Possible Writings: The Music That Nobody Likes

En kanon kan bara upprepas tills den istället upprapas. Förr eller senare når vi dit då ingen längre orkar höra om det lediga svänget på "Exile On Main Street", eller Ian Browns excesser på Spike Island, eller ens om "Pet Sounds". Vi stannar där ett tag, vid Beach Boys. "Pet Sounds" är i min bok en av ytterst, ytterst få sönderkanoniserade skivor som lever upp till sitt osannolika rykte som underverk, vattendelare, milstolpe och ouppnåeligt mästararbete. Men vem orkar läsa ens ett ord till om den? Det fanns en tid då jag slukade Beach Boys-biografier till frukost. Lusten tycktes aldrig sina, men efterhand började ändå upprepningarna bli för många. Jag kände mig som Eric Idles mjölkbud - "I have this terrible feeling of deja vu". Då ställde jag mig själv frågan varför jag plöjde alla dessa böcker om Brian Wilson et al, och svaret var egenligen enkelt: jag ville veta mer om tiden kring 1970 års "Sunflower", eller egentligen om åren 1968-1973, när Beach Boys var som mest intressanta och trasiga, och gjorde sin karriärs mest mångbottnade musik. Inte allt höll högsta kvalitet, men förvånansvärt mycket.

"Sunflower" hade jag köpt på en håltimme, inne på Varubörsen i Kalmar för en tjuga, och jag var så fruktansvärt knäckt av hur bra den var. Som tearjerker stod den inte mina gothskivor långt efter. Ändå gick det inte att hitta ett skrivet ord om den. Ni bör veta att det här var på den tiden då jag läste som mest musikjournalistik, och tidningen Pop var som bäst. Samtidigt var jag asförbannad på att de skrev om Creedence Clearwater Revival, och tuggade samma gamla Pet Sounds-visa som alltid, när jag satt där med en, utifrån mitt perspektiv, unik upptäckt. Här fanns det ju en ypperlig retrohistoria att berätta. Brian Wilson gick uppenbarligen inte helt vilse i LSD-dimman efter 1966, och de andra i bandet ryckte upp sig något kolossalt, men - ingen skrev något om det. Det hela var ju olidligt spännande, men inte ens de mest närsynta biografierna ägnade perioden post-1970 mer än några pliktskyldiga rader: Surf's up - contains fragments of Smile-sessions. Bla Bla Bla. Från kommersiell megasuccé, till konstnärlig grand slam, kollaps och återfödelse och förpassning till bakgårdarna. Med tanke på vad som kokades ihop där är det en gåta att inte mer har skrivits om de här åren. Även om musiken hade varit kass är ju stoffet bästa tänkbara. Utdömda människospillror som i det dolda gör en betydande del av sitt främsta arbete.

"Sunflower" har väl sen dess fått viss upprättelse, och idag ger det väl inte särskilt höga orginalitetspoäng att lyfta fram Beach Boys 70-tal som enastående. Men om vi höjer ribban och fyller på modbägaren, och tar oss an downright misslyckade album - då snackar vi. Jag funderade på det där härom veckan, när jag hittade DAF:s singel "Brothers" i ett dammigt hörn av skivbacken (nu står den plötsligt längst fram). Jag minns den tydligt från ett blandband jag fick från samma man som gjorde/gör musik under alias som Flawless Filippo, Pandatheo och All Spec Kit. Jag minns hur den brukade ta på mig...nej, skojar bara. Hur cool som helst var den, "Brothers":

Me and Gabi, we are brothers brothers from a different mother let's play like we were brothers let's play like brothers do

Allt i en discoskrud med calypsopaljetter, ganska långt från den taktfasta, översexuella bodyn som DAF gjort sig ett namn med. Smådumt, larvigt, inspirerat och asbra, givetvis. Jag plockade fram en tolva från samma tidsperiod, från samma band, "The Gun". Nu tänkte jag på Clabbe Geijerstam, som när han spelade den i "Rakt över disc" envisades med att mässa "house music" var tionde sekund. I förlängningen innebar det att min uppfattning om hur house bör låta grundlades här, av Clabbe. Av DAF, av en låt som är oerhört tuff, och mil från ansiktslös caféhouse. "Brothers" och "The Gun" är båda med på albumet "1st Step To Heaven", ett misslyckat försök att slipa av bandets hårda kanter och sälja in dem på den brittiska marknaden. Hur många har inte känt rädsla inför att närma sig den här DAF-epoken? Hur spännande vore det inte att läsa mer om den?

Nå, DAF är trots allt trygg mark för musikskribenten. Låt oss rota längre ner i tunnan, bland den ruttnaste av fisk, och se om vi kan servera något för den prestigebesatte to choke on. Här hittar jag något... Noice. "Europa". Noice känner ni från "En kväll i tunnelbanan" och "Bedårande barn av sin tid" och liknande hits. De var typ 13 och mycket bättre än Gyllene Tider, därmed inte sagt att de var särskilt bra. I en slapp efterkonstruktion fällde jag det välvilliga omdömet att deras bästa låtar lät som småcharmiga fjärdehandssorteringar av Cures "Boys Don't Cry". Jag vill helst inte bli citerad på det. Men Noice hade avgjort en uppfriskande energi och vilja, och deras historia är en av svensk pops mest intressanta.

Min brorsa lånade en gång hem en Noice-skiva från vår kusin Camilla, och jag reagerade redan på omslaget. Svartvitt, Eiffeltornet, plus att de plötsligt såg ut som banden jag gillade. Noice hade blivit av med sin sångare, tagit in en ny och fuskat lite med new romantic! Jag blev genast intresserad, speciellt som alla verkade hata skivan. Nu vill jag av hela mitt hjärta kunna skriva att det är ett bortglömt mästerverk, men det vore ansträngt och dessutom lögnaktigt. Men jag känner för den, försvarar den gärna om nån har lust att angripa. Det finns några töntiga låtar som jag gillar på den, och så en som faktiskt är bra på riktigt: "Mur av tårar" (kan en titel bli mer new romantic?). Ett monotont, minimalistiskt, ja, primitivt, elektroniskt bloppande bildar grund för berlinska stötar av dramatisk synthpop. Det bästa Noice någonsin gjorde, vilket de själva naturligtvis inte har en aning om. Jag har inte läst biografin som kom häromåret än, men är ganska säker på att "Europa" mer eller mindre lämnas därhän.

Det är något med bands sista futtiga dödsryckningar som är otroligt fascinerande, och då menar jag inte bristfälliga återföreningar 20-30 år efter the heyday, utan en glöd som slocknar i slutet av, eller alldeles strax efter karriären. Ett desperat försök att få vinna publikens gunst en sista gång. Sånt vill jag läsa om.