måndag 22 september 2008

Glasvegas och hedern


Ni såg det kanske framför er, precis som jag själv: Ännu ett raljerande inlägg om samtidens uselhet, och några avfärdande rader om kritikens nya kelgrisar. Glasvegas Trio, hej å hå, en tia till dem för ännu ett pliktskyldigt avbockande av rockhistoriskt korrekta ingredienser, och här sitter jag med Basic Channel 002 och tjurar på kammaren och undrar varför ingen har tänkt nytt sedan 1992. Så hade man ju kunnat tänka sig det hela, men jag råkade snappa upp ett par spår, signerade just de här Glasvegas inne på Papercut förra fredagen. Och jag tyckte faktiskt att det var riktigt bra. Vad återstår då att gnälla på?

Alltid finns det något, och i det här fallet måste jag ställa mig frågande till rockkritikens samfälliga bemötande av bandet i fråga. Det talas i sammanhanget om The Clash och The Jesus and Mary Chain, band som jag förvisso högaktar, men som har nötts ut som rockjournalistisk stapelvara i mer än 20 år nu. Och visst, om de är relevanta som rekvisita to pinpoint the sound - varför inte. Men känns det inte väl slappt att hala fram de här kaffe och bonnkaka-trygga referenserna varje gång ett rockband skriver stora melodier och klär sig i skinn? Det jag hörde inne på Papercut var inte de nämnda banden, utan snarare The Chameleons och, ehhh, Interpol. Faktiskt! Interpol må vara planetens mest ointressanta band, men en gång i världen gillade vi faktiskt deras debutskiva, och även om jag aldrig mer kommer att lyssna på den var den faktiskt ytterst relevant när den kom. Glasvegas är förmodligen bättre och inte lika stelbenta, och de tyngs inte av att vara så där New York-rätt, och sångaren sjunger med häftigare dialekt och frasering. Men när ridån har gått ner möts de två i en snarlik ljudbild där de byter melodier med varandra. Rockkritikerna är givetvis livrädda för den här kopplingen och tar därför till sina gamla vapenbröder i Clash och JAMC. Jag har verkligen ingen lust att försvara Interpol, de dansade en sommar och gjorde det bra, sen blev de snabbt outhärdliga. Samma sak kan mycket väl hända Glasvegas, men det kanske vi inte ska sia för mycket om. De flesta vill ju ha sin popmusik flyktig och övergående, och inget fel i det. Jag kommer säkert att lira Glasvegas mellan de Basic Channel-tolvor jag för tillfället roar mig med att återupptäcka. Och jag kommer att tycka att det är riktigt, riktigt bra. Nästan lika bra som The Chameleons "Script of the Bridge". Men håller de i 23 år? Fan tro't. Och, nej - jag vet! Det hör inte till saken.

Så. I och med detta inlägg har jag gjort mitt för att tillföra lite hederlighet i Glasvegasdebatten.

34 kommentarer:

Tatti sa...

Hehe jag håller med dig till fullo. Först var ja gjävligt skeptisk, efter ett par lyssningar tyckte att det var väl kanske inte så dumma. Men jag vet inte det är ju inte så att man dör och då kan de bara var ok. Har dock anska höga förhoppningar på Nordpolens skiva som släpps på onsdag. Vi får väl se. Tycker det här bådar gott.

http://sincerelyyours.se/video/008sju.html

Tatti sa...

Köpte förresten Fleet Foxes skiva i somras, itne alls dålig men jag hade klarat mig mycket bra utan den.

Joakim sa...

Jo, att en nyansering behövs är väl dagens understatement.

Unknown sa...

Glasvegas, Nordpolen, Fleet Foxes (det mest positiva jag kan komma på om dem är "onödiga")... 2008 är tidernas sämsta musikår, på alla plan, trist men sant. 2008 är att famla efter strån av nåt som liknar nåt som eventuellt skulle kunna vara spännande.

Hemligt. sa...

För att ta ett ytterligare ett exempel i genren "typiskt onödig 2008-musik": No Age. Med den tillgänglighet av hela musikhistorien som finns idag - och den begränsande tid man ändå har - så varför lyssna på No Age när "Isn't anything", "Daydream nation" och "Surfer Rosa" redan finns? Det är bara ett slags nyhetsvärde som motiverar det, att det behövs nya namn för att hjulen ska rulla vidare, men ingen vet riktigt varför.

Anonym sa...

Oj, haha. Sista var jag som skrev också, råkade bara vara inloggad som "marie" (allt för att få det att se ut som om fler intresserar sig för min deppiga debatt).

/Stefan

Tatti sa...

Tycker inte det finns några dåliga musikår bara lata musikletare. Och No Age är verkligen inte onödíga,de är sjukt bra!

Anonym sa...

tatti: På vilket sätt är No Age "sjukt bra"? Motivera på en halv A4, dubbelt radavstånd!

/ Stefan

Joakim sa...

Jag har faktiskt inte hört No Age, Trodde nog att det var modetidningselectro, men tydligen inte, att döma av referenserna Stefan anförde. Jag blir inte direkt sugen på att lyssna.

Det beror nog inte bara på lathet, Tatti. Man måste våga säga ifrån, och inte bara falla in i musiktidningsslentrian och häva ur sig att "popmusiken har aldrig varit mer spännande än just nu" med mekanisk regelbundenhet.

Joakim sa...

Nu menar jag inte att du gör det, Tatti. Jag uppskattar dina försök att få med mig in i samtiden. Det jag vill åt är den där ansträngt avslappnade "hey, jag är med i svängarna och blickar inte bakåt"-attityden.

Tatti sa...

Det behövs inte motiveras med någon fånig popteori det hörs helt enkelt. Shit jag tycker inte att musik behöver vara nyskapande eller spännande eller var det nu är musik ska vara för att ha ett existensberättigande. No Age är ett utmärkt popband,de har verkligeninget med electro att göra. Det finns bra musik och dålig musik med vissa gradskillnader. Singelsamlingen med No Age är sjukt bra,debutskivan är bra helt enkelt. Vad musiktidningar säger skiter jag fullständigt i, och vad som råkar vara "rätt" för tillfället skiter jag också i, men att påstå att det inte släppts något bra eller intressant i år bygger enbart på lathet eller en väldigt snävt musiksmak

Tatti sa...

Ja det är väl klart som fan jag håller med om det Jocke. Jag hatar den inställningen lika mycket som den om att allt nytt skulle vara ointressant.

Joakim sa...

Inte mycket gör mig gladare än när jag upptäcker ny bra musik. Sen om den är gammal eller ny - NY! - gör det samma. Dagens medieklimat gör väl det närmast omöjligt att missa något av vikt. I mitt fall kanske det ibland tar fem år extra, och det behöver ju inte vara en nackdel.

Anonym sa...

"Tycker inte det finns några dåliga musikår bara lata musikletare."

Jag tycker nog mest att det där är en variant av "finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

/ Stefan

Tatti sa...

Men shit vet du hur mycket musik som släpps varje år? Men ok om du bara kollar i musiktidningar efter det som "gäller just nu" så har du säkert helt rätt.

Tatti sa...

Ok ska sluta tjafsa nu jag lovar, måste bara säga att det där med vädret inte var ett särskilt bra exempel. Vad är bra väder, solsken och värme?

Joakim sa...

Det här har alla förutsättningar att bli höstens stora kulturbråk.

Unknown sa...

David Keenans recension i The Wire av No Ages "Nouns" får man nog säga är en väldigt representativ beskrivning av hela "typiskt onödig 2008 musik"-genren:

"... it plays more like an alt.rock Wikipedia entry than a rock record. In these times of almost terminal attention deficit and worship of retro-simulacra, they're sure to be huge for at least the next ten minutes. Apparently these guys also design shirts, hats, bandanas etc and dress like punks from a 1980s Madonna video. It figures."

Vad kan man tillägga? Inte mycket.

Tatti sa...

Hehe bra att du lyckats hitta en dålig recension av dem,typ den enda. Och det där med att de kommer att bli stora eller inte känns väldigt relevant.

Nåväl du vinner det har inte gjorts enda bra skiva i år, det är ett mycket mörkt skivår.

Unknown sa...

Det här är ett litet sidospår men bara häromdagen insåg jag att David Keenan delvis är en förlaga till Gareth Keenan i "The Office", han och Rickey Gervais gjorde sketcher tillsammans på radio på 90-talet. Och inte bara det, Gareths nemesis Tim i "The Office" lär vara baserade på Tim Freeman fån Frazier Chorus. Festligt!

Joakim sa...

Haha, det är inte varje dag Frazier Chorus ges relevans i samtiden!

Apropå det; det här måste vara första gången sen slowdivejocketiden som kommentarerna överstiger 20 till antalet. Jo, man kanske skulle satsa på att bli relevant igen...

stefan sa...

Det här kanske låter stalkigt, men för att spåra ut ännu mer med Keenan-sidospåret så tycker jag att det är kul att han dessutom var med i 18 Wheeler och Telstar Ponies på 90-talet! Alltid festligt med avanta Wire-skribenters indiepop-förflutna (se även Rob Youngs medlemskap i Sarah-bandet The Poppyheads). Det ger upphov till så spännande kopplingar i mitt huvud.

Tatti sa...

Kul, har för mig att någon i Electrelane recenserar i The Wire också, de blev förövrigt också sågade där.

En sista sak bara sen ska jag vara tyst. Om man nu inte bör lyssna på No Age på grund av ovan nämnda anledningar(tycker i och för sig inte att de låter som dem) hur onödiga är då inte till exempel Max Richter eller ännu hellre My Favorite?

Joakim sa...

Nåja, de rör sig i betydligt behagligare referenssfärer. Fast Max Richters senaste var inte så kul.

Tatti sa...

Hehe det spelar fan ingen roll Jocke.

Kan jag hålla med om men jag gillar den, kanske något bättre än förra skulle jag vilja påstå. Nåväl onödig musik eller ej skitsamma. Visst skulle man klara sig utmärkt om man hade slutat göra musik för trettio år sedan men det är ändå rätt schyst med bra ny musik också.

Hemligt. sa...

vadå, är bråket slut? hade just poppat popcorn och lutat mig tillbaka i fåtöljen. kanske kan skriva några inlägg under mitt namn - och låtsas att de är stefans. ("oj jag skrev visst ett inlägg med maries alias".)

Tatti sa...

Hehe jag tror den är över nu. Jag har en tendens att ta kritik av musik som jag gillar väldigt personligt. En av många störningar jag har, Jocke vet mycket väl. Kan inte hjälpa det.

Joakim sa...

En intressant sak med 00-talet är att de allra bästa plattorna är signerade pensionärer, regelrätta 70-plussare. Jag tänker på Roedelius och Budd. Det är ganska fantastiskt.

Tatti sa...

Tänkte på det igår faktiskt, sant.

oooh! sa...

jepp håller med om det senare. samtidigt låter ju all ny musik som gammal musik, så veteranerna har ju ett försprång i konkurrensen. såg förresten att mike oldfield är tillbaka på topplistan med sin "music from the spheres", risken för att den är stentråkig känns ganska stor, men man vet aldrig.

jag lyssnade på glasvegas för första gången idag. först när namnet nämndes så skrattade jag och tänkte: "glass vegas" är det något nytt plojband från göteborg, men jag gillar verkligen geraldine och daddy's gone.

kul det där med david keegan och gareth! ricky gervais hade ju bandet "seona dancing" tillsammans med någon bill macrae under tidigt åttiotal. vet någon om det var ett skämt eller på allvar? de ser helt seriösa ut, men när jag läser texterna så börjar jag verkligen undra.

oj, jag är för dålig på att debattera märker jag. oh well!

oooh! sa...

(keenan menar jag förstås)

Anonym sa...

glasvegas är ju mer diskmedelsmusik än
mkt på håll för många människor lockande skum, lite faktiskt innehåll och ens några magiska såpbubbel. eller tvättmaskinsmusik; det bara brölande rullar på och försöker se poetiskt ut. men jag är bara dryg och intellektuell, jagvet. det finns ngt som heter för mkt intellektuell.. stuffa ni till era svarthåriga knutterockers. :/ :)

Anonym sa...

"glass vegas" är det nåt nytt pojkband från göteborg? :)

Anonym sa...

rekommenderar förresten alla att börja lyssna på 70-talsfunk, för att rensa öronen från reklamkontorselektro och sen phil ochs. nivet la att arbetarkultur kommer tillbaka nästa år, riktiga arbetare gillar inte gitarrmattor, de gillar stax och folk. * spekulerar friskt*