelspåret var Ures egen version av The Walker Brothers massiva "The Electrician" och i sig ett mirakel, varken mer eller mindre. En så utmanande hitsingel var egentligen omöjlig från andra än Kraftwerk vid den här tiden. Plank följde med även till uppföljaren "Rage In Eden", mer av samma delikata vara, med osannolikt moderna undertexten "Köln, 1981".

3. Peter Saville designade från och med nu bandets skivomslag, vilket i sig var ett mått på deras betydelse.

4. Och vilka låtar! Så vackra, så tidlösa. Jag utnämner gång efter annan "The Collection" till tidernas bästa samlingsskiva, och jag har egna personliga favoriter, men tre spår går inte att argumentera mot på något plan; de redan nämnda "Mr X" och "Vienna", samt förstås "Dancing With Tears In My Eyes". Rent teoretiskt borde den vara uttjatad, men försök att stå emot syntbasen i introt, det obönhörliga drivet, Ures oförglömliga, passionerade sång. Det borde vara brottsligt att inte älska den.

5. Kläderna, stilen.


Och så 2010 kom Ultravox till Kalmar och man frestades att sätta in det där utropstecknet bakom bandnamnet igen. Jag har peppat mer inför Forever Young-turnén än jag kanske borde vara öppen med, men framförallt har det känts som good, clean fun. Det skulle liksom inte spela nån roll om det inte blev bra. En rolig stund i trevlig miljö, förhoppningsvis några chance encounters med gamla bekanta.

Först ut var Jakob Hellman och jag begriper inte vad han gjorde där. Jag tog för längesen avstånd från hans enda, absurt överskattade album, men det är först nu ikväll jag verkligen inser hur väldigt tråkig han är. Jag messar några bekanta och får spridda svar varav Gurras sums it up: "Har aldrig gillat honom. Tomas Ledin med brillor och utstuderad smartness". Hellman är dock säkert reko och hymlar inte med att han har fått en oförtjänt framskjuten plats i kanon. Det blev väl för skämmigt att servera mer av kejsarens nya mundering, därav det uteblivna andra albumet.

19.00, som nummer två för kvällen, går så kvällens höjdpunkt på. De unga, smala, snygga, moderna har blivit...äldre, bredare. Midge Ure ser ut som en blandning av Paul Shaffer och William Hurt, Billy Currie som Lars Amble. Warren Canns kompromisslösa uppsyn har stått sig bäst. Och så inleder de med "Passing Strangers", och det låter helt fantastiskt! Mycket, mycket bättre än någon kunde ha hoppats på. Curries unika keyboardarbete ges frikostigt utrymme, Midge tillåts brodera slingor på gitarren och sjunger fortfarande lika bra. Vi är många som känner oss smått knäckta efter den inledningen den här varma, ljuva sommarnatten. Och det bara fortsätter; "Reap The Wild Wind", "Hymn" (med nytt intro för kvällen, makalös version!), "Sleepwalk" (jag sluter ögonen, föreställer mig fyra unga, smala män och hör ljudet av 2010), "Vienna" (gåshud, så klart), "One Small Day", "Love's Great Adventure", "Dancing With Tears In My Eyes"... Men bäst och mest överraskande: "Mr X", i sin fulla prakt, intakt med fiolsolo av Currie och perfekt pratsång av Warren Cann. Verkligen helt förbluffande hur tajt det låter. Det är surrealistiskt att se fyra, vid en ytlig anblick, run of the mill-pubalkisar på 50-something perfekt balansera sig igenom retrofuturistisk perfektion, helt anspråkslösa i sin uppsyn. Så älskvärda. Jag älskar dem verkligen. Det är många, många som ler i Kalmar den här kvällen.

På utsatt tid, 20.00, tar Lustans Lakejer vid. Johan Kinde har alltid haft fingertoppskänsla och har tagit in fyra unga, snygga förmågor på instrumenten. Ett genidrag, visar det sig, eftersom de spelar med ungdomlig postpunksfrenesi (gitarristen ser ut som Nick Z i Yeah Yeah Yeahs) och får låtarna att återigen sjuda, leva upp och pulsera. Kinde presenterar dem som sina illegitima söner med, i tur och ordning, Ann-Margret, Catherine Deneuve (som han snodde framför ögonen på Per Hagman, i publiken den här kvällen), Raquel Welch och Marlon Brando. Vi bjuds på stiliga klassiker som "Begärets dunkla mål", "En främlings ögon", "Skuggan av ett tvivel" (fortfarande den snyggaste syntslingan i svensk pophistoria), "Paradisets portar", "Diamanter". Det låter förträffligt, mil från Hellmans letargiska vardagslunk. Allra bäst är extranumret "Massans sorl", en av de tre-fyra bästa låtar som har gjorts i det här landet. Kinde presenterar den som en egen favorit, som han skrev när han var 16 år. Helt obegripligt, egentligen. Han fick med allt där. Någon gång vill jag fråga Kinde om han själv upplever det som att han peakade som 16-åring. Det låter ganska hårt, men något så här perfekt har han aldrig riktigt kunnat göra om igen. Min brorsa hyllar förvisso comebackplattan "Åkersberga". Måste lyssna på den.

När Reeperbahn går på bestämmer vi oss för att ta en öl på Café Söderport, eftersom det är timslånga köer i öltältet - egentligen mitt enda klagomål på arret. Olle Ljungström låter inte hundraprocentig, men avslutande "Summeringen" (heter den så?) låter snyggt gnisslig på outrot när vi kommer tillbaka.

Klockan 22.00 stoltserar en snygg Killing Moon över Kalmar, en löjligt perfekt inramning. Det är dags för Alphaville. Det var det första band jag någonsin gillade, och bortsett från pekoralet som har fått namnge den här turnén håller deras debutalbum än idag väldigt bra. Faktiskt riktigt sofistikerat, originellt programmerat och snyggt framfört. Nixon-Roger sa en gång en väldigt fin sak som bra sammanfattade vad skivan en gång betydde för spolingar som oss: "Jag sprang hem från skolan för att hinna lyssna så många gånger jag bara hann på den under resten av dagen". Bättre betyg kan man väl knappast få. Men Alphaville, som tog sitt namn efter en Godardfilm och refererade till JG Ballard på singelbaksidor, lider idag renons på pretentioner. Marian Gold ser ut som Thorsten Flinck och har ett scenutspel som minner om David Brent. Vi får sanslöst dåliga, utdragna machorockversioner av sparsmakade klassiker och jag tar till skämskudden under en timme som är en provkarta över dåligt omdöme. Glädjande nog springer jag på flera gamla bekanta och det utbyts mobilnummer, minnen och lägesrapporter. Till det duger konserten, annars var det Television Personalities-uselt.

Sist ut är Human League, som har den överlägset snyggaste scenshowen och är de skickligaste uppträdarna. Det är ungefär samma show som under Dare!-turnén, med något sämre låtval. Jag håller "Human" som den ultimata 80-talssingeln, och tycker att det är vackert när Philip Oakey presenterar den som "a song by Jimmy Jam/ Terry Lewis" (80-talets Timbaland/Elliott). Det går inte att tänka på Bret Easton Ellis "Less Than Zero" utan att höra "Human", och vice versa. Så perfekt, snyggt steril, sorglig och hjärtskärande vacker. Att höra den i Kalmarnatten... Ja, ni förstår. Galet. När folk är på väg att gå spelar de mästerverket "Being Boiled". 1978. Obegripligt hård än idag.

Jag vet folk som vägrade besöka arrangemanget för att de vill undvika hög medelålder, och visst kan man hitta spår av patetik en sån här kväll. Man kan sitta och brottas en hel vecka med för och emot-argument, men jag står för min approach fullt ut; jag gick dit med öppet sinne, hoppades på några öl, lite skoj, lite prat, några fina låtar och fick allt det, plus 2,5 suveräna spelningar i en underbar miljö. The joke is not on me.

6 kommentarer:

Joakim sa...

Ha överseende med den något hafsigt hoprafsade texten (en disclaimer jag oftare borde trycka dit). Jag hade bara en kort stund på eftermiddagen på mig, och blev det inte gjort då, så skulle det inte bli något alls. Jag ville passa på att dra ännu en lans för Ultravox, skildra en positiv Kalmarupplevelse, och förhoppningsvis säger texten åtminstone mer än 1000 oinspirerade/oinspirerande tecken i kvälls- och dagstidningarna.

Roger sa...

It did! Grymt bra, roligt och träffsäkert i vanlig ordning.

Helena sa...

Fantastisk fin rapport! Tack! Jag var i valet och kvalet att gå, men gick inte. Ångrar detta nu.

Såg Ultravox på Berns i våras och det var makalöst bra! Såg även Human League på Berns 2007 även det fantastiskt. Var nog rädd att Forever Young inte skulle hålla samma höjd och att det vore säkrare om jag istället bevarade minnena från Berns. Men de tycks ha varit lika bra nu.

Fråga, körde Ultravox det här otroligt pampiga trumavslutet till The Voice i Kalmar med? Gåshud!! http://www.youtube.com/watch?v=d-89Es__m-c

/Helena

AC. sa...

Perfekt summering. Synd dock att ni missade det mesta av Reeperbahn.. en sjuhelvetes konsert med en Olle i toppform. Alphaville-konserten, å andra sidan, var precis så värdelös som du beskriver.. lät som dålig karaoke dränkt i hårdrocksgitarrer. Och folk ropade in dem flera gånger! Klart märkligt.

Joakim sa...

Ja, Ultravox avslutade precis så!

Jag har egentligen aldrig lyssnat på Reeperbahn och behövde verkligen något att dricka, så det kändes som en bra idé att gå då. En timmes kö, courtesy of Kalmarkrogarna, vägrade jag att utsätta mig för. Inte för att Café Söderport direkt glimrade med sin service...

Som du säger, AC - verkligen obegripligt att så många reagerade så okritiskt på Alphaville.

AC. sa...

Indeed.
Jag och Sara trängde oss före hela ölkön utan att någon sa någonting. Funkade det med :)