Auton och jazzen

Ute faller löven och luften är klar och man fungerar som människa. Jag älskar den här tiden på året. Med hösten försvinner lägenhetsklaustrofobin och man sitter nöjt på kammaren och jobbar, koncentrerat, i stillhet, utan oro. Jag vandrade lite på bergsknallen och tänkte på den ganska usla Tangerine Dream-skivan ”Lily On The Beach” som jag köpte för två spänn nyligen, och hur jag trots skivans patetiska torftighet ändå väljer den före merparten av all ny häftig musik som man förväntas tanka från rapidshare och rejva på vitt och brett om. En dålig Tangerine Dream-skiva är ändå en Tangerine Dream-skiva och rymmer per automatik åtminstone två-tre intressanta idéer, vilket är mer än vad som kan sägas om valfri…ja, jag ids inte ens fiska upp ett exempel från det genomskinliga havet. Tryck dit vad ni vill.

Om jag vore rockjournalist hade jag givetvis visats på porten med den här inställningen, och garanterat misstagits för bakåtsträvare. Här har du nya Q, med Dylanspecial, eller Uncut – Oasisspecial, liksom. Men jag vågar nog påstå att jag aldrig har varit så modern i mitt förhållningssätt till musiken som just idag (i betydelsen just nu). Hela tiden ploppar det upp otroliga grejer från förr, en new beat-samling längst bak i backen får nytt liv, skatter från 1600-talet bärgas. Förlåter ni mig om jag inte är nere med Nordpolen? Herregud, jag har ju på något märkligt vis släppt in jazzen i mitt liv!

Jazzen 1986-1989: Min lärare älskade jazz och berättade gärna för mig om hur många Charlie Parker-skivor han hade. I mig såg han väl det närmaste han kom en bundsförvant, eftersom jag åtminstone köpte skivor med stort allvar – låt vara att det var rent skräp, i jazzgourmetens ögon.

Jazzen 1989-1997: Något som var lika tradigt som blues, och de båda stilarna buntades mycket riktigt ihop när Ginza kategoriserade musikstilar i sina kataloger (som var roliga att läsa och beställa från ungefär fram till 1994.) Det var sidor man inte ens skummade igenom. De fanns inte, vad mig anbelangade.

Bluesanekdot: En dag kom pappa hem med en BB King-samling och sa: Det här är den enda skiva du behöver. Möjligen lite väl drastiskt talat, kan tyckas.

1997 flyttade det in en läkarstuderande på min korridor i Lund, en riktig toppenkille, som var en dröm att festa ihop med (även om det alltid slutade med att han spelade en instrumentalversion av Kinks ”Lola” på min stereo). Läkarkillen hade en kompis som en vacker dag mer eller mindre bestämde sig för att bli jazzfantast. Plötsligt, från att till synes varit helt ointresserad av musik, spenderade han fantasisummor på Mingusplattor och kom gärna förbi mitt rum och la ut texten om jazz i allmänhet. Jag lyssnade gärna, då killen var en god berättare och faktiskt hade en behaglig stämma. Men jag sa direkt att det inte var någon idé att han spelade skivorna för mig. Jazz var ju dåligt.

I slutet av 90-talet började många av mina technokompisar låtsas att de gillade frijazz, och de spelade Eric Dolphy både i radioprogram och i lägenheter. Som om jag inte hade varit nog avskräckt innan.

Men ändå… Jazzen hade ju de finaste skivomslagen, de bästa dokumentärerna, de coolaste personligheterna. Så till slut tvingade jag mig själv att köpa några Miles Davis-plattor. Det finns speciellt en jag gillar, ”In A Silent Way”, och det är säkert mycket på grund av den perfekta titeln och det perfekt omslaget. Det börjar som postrock, som sedan snabbt kapar skyddslinan och flyter iväg åt alla håll och riktningar. När jag är på humör är det ljuvligt, men jag behöver i Jesu namn köpa nya högtalare, för jag missar nog ett par register med mina spruckna Hitachi, köpta 1989 för jordgubbsplockarpengarna.

Ändå bär jag på ett väldigt vagt begrepp om jazz. Jan Johanssons ”Jazz på svenska” är ju musiken från ”Hem till byn”, upptäckte jag för några år sen, och förstod att jag tydligen har gillat jazz längre än jag själv trott. Någon sa att blåset på Pan Americans ”Het Volk” var jazz, och om det stämmer är jazz lika dope som någonsin Bachs cellosviter.

och det görs ju faktiskt bra musik idag också

Man säger att Malmötrion Auton spelar jazz. Jag vet inte, men det har precis kommit ut en förbannat högkvalitativ cd som samlar bandets inspelningar från 2004-2008, ”Anywhere Out Of The World” (Structures Sonores). Mycket är fint med den här skivan. Först tänker jag på Viktor Sjöberg, som ger ut den. Viktor, själv tongivande inom den intressanta delen av Sveriges samtida musikscen, skriver så här fint om varför han vill ge ut den:

“Even if I never release another album I will years from now be able to look back on this moment and know that once upon a time I made the music of Auton available to the public and that will make me feel happy and content.”

Jag köpte faktiskt Autons första 3"-ep, med handsytt omslag, när Produkt släppte den för några år sen. Det var mycket för att jag hade de tre första skivorna med handsydda omslag, och jag tyckte väl inte mycket mer än att killarna hade knåpat ihop några småtrevliga, lättglömda trudelutter. En fin liten artefakt, så att säga. Jag roade mig med att kalla bandet för ”Bilen”, alternativt uttala ”Auton” med ännu mer bondsk öländska än jag normalt försöker göra mig förstådd på. Men så läste jag på Viktors blogg och imponerades av att han gjort sig omaket att ge ut en fullängdare med Auton, och förstod att det påkallades allvar av mig. När han dessutom slängde med ett citat från Petter Herbertsson i Testbild!, som gick ut på att Autons 3"-ep var en av de tre bästa skivorna som någonsin gjorts i Sverige (vilka är de andra två?), var det bara att sätta sig ner för en grundlig besiktning. Det var nog tur det, annars hade jag gått miste om 14 förträffliga spår, som rör sig långt bortom Stockholmsk orolighet och Göteborgsk påträngdhet. För mig heter de centrala spåren ”Lament” (I & II), som inte alls är en uppdatering av The Cures mest underskattade låt någonsin, utan två små sköra stycken som i en veckas tid har fått rama in den godmodiga höstmelankolin. Det är mycket vackert.

Var det förra onsdagen det blåste så? Jag tror det. Ett tag var jag nära, nära drömtillvaron, med ”Cycle Of The Werewolf” i knät, nybakade korintkakor, och vinden vinandes utanför, samtidigt som jag spelade ”Anywhere Out Of The World” tre gånger i följd. Det är inte många skivor som håller för det, faktiskt. Men Autons småtrevliga trudelutter visade sig vara något betydligt mer. Testbildmannen skriver träffande i A4-texten som medföljer:

”Hela skivan framstår helt enkelt som det perfekta soundtracket till en obskyr undervattensdokumentär. En rulle solblekt 16-millimetersfilm, kvarglömd i någons gamla koffert uppe på vinden.”

Ja, säg den som inte skulle må bra av en sån skiva? Jag tycker gott ni kan köpa den.

Själv önskar jag att jag hade haft skivan när jag läste Thorsten Jonssons enda, och i sanning helt fantastiska, roman ”Konvoj” tidigare i år. Det är en sån där roman som får en att tala om ”vinddrivna existenser” och vilja bli förläggare, och Autons musik hade suttit som en smäck som ljudtapet till Jonssons berättelse, som han själv beskrev så här:

”…eländet handlar om passagerarna i sexton hytter på en båt i en konvoj som går över Atlantiska havet. Det händer inte ett jävla dugg och är förbannat tråkigt, och den enda uppmuntran jag kan ge är att det skulle kanske gå att kalla boken för en roman.”

Böcker är ofta som bäst när inget händer, men det kräver givetvis sin författare. Samma sak kan även gälla musik. Auton spränger inte in bi- och relativsatser i var och varannan mening, utan låter musiken andas och stillsamt ånga vidare. De rör sig utanför snäva tidsramar och uppvisar en fin musikalisk mognad när de med små medel presenterar något högst levande och organiskt. Om det sen är jazz är jag inte rätt man att bedöma. Fan vet om inte en liten del av mig gick in med förutfattade meningar om tillkämpat naiv musikermusik på svåråtkomliga instrument, men alla såna föreställningar blåstes i så fall snabbt av banan av det öppna tilltalet och den klara skärpan i melodierna.

Ni ser att jag har klämt in en liten (och oerhört tjusig) affisch i texten. På söndag spelar Auton ihop Viktor Sjöberg New Jazz Ensemble (som även de har släppt en briljant skiva i år) på Lava Kulturhuset. Det är väl läge att besöka det evenemanget, om man säger.

Att älska Wedding Presents comeback

Det finns många sätt att beskriva sitt förhållande till Wedding Present. I mitt fall handlar det om en ljuvlig, lättsam vänskap, ständigt redo att återupptas vid behov. När annat känns lite tråkigt och jämntjockt. Wedding Present är inte bandet som krossar hjärtan och blöder musik, utan snarare en pålitlig kompis som det alltid är roligt att träffa och umgås med. De är lite som indiepopens Erasure, med andra ord. En humörhöjare utan bieffekter.

Samtidigt bör man komma ihåg att Wedding Present är ett av tidernas mest kompromisslösa band, som bland annat gav ut 12 singlar under loppet av ett år, bara för att de hade lust med det. Det har alltid förvånat mig något att de ofta kopplas till hallonsaftindierörelsen. Med sin taggiga ljudbild och David Gedges fulsång borde de inte höra hemma på sommarängen, bland fjärilar och blomster. Det kanske hör ihop med den okomplicerade vänskapskärleken så många har vittnat om när bandet förs på tal.

En bekant som hörde Wedding Present för första gången tyckte faktiskt att det lät kallt och hårt, lite som Joy Division. Jag hade svårt att hålla med, men förstod det principiella i resonemanget. I själva verket är det oerhört svårt att placera Wedding Present i ett fack. De har ett nästan komiskt lättigenkännligt sound, även om skivorna sinsemellan låter väldigt olika. Folk har sina favoriter. Själv blev jag för några år sen avfärdad som "smaklös" när jag lyfte fram "Bizarro" som deras bästa. Ingen av deras plattor kan väl kallas mästerverk, men alla är svinbra på sitt sätt.

Idag vill jag uppehålla mig lite extra vid den enormt utskällda comebackskivan "Take Fountain". Den fick 1 av 10 i tidningen Sonic, och jag brukar säga att man får tycka som man vill - men det var verkligen direkt felaktigt. Dessvärre tror jag att den allmänna uppfattningen är att "Take Fountain" är högst försumbar. Det allmänna tror fel, kan jag upplysa er om. Jag ska tala för min sak genom att exemplifiera med inledningsspåret "Interstate 5", som är en av decenniets största låtar.

I should just get out of here and start driving south on Interstate 5
But I need to stay near, in case you suddenly remember that I'm alive

2005 såg jag Wedding Present spela på Debaser. Det var några år där som jag och några till riktade in oss på att bara se "gamla avdankade" artister. Bland annat såg vi Michael Gira bli mysfarbror och göra en fantastisk spelning på Södra Teatern. Men Wedding Presents spelning är den jag alltid återvänder till. De få gånger jag har varit berusad de senaste två åren har det alltid slutat med att jag har pratat om just den konserten. Inte för att det är den bästa jag har sett, men det är fan i mig den som har gett mig mest på 00-talet. Jag har sett flera briljanta konserter, där jag ändå mest har stått och funderat på vilket T-banetåg som är smidigast att ta hem. Så var det inte med Wedding Present. De inledde med "Interstate 5", det var första gången jag hörde den, och jag knockades totalt, fullständigt.

But I have this nagging fear that sex was all you needed
I've tried to persevere; I guess I've not succeeded

Där och då tyckte jag att det var det bästa de någonsin hade gjort. Det tycker jag fortfarande. Aldrig har väl ett tjurigare band stått på scen och sett mindre glamourösa ut. Man fick nästan känslan av att de ångrade sin comeback, eftersom de bara hade fått ta emot skit för sin ansträngning. Samtidigt tror jag att de själva var väldigt nöjda med sina nya låtar. Det är "Interstate 5" jag hela tiden vill spela. Enda gången jag har knockats med samma kraft av en konsertinledning var när Bob Hund premiärspelade "Den nollgradige" på Rasslebygd 94. Men det var då, med 18-åringens hjärta. Det här var något annat.

And is it sexist to say that I thought just boys were meant to behave in this way?
And though you seemed quite sincere, will you even recognise my face this time next year?

Kära nån, vilken text! När David Gedge väste fram raderna inför en loj och mätt publik, kompad av några fotbollshuliganer, visste jag att inte många skulle hålla med om att det var ett klassiskt popögonblick. Det var det, för mig.

Well I'll remember how your eyes sparkled in the moonlight
You can surely sympathise; I just wanted more than one night

Efteråt ville jag köpa lite memorabilia, men upptäckte att jag bara hade 7 spänn kvar. Jag frågade försäljerskan (tjurig, även hon) om jag fick pruta 3 spänn på en Wedding Present-penna. Utan ett ord tog hon emot mina enkronor och räckte över pennan. Jag har kvar den än idag.

And yes there was one particular glance that made me afraid
That you were just seeing me as a chance of getting laid

Efter sex minuter övergår låten i ett Ennio Morricone-outro som är att likna vid himlen. Om man säger att det är malplacerat har man inte förstått att det behövs något episkt för att understryka att "Interstate 5" är vardagsdramats "The Good, The Bad and the Ugly". Det är en helt makalös låt. Det är okej om ni missförstår den, så länge ni inte gör det på min gård.

Blood On My Hands

Jag tycker om musiken som bolaget Skull Disco ger ut, även om den knappast är så revolutionerande som en del tycks tro. Men den asketiska enkelheten kan även jag uppleva som välgörande och uppfriskande. Häromdagen hade Lystring-Fredrik vänligheten att sälja sin dubblett av Skull 06 för en billig penning till mig, och det är en av de bästa i serien. Allra bäst är dock Skull 07 - "Blood On My Hands" - Ricardo Villalobos Apocalypse Now Remix. Det är ett av senare års märkvärdigaste musikstycken. Lite överraskande för mig, som lever med föreställningen om Ricardo Villalobos som utövare av tradig Östermalmshouse. Jag kanske bör ompröva den ståndpunkten, om nu den här förödande hårda pisksnärtorgien i monotont malande, ond voodootechno är det minsta representativ för hans musik. 18.30 lång sköljer den fram i en mikroskopisk evighet, som skuren med sylvass skalpell. Plötsligt förvandlas Skull Disco till något verkligt radikalt.

Glasvegas och hedern

Ni såg det kanske framför er, precis som jag själv: Ännu ett raljerande inlägg om samtidens uselhet, och några avfärdande rader om kritikens nya kelgrisar. Glasvegas Trio, hej å hå, en tia till dem för ännu ett pliktskyldigt avbockande av rockhistoriskt korrekta ingredienser, och här sitter jag med Basic Channel 002 och tjurar på kammaren och undrar varför ingen har tänkt nytt sedan 1992. Så hade man ju kunnat tänka sig det hela, men jag råkade snappa upp ett par spår, signerade just de här Glasvegas inne på Papercut förra fredagen. Och jag tyckte faktiskt att det var riktigt bra. Vad återstår då att gnälla på?

Alltid finns det något, och i det här fallet måste jag ställa mig frågande till rockkritikens samfälliga bemötande av bandet i fråga. Det talas i sammanhanget om The Clash och The Jesus and Mary Chain, band som jag förvisso högaktar, men som har nötts ut som rockjournalistisk stapelvara i mer än 20 år nu. Och visst, om de är relevanta som rekvisita to pinpoint the sound - varför inte. Men känns det inte väl slappt att hala fram de här kaffe och bonnkaka-trygga referenserna varje gång ett rockband skriver stora melodier och klär sig i skinn? Det jag hörde inne på Papercut var inte de nämnda banden, utan snarare The Chameleons och, ehhh, Interpol. Faktiskt! Interpol må vara planetens mest ointressanta band, men en gång i världen gillade vi faktiskt deras debutskiva, och även om jag aldrig mer kommer att lyssna på den var den faktiskt ytterst relevant när den kom. Glasvegas är förmodligen bättre och inte lika stelbenta, och de tyngs inte av att vara så där New York-rätt, och sångaren sjunger med häftigare dialekt och frasering. Men när ridån har gått ner möts de två i en snarlik ljudbild där de byter melodier med varandra. Rockkritikerna är givetvis livrädda för den här kopplingen och tar därför till sina gamla vapenbröder i Clash och JAMC. Jag har verkligen ingen lust att försvara Interpol, de dansade en sommar och gjorde det bra, sen blev de snabbt outhärdliga. Samma sak kan mycket väl hända Glasvegas, men det kanske vi inte ska sia för mycket om. De flesta vill ju ha sin popmusik flyktig och övergående, och inget fel i det. Jag kommer säkert att lira Glasvegas mellan de Basic Channel-tolvor jag för tillfället roar mig med att återupptäcka. Och jag kommer att tycka att det är riktigt, riktigt bra. Nästan lika bra som The Chameleons "Script of the Bridge". Men håller de i 23 år? Fan tro't. Och, nej - jag vet! Det hör inte till saken.

Så. I och med detta inlägg har jag gjort mitt för att tillföra lite hederlighet i Glasvegasdebatten.

The Beloved "Josephine"

The Beloved är möjligen musikhistoriens mest underskattade band. Jag lyssnade på "Happiness" cirka tio gånger om dagen när jag gick i åttan och spelade "Microsoccer", ett av kanske högst 4-5 dataspel jag har lyckats få ut något av. Jag tycker att popmusik ska få ha lång livslängd. Det finns inga band som gör popmusik med lång livslängd längre, och det är inte mig det är fel på. Så är det bara.

Därför lyssnar jag bara på gammal musik. Blue Nile, Michael Rother, Durutti, Budd, Pärt, Nyman, Dire Straits "Tunnel of Love" och sånt. Det finns inget koketterande över detta. Så är det bara. Jag hör namnet "Fleet Foxes" och förmår inte lyfta ett finger för att höra dem. Jag är bara så totalt ointresserad. Har jag fel så kan jag ta det. För jag har ju Beloved. Nu ska ni få höra en låt som de aldrig ens släppte på skiva. De tyckte tydligen inte att den höll. Lyssna på den. Så otroligt kaxigt att inte ens ge ut den på skiva!

The Beloved: "Josephine"

Party fears two should-be classics

Under samma bussresa jag kort nämnde i föregående postning, stiftade jag återigen bekantskap med ett 10:33 långt stycke signerat den ganska så hemliga technomannen Ola K. "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix" är den något kryptiska titeln på stycket som borde ramas in och placeras på en spiselhylla jämte de allra mest framstående kompositionerna från vårt land. Återbesöket i Ola K:s ljudvärld fick mig att reagera som vanligt: "åh, fan vad härligt med Gas i hörlurarna!" Det var ju inte Gas, och jag vill inte nedvärdera Olas musikaliska gärning till en duktigt Voigt-efterapning, men visst kan vi nog enas om att det låter väldigt mycket Gas. Och då kan vi ju samtidigt slå fast att finare betyg kan man inte få eftersom Gas är, tja, typ det finaste som finns. Så inte ska pojken känna sig liten för att jag misstar hans främsta verk för tysk skogsfuturism!

Ola K har även visat att han behärskar mer hårdpumpande techno, som på Volupté-släppet "Cistern", och han skiftar gärna mellan taktfast bodydunk och dovt ambientmalande. Hela tiden i ett stort ljudlandskap som skyr ljuset. "Cordouom" är ett litet mirakel, alldeles för bra för att glömmas bort i detta hysteriska flöde där artister bokstavligen ges maximalt 15 minuter innan de begravs på sin egen myspacesida. Såvitt jag vet har Ola K ingen myspacesida. Såvitt jag vet har han inte gjort något nytt sen 2005. I detta läge känns det lite viktigt att lyfta fram hans Garmonboziasläpp från 2004, GAR006. De forna bolagskamraterna Lars Blek och Tsukimono har förvaltat sina karriärer väl, och deras GAR-releaser seglar på räkmackan i framgångens kölvatten, så vi behöver inte orda så mycket mer om dem (hur bra de än är). Olas skiva guppar runt där i havet, och den sorgligt tunna diskografin riskerar att drunkna om inget görs. Så googla runt och bråka, ställ obekväma frågor, och sporra Ola K till återkomst! Eller leta åtminstone upp GAR006 och avnjut "Cordouom - Ola K 070703-060803 remix".

Rubriken skvallrar om två borde-vara-klassiker, och nummer två är senaste släppet från Differnet: "Lady Macbeth". Friendly Noise skriver om denna bortglömda inspelning från 2003: "Never have Differnet sounded more shoegazey than this!" Jag nickar instämmande och njuter av sju minuters försiktigt oväsen. Brian Wilson hann i fyllan, villan och sinnesförvirringen efter "Pet Sounds" 1966 slutföra fyra svajiga, i långa stunder mästerliga album, innan han tillfälligt återfick medvetandet under "Sunflower" 1970. Utöver detta gav Beach Boys även ut två liveskivor, samt spelade in två album som aldrig gavs ut "på riktigt". Ganska bra jobbat uppifrån molnen, om man säger så.

Differnets Brian Wilson-moment är väl i så fall att de ska ha förträngt "Lady Macbeth" från minnet, och då ska vi vara väldigt glada att Friendly Noise tvingade iväg dem till arkivlådan för att fiska upp det här högst relevanta musikstycket. Efter första lyssningen utbrast jag: "Det är det bästa de har gjort!" Det är det kanske inte riktigt, men finge jag uppdraget att introducera en främling i Differnets musik skulle "Lady Macbeth" ingå i startkitet. Den är förbannat stiligt uppbyggd, med ett rakt komp och stadigt dronande gitarrer, parat med elektrostatiskt havsbrus och sexiga basgångar. Och så sången, shoegazesången, effektförstärkt och så där ljuvligt onåbar. De sista tre minuterna bjuder på crescendo och coolt mangel. När det är slut, spelar man låten igen. Helst i hörlurar.

Caught stealing

Jag har absolut inget emot böcker som lägger fokus på karaktärsskildringar. Kanske jag rentav föredrar dem. Stephen King har till exempel alltid varit bäst när han har ägnat sig åt djupdykningar i romanfigurens inre, och lämnat skräckens domäner. Richard Ford lämnar gärna allt vad intrig heter åt sidan för att brodera ut karga själslandskap, och George Pelecanos drar sig inte för att skildra en bender gone astray på sisådär 50 sidor. Tre helt olika författare, vars utvikningar från en linjär plot jag alltid uppskattar.

När jag ägnade en bussresa plus ytterligare några timmar åt Charlie Hustons "Caught Stealing" fick jag möta ett helt annat berättande. Likt en crimelitteraturens Richie Hawtin hade han skalat bort allt eventuellt dökött, för en intrig som dundrar fram som ett skenande godståg, utan att sakta ner en endaste gång på vägen mot slutmålet. Huston berättar som ingen annan. Det är extremt primitivt, rått och medryckande. Om romanen hade varit större till omfånget hade andan-i-halsan-dramaturgin möjligen blivit påfrestande, men över 240 sidor är det en stor och därtill plågsam läsfest. Boken är så spännande att det gör ont att läsa den. Ont gör det även att läsa våldsskildringarna och tortyrscenerna som ärligt talat avlöser varandra.

Jag har faktiskt aldrig fastnat så våldsamt hårt för äldre crimegiganter som Elmore Leonard och James Ellroy. Visst, de är på riktigt och de är hårdkokta och så vidare, men det är alltid så manierat, alternativt överambitiöst att läsningen ofta blir påfrestande. Huston förhåller sig till Ellroy som en tidig FUSE-tolva (tidigt, sublimt Hawtinprojekt) mot ett dubbelalbum av Future Sound of London (tekniskt driven, småtråkig ambientduo). Det är små, men tydliga penseldrag som tecknar huvudpersonen Hanks degradering från uppburen tonårsstjärna i baseball, till alkoholiserad bartender på Manhattan. Genom att bli tagen för fel man blir han halvt ihjälslagen, samt får ryska maffian, korrupta snutar och psykotiska gangsters efter sig. Små, felaktiga beslut leder honom hela tiden djupare in i misären, utan återvändo. Minnesluckor efter en fylla får förödande konsekvenser, och så vidare.

Man kan känna vanmakt över det helvete Hank kastas in i, men det driver också på läsningen. Man vill så gärna att han ska få spöa ihjäl rötäggen som förstör hans liv. Jag har inga problem med förhållandevis enkla moraliteter om gott och ont, och hur det ena kan tvinga fram det andra. Dessutom gillar jag att Huston lyfter fram livets ödesmättade och avgörande ögonblick. Vad hade hänt om Hank inte brutit benet vid tredje basen under en baseballmatch? Tänk om han hade sagt nej till att vakta grannens katt?