Dagens Echo

Jag nås av nyheten att Echo & The Bunnymen kommer till Way Out West för att framföra "Ocean Rain" i sin helhet, uppbackade av stråkorkester. Det låter smått fantastiskt, men måste jag bege mig till en festival för att uppleva det här? Som nybliven far känns det måttligt lockande. Är inte bokningen lite bakvänd? Det här ska ju ses på, säg, Södra Teatern eller Chinateatern. Gör nu plats för kören, som mässar "men My Bloody Valentine kommer ju också!" Jo, jag vet, men ärligt talat - My Bloody Valentines musik skulle man ha upplevt live i början av 90-talet, inte nu, efter Kevin Shields tragiska vändor på fjärdefiolen i Primal Scream. Kören, igen: "Nu har du täckt upp dåligt bakåt. Lyfta fram Bunnymen som det goda exemplet, det flotta årgångsvinet, och skälla MBV för överjäst mäsk?" Jag älskar My Bloody Valentine, och deras musik har inte åldrats sämre än Bunnymens, men jag hävdar att deras unika ljudvärld placerar dem i en väldigt tydlig kontext, i en väldigt bestämd epok. Efter djup självrannsakan har jag kommit fram till att jag inte är nämnvärt intresserad av att återuppleva den epoken här och nu, idag, på scen. "Ecstacy and Wine", "Isn't Anything" och "Loveless" finns med mig för evigt; unika, obehagliga, undersköna, fantastiska. Ja, till och med bättre som skivor än "Ocean Rain", men jag ser hellre Echo & The Bunnymen på en livescen. Resonemanget haltar betänkligt i logik, jag vet, men är det så enkelt att Bunnymen bottnar mer i ett klassiskt låtskrivande? Den skoningslösa attacken i en "Only Shallow" skulle nog bara blåsa rätt över mig, utan att gå in i ben och märg. Kanske, jag har möjligen fel. MBV live blir säkert fantastiskt, men nu har jag bestämt mig för en position vid sidan av, där jag tryggt kan avfärda det som pitchforknostalgi. Men jag vore inte mig själv om jag inte pepprade texten med motsägelser, vilka den uppmärksamme läsaren lätt kommer att identifiera längre ner i texten.

Det första jag gillade med Echo & The Bunnymen var skivomslagen. Man måste älska ett band som tar sig själva, sin mytologi och sina fans på så stort allvar att de åker till Island för att få till den rätta djupblå nyansen på omslagsbilden. Tänk andra änden av skalan, typ Pavement, som lägger upp fem fula teckningar och säger "okej, vi tar den fulaste". Medvetet gräsliga omslag förblir för mig en obegriplig strategi. En del gillar att motivera det politiskt, att ingen estetik ska få lägga dimridåer för innehållet. Lite som "musiken ska ju ändå tala för sig själv". Dumheter, nonsens. Musik ska omges av koder, mystik, vara del i ett omsorgsfullt identitetsbygge, få lyssnaren att växa - inte gömma sig bakom vämjeliga Terry Richardson-polaroider och burkljud.

Ian McCulloch, en av popens stiligaste män, förstod att göra musik som inte kröker rygg. Där många av generationskamraterna vältrade sig i svårmod (vilket förvisso gav mig mina flesta idoler) präglades Echo & The Bunnymens låtar av en för tiden lätt atypisk stolthet. Skrytsamhet, kanske en del säger, baserat på McCullochs skrävlande i pressen, men i "Nocturnal Me" hör man inget hiphopskt kedjerasslande om störst, bäst och vackrast, bara en majestätisk dramatik, rätt långt från dåtidens mallade postpunk. Och "The Killing Moon"! Finns det en stoltare, stiligare sång?

Egentligen är comebackskiva nummer två, "What Are You Going To Do With Your Life", Echo & The Bunnymens enda rakt igenom mästerliga album, men den åsikten är väl fortfarande alldeles för kontroversiell för att rendera den ett liveframförande i sin helhet. "Ocean Rain" har sina brister, men den här nya (nåja) trenden att framföra klassiska album från start till mål tycker jag är ganska sund. När jag till exempel samlar ihop den lokala Cure-föreningen för att summera deras 00-tal blir det enda glädjeämnet Trilogy-konserterna i början av decenniet. För några ögonblick (så länge som "Pornography" och "Disintegration" varade) spelade de där återigen upp sig till absolut toppnivå. Titta här, sällan har The Cure låtit bättre. Sparks drog det till sin spets och spelade igenom alla sina 21 album förra året, ett nytt för varje kväll. En fullkomligt lysande idé. På Billy Rimgards BASS lämnade Peter N nedanstående kommentar i en diskussion om MP3:or et al:

Jag tror jag behöver begränsningar. Jag tycker inte om sättet jag konsumerar musik på längre och det har i viss mån devalverat upplevelsen. Hur kul är det egentligen att varje fredag downthemalla allt från alainfinkel, lovefingers, mindontherun, osv, osv?

Han har onekligen en rejäl poäng i det där. Även om jag ser mig själv som pigg på att upptäcka ny, spännande musik, uppskattar jag verkligen den här självpåtagna begränsningen i att fokusera på ett (eller 21) album från förr. Musiken som ett konstverk, eller ett projekt som tillåts bli större än isolerade beståndsdelar. Häromåret gjorde Human League en stark "Dare" på Berns (även om jag hade föredragit den äventyrligare, vassare "Travelogue"), Jarre blåste alla fördomar av banan med en chockerande fulländad "Oxygene", Saint Etienne spelar väl i dagarna sitt absoluta mästerverk "Foxbase Alpha" i London (ta hit dem, för Guds skull!)... Ja, listan fortsätter i evinnerlighet. Det här är något helt annat än slappa Dr Hook-återföreningar. Inom den angivna ramen tycks artisterna pressa sig mot fornstora höjder, och jag har inga som helst invändningar. Bara önskningar om vad jag vill se och höra.

T.ex:
Slowdive gör "Just For A Day"
Ride gör "Nowhere"
ELO gör "Balance Of Power"
Autechre gör "Incunabula"
Durutti Column gör "LC"
Francoise Hardy gör "La Question"
Galaxie 500 gör "This Is Our Music"
Indochine gör "Le Peril Jaune"
The Blue Nile gör "Hats"