Lustmord & Clock DVA: Chance and amorphous depths

Lite föraningar, kanske rentav varsel, är något vi alla upplever emellanåt. Jag ska inte ge mig in på något häxdoktorspår nu, men jag tycker på allvar att mottagligheten för sånt här ökar med åldern. Ödet, slumpen, och allehanda förebåd… Ibland faller saker och ting samman lite väl snyggt, kan man tycka. Igår var det närmast klärvoajansfestival här hemma. Det började med Daniel Sjölins Babel, och ett inslag från Estland. En synnerligen vaken musikproducent hade valt stycken av Georges Delerue och två spår från The Cures ”Seventeen Seconds”. Jag upprepar: två (2) spår från ”Seventeen Seconds”. Genast hajade jag till. Kvällen innan satt jag och läste på text-tv och fick en stark lust att spela nämnda skiva, och framförallt då ”Secrets” – men jag blev och trött och la mig i stället. Nästan ett dygn senare hör jag alltså öppningsackorden från ”Secrets” i svt:s litteraturmagasin. Om de hade nöjt sig med några toner från ”A Forest” hade jag inte tröttat ut er med det här resonemanget. Men ”Secrets”? Är det något man förväntar sig på bästa sändningstid?

Men det där var bara början. Just för att inte - som föregående kväll - dåsa bort i overksamhet plockade jag fram Lustmords ”The Place Where The Black Stars Hang” för en närstudie i hörlurarna. Det är nog svårt att ta sig an Lustmord på något annat sätt. Jag läser i bookleten:

”There is a place

Where the black stars hang

And the strangest eons call

That amorphous mass

Unknown, immense

Ambivalent to all”

Hur förutsägbart som helst för någon som sysslar med kompakt mörker. Men ändå: vackra ord, som minner om Lovecraft (var inte ”amorphous” hans favoritadjektiv?). När jag så för första gången noga läser igenom produktionsuppgifterna ser jag detta: ”’Metastatic Resonance’ derived from recordings made with Adi Newton at Anterior Research Station, Sheffield, November 1990.” Adi Newton är med i Sheffieldbandet Clock DVA. Dagen före igår lyssnade jag på Clock DVA:s ”Sign”. Som är inspelad (eller ”developed”, som de säger) på Anterior Research Station. Var jag redan då på väg mot en kväll med Lustmord på golvet? Att Lovecraft smet med i sammanhanget (det gjorde han precis i det ögonblick jag satt och skrev ner stroferna ovan) är i sig ingen slump. Eller så är det precis vad det är. En upptäcksresande i det okända, det omedvetna, det undermedvetna, och ännu en pusselbit i dramat om klärvoajanta Slowdivejocke.

Nah, innan vi går vidare slår vi fast att jag är hopplöst icketroende när det gäller Malin Berghagen-fenomen och allt sådant, men vem fascineras inte av episoder och sammanhang som kolliderar? När Lustmord gavs en konkret länk till Clock DVA blev jag överlycklig, för det fanns både poesi och logik i det. Jag har alltid tyckt att Clock DVA varit väldigt underskattade, och minns med värme alla brådmogna diskussioner om bandet (”två på ryska heter ’dva’, därför ska det uttalas som det skrivs, inte Clock DiViEj”). Om man ens känner till dem brukar det mest vara för att det var seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmers favoritband. Nu ska vi inte dra några makabra växlar på det, utan bara konstatera att Clock DVA bättre än andra kunde konsten att förmedla ren och skär arktisk kyla. ”Sign” från 1993 är deras sista (?) skiva, och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Adi Newton skriver i en essä om ”Sign” som […a technology of glyphs…beyond the iconography of time, a new observatory, to map antique contours of mind. A new phonetics, an invisible language of soul.] Howard Phillips Lovecraft nickar gillande i sin New England-himmel.

Vi var några tappra få som i början av 90-talet såg Clock DVA som det enda band som var cyber på riktigt. Det rimmar väl egentligen ganska illa med Lovecraft och hans fäbless för allt uråldrigt, men det kanske har något med evighet/tidlöshet att göra. Beyond är i så fall nyckelordet. Lustmords Brian Williams verkar också vara inne på dimensioner som inte får plats i en mänsklig föreställningsvärld:

”We have yet to produce our own intrinsic mutation, or to gain a true comprehension of that space between space, those shadows between shadows, and the infinite darkness thereof.”

Och hur musikaliskt olika Clock DVA och Lustmord än må vara, finns det ändå en out there-kvalitet som gör båda banden extremt svåra att definiera. Clock DVA är i grunden ganska melodiösa och dansanta, men ljudbilden tycks vara skuren av skalpell för att eliminera allt som kan kallas puls eller liv. Det är popmusik av döda koraller, läkarrockar, minusgrader och stål. Ovanpå allt ekar emellanåt pianoslingor tommare än en Patrick Bateman på kola. Lustmords universum är dovare och mer kompakt. Låga drones, en ambient berövad på ytlig skönhet, och ljudet av döende stjärnor. Om ljud kunde existera i tomma rymden inbillar jag mig att det skulle låta som Lustmord.

För snart ett år sen var jag på Lava, Kulturhuset och spelade skivor på Distro. Det var fint, för jag kunde spela ett helt och hållet symmetriskt set, från Tangerine Dreams ”Stratosfear” till ”Cluster & Eno”. Det bästa var att jag fick ett gratisex av tidsskriften Ny Musik, som precis hade ute ett nummer om minimalism. Eftersom det är en utmärkt tidning, fjärran från desperat blogginfantilism, så hade de modet att publicera en lång artikel om dark ambient, skriven av Mårten Sahlén. Jag kan nog ärligt säga att ingen blev gladare än jag över den artikeln, inte minst för att den belyste en genre som inte ens var bespottad, utan fullständigt ignorerad. Jag har ju fiskat upp det mesta från industrihavet, men aldrig riktigt funnit en väg in i dark ambient. Som alla förnuftiga människor insåg jag ju att det var vägen framåt, på samma sätt som Lovecrafts aparta prosa fortfarande är det.

Sahlén lyfter fram Lustmord som företrädare för scenen, och redogör för Brian Williams förflutna som medlem i SPK, och hans samarbete med folk som Chris & Cosey och – Clock DVA! SPK är också ett band som oförtjänt har glömts bort. Som samhällsomstörtare och ljudterrorister var de väl nästan lika iögonfallande som Throbbing Gristle. Det är i alla fall lätt att se att Williams kommer från en tradition där melodier och harmonier sällan vistas. Mitt första möte med ”The Place Where The Black Stars Hang” slutade i lätt besvikelse. Jag tyckte att den lät för lite, var lite för tyst – och som tyst musik inte tillräckligt vacker. Förmodligen underskattade jag mitt eget behov av ett musikaliskt vakuum. Vacker är den sannerligen inte, men när den sträcker ut sig i oändligheten dras man långsamt mot den negativa energin. Det är allt annat än genomsnittlig drone; här handlar det inte om trist malande utan om vid rymd och klanger långt ner i registret. Det finns en farlig lockelse som gör att man sitter i 16 minuter och upptäcker att inte mycket har hänt, men att man ändå är helt fast. Och så får man plötsligt en belöning i form av en grym ekoeffekt eller ett magnifikt mullrande. Det är Lustmord och inga visor.

Artikeln är tidigare publicerad i Intuition Told Me #3, utgiven mars 2008. Med anledning av att Lustmords tredje konsert på 30 år äger rum i Stockholm nu på lördag kändes det relevant att lägga upp den här. Läs mer om evenemanget Art's Birthday här.