Coltrane "Ballads"

I början var det inte så bra mellan mig och John Coltrane. Jag hade läst någonstans att han var grejen, hårdare än Neubauten, äventyrligare än Scott av Antarktis. Ingalunda en främling för ytterligheter lånade jag hem "Something Else" och "A Love Supreme" från Färjestadens bibliotek. Och förstod naturligtvis ingenting - gymnasisten som hade lämnat synthen och fyllt skivhyllan med ny indie och techno. Jazzen lät så bra på pappret, men om SPK var oväsen, frågade jag mig, vad var då detta? Oljud utan tydlig industriell och maskinell inramning gjorde mig uppriktigt sagt rädd. Improvisation=the horror.

Så tidigare i år lyssnade jag på Kjell Alinges möte med Horace Engdahl, där den senare spelade upp ett stycke av John Coltrane, "I Wish I Knew", och bekände att han hade svårt för den allra klurigaste avantgardejazzen. Jag blev förvånad, eftersom min endimensionella bild av John Coltrane som bråkmakare längst fram vid frontlinjen, krossades av denna ljuvliga trudelutt. Genast införskaffade jag "Ballads" och det är förmodligen den skiva jag (vi, ska jag säga) har spelat oftast i år, jämte Lars Gullins "Fäbodsjazz" (här har man tydligen gått och blivit fin i kanten). "Ballads" är alldeles säkert en perfekt skiva att vara gravid till. Jag fann dess behagfullhet närmast klyschigt nära en idealiserad bild av hur sval, rökig jazz vid ett ensamt bord på en stilig Mad Men-bar bör låta. Och jag måste säga att jag verkligen älskar det. Det är musik man kan spela på repeat i vilket sammanhang som helst. Är jazzen det nya ambient?