The Whyte Boots: Nightmare

Nu kommer jag med shout outs till Solnarockarna i Nomads, och det är väl första gången. Det här var i Lund, i slutet av 90-talet, och jag satt i korridorköket, läste väl nån halvtrist krönika av Åka Stolt i Sydsvenskan. I bakgrunden: radion, P3, ett program där Nomads gästade och spelade sina favoritskivor. Jag vaknade från nån sorts bekväm dvala när girlgroups fördes på tal, ty jag befann mig i en svår sån period, vilket bland annat resulterade i en fempoängsuppsats på universitetet med titeln "What's A Girl Supposed To Do" (som om jag visste). Shangri-Las var bara bäst, och Nomadsmannen spelade en låt som var Shangri-Las gånger fyra, ungefär, och det var ett sånt där klassiskt ögonblick, jämförbart med första gången man hörde Broder Daniels "Work" på radion. Man dog en smula. Låten hette "Nightmare", gruppen The Whyte Boots. Den gälla desperationen i den sången springer man på kanske tre-fyra gånger i livet, så därför måste såna här låtar vårdas med en ömhet som inte bör förväxlas med Jessica Sandéns definition av ordet.

Låten i sig är allt annat än öm. Även Shangri-Las hjärtesmärta slutade ofta i ond, bråd död, men ingen av de flickorna hade i alla fall ihjäl sin antagonist, vilket sker här, och vilket förmodligen föranleder titelns Nightmare. Jisses, ångestskriken i slutet av låten! Det är is i hjärtat det, mina vänner.

I nedladdningens begynnelse var "Nightmare" prio ett, men jag lyckades aldrig hitta den. Det gjorde jag till sist på salig Freak Scene, på samlingsskivan "Girls In The Garage, vol. 2". Nu sitter jag här i fåtöljen, myser och minns, som vore jag Mats Gellerfelt i färd med en recension över en ny Napoleonbiografi.