Det har varit en bra vecka för skivinköp.
The Caretaker: Theoretically Pure Anterograde Amnesia 6CD
Jag var ju tvungen att ta reda på vad fussen handlade om, och beställde följaktligen 6-skivorsboxen från boomkat. Har bara lyssnat igenom de första två skivorna än (vad är nu detta, har jag förvandlats till SvD:s tennisexpert Jonas Arnesen och börjat skippa subjektet!?) så än är jag inte beredd att fälla ett slutgiltigt omdöme. Musiken påminner förvånansvärt mycket om Lustmord, och visst rymmer vissa stycken ett enormt djup. Bäst är det när melodierna låter sig anas, likt synkoperade nationalsånger. Ändå undrar jag om det här inte var fel ingång till Caretaker?
Zomby: Zomby Ep 2x12"
Zomby har hittat sin nisch; smidig dubtechno med dataspelsslingor - och här renodlas den på ett förtjänstfullt vis. Speciellt "Spaceman" är briljant; smått aningslös hyperdub utan större djup. Good, clean fun. Inte revolutionerande, men fräscht och nytt.
The Black Dog: Temple Of Transparent Balls CD
Fynd från dotshoprean. "Temple Of Transparent Balls" sällar sig till skaran klassiska Ginzafynd (andra exempel: Model 500: Classics, Submarine Prophets: Hi-Lo, Spacemen 3: Recurring). Vi beställde 7-8 ex, men givetvis var den slut! Det har gnagt sen 1993, men nu finns åtminstone den här cd-utgåvan att få tag på. Tyvärr med ett trist, nytt omslag, utan den tecknade hunden. Efter sitt mästerverk "Bytes" var Black Dog ett av de allra mest angelägna technoakterna i 90-talets början, och den här skivan samlar tidigare inspelningar. Inte Bytes-klass, men mycket är fantastiskt. Christian Bartholdsson, som alltid fick recensera de bästa skivorna i Pop, skrev så här: "Singeln "Cost II" är helt enkelt den bästa progressiva house som gjorts i år - punkt." Sant 1993, sant 2009. Jag tappade intresset för Black Dog när de bytte namn till Plaid, men deras tidiga grejer är för mig något som landar väldigt nära den perfekta musiken. Avslutande "The Crete That Crete Made" är genialisk i all sin enkelhet. Ett Daft Punk för den tänkande människan, om man vill vara vitsig.
FUSE: Train Tracs EP
Det är inte varje dag man springer på FUSE-tolvor på Mickes Skivor, desto roligare när man väl gör det. Jag torde ha svenskt rekord i att droppa Richie Hawtins FUSE-moniker, och jag tycker fortfarande att flera av hans bästa stycken göms i detta alias. "Train Tracs" är inte den bästa låten, men b-sidans 13 minuter långa kaboose-mix är suverän, bättre än originalmixen.
4 kommentarer:
Jag shoppade faktiskt också loss temple of transparent balls på dotshop. Tillsammans med peaks and througs av Mikkel Metal. Avskyvärt namn, men fantastisk musik. Det ska ju alltid vara något störigt med de där danskarna.
Du skulle ha börjat med "Persistent Repetition of Phrases" helt klart. En mycket mer "tillgänglig" skiva, i ordets bästa bemärkelse.
Ja, trodde nästan det. Det får bli en beställning på den.
"Ändå undrar jag om det här inte var fel ingång till Caretaker?"
Men ändå, ambitiöst på ett fint sätt att börja med en 6-skivorbox!
Skicka en kommentar