Pacific Paper Planes

Lite osorterade anteckningar om musik

I en perfekt popmytologi är naturligtvis Dennis Wilsons "Pacific Ocean Blue" Det Stora Bortglömda Mästerverket. Men något mästerverk är det då rakt inte, take it from me, som ändå älskar mannen högre än de flesta i vår värld. Jag menar, vi pratar om Dennis Wilson - den tidlöst vackra naturbegåvningen, den rastlösa själen, den intuitiva musikern som mitt i bakfyllan kunde sätta sig vid pianot och klinka fram några av de vackraste hymner som popmusiken någonsin har gett oss. De tre allra finaste heter "Forever", "Cuddle Up" och "Only With You", låtar som jag utan att tveka räknar in bland Beach Boys tio främsta kompositioner någonsin.

Dennis Wilsons öde (svårt misshandlad under uppväxten, surfare och dupparkung fram till drunkningsdöden 1983) bidrar givetvis till lockelsen. Så genom åren har jag alltid lyssnat lite extra på hans låtar från Beach Boys 70-talsskivor, plöjt Jon Stebbins utmärkta biografi "The Real Beach Boy", och vevat utvalda spår från "Pacific Ocean Blue", först från en kassett som min farbror spelade in till farsan, senare på en cdr. Jag har aldrig varit helt nöjd med skivan, men nu föreligger en alldeles ypperlig dubbelutgåva med en saftig booklet och kristallklara fotografier från strandmiljöer, så oändligt sköna och smärtsamma i sin påtagliga oåterkallerlighet. Jag vill poängtera att jag är överlycklig över att skivan ges ut i den här superlyxutgåvan, det har jag längtat efter, men vill samtidigt höja ett varningens finger för den som väntar sig en vemodig seglats till "Only With You". Det går att programmera in en alldeles ypperlig miniplatta med de sex slöare spåren, för det går inte att bortse från att "Pacific Ocean Blue" dras med en hel del bluesfläskigt dökött. En bättre rådgivare (en sån som jag, till exempel) hade jagat tillbaka Wilson till pianot varje gång han presenterade ännu en bluesbrötare. På något sätt har jag ändå lärt mig att älska skivan, med alla sina brister. Det finns inget uträknat, och inte heller något Brian Wilsonskt genialiskt över det här. Det är, för att hemfalla åt de mest förbjudna av klichéer, väldigt ärlig musik. När den dessutom paketeras på det här viset blir man med ens varse att det emellanåt faktiskt dyker upp anledningar att fortfarande köpa skivor.

Om ni struntar i allt vad mytologi, kontext och lyxutgåvor heter och bara vill ha lite gammal, schysst musik att lyssna på, så kan det rimligen inte finnas något bättre än Frank Sinatras "Watertown" från 1969. Det är nog den skiva jag har lyssnat mest på i år, jämte Prefab Sprouts "The Gunman and Other Stories". Som av en händelse hittade jag för ett tag sen en gammal Pop-artikel om Paddy McAloon, en mycket intressant långintervju signerad Kjell Häglund, där Paddy la ut texten om Irving Berlins och Frankies betydelse för honom. "Jag tänker mig att jag skriver för Frank Sinatra." Vilken kolossalt imponerande ambitionsnivå! Och även ganska logisk. Jag spelar "Love Will Find Someone For You" och "For A While" efter varandra, och även om de inte är särskilt lika i detaljnivå, är det ändå samma hundraprocentiga hantverk, parat med perfekt intonation och en ocean av själ. Fan i mig, välskriven musik är prylen! Mitt bland det hemska och det usla som omger oss blir "Watertown" en snuttefilt, vävd av material av yppersta kvalitet. Det går liksom inte att tävla mot Berlin/Sinatra. Om man inte är Paddy McAloon, förstås.


Kluster 1970-1971
Världens bästa skivbolag, San Francisco-baserade Water, fortsätter att ge ut det allra mest omistliga från tyskt 70-tal. Deras utgåvor av Cluster och Cluster/Eno-skivorna är faktiskt riktiga jävla måsten, inte minst med tanke på Stephen Illiffes briljanta essäer som medföljer. Han har knåpat ihop en fin text om Kluster på den här trippelutgåvan också, och det ska sägas med en gång att det inte är något ni behöver skaffa, om ni inte när ett osunt intresse för allt Moebius/Roedelius någonsin har tagit sig för. Jag när precis ett sådant intresse, men det betyder ju inte att jag är bättre än de som inte gör det. Kanske är det rentav tvärtom, kanske kan man säga att de här tre skivorna rymmer musik som är helt överflödig och på alla vis onödig. För särskilt bra är det inte. Men varför måste all musik vara så jävla bra hela tiden (moget försök till relativisering, verkligen...)?

Nå, jag har kört igenom "Klopfzeichen" och "Zwei Osterei" några gånger, och får faktiskt ut något av det, men det är möjligen en rent musikarkeologiskt betingad klappa-sig-själv-på-huvudet-tillfredsställelse jag förnimmer när sista tekoppjammet klingar ut. För mig är det ändå nödvändigt att leva med och kämpa med den här musiken.

Andra får garanterat ut mer av Clusters "Sowiesoso". Eller varför inte Neu-mannen Michael Rothers "Flammende Herzen", relativt nyutkommen på Water, även den? Det är ett i sanning formidabelt album, minst lika bra som Neu '75. (hey, det där borde rendera ett utropstecken) Minst lika bra som Neu '75! Tja, jag har ju inte levt med den lika länge som Neus största verk, men i nuläget känns det så. Det är en superlättlyssnad, behaglig, atmosfärisk resa som de hårdaste krautskallarna måste uppleva som närmast insmickrande. Jag älskar den.

M.I.A. Paper Planes
Så satt man där med efterblivenstruten på skallen igen, och hörde M.I.A. några år efter att hipsters and makers hade dragit vidare till nästa stora grej. Det var någon P1-dokumentär som berättade om M.I.A. medan jag satt i bilen utanför IKEA och hatade. Låten som spelades: "Paper Planes". Oh. My. Har jag hört något hårdare? Kanske i rent fysiska termer, men M.I.A:s oforcerade, lite småstöriga delivery är så nonchalant tillbakalutad att jag fortfarande känner ren och skär skräck när jag hör låten. The Clashs "Straight To Hell", skjutvapen och primitiv elektronik. En gigantisk upplevelse.


Annars har jag mest lyssnat på gammal musik, Händels "Messias" snurrar en hel del (Ich weiss das mein Erlöser lebt!), Subways underbara tolvor på Soul Jazz, och - faktiskt! - Mobile Homes nya låt "Close". Det var minst femton år sen de lät så här bra. Har de gjort en Erasure?