Synth Britannia

Nyfiken. Blickar framåt. Nytänkande. Antinostalgisk.

Är jag sån?

Det vill jag ju tro. Jag älskar när man drabbas av något nytt, något som krossar invanda föreställningar och slår en med svindel, rubbar balansen, pekar ut en helt ny riktning, plöjer en ny stig. Det har hänt några gånger i livet. Första gången jag hörde Kraftwerk. Den där gången jag fick ett blandband med Rhythm & Sounds Burial Mix-tior. Mötet med Buñuels drömsekvenser och J.G. Ballards noveller. Det är konst som helt bryter med traditionerna, eller skruvar till ett så eget universum att man som vuxen, medveten människa tvingas lära sig gå igen. Det är förstås den allra bästa konsten. Men om vi ska vara ärliga händer det väl inte lika ofta längre. Man drabbas inte på samma sätt. Det där är ju helt i sin ordning. Man blir äldre, prioriterar annorlunda, genomskådar lättare. Och visst, kanske blir man sömnigare och mer benägen att blicka bakåt mot en tid då man lättare kunde utmana normen. Så ibland får man helt enkelt acceptera att man mår bra av att få sin egen världsbild bekräftad.

BBC 4 skildrar 70- och 80-talets brittiska synthvåg i "Synth Britannia", 90 ljuvliga, sedvanligt pedagogiska minuter, med gott om paralleller till dåtidens anda och dess betydelse för samhället i allmänhet och musiken i synnerhet. Det är en högst välkommen genomgång, eftersom genren fortfarande är så pass bespottad och ignorerad när det ska skrivas musikhistoria. Dagens synthrörelse uppfyller näppeligen de fyra egenskaper jag radade upp i inledningen. Man strävar oblygt bakåt, och döper till och med klubbar till saker som 80's och Neostalgia. Och det kan man förstås inte klandra dem för. Allt är ju redan gjort till fulländning. Men det krävdes ju att det en gång blev gjort.

Försök att föreställa er ett 70-tal som vaknar upp efter en Emerson, Lake and Palmer-koma, till punkens skrik och skrän. Visst, gör uppror, men byt för guds skull inte ut instrumenten! När säkerhetsnålarna byttes mot kostym, slips och hemgjord elektronik, visste rockjournalisterna ingen annan råd än att håna de nya, och sant revolutionerande musikerna. Man återkommer till det på flera ställen i dokumentären, det här öppna föraktet med vilket Depeche Mode et al möttes under hela 80-talet. Jag som var synthare från 1986 till 1992 (och kanske är det fortfarande, med den skillnaden att jag inte längre sätter tvärstopp för alla andra genrer) känner igen det här väldigt mycket. "De spelar ju inte ens själva." "Det är ingen riktig musik." Jag ska inte raljera över det här, eftersom det är ett marginaliserat synsätt i dagens musikkontext, men det blir nästan lite gripande när Andy McCluskey från OMD (fortfarande musikhistoriens mest underskattade band) berättar hur illvilliga kritiker tog död på Gary Numans karriär i förtid. Det handlade alltså om rent hat, från en trångsynt, och i grunden djupt konservativ kår.

På 90-talet skulle man helst vara en lydig liten Beatlesfarbror, och jag köpte alla Beatlesskivor, samtidigt som jag sålde skivor jag hade älskat (och kom att älska igen, senare). Ville man tillägna sig någon form av trovärdighet skulle det korrekta rockarkivet minsann finnas där som grund. Jag lyssnade lite på Beatles ett tag, men tröttnade förbannat fort, och sålde skivorna igen. För varje år som har gått sen, säg 1995, har jag kommit allt närmare en total uppriktighet i mitt lyssnande. Först på 2000-talet kunde jag erkänna för mig själv att "Architecture & Morality" faktiskt var ett mästerverk. Tusen gånger bättre än "Five Leaves Left", till exempel. Därför är det så roligt att se en dokumentär där flera av mina idoler hyllas för vad de faktiskt var: pionjärer, nydanare. Se bara när Martin Gore visar hur de skapar industrislingan till "Pipeline"! Se Chris Carter från Throbbing Gristle prata om sina hembyggda pedaler, eller Barney Sumner och nämnde McCluskey om egenhändigt konstruerade syntar och trummaskiner. Och att andra, som jag här och nu, ständigt återkommer till det de skapade får inte skymma storheten i deras gärning, eller reducera det till nostalgi.

JC-litteratur

Man kan ju glädas åt att Nobelpriset gick till en riktig författare och att vi slapp ett pliktpris till en marginaliserad poet. På förlaget Wahlström & Widstrand gläds man alldeles säkert åt en stundande försäljningsboom. Då passar jag på att lyfta fram samma förlag i mindre smickrande sammanhang; den fatala missen man gjorde med utgåvan av J.G. Ballards "Solens rike". Ni ser bildbeviset här ovan. J.C. Ballard.

Hur var det möjligt? Ett och annat korrfel i en bok kan man leva med, men på omslaget? Pärmen? Eller upptäckte man det för sent, när upplagan redan var tryckt, och bestämde sig för att köra på ändå? Det är likväl obegripligt att man kunde släppa igenom det. Tänk om Ballard hade fått Nobelpriset! Jag hade unnat honom det, men tänk om han hade få se sitt verk reducerat till JC-litteratur. Något att fundera på mellan champagneklunkarna på W&W.

Riechmann: Wunderbar

Att gräva fram bortglömda klassiker, musikskribentens favoritsyssla, är inte någon smal sak. Dels kommer verket att utsättas för hård granskning, dels riskerar klassikerstämpeln att blekna när verket inte längre är bortglömt. Vissa bortglömda klassiker tjänar helt enkelt på att förbli en hemlighet. Wolfgang Riechmanns ”Wunderbar” tillhör inte den kategorin. Det här är förmodligen det läckraste krautalbum du aldrig har hört. Nästan snopet kort, extremt fokuserat, melodiöst och lättlyssnat.

Tre veckor innan ”Wunderbar” nådde butikerna 1978 blev Wolfgang Riechmann knivmördad av en man som oprovocerat tog ut sin aggression på första bästa offer som kom i hans väg. Riechmann fick aldrig uppleva likgiltigheten med vilken hans enda soloskiva möttes, en likgiltighet som nu avhjälps något i och med Bureau B:s högst välkomna återutgåva. I dessa tider av uppgrävda gamla pärlor, falska såväl som äkta, kommer nog ”Wunderbar” knappast förbli ouppmärksammad. Här har vi något för alla oss som har drömt om ett otvunget möte mellan Düsseldorfskolans precision och Berlinskolans organiska flöde. En del tycker att Tangerine Dreams 70-tal saknar ramar, och tar för lång tid på sig att nå i mål. Andra tycker att Neu! bara plöjer på i menlös monotoni. De har förstås fel, men jag inbillar mig att någon som vill närma sig det tyska 70-talet får en behagligare resa med ”Wunderbar” som introduktion. Musiken är ett koncentrat av alla fantastiska idéer om periodens kosmische musik, och nästan vanvördigt medryckande. Sex glasklara spår på runt 35 minuter.

Redan i slutet på 60-talet spelade Riechmann i samma band som Neu!:s Michael Rother och Kraftwerks Wolfgang Flür; Spirits Of Sound. Ingen ifrågasätter den status som Kraftwerk och Neu! åtnjuter, men många har säkert undrat vad som hände med bandets tredje medlem. Under 70-talet nådde Riechmann viss framgång i banden Phönix och Streetmark. När han samlade ihop sig inför solodebuten, var det med en vision om popmusik, renodlad efter liknande principer som Kraftwerk redan innan 1978 hade slipat till perfektion. Samtidigt hade Kraftwerk post-Autobahn inga större ambitioner åt det atmosfäriska hållet, vilket drog Riechmanns blickar mot Berlin, Klaus Schulze och Tangerines Dreams mest kommersiellt gångbara och musikaliskt intressantaste period, 1974-1976. ”Wunderbar” är alltså på inget sätt ett nyskapande album, men otroligt välljudande och njutbart. Minuskontot behöver egentligen inte belastas, möjligen ska titelspåret ha en anmärkning för sin lite banala Dr. Who-melodi och smått hurtiga komp. Därefter serveras vi enbart renaste guld. ”Abendlicht” är som en best of Stratosfear (Tangerine Dreams album från 1976) på strax under fem minuter, ett isande vackert möte mellan ett urbant Västtyskland och Vintergatan. I ”Weltweit” rullas mjuka sequenzermattor ut, och skapar en organisk antites till matematisk stelbenthet.

B-sidan är mästerlig rakt igenom, med ”Silberland” som den kanske klarast lysande juvelen. Utöver den tjusiga legeringen av de två ledande tyska scenerna, väver Riechmann här in spår av Jean Michel Jarres mörkare, tidiga verk. Resultatet är inget annat än sensationellt, det är en närmast ouppnåelig målbild som förverkligas i denna svepande hymn. Man får gå till Cluster & Eno och magiska nummer som ”Für Louise” och ”Old Land” för att hitta jämförelser som håller. ”Himmelblau” låter inte så lite som Neu!:s ”Isi”, från deras toppalbum ”Neu! ’75”, men kanterna är förstås nedslipade, och allt låter lite mjukare. Avslutande ”Traumzeit” är bara 1:13 lång, och det måste bli en anmärkning till här. Varför så kort? Det är en ljuvlig efterföljare till Wendy Carlos soundtrack till ”A Clockwork Orange”, svårt obehaglig i och med den oundvikliga kopplingen till våld och ond, bråd död.

Man ska inte dra för stora växlar mellan Wolfgang Riechmanns tragiska öde och den emellanåt olycksbådande musiken. Kanske bör den inte heller trivialiseras till ett blandband av den bästa krauten. Men det är så den låter, ”Wunderbar”.