Med senaste albumet "Begone Dull Care" blev det tydligt vilken tunn linje Junior Boys hela tiden har balanserat på. De trillade av den, och omfamnade Eric Gadd. Och Eric Gadd må vara superhyvens, och ha Eno/Budds "The Pearl" som favoritalbum, men det var inte det övertrampet jag hade önskat mig av Kanadas second finest. Hur mycket jag än uppskattar Prince.
Junior Boys två första album innehåller rakt igenom fantastisk popmusik. Det lät väldigt unikt och modernt, nydanande på så sätt att de lyckades skala bort alla tröttsamma klichéer, till förmån för en ovanligt klinisk ljudbild. De pekade framåt, var noggranna med hantverket och skapade något som blev extremt tidstypiskt - i det här fallet även tidlöst. "Last exit" tillhör de ytterst sällsynta skivorna som omedelbart låter som en klassiker. Första gången jag hörde titelspåret tänkte jag att popen hade fått sitt eget Rhythm & Sound. I en tid av punkfunk och Franz Ferdinand kändes de som 00-talets första riktigt betydelsefulla band. Junior Boys blev ett botemedel mot det hetsigt dansanta, kylde ner pulsen, men där under bultade hjärtat. Långsamt, men fast och hårt.
Extracurricular:
Junior Boys: So This Is Goodbye (album, 2006)
På nästan alla punkter ett ännu bättre album än debuten, men kanske lite för perfekt, så här i efterhand?
Ultravox: Mr X (låt, 1980)
Fortfarande ett väldigt undervärderat band. "Vienna" är en sant radikal singel, och det här albumspåret borde förlänas samma betydelse som Cybotrons "Alleys Of Your Mind".
ELO: Without Someone (låt, 1986)
Det var så här Junior Boys lät när de tog med sig världens känsligaste livetrummis på turné.
3 kommentarer:
Jag håller helt med dig om Ultravox, det är en sjukt bra låt från en sinnessjukt bra platta.
Venedig är en väldigt fin låt. Jag förstår din poäng med JB's, även om jag inte håller med till fullo.
Jag längtar verkligen efter Ultravoxspelningen i april. Det blir till att boka in ett menypaket.
Skicka en kommentar