Sunflower

"Sunflower" har liksom alltid varit min Beach Boys-skiva. Jag tror även att solrosen på samma sätt är min blomma. Förra året satte vi några frön, som blev till präktiga blommor, med närmast trädlikt magnifika stjälkar. När hösten kom var fåglarna framme och plundrade blomfröna och spridde oavsiktligt några omkring sig, så i år är solrosorna mer vilt utspridda, och möjligen ännu större. Likt Uma Thurmans Poison Ivy i underbart överlastade filmfesten "Batman and Robin" tycks hönsens spillning ha fungerat som växtanabol. Skyarna är onekligen gränsen.

The Round Up

Jag hör hur de tragglar med "La Bamba" från grannhuset, högt spelar de. Det går inte att jobba, så jag tar cykeln och väljer shuffle på iPoden. Först ut: Dire Straits "Sultans of Swing", inte vad jag hade väntat mig. Kontrasten mot den trögflytande blueslunken är mycket stor. Så här smidiga borde alla rockband försöka vara. Lyssna på trummorna, licksen, basen, den nonchalanta sången.

Och så kommer den, nästa låt: Blanck Mass "Chernobyl". Jag cyklar genom Vicklebyskogen och hör nog fågelsång genom det som kanske är årets vackraste ambientstycke. Blanck Mass är Benjamin John Power från fantastiska Fuck Buttons, mina löpbandskompisar, som gör världens bästa musik för fysisk träning (I got two words for you: "Surf Solar"). Det här är beskedligare och, inbillar jag mig just nu, ännu bättre. Lyssna på "Land Disasters" här. Som ni hör, ett stort, svepande oväsen, men milt och utan Fuck Buttons-muskler.

Bra till Blanck Mass går Mist, med John Elliott från Emeralds och Sam Goldberg från Radio People. Det låter bekant, en hel del som Emeralds, förstås, men också som melodier från förr man eventuellt aldrig har hört. I "I Can Still Hear Your Voice" tyckte jag mig till exempel skönja syntbasen från Saint Etiennes "Like A Motorway" och ett Moroder-soundtrack. Det blir ännu bättre i "Mist House" som lätt och ledigt passar in i en fritt flödande nykrauttradition som nickar menande mot Manuel Göttsching och Riechmann. Tror ni förresten att jag kan motstå en låttitel som "Dead Occasion/Ovary Stunts"? Åh, inte.

Aidan Moffat och Bill Wells har nytt ute, "Everything's Getting Older" och det är mycket vackert. Så älskvärt, värdigt och inbjudande. Med "The Copper Top" har vi ännu en kandidat till årets låt. Moffat har inte varit så här precis i sin lyrik sen 90-talsmästerverket "Philophobia", en av de lätträknade skivor som redan från första lyssningen lät som en oförglömlig klassiker. "I had to make a quick exit to be alone with my memories, I was sick of hearing everone else's", säger Aidan, för att i nästa rad avhandla färgen på sin kostym.

Det finns ingen som skriver så bra texter. Ingen. Ändå är det slående hur långt borta nihilismen och fyllemisären från "Philiophobia" är. Visst, Moffatt sitter fortfarande på puben, och han må vara resignerad, ledsen, men också ganska till freds och emellanåt försiktigt romantisk. Så mycket kärlek. Jag har svårt att se rader som "we invented love, and that's the greatest story ever told" på en Philophobia, om man säger så...

"Everything's Getting Older" gör mig faktiskt himla lycklig. Vi som knockades av "Philophobia" har ju aldrig lyckats hämta oss helt. Vi såg dussintals Arab Strap-spelningar, köpte liveskivorna, fortsatte att hoppas, hoppas inför varje album, men från den djupt imponerande besvikelsen "Elephant Shoe" fortsatte det bara neråt, kanske en och annan remix köpte dem lite extra tid, men efter "Monday At The Hug And Pint" kastade åtminstone jag in handduken. Aidans solokarriär har jag inte följt lika aktivt som hans twitterflöde, och jag äger bara en singel med honom, den som gavs ut som ölöppnare och som min vän i Tromsö gav mig för några år sen. Det var onekligen rätt läge att slå till med en ljuvlig, genomsympatisk hjärtevärmare innan jag reducerade honom till älskvärd pubståuppare. Han valde rätt lekkamrat. Bill Wells pianoharmonier är ju nästan beyond belief så perfekta. Dessutom doftar fordralet så gott.

Loscil låter ju inte så kul på namnet, och jag har nog länge avfärdat Scott Morgans enmansprojekt som ett, i bästa fall, ersatz-Pan American (i och för sig inget dåligt betyg), men på en blandskiva från förra året stack "The Making of Grief Point" ut lite extra och den vägrade att lämna mig. Sen en månad tillbaka sitter jag med "Endless Falls" från 2010 och spelar hela skivan om och om igen (ja, ganska många gånger) och det här står på egna ben. Det är ett oerhört välkomponerat album, med knappt skönjbar dramatisk stegringskurva som kulminerar i just "The Making of Grief Point". Jag är djupt imponerad, reviderar min förpaketerade uppfattning och tänker skaffa fler Loscilskivor. Det talas redan en del om splitternya plattan "Coast/Range/Arc", som jag inte har hunnit bekanta mig med. Å andra sidan är "Endless Falls" så rik och mångfacetterad att den säkert räcker över hela sommaren.

Harold Budd och Robin Guthrie har återigen spelat in nytt tillsammans. "Bordeaux" känns som en direkt fortsättning på tvillingskivorna "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" och de får det att låta så lätt. Samtidigt är båda två sen tio år tillbaka extremt produktiva, men inget tyder på att kvaliteten blir lidande. De här gubbarna har ordentligt bråttom att spruta ur sig ambientguld, och det är en rätt intressant motsättning, det där hyperaktiva arbetstempot och den eteriskt svävande, långsamma väven av välbekant gitarr- och syntmattemumma. Oh how I love it. Och nu släpper Robin Guthrie sin soloplatta som heter - "Emeralds"!

Tropic of Cancer har med "The Sorrow of Two Blooms" gjort årets mest omtalade och hyllade tolva (om mitt twitterflöde är en tillförlitlig mätare) och det räckte väl med tio sekunder för att jag skulle trycka på "order". Där satt den, liksom. Gothen bjuder upp till dans, svårmod är alltid roligast. Vi hör inget revolutionerande här, men lite "Seventeen Seconds"-sexighet, drömsk pop, en snygg trummaskin och Camella Lobos dystra sång gör exempelvis "A Color" (jmf "A Reflection") till en perfekt poplåt som inte kan sönderkramas.

Nya Wild Swans-albumet är beställt, men jag har tjuvlyssnat lite på MP3:an man fick på köpet och det som omedelbart slår mig: av alla comebacker har de två jag håller högst sitt ursprung i Liverpool. Alltså Wild Swans och Echo & The Bunnymen. Jag ber att få återkomma, nu kan jag bara säga: det är för jävla bra, förstås! Någon kommer att klanka ner och spela ut nostalgikortet (Paul Simpsons texter går alltid ut på att allt har blivit sämre), men då förstår man inte att Simpson har något väldigt viktigt att säga om den tid vi lever i och vad vi gör mot varandra, och kärleken och solidariteten, och allt vi tar död på.

Dead Letters Failure Of Redemption

Det finns mycket som var oförsonligt med Dead Letters Spell Out Dead Words, men den ofta använda bilden på Thomas Ekelund med blankt ansikte sa det bättre än döda ord kan. Följande citat var också rätt talande:

This was always about finding redemption and I know now there's none to have.

Och nu är det slut, sista skivan "Dreadcade" är precis släppt, allt är sagt och tomheten vann. Med nio spår tar Dead Letters farväl efter tio års konstnärskap. Nio spår + 2 på en liten bonussingel. Jag kan ha fel nu, men de här två spåren, "I Am Hermetic" och "This Failure", bör vara det sista Dead Letters spelade in (vintern 2010-11). Jag kan ha fel igen, men visst är det första gången vi hör ett Dead Letters med sång? De här låtarna vill inte riktig släppa sitt grepp om mig. Det låter, och nu är jag helt uppriktig, väldigt mycket som Sisters of Mercy, eller tidiga Death In June. Många ser säkert det som ett angrepp på Den Goda Smaken, själv älskar jag det. Det var faktiskt längesen musik uppfyllde mig med så stark glädje. Efter att ha spelat igenom "Dreadcade" och legat andlös, tillintetgjord efter den sorgligaste skivan på flera år kunde ingenting ha varit mer överraskande än två förhållandevisa raka gothpopdängor med klockren, mörk sång och den perfekta, anthemlika refrängen i "This Failure":

I never asked to be forgiven
There's no excuse for what I am
This aching flesh, this tainted mess
This failure of redemption

Man förväntas alltid be om ursäkt för att man gillar sånt här, eller dra några nöjesguidska gothskämt, eller parera med några nya housetolvor, men det går inte att undertrycka den glädje som vill bubbla upp när moll och doom plötsligt blir till pop. Vi har tio år av kärv slutenhet att kontrastera mot två låtar på en sjutumssingel, som i rätt sammanhang hade kunnat gå som hits, åtminstone på någon ljusskygg Malmöklubb. Jag säger inte att det är bättre än exempelvis avslutningen på "Dreadcade" - en sårig, förkrossande "Forgive/Forget/Regret" som vi någon gång måste tala mer om - men det var så väldigt oväntat och bakvänt vackert att höra de här två sångerna nu 2011.

En man mår dåligt och ha beslutat sig för att lägga ner något som han har ägnat tio år åt. Det är sorgligt, men det är tillåtet att utvinna glädje ur resultatet. Jag ser Dead Letters-mannen gå in i Keiller's Park-studion för sina två sista inspelningar. Hans "åt helvete med det här" blir alltså inget okoncentrerat ljudbröt, utan två glasklara, sammanhållna dekonstruktioner av självförakt och desillusion. Är själen ett tomrum torde den inte rymma så perfekt popkänsla.

Music For Real Airports

Det här är skivan jag aldrig hade vågat hoppas på. The Black Dog är de första som bevisar att Brian Eno faktiskt kan ha fel. "Music For Airports" är ett mästerverk, men jag kan lätt räkna upp fem Eno-album som är bättre. Och hur mycket har musiken egentligen med flygplatser att göra? Det är detta Black Dog problematiserar med "Music For Real Airports", som släpptes i fjol.

Hence this record is not a utilitarian accompaniment to airports, in the sense of reinforcing the false utopia and fake idealism of air travel. Unlike Eno's Music for Airports, this is not a record to be used by airport authorities to lull their customers.

Tanken har nog inte slagit särskilt många. Ifrågasätta Eno? Det gör man bara inte. Jag läste om Black Dogs skiva när den släpptes, tyckte att idén var tilltalande, men glömde bort att lyssna. Black Dog, förresten. Att de fortfarande existerar var bara det en stor överraskning. 1994 var deras "Bytes" ett lika viktigt album som "Incunabula" eller "Selected Ambient Works" - eller för den delen "Nowhere" och "Loveless", för oss med ena benet i indiemyllan och andra i technoexosfären. Även uppföljaren "Spanners" hade sina stunder, men därefter upplöstes Black Dog och blev till Plaid, som jag egentligen aldrig har följt (en miss?). Efter några år började man spela in under Black Dog-monikern igen, men bortom min horisont. Så även om jag har fortsatt att spela och älska deras tidiga grejer har egentligen allt de gjort efter 1995 gått mig förbi.

Så dyker det upp ett mail från min gode vän och namne i Rom, som säger sig ha sammanställt 2010 års bästa låtar (efter att grundligt ha sågat mitt urval). Under devisen "Taste is not stable and peaceful, but a means of strategy and competition" ger han mig 21 spår, varav de flesta håller hög klass. Zola Jesus imponerar inledningsvis med sin Siouxsie-imitation i "Night", men ganska snart går luften ur kompositionen och jag tänker länge och febrilt på ett band som var the buzz för några år sen, som jag också gillade i ungefär tre-fyra lyssningar. Jag glömmer alltid bort namnet... Kate Bush-cover... Nåt på C... Chromatics! Lyssnar ni mycket på dem idag? Trodde väl det. Nej, annat var mycket bättre. Demdike Stare, Actress, den fantastiske Rafael Anton Irisarri, som snart måste få en egen post här, 0O0OO ("Burnout Eyes", makalös!), Chasing Voices, Radio People, Grouper (trist namn, tyvärr - hindrar mig från inköp), och så framförallt - Black Dog och "Delay 9". Wow. Jag utnämner den till samlingens bästa spår och köper "Music For Real Airports". Och inser att jag, som så många gånger förr, missade förra årets bästa album.

Det är en makalös återkomst de gör, ett under av ljudprecision, som bäst beskrivs genom vad det inte är - som på hemsidan:

This is not sonic mush, nor adolescent noise. Nor is it a dance album.

Det är, som man även skriver, ambient, but focused. Ja, det var väldigt längesen jag hörde en så lyckad och, faktiskt, utmanande ambientskiva. Black Dog bemästrade tidigt pauser, tystnad och det som många skulle kalla utfyllnadsljud (lyssna på deras "Phils" från "Bytes"). När de kläs i en konceptuell skrud och dras ut i längd blir resultatet något djupt personligt och säreget. Jag verkar ganska ensam om att älska den där George Clooney-filmen "Up In the Air" från häromåret, men den framkallar liknande känslor i sin flyhänta deppighet. Med Black Dog i soundtracket hade betyget nästan blivit det högsta! De delar detaljrikedomen, de små gesterna och något sorts inneboende kvalitetsbegrepp (Clooney, Farmiga, Reitman, Bateman) - en genuin områdeskompetens. Det kanske låter sterilt: flygplatsmusik, kompetens, ljudprecision, men faktum är att det finns överraskande mycket värme i den här musiken. Lyssna bara på "Empty Seat Calculations" och avslutande "Business Car Park 9" (det bästa Black Dog NÅGONSIN har gjort!). My god. Får ni inte gåshud där får ni väl söka er till Foo Fighters eller nåt.

Candy Flip: Strawberry Fields Forever

Jag har alltid sett det som en stor fördel att ha två föräldrar som är totalt ointresserade av musik. Hence - ingen som försökte påverka, förleda eller skapa en sån där odräglig, lillgammal Beatles and the Stones-gosse. Pappas musiksamling består ungefär av: en BB King-samling ("egentligen det enda man behöver, min son"), en Christina Lindberg-cd, John Fogertys "Blue Moon Swamp" på köpkassett och, lite otippat, Mary J. Bliges "My Life". Mamma har hela Rod Stewarts American Songbook-svit och en Julio Iglesias-samling, samt några brända Whitney Houston och George Michael, för det gillar alla i familjen. Poängen här är alltså att man väldigt tidigt fick utarbeta sin egen historia, och de gånger man stötte på kanoniserad pop var mest genom tv-program som "Kryzz", där det alltid dök upp någon 60-talsbit (som alltid lät likadant i mina öron). Nio gånger av tio var det just Beatles (den tionde var det kanske Kinks). Måttligt imponerad, I was.

Jag växte upp nästgårds stora jordgubbsfält och sommarjobbade som jordgubbsplockare från det jag fyllde 11 år. Lite hatade man slitet, men mest var det faktiskt roligt, inte minst med tanke på alla personligheter man mötte. En dag hamnade jag bredvid Ramström, som skrev Swingflys "Me and My Drum" till årets Melodifestival, och vi började prata musik. Jag nämnde Pet Shop Boys och Sigue Sigue Sputnik som två favoriter och han svarade, angående de sistnämnda: "de är bra, jag gillar punk". Det fanns en musikalisk förståelse redan där, som ni hör.

En dag 1990 såg jag i tidningen att en låt med titeln "Strawberry Fields Forever" var på väg mot Englandslistans topp. Jag älskade titeln, och hade ingen aning om att det var en Beatleslåt. Något år innan hade jag knäckts totalt av Bomb the Bass "Beat Dis" och andra delar av den Smash Hits-vänliga, brittiska acidhouse-scenen, och antog att Candy Flip hörde dit. Kanske hade jag snappat upp någon ravekoppling, men jag minns att jag kröp runt i jordgubbslandet och föreställde mig hur "Strawberry Fields Forever" egentligen lät. Jag önskade mig något i stil med S'Express "Hey Music Lover", men lite tyngre, mörkare och flummigare. Jag fick något helt annat, men det kunde inte ha varit bättre. Först det vackra introt, och sen den surrealistiska, effektförstärkta pojkrösten, den vita kaninen som leder Alice ner i underlandet med sitt "let me take you down..." Det var sagolikt, och sen kom det där släpiga beatet, samplat från en James Brown-låt. Hip hop var fortfarande så exotiskt att man inte hade en aning om hur man skulle handskas med det, så istället försökte man få in Candy Flip i en mer bekant kontext, vilket var svårt eftersom tempot var så nedpitchat och sången så svävande. I had yet to hear Black Sabbaths "Planet Caravan", och "Screamadelica" var inte ens släppt, därför kändes det helt och hållet nytt. Än idag plockar jag ofta fram tolvtummaren och den låter fortfarande toppen. Sålde den rentav bättre än Beatlessingeln? Man kan ju hoppas.

This Noot's For You

Om en av de allra finaste skivorna. Det är mycket möjligt att ni inte ens har hört den.

http://www.throwmeaway.se/artiklar/pieter-nooten-michael-brook/

Etched Dreams

Jag kommer inte ur det här, jag var tvungen att göra en etsning.

Det finns bara en sak jag ångrar med min lista över 00-talets bästa album: att jag utelämnade "I Trawl The Megahertz" (den fick nöja sig med att bli komplement). Så här skrev jag om "Gunman".

Ni hittar en makalöst upplysande intervju med Paddy här. Jag älskar när han lägger ut texten om sina cowboylåtar:

Det är ju inte det jag sjunger om, svarar han, efter att ha tänt sin eftermiddagscigarr. Man letar alltid efter nya, dramatiska sätt att beskriva vardagliga saker. Mina cowboydrömmar har inget med vilda västern att göra. Ibland är det en bra metafor för popens prärier. Men mest bara en metod, ett bildspråk jag känner mig hemma i.

-

[Orden] har en oemotståndlig atmosfär. Jag kan inte hitta en bättre parallell till vildheten och det extrema som utforskas i kärleksrelationer. Men det är egentligen inte orden i sig själva som funkar, utan att de skapar en alldeles speciell stämning just i brytpunkten mellan det amerikanskt arketypiska och det faktum att jag sitter vid en flygel i nordöstra England och lånar dem. Hade jag varit amerikan hade de bara sagt »jaha, du är inne på country«. Så hade jag varit amerikan hade jag snarare skrivit om Newcastle.