Dead Letters Failure Of Redemption

Det finns mycket som var oförsonligt med Dead Letters Spell Out Dead Words, men den ofta använda bilden på Thomas Ekelund med blankt ansikte sa det bättre än döda ord kan. Följande citat var också rätt talande:

This was always about finding redemption and I know now there's none to have.

Och nu är det slut, sista skivan "Dreadcade" är precis släppt, allt är sagt och tomheten vann. Med nio spår tar Dead Letters farväl efter tio års konstnärskap. Nio spår + 2 på en liten bonussingel. Jag kan ha fel nu, men de här två spåren, "I Am Hermetic" och "This Failure", bör vara det sista Dead Letters spelade in (vintern 2010-11). Jag kan ha fel igen, men visst är det första gången vi hör ett Dead Letters med sång? De här låtarna vill inte riktig släppa sitt grepp om mig. Det låter, och nu är jag helt uppriktig, väldigt mycket som Sisters of Mercy, eller tidiga Death In June. Många ser säkert det som ett angrepp på Den Goda Smaken, själv älskar jag det. Det var faktiskt längesen musik uppfyllde mig med så stark glädje. Efter att ha spelat igenom "Dreadcade" och legat andlös, tillintetgjord efter den sorgligaste skivan på flera år kunde ingenting ha varit mer överraskande än två förhållandevisa raka gothpopdängor med klockren, mörk sång och den perfekta, anthemlika refrängen i "This Failure":

I never asked to be forgiven
There's no excuse for what I am
This aching flesh, this tainted mess
This failure of redemption

Man förväntas alltid be om ursäkt för att man gillar sånt här, eller dra några nöjesguidska gothskämt, eller parera med några nya housetolvor, men det går inte att undertrycka den glädje som vill bubbla upp när moll och doom plötsligt blir till pop. Vi har tio år av kärv slutenhet att kontrastera mot två låtar på en sjutumssingel, som i rätt sammanhang hade kunnat gå som hits, åtminstone på någon ljusskygg Malmöklubb. Jag säger inte att det är bättre än exempelvis avslutningen på "Dreadcade" - en sårig, förkrossande "Forgive/Forget/Regret" som vi någon gång måste tala mer om - men det var så väldigt oväntat och bakvänt vackert att höra de här två sångerna nu 2011.

En man mår dåligt och ha beslutat sig för att lägga ner något som han har ägnat tio år åt. Det är sorgligt, men det är tillåtet att utvinna glädje ur resultatet. Jag ser Dead Letters-mannen gå in i Keiller's Park-studion för sina två sista inspelningar. Hans "åt helvete med det här" blir alltså inget okoncentrerat ljudbröt, utan två glasklara, sammanhållna dekonstruktioner av självförakt och desillusion. Är själen ett tomrum torde den inte rymma så perfekt popkänsla.