Kanon vs motstånd

Inför andra natten på BB smög jag ut i tv-rummet och plockade upp en kvällstidning. Bilagan proklamerade bjärt och grällt: äntligen tillbaka! Vem var då denne Messias, återuppstånden efter påskens plågor? Jo, han heter Markus Larsson och skriver om rock i Aftonbladet. I sin storslagna, och uppenbarligen hett efterlängtade, återkomst gjorde han en experimentell avstickare och avhandlade The Stone Roses debutalbum från 1989, och drog paralleller både bakåt (Beatles, Stones) och framåt (Oasis) sett från Squire/Brown-tidsaxeln. Ett stycke rejäl musikjournalistik, således. Ändå ställer jag mig frågan: varför? Måste 90-talets kanon i stentavlor överräckas ännu en gång? Vem vinner på att valsen repriseras så här inför 2010-talet? Ska de gamla Stones-rävarna skrämmas upp, ska min egen generation sitta och nicka instämmande, ska ungdomarna storögt supa in kunskapen om det tidiga 90-talets oöverskådliga betydelse? Sa inte någon att pophistorien ständigt måste skrivas om? Jag tror bestämt att det mantrat mässades som mest under 90-talet, men det blev sant först under detta decennium. Aldrig förr har pophistorien välts omkull så bryskt som under de fem senaste åren. Kanske inte främst för att det görs särskilt mycket banbrytande musik, men ganska mycket för att gamla mönster har raderats ut och broderats upp i nya motiv så att, exempelvis, Tangerine Dream plötsligt framstår som det viktigaste bandet för vår tids musik. Vad vore, tja, Studio utan dem?

Jag har själv utnämnt Stone Roses-skivan till tidernas bästa och poserat i Elephant Stone-tröja på skolfotot i gymnasiet, så jag vet vad jag talar om här. Häromdan tänkte jag spela igenom hela skivan, men fick stänga av efter två låtar. Den höll helt enkelt inte måttet. Det lät marginellt mer spännande än Beatles. Det är min ärliga subjektiva värdering så här i efterhand. Bra låtar i grunden, men segt och trist som smörkola, långt från förebilderna Simon & Garfunkels evergreenklass. Har alla ni som envisas med att hylla skivan verkligen lyssnat på den under de senaste tio åren? Är en skiva per automatik bra för evigt bara för att den var det just då? Se även "Dog Man Star" som en ännu tydligare argumentationspunkt här. Kanske är det mycket begärt av en kvällstidnings musikredaktion att spegla en musikalisk kanon i verklig förändring, men visst borde lektionerna åtminstone befrias från härsken skåpmat? Märk väl att det inte är Markus Larsson jag är ute efter här. Han gör förmodligen ett gott jobb åt sin redaktion, och delar ut plus på låtnivå efter de årliga Springsteen- och Rolling Stones-konserterna. Det hade kunnat vara värre. Som ett halvårs melodifestivalcoverage, med den obligatoriska allvarsminen på bildbylinen, minen som säger "jag bär på hela Darfurs elände", medan rubriken utropar "Ukraina blir farliga i år", som betydde det ett helvetes dugg. Nej, jag är ganska säker på att Larsson bryr sig om sin musik, och då undrar jag varför han/redaktionen väljer att berätta samma gamla historia för 127:e gången. Skriv om Sun Ra eller Coil, eller "Sex With Sun Ra", eller något som gör en nyfiken åtminstone.

Nu kan man ju fråga sig varför jag bryr mig om vad som står i en tidning jag aldrig läser (aldrig betyder ungefär 2-3 gånger om året), och risken är att jag har helt fel i sak. Larsson kanske bombarderar läsarna med artiklar om Talla 2XCL, William Basinski, Wackies-återutgåvor och whatnot, när jag inte läser. En gång uttryckte en bekant förvåning över varför jag iddes bli upprörd över Filmkrönikans infantilisering, och det här är väl något liknande. Naturligtvis är det så att det egentligen inte spelar någon roll hur det står till med landets filmbevakning i tv, eller rockjournalistiken på den stora draken. Men det hade kunnat göra det. Tänk på det nästa gång ni serveras en gammal skämd sanning.