En djävul till granne (The Burbs, 1989)

-->

Nå, jag tänkte vara lite experimentell och skriva om en film som jag 18 år efter den hittills enda okulärbesiktningen från mina ögon knappast kan vara i stånd att bedöma och värdera korrekt. Med detta grepp kanske det kan uppstå en söt liten diskrepans mellan åminnelsen av filmen och verkliga förhållanden. Till exempel tänker jag mig den som ett litet mästerverk, vilket den förmodligen inte alls är. Själva värderingen och andra detaljer kan således vara direkt felaktiga, men då har jag ju i slutändan måttat och utdelat ett slag för den subjektiva skildringens sak, så allting gott.

På 80-talet läste jag noga de små nyhetsspalterna i tidningen Film och Video. Där fick man först av alla reda på om Stallone hade någon fräsig uppföljare på gång, om det skulle bli ännu en Polisskolan, om censuren hade tagit ställning till Evil Dead-filmernas vara eller icke vare på svenska videohyllor. Tydligen omgavs inspelningarna av En djävul till granne av kontroverser och diverse strul, då jag har klara minnesbilder av återkommande skildringar av dessa umbäranden i nyss nämnda spalt. Förseningar, filmade scener som tappades bort, manusändringar, omklippningar, bråk. När den äntligen gick upp på biograferna, gjordes filmen ner av en enig amerikansk kritikerkår. Jag blev alltmer sugen på att se den. I birollerna återfanns notoriska strulmänniskor som Carrie Fisher (manodepressiv pillertrillare), Corey Feldman (tonårsidol och redan heroinist vid det här laget) och Bruce Dern (allmänt bindgalen). Säkerligen kan en del av krånglet attribueras till dem. Sen stod ju Joe Dante för regin, en stor favorit genom filmer som Gremlins och 24-timmarsjakten. Han jobbade under Spielbergs vingar, men tycktes alltid kunna skruva förortsmagin de båda var så förtjusta i några varv bortom det nostalgiskt gulliga. Huvudrollen spelades av Tom Hanks, som vid det här laget ännu inte hade tecknat prenumeration på Oscarsstatyetter, och faktiskt var riktig rolig i vissa roller. Jag har tänkt på det där, att han har kramats ihjäl av akademien och etablissemanget och blivit paria – tänk er en mediepersona någonstans mellan Bono och Helena Bergström. Folk säger att de hatar Tom Hanks för att han personifierar något helyllerekorderligt och kapitalistfjäskigt, vilket naturligtvis till viss del är sant. Men han är ingen talanglös skådis. Prisregnen över honom har bidragit till att han något oförtjänt har ställts vid skampålen.

Jag har en annan bild av Tom Hanks att plocka fram, och i En djävul till granne tillåts den blomma ut i full frihet. Han spelar killen som blir mer och mer övertygad om att grannområdets nyinflyttade familj är navet i en kannibalsekt, och inleder ett skönt förortsklantigt spioneri, i lag med nämnda Bruce Dern (som här är någon sorts ljuvligt superweirdo ex-militär) och Corey Feldman. Ja, ni hör ju. Det är ett upplägg som jag föddes att älska, för att uttrycka det behärskat. Filmen stegras hela tiden mot ett klimax där svaret på frågan om det är Hanks eller den påstådda kannibalfamiljen som är tokig får vänta i farstun. Det blir kaos, och Tom Hanks bär in sig själv på bår i ambulans, och däremellan kan jag tänka mig att regissören turnerar en radda satiriska iakttagelser om livet i the ’burbs. Inte för att jag så här 18 år senare ska gissa mig fram till en politisk läsning, men skildringar om sömniga amerikanska radhusförorter som hotas av något främmande brukar ju innehålla en del krut.

Filmen släpptes på video i Sverige 1990, av Esselte (ni minns väl de gula plastfordralen) och jag gjorde mig genast till förespråkare för dess kvaliteter. Genast klottrades betyget ned i min filmbok. Den fick 4+, eller kanske rentav 5-, på en femgradig skala. Jag kunde verkligen inte begripa varför den hade blivit sågad, eftersom jag inte upptäckte några svagheter. Suveräna karaktärer, en kaosartad intrig, lite skräck, en hel del humor och roliga repliker. What’s not to like?

Det är något visst med den här sortens nostalgiska förortsskildringar. Det är lätt att dra paralleller till Fright Night-filmerna, med sitt snarlika upplägg (där misstänks grannen vara vampyr), men de är mer uppenbart rotade i en klassisk skräckfilmstradition. En djävul till granne dras inte med lika tydliga förväntningar på vad vi som publik kan vänta oss. Därför kommer jag ihåg vissa scener som överraskande och befriande mardrömslika. Möjligen var det något stelbenta kritiker vände sig emot? De kanske led av att se blivande guldgossen Tom Hanks spela ut så vildsint i en närmast anarkistisk drift med den amerikanska drömmens prydliga radvillor?

Rent allmänt är jag väldigt förtjust i filmer som inte riktigt klarar av att hålla tonen. Då syftar jag inte på slappt medvetna stilblandningar, eller hårt tyglade designerdrömmar (läs Wes Anderson), utan filmer där regissören lite grann tappar greppet. Sam Peckinpah gjorde många ljuvligt halvdana filmer efter sitt storverk The Wild Bunch. Han söp så hårt att han endast lyckades regissera fyra timmar om dagen, därav de allt hafsigare resultaten. Men det blev fräcka, personliga och bångstyriga filmer. Det är så jag väljer att se En djävul till granne idag. Nu kan man ju tycka att den här teoretiska hållningen är mer än lovligt tramsig, och i slutändan kanske det visar sig att filmen rätt och slätt suger. Vi får väl se. En vacker dag ska jag titta på den igen. Tydligen finns det en fanbase som brukar fira burbs day genom att käka grillat, dricka öl och ligga på taket och spionera på grannarna med kikare. Det låter ju toppen.