Music For Real Airports

Det här är skivan jag aldrig hade vågat hoppas på. The Black Dog är de första som bevisar att Brian Eno faktiskt kan ha fel. "Music For Airports" är ett mästerverk, men jag kan lätt räkna upp fem Eno-album som är bättre. Och hur mycket har musiken egentligen med flygplatser att göra? Det är detta Black Dog problematiserar med "Music For Real Airports", som släpptes i fjol.

Hence this record is not a utilitarian accompaniment to airports, in the sense of reinforcing the false utopia and fake idealism of air travel. Unlike Eno's Music for Airports, this is not a record to be used by airport authorities to lull their customers.

Tanken har nog inte slagit särskilt många. Ifrågasätta Eno? Det gör man bara inte. Jag läste om Black Dogs skiva när den släpptes, tyckte att idén var tilltalande, men glömde bort att lyssna. Black Dog, förresten. Att de fortfarande existerar var bara det en stor överraskning. 1994 var deras "Bytes" ett lika viktigt album som "Incunabula" eller "Selected Ambient Works" - eller för den delen "Nowhere" och "Loveless", för oss med ena benet i indiemyllan och andra i technoexosfären. Även uppföljaren "Spanners" hade sina stunder, men därefter upplöstes Black Dog och blev till Plaid, som jag egentligen aldrig har följt (en miss?). Efter några år började man spela in under Black Dog-monikern igen, men bortom min horisont. Så även om jag har fortsatt att spela och älska deras tidiga grejer har egentligen allt de gjort efter 1995 gått mig förbi.

Så dyker det upp ett mail från min gode vän och namne i Rom, som säger sig ha sammanställt 2010 års bästa låtar (efter att grundligt ha sågat mitt urval). Under devisen "Taste is not stable and peaceful, but a means of strategy and competition" ger han mig 21 spår, varav de flesta håller hög klass. Zola Jesus imponerar inledningsvis med sin Siouxsie-imitation i "Night", men ganska snart går luften ur kompositionen och jag tänker länge och febrilt på ett band som var the buzz för några år sen, som jag också gillade i ungefär tre-fyra lyssningar. Jag glömmer alltid bort namnet... Kate Bush-cover... Nåt på C... Chromatics! Lyssnar ni mycket på dem idag? Trodde väl det. Nej, annat var mycket bättre. Demdike Stare, Actress, den fantastiske Rafael Anton Irisarri, som snart måste få en egen post här, 0O0OO ("Burnout Eyes", makalös!), Chasing Voices, Radio People, Grouper (trist namn, tyvärr - hindrar mig från inköp), och så framförallt - Black Dog och "Delay 9". Wow. Jag utnämner den till samlingens bästa spår och köper "Music For Real Airports". Och inser att jag, som så många gånger förr, missade förra årets bästa album.

Det är en makalös återkomst de gör, ett under av ljudprecision, som bäst beskrivs genom vad det inte är - som på hemsidan:

This is not sonic mush, nor adolescent noise. Nor is it a dance album.

Det är, som man även skriver, ambient, but focused. Ja, det var väldigt längesen jag hörde en så lyckad och, faktiskt, utmanande ambientskiva. Black Dog bemästrade tidigt pauser, tystnad och det som många skulle kalla utfyllnadsljud (lyssna på deras "Phils" från "Bytes"). När de kläs i en konceptuell skrud och dras ut i längd blir resultatet något djupt personligt och säreget. Jag verkar ganska ensam om att älska den där George Clooney-filmen "Up In the Air" från häromåret, men den framkallar liknande känslor i sin flyhänta deppighet. Med Black Dog i soundtracket hade betyget nästan blivit det högsta! De delar detaljrikedomen, de små gesterna och något sorts inneboende kvalitetsbegrepp (Clooney, Farmiga, Reitman, Bateman) - en genuin områdeskompetens. Det kanske låter sterilt: flygplatsmusik, kompetens, ljudprecision, men faktum är att det finns överraskande mycket värme i den här musiken. Lyssna bara på "Empty Seat Calculations" och avslutande "Business Car Park 9" (det bästa Black Dog NÅGONSIN har gjort!). My god. Får ni inte gåshud där får ni väl söka er till Foo Fighters eller nåt.