The Whyte Boots: Nightmare

Nu kommer jag med shout outs till Solnarockarna i Nomads, och det är väl första gången. Det här var i Lund, i slutet av 90-talet, och jag satt i korridorköket, läste väl nån halvtrist krönika av Åka Stolt i Sydsvenskan. I bakgrunden: radion, P3, ett program där Nomads gästade och spelade sina favoritskivor. Jag vaknade från nån sorts bekväm dvala när girlgroups fördes på tal, ty jag befann mig i en svår sån period, vilket bland annat resulterade i en fempoängsuppsats på universitetet med titeln "What's A Girl Supposed To Do" (som om jag visste). Shangri-Las var bara bäst, och Nomadsmannen spelade en låt som var Shangri-Las gånger fyra, ungefär, och det var ett sånt där klassiskt ögonblick, jämförbart med första gången man hörde Broder Daniels "Work" på radion. Man dog en smula. Låten hette "Nightmare", gruppen The Whyte Boots. Den gälla desperationen i den sången springer man på kanske tre-fyra gånger i livet, så därför måste såna här låtar vårdas med en ömhet som inte bör förväxlas med Jessica Sandéns definition av ordet.

Låten i sig är allt annat än öm. Även Shangri-Las hjärtesmärta slutade ofta i ond, bråd död, men ingen av de flickorna hade i alla fall ihjäl sin antagonist, vilket sker här, och vilket förmodligen föranleder titelns Nightmare. Jisses, ångestskriken i slutet av låten! Det är is i hjärtat det, mina vänner.

I nedladdningens begynnelse var "Nightmare" prio ett, men jag lyckades aldrig hitta den. Det gjorde jag till sist på salig Freak Scene, på samlingsskivan "Girls In The Garage, vol. 2". Nu sitter jag här i fåtöljen, myser och minns, som vore jag Mats Gellerfelt i färd med en recension över en ny Napoleonbiografi.

Watchmen

Det här med filmtrailers är en konstform. Efter några år med Video 2000 kom farsan äntligen hem med en VHS från de sju haven 1987, och då skaffade jag ett rosa klippkort på Videobomben i Färjestaden. Nu skulle här hyras film. Jag har säkert berättat om min granne, som gick in på samma butik med stränga förmaningar från sin mamma att absolut inte hyra två filmer. Då hyrde han tre. En lysande manifestation i ett kärleksfullt lyft långfinger. Inombords jublade man. Det hände att jag själv kom ut med tre filmer på samma gång, men då var en av dem Warners eller Transfers trailerpaket, som man fick låna gratis.

Jag tröttnade aldrig på att glo på trailers, och vågar nog påstå att jag har en viss känsla för hur en bra sådan bör vara uppbyggd. Har man exempelvis gjort en förfärande dålig blockbuster gäller det att rädda vad som räddas kan med en effektiv trailer. Det bästa exemplet på en skärande diskrepans vad gäller kvalitet trailer kontra film är nog fortfarande Roland Emmerichs "Godzilla" från 1998. Till skillnad från filmens regissör var trailermakaren genuint begåvad och förstod att det enda rätta var här att dölja det som huvuddelen av filmen bestod av (Godzilla på sövande trist bärsärkargång i storstan) och lyfta fram det enda sköra kycklingben av lockelse (en antydan om att nåt jävligt stort är på väg att drabba samma storstad). Det tar 40, kanske rentav 50 sekunder innan man ens anar vad fan det här kan vara för en film, och när man förstår blir man faktiskt ordentligt sugen på att se den. Det blev i alla fall jag 1998. Senare har jag förstått att det här inte var den officiella trailern, det var den alldeles för avskalad och modig för, men jag imponeras än idag av hur bra den är.

Då vänder vi på spelbrädet och lyfter fram ett exempel på motsatsen. Helt plötsligt har jag börjat gå mycket på bio igen och fått en hel del fina upplevelser på sistone. "Slumdog Millionaire" och "The Wrestler" var toppen, och till och med publiken skötte sig någorlunda. Jag hade till och med överseende med den chockade mannen som efter Mickey Rourkes night out, med kokain, sprit och fuldupp på toaletten, inte kunde dölja sin indignation över att han hade SKORNA PÅ SIG I SÄNGEN! Som kulturkonservativ upprörs jag givetvis över den abnorma mängd popcorn folk släpar med sig in i salongen, och hur salongen ser ut efteråt. När slutade folk att plocka upp efter sig?

Nå, I seem to have wandered a bit... Trailer var det. Jag såg trailern för "Watchmen" och det var en katastrof, en föraning om något beyond det allra värsta. Filmbolagets försteraggare hade klippt ihop explosioner och "häftiga" datorspelsslagsmål och över det lagt - och nu skojar jag inte - Smashing Pumpkins "The End Is The Beginning Is The End", som vore det 1995 igen. Och för att hålla ryggen fri: jag har ett ganska gott öga till Smashing Pumpkins, de var emellanåt rätt bra, och jag är en av två personer i Sverige som gillar "Batman & Robin" (låten var med på soundtracket), men - och det här är ett men av gargantuan, godzillian proportions - var sak har sin tid, sin plats. Jag vill inte höra Smashing Pumpkins i en trailer för "Watchmen", jag vill inte att alla dessa till döden pisstråkiga explosioner ska uppta 90 procent av den. Hade man av "Watchmen", detta outgrundliga, oefterhärmliga mästerverk, gjort ännu en likstel franchisefilm i nivå med "Spiderman", "Superman Returns" (kanske 00-talets allra sämsta film), eller i bästa fall "X-Men"? Det var inte utan att kräkreflexen satte in. Men man fick vända på det, och se det ur filmbolagets synvinkel; Watchmentöntarna går och se den oavsett, det är pöbeln vi ska locka (det är inte jag som är cynisk här). Så man gav raggaren klara direktiv om eld, explosioner och en medelålders CEO:s uppfattning om ung, häftig rockmusik.

Den här Zack Snyder, tänkte jag, har ju ändå gjort en alldeles lysande nyinspelning av "Dawn Of The Dead" (den första intelligenta zombiefilmen för raggare), så han kan väl inte helt har förfuskat Moore/Gibbons stora epos?

Igår såg jag den, och låt mig säga att den var riktigt förbannat jävla bra! Vi kan direkt konstatera att vissa avsnitt från seriealbumet inte går att överföra till vita duken, vissa stämningar och subtila detaljer är omöjliga att fånga med lins. Rabiata fans kommer alltid att ha invändningar, oavsett resultatet, men "Watchmen" hade inte kunnat göras bättre som film. Gillar man den inte, så kan man knappast heller gilla albumet, eftersom den ligger parodiskt nära originalet. Till och med skådespelarna ser ju nästan exakt ut som sina tecknade förlagor!

Och Snyder har helt och hållet förstått vad det handlar om. För att vara en serietidningsfilm (f'you xcuze...) går det chockerande långt mellan actionsekvenserna, vilket är precis så vi vill ha det. Alla trådar, tillbakablickar, subplots, inbjuder givetvis till ett episodiskt berättande. Ser man filmen utan att ha läst albumet uppfattas det kanske som omständligt, men alla brott mot linjära narrativ är av godo (så länge det inte enbart handlar om Godardepigoners navelskåderi). Jag kan möjligen ha vissa invändningar mot ett väl flitigt användande av fräcka grepp som den här datorslowmotion/inzoomning/frys-effekten som tycks vara så populär i modern film. Fängelseupploppet tyngs också av den obligatoriska, trötta technometallen (lågt mixad, dessutom). Detta otyg är för mig helt obegripligt. Varför inte köra en svinlångsam Basic Channel-dub, eller nåt med österrikiska Monoton i en sån scen? Sign me up som musikläggare för Hollywoodfilmer, och ni ska få se på fan. Annars får Snyder till även musiken. Jag är långt ifrån någon vän av Bob Dylan (gillar nästan bara hans Lanoisproducerade plattor), men "The Times They Are A Changing" till förtexterna (så sjukt snygga!) fungerar suveränt. Och Simon & Garfunkel på begravningen kanske låter fegt, men dels är de för alltid och evigt genialiska, och det bryter av mot scenerna före och efter ohyggligt snyggt.

Bäst är förstås Rorschach, mannen som har gett reaktionärt högerhämnande ett, ehh, ansikte. Det kanske allra mest imponerande med "Watchmen" är att Alan Moore lyckas göra honom till en hjälte. En psykopat, måhända, men man stöder honom som vigilante och applåderar när han avlivar barnamördare med köttyxa. Man älskar hans totala kompromisslöshet, och mot slutet kliver han fram som den kanske mänskligaste av alla karaktärer. Han spelas av Jackie Earle Haley, och en mer osannolik filmstjärna finnes icke. Jag skakades innerligt av hans porträtt av pedofilen i den briljanta "Little Children", och när väl hans ansikte avslöjas i "Watchmen" är det uppenbart att denne man föddes att spela Rorschach. Jag längtade efter att få höra en av historiens hårdaste repliker i filmform, och som han levererade den! I fängelset, till alla brottslingar som har hamnat där genom hans försorg och nu vill döda honom:

None of you understand.
I'm not locked up in here with you.
You're locked up in here with me.

Rysningar.

Haley är fantastisk, bra är även Patrick Wilson som Nite Owl II, även han känd från "Little Children". Men det är av Rorschachs roll mest finns att utvinnas för skådespelarnas del. Annars är de mest som perfekta gnuggisar från förlagan, och Snyder har gjort ett verkligt styvt jobb med att komponera bildrutorna och få allt att röra sig. Nej, som sagt, det är svårt att ha några allvarligare invändningar mot den här filmatiseringen. Det går inte att hålla en bra film nere, inte ens med en sopig trailer.