Synth Britannia

Nyfiken. Blickar framåt. Nytänkande. Antinostalgisk.

Är jag sån?

Det vill jag ju tro. Jag älskar när man drabbas av något nytt, något som krossar invanda föreställningar och slår en med svindel, rubbar balansen, pekar ut en helt ny riktning, plöjer en ny stig. Det har hänt några gånger i livet. Första gången jag hörde Kraftwerk. Den där gången jag fick ett blandband med Rhythm & Sounds Burial Mix-tior. Mötet med Buñuels drömsekvenser och J.G. Ballards noveller. Det är konst som helt bryter med traditionerna, eller skruvar till ett så eget universum att man som vuxen, medveten människa tvingas lära sig gå igen. Det är förstås den allra bästa konsten. Men om vi ska vara ärliga händer det väl inte lika ofta längre. Man drabbas inte på samma sätt. Det där är ju helt i sin ordning. Man blir äldre, prioriterar annorlunda, genomskådar lättare. Och visst, kanske blir man sömnigare och mer benägen att blicka bakåt mot en tid då man lättare kunde utmana normen. Så ibland får man helt enkelt acceptera att man mår bra av att få sin egen världsbild bekräftad.

BBC 4 skildrar 70- och 80-talets brittiska synthvåg i "Synth Britannia", 90 ljuvliga, sedvanligt pedagogiska minuter, med gott om paralleller till dåtidens anda och dess betydelse för samhället i allmänhet och musiken i synnerhet. Det är en högst välkommen genomgång, eftersom genren fortfarande är så pass bespottad och ignorerad när det ska skrivas musikhistoria. Dagens synthrörelse uppfyller näppeligen de fyra egenskaper jag radade upp i inledningen. Man strävar oblygt bakåt, och döper till och med klubbar till saker som 80's och Neostalgia. Och det kan man förstås inte klandra dem för. Allt är ju redan gjort till fulländning. Men det krävdes ju att det en gång blev gjort.

Försök att föreställa er ett 70-tal som vaknar upp efter en Emerson, Lake and Palmer-koma, till punkens skrik och skrän. Visst, gör uppror, men byt för guds skull inte ut instrumenten! När säkerhetsnålarna byttes mot kostym, slips och hemgjord elektronik, visste rockjournalisterna ingen annan råd än att håna de nya, och sant revolutionerande musikerna. Man återkommer till det på flera ställen i dokumentären, det här öppna föraktet med vilket Depeche Mode et al möttes under hela 80-talet. Jag som var synthare från 1986 till 1992 (och kanske är det fortfarande, med den skillnaden att jag inte längre sätter tvärstopp för alla andra genrer) känner igen det här väldigt mycket. "De spelar ju inte ens själva." "Det är ingen riktig musik." Jag ska inte raljera över det här, eftersom det är ett marginaliserat synsätt i dagens musikkontext, men det blir nästan lite gripande när Andy McCluskey från OMD (fortfarande musikhistoriens mest underskattade band) berättar hur illvilliga kritiker tog död på Gary Numans karriär i förtid. Det handlade alltså om rent hat, från en trångsynt, och i grunden djupt konservativ kår.

På 90-talet skulle man helst vara en lydig liten Beatlesfarbror, och jag köpte alla Beatlesskivor, samtidigt som jag sålde skivor jag hade älskat (och kom att älska igen, senare). Ville man tillägna sig någon form av trovärdighet skulle det korrekta rockarkivet minsann finnas där som grund. Jag lyssnade lite på Beatles ett tag, men tröttnade förbannat fort, och sålde skivorna igen. För varje år som har gått sen, säg 1995, har jag kommit allt närmare en total uppriktighet i mitt lyssnande. Först på 2000-talet kunde jag erkänna för mig själv att "Architecture & Morality" faktiskt var ett mästerverk. Tusen gånger bättre än "Five Leaves Left", till exempel. Därför är det så roligt att se en dokumentär där flera av mina idoler hyllas för vad de faktiskt var: pionjärer, nydanare. Se bara när Martin Gore visar hur de skapar industrislingan till "Pipeline"! Se Chris Carter från Throbbing Gristle prata om sina hembyggda pedaler, eller Barney Sumner och nämnde McCluskey om egenhändigt konstruerade syntar och trummaskiner. Och att andra, som jag här och nu, ständigt återkommer till det de skapade får inte skymma storheten i deras gärning, eller reducera det till nostalgi.