Set (Brundle)

Intuition told me bjöds in för en rare appearance bakom skivspelarna torsdagen den 4 september på Friendly Noise-klubben, på Sugar Bar. Jag tackade för förtroendet och tog mig an uppgiften med stort allvar. Så här såg spellistan ut:

Sun Electric: Sarotti (skivspelartest)
Michael Rother: Sterntaler (hela albumet)

Durutti Column: Gun
The Blue Nile: Downtown Lights
Prefab Sprout: Wild Card in the Pack
Wedding Present: Interstate 5
Monoton: Ein Wort
Der Plan: Dunkel Wars
Rhythm & Sound: Aerial
Ultramarine: Weird Gear
Submarine Prophets: You, the World, and a Tennisball
The Beloved: Righteous Me
Cocteau Twins: Aikea Guinea
The Zombies: Hung Up On a Drem
Siouxsie & The Banshees: Dazzle
Durutti Column: Never Known
The Blue Nile: Headlights On the Parade
Dead Or Alive: Far Too Hard
The Glove: Like An Animal
The Beloved: Josephine
Wedding Present: A Million Miles
How Do I: Knowing You Knowing Me
Ride: OX4
Slowdive: Yesterday

Pacific Paper Planes

Lite osorterade anteckningar om musik

I en perfekt popmytologi är naturligtvis Dennis Wilsons "Pacific Ocean Blue" Det Stora Bortglömda Mästerverket. Men något mästerverk är det då rakt inte, take it from me, som ändå älskar mannen högre än de flesta i vår värld. Jag menar, vi pratar om Dennis Wilson - den tidlöst vackra naturbegåvningen, den rastlösa själen, den intuitiva musikern som mitt i bakfyllan kunde sätta sig vid pianot och klinka fram några av de vackraste hymner som popmusiken någonsin har gett oss. De tre allra finaste heter "Forever", "Cuddle Up" och "Only With You", låtar som jag utan att tveka räknar in bland Beach Boys tio främsta kompositioner någonsin.

Dennis Wilsons öde (svårt misshandlad under uppväxten, surfare och dupparkung fram till drunkningsdöden 1983) bidrar givetvis till lockelsen. Så genom åren har jag alltid lyssnat lite extra på hans låtar från Beach Boys 70-talsskivor, plöjt Jon Stebbins utmärkta biografi "The Real Beach Boy", och vevat utvalda spår från "Pacific Ocean Blue", först från en kassett som min farbror spelade in till farsan, senare på en cdr. Jag har aldrig varit helt nöjd med skivan, men nu föreligger en alldeles ypperlig dubbelutgåva med en saftig booklet och kristallklara fotografier från strandmiljöer, så oändligt sköna och smärtsamma i sin påtagliga oåterkallerlighet. Jag vill poängtera att jag är överlycklig över att skivan ges ut i den här superlyxutgåvan, det har jag längtat efter, men vill samtidigt höja ett varningens finger för den som väntar sig en vemodig seglats till "Only With You". Det går att programmera in en alldeles ypperlig miniplatta med de sex slöare spåren, för det går inte att bortse från att "Pacific Ocean Blue" dras med en hel del bluesfläskigt dökött. En bättre rådgivare (en sån som jag, till exempel) hade jagat tillbaka Wilson till pianot varje gång han presenterade ännu en bluesbrötare. På något sätt har jag ändå lärt mig att älska skivan, med alla sina brister. Det finns inget uträknat, och inte heller något Brian Wilsonskt genialiskt över det här. Det är, för att hemfalla åt de mest förbjudna av klichéer, väldigt ärlig musik. När den dessutom paketeras på det här viset blir man med ens varse att det emellanåt faktiskt dyker upp anledningar att fortfarande köpa skivor.

Om ni struntar i allt vad mytologi, kontext och lyxutgåvor heter och bara vill ha lite gammal, schysst musik att lyssna på, så kan det rimligen inte finnas något bättre än Frank Sinatras "Watertown" från 1969. Det är nog den skiva jag har lyssnat mest på i år, jämte Prefab Sprouts "The Gunman and Other Stories". Som av en händelse hittade jag för ett tag sen en gammal Pop-artikel om Paddy McAloon, en mycket intressant långintervju signerad Kjell Häglund, där Paddy la ut texten om Irving Berlins och Frankies betydelse för honom. "Jag tänker mig att jag skriver för Frank Sinatra." Vilken kolossalt imponerande ambitionsnivå! Och även ganska logisk. Jag spelar "Love Will Find Someone For You" och "For A While" efter varandra, och även om de inte är särskilt lika i detaljnivå, är det ändå samma hundraprocentiga hantverk, parat med perfekt intonation och en ocean av själ. Fan i mig, välskriven musik är prylen! Mitt bland det hemska och det usla som omger oss blir "Watertown" en snuttefilt, vävd av material av yppersta kvalitet. Det går liksom inte att tävla mot Berlin/Sinatra. Om man inte är Paddy McAloon, förstås.


Kluster 1970-1971
Världens bästa skivbolag, San Francisco-baserade Water, fortsätter att ge ut det allra mest omistliga från tyskt 70-tal. Deras utgåvor av Cluster och Cluster/Eno-skivorna är faktiskt riktiga jävla måsten, inte minst med tanke på Stephen Illiffes briljanta essäer som medföljer. Han har knåpat ihop en fin text om Kluster på den här trippelutgåvan också, och det ska sägas med en gång att det inte är något ni behöver skaffa, om ni inte när ett osunt intresse för allt Moebius/Roedelius någonsin har tagit sig för. Jag när precis ett sådant intresse, men det betyder ju inte att jag är bättre än de som inte gör det. Kanske är det rentav tvärtom, kanske kan man säga att de här tre skivorna rymmer musik som är helt överflödig och på alla vis onödig. För särskilt bra är det inte. Men varför måste all musik vara så jävla bra hela tiden (moget försök till relativisering, verkligen...)?

Nå, jag har kört igenom "Klopfzeichen" och "Zwei Osterei" några gånger, och får faktiskt ut något av det, men det är möjligen en rent musikarkeologiskt betingad klappa-sig-själv-på-huvudet-tillfredsställelse jag förnimmer när sista tekoppjammet klingar ut. För mig är det ändå nödvändigt att leva med och kämpa med den här musiken.

Andra får garanterat ut mer av Clusters "Sowiesoso". Eller varför inte Neu-mannen Michael Rothers "Flammende Herzen", relativt nyutkommen på Water, även den? Det är ett i sanning formidabelt album, minst lika bra som Neu '75. (hey, det där borde rendera ett utropstecken) Minst lika bra som Neu '75! Tja, jag har ju inte levt med den lika länge som Neus största verk, men i nuläget känns det så. Det är en superlättlyssnad, behaglig, atmosfärisk resa som de hårdaste krautskallarna måste uppleva som närmast insmickrande. Jag älskar den.

M.I.A. Paper Planes
Så satt man där med efterblivenstruten på skallen igen, och hörde M.I.A. några år efter att hipsters and makers hade dragit vidare till nästa stora grej. Det var någon P1-dokumentär som berättade om M.I.A. medan jag satt i bilen utanför IKEA och hatade. Låten som spelades: "Paper Planes". Oh. My. Har jag hört något hårdare? Kanske i rent fysiska termer, men M.I.A:s oforcerade, lite småstöriga delivery är så nonchalant tillbakalutad att jag fortfarande känner ren och skär skräck när jag hör låten. The Clashs "Straight To Hell", skjutvapen och primitiv elektronik. En gigantisk upplevelse.


Annars har jag mest lyssnat på gammal musik, Händels "Messias" snurrar en hel del (Ich weiss das mein Erlöser lebt!), Subways underbara tolvor på Soul Jazz, och - faktiskt! - Mobile Homes nya låt "Close". Det var minst femton år sen de lät så här bra. Har de gjort en Erasure?

At Last I Am Free

So I had been searching for thirteen years.
Now I have found it.

Naked Souls "Shady Ways Anticlockwise"


Such a beautiful album. The last truly great record of that era.
Milan Jr, Jirka and Ladà, where are you now?

Yvonneartikel with swollen appendices

Jag nämnde den där P3-liven med Yvonne i min förra artikel, och efteråt lyckades jag leta fram kassetten, men då var plötsligt min freestyle borta. Jag la kassetten på stereon och lät det hela bero. Saker och ting brukar ju dyka upp efter ett tag. Lo and behold - i morse när jag dammsög hittade jag den! Ungefär samtidigt gick strömmen och jag fick avbryta mitt dammsugande, och jag cyklade in till stan för att käka lunch med en kompis. Han visade sig för övrigt vare den andra i ordningen av mina polare som skulle surfa istället för att glo på fotboll ikväll. Först blev jag nästan förbannad, men visst är en sån passionerad hållning gentemot sin hobby snarare värd beundran?

Väl tillbaka var det dags att ta itu med dammsugningen igen, men först ville jag lyssna lite på Yvonnekassetten. Och vad säger Henric de la Cour? "Vår musik är inte till för folk som vill ha nåt att dammsuga till." Nu är jag Strindberg, doing his Inferno-thing once again. Dessa tecken, överallt. Den osynliga handen.

Jag lyssnade, och det var suveränt. Låtarna hade utgjort ett ännu starkare album än det som blev debuten. Så jag tänkte avsluta det här med låtlistan. Men givetvis hade jag spelat över låtuppräkningen (med Tortoise "Djed"!), så det blev inget med det. Är det någon därute som sitter inne på låtlistan?

Reach Out, Yvonne

Vi närmade oss mitten av 90-talet och den svenska indiescenen befann sig mitt i världsmästerskapet i konformism. Även om jag tyckte väldigt mycket om Popsicle, Suredo och de så orättvist bortglömda och underskattade A Shrine, kunde jag verkligen sakna ett band som hämtade sin näring från mörkare ljudlandskap. Tyvärr sa tidens konsensus att det var förbjudet att snegla mot kajalpennan och det stora vemodet. 1994 var det pop, boogie och rock’n’roll som gällde. Men så en dag pratade jag med en gammal syntharkompis på 103:an hem från Kalmar, och han var eld och lågor över det här nya bandet som kallade sig Yvonne. Jag noterade namnet, och av en slump snappade jag upp att P3 Live skulle sända en konsert med dem, bara några dagar efteråt.

Den 21 april 1994 slog jag på radion och fick höra Henric de la Cour säga att det inte höll att se livet som ett enda långt party. Och sedan rullades livespelningen igång med en disig synthmatta från The Cures ”Faith”. Det var ”Inner Cold” och jag jublade inombords. Det är svårt att förklara för folk som inte var med då hur enormt annorlunda Yvonne var. Folk försökte fösa in dem i en svensk indiescen eller en dito synthscen, och när det inte gick buntades de kanske ihop med Kent och Broder Daniel. Det var givetvis stor skillnad mellan de tre banden, trots att alla klädde sig i svart. Det var tidigt uppenbart att Kent snart skulle nå ut till en större publik, och jag unnar dem verkligen all framgång, även om jag själv slutade följa dem efter fjärde plattan. Broder Daniel blev genast mitt favoritband, och jag såg dem som det första genuint gudabenådade svenska bandet. Men Yvonne intog en speciell plats i mitt hjärta. De tycktes arbeta under helt andra premisser än sina generationskamrater. Jag fick känslan av att Henrik Berggren i BD på en handvändning kunde omvandla hjärtesorg och leda till en fulländad sorgesång som ”Ice Age”, medan de la Cour och Yvonne fick slita som djur för att få ihop en ”Frozen”. Alla talade om Joy Division, och det är mycket möjligt att Yvonne strävade ditåt, men de lyckades aldrig nå ens halvvägs. Och det var där magin uppstod. Yvonnes låtar var sällan fulländade, men de pulserade av liv och vilja och vemod och desperation. De kändes alltid lite ofärdiga, lite osnutna, och det låter kanske dumt att säga att de just därför var så förbannat bra, men jag tror att det ligger lite sanning i det.

Sen var det då det här med spelningen på Rasslebygd 1994, inne i tältet. Visst var jag förberedd efter radiospelningen, men det var något helt annat att se dem livs levande. Det var som om skönhetsfläckarna blåstes bort av den bästa frontman jag någonsin har sett på en svensk scen. Henric de la Cour hade en övertygelse som åt akademikerindie till frukost. Jag som hade startat som synthare och blivit omvänd till indiegrabb, förnam en svårförklarlig glädje när dessa element möttes. Det är visserligen en grov förenkling att säga Yvonne var essensen av ett möte mellan synth och indie, men det kändes som om en stor barriär revs ner.

Första Yvonne-plattan håller jag som ett av de tio bästa album som har spelats in i Sverige, men trots det var jag smått besviken när den släpptes. Några av låtarna från P3-konserten var inte med, och produktionen var väldigt tam. Men det gick snabbt att lära sig älska den. Ändå var det under konserterna Yvonne blommade ut i hela sin potential. Jag vet inte hur många gånger jag såg dem under 90-talet, men det var ett av försvinnande få band jag verkligen ville se. Resten var sånt man pliktskydligt bockade av för sitt korrekta indie-cv:s skull. Yvonnes skivor blev allt svagare, men de fortsatte att leverera mästerliga spelningar på scen ända fram till slutet.

Därefter bildade de la Cour de utskällda Strip Music, som jag tycker är Sveriges mest underskattade band. Jag älskar dem, fast på ett annat sätt än Yvonne. Plötsligt skrev de la Cour gigantiskt anlagd och tydligt utmejslad stadiumepik. Senaste skivan ”Hollywood and Wolfman” är fantastiskt bra, inte minst titelspåret som är det bästa de la Cour någonsin har skrivit. För mig är det helt obegripligt att Strip Music inte har nått en större publik. Dessutom känns det principiellt viktigt att hylla dem, just för att de har modet att spela stadiumgoth, och att de för detta titt som tätt får stryk av mediaidioter.

Allt det här leder oss fram till Yvonnes återföreningsspelning i lördags på Debaser. Det har varit en enda lång fröjd att se fram emot det giget, och när vi inledde med att grilla här i Kransen, och drack lite mousserande i Svandammsparken till underbara Sagor & Swing, kände jag att inget skulle kunna gå snett.

Klockan elva går Yvonne på scen och jag får på förhand veta (av min gamla syntharkompis!) att de ska inleda med fem spår från första skivan. För första gången på 00-talet får jag lust att ställa mig längst fram. Henric de la Cour kommer in på kryckor, lämnar ifrån sig dem och det tar ungefär fem sekunder att höra att Yvonne låter precis lika förkrossande, osannolikt bra på scen 2008 som någonsin tidigare. Minst. Det är som att se Tysklands landslag spela fotboll. Osäkerhet existerar inte. Bara en orubblig tro på det man gör. Yvonnes musik live är så skarp, så kraftfull, fast inte det minsta muskulös. Till och med de dåliga låtarna från sista skivan låter bra. Under konserten blickar jag bakåt och ser lyfta nävar över hela lokalen, och golvet gungar bokstavligen under ”Modern Love”. Jag kan inte minnas när jag sist såg en sån publikrespons. Yvonne är enormt efterlängtade och de är på riktigt.

Spelningen är föredömligt kort, och för ovanlighetens skull önskar jag mig extranummer. Jag får ”Frozen” och ”Only Dancing”. ”Frozen” har aldrig låtit bättre än ikväll. Gitarrerna skär som knivar och bandet tänjer och bankar ur låtjäveln hela dess kapacitet. Vi skriker efter ”Only Dancing”, och vet nog att de traditionsenligt ska avsluta med den. Det är den mest intelligent arrangerade låt Yvonne någonsin har gjort, med ett hotfullt, envetet trumbeat som driver på låten fram mot ett återhållet crescendo och en oväntad vändning i texten. Är det något jag aldrig tröttnar på, så är det att skrika med i varenda rad, sluta ögonen och känna håren på armarna resa sig. Jag sa att Yvonnes låtar sällan var fulländade, men ”Only Dancing” är det. Man kan överhuvudtaget inte uppleva något starkare på en livescen. Nu får vi se vad som händer i fortsättningen. Kan man få både Yvonne och Strip Music, eller måste man välja?

Splendid Isolation (FYN68)

Den självvalda isolationen.

Nej, det handlar inte om utanförskap, för det har vi ju vuxit ifrån nu. När Friendly Noise samlar ihop sitt stall för en samlingsskiva vet man att det blir en värdemätare och lägesavstämning som berättar för oss var popmusiken befinner sig i Sverige för tillfället. 00-talet har varit rent overkligt bra för svensk popmusiks vidkommande. Om man som jag upplevde 90-talet på väldigt nära håll och sprang på festivaler och såg 3 av 10-band som This Perfect Day och Hardy Nilsson få orimligt mycket speltid på Hawaiiscener och i Teaterlador så är det lätt att uppleva den här utvecklingen som närmast osannolik (för resonemangets skull utelämnar jag Broder Daniel och Yvonne från den svepande formuleringen). Jag vet inte när allt vände. Men jag vet att de tre viktigaste faktorerna stavas Radio Dept, Axel Willner och Friendly Noise. Eller är jag inbilsk nu?

Jag fick ”Friendly People Making Noise” av en kompis som jobbade i skivaffär, och då hade jag redan hört Lars Bleks ”Tristess” och utnämnt det till bästa svenska låten någonsin. Med den här samlingen fick jag även ett ramverk till en ytterst välkommen motståndsrörelse som äntligen skulle röja undan alla Ed Harcourtar och Badly Drawn Boyar som tog så mycket plats där i början av 00-talet. Det var en ytterst genomtänkt, formidabelt sammanhållen samlingsskiva, som mellan ”Friendly Noise Theme 1 och 2” rymde Paddington DC:s ”Little Variations” (en väldigt koncis sammanfattning av innebörden i bolagsnamnet), en Throbbing Gristle-cover från Differnet, och fina saker från Speedwax, Embassy och Petter Eklund.

Sedan dess har Friendly Noise gett ut en rad betydande Differnet-plattor, låtit Most Valuable Players albumdebutera och frälst Louis Philippe med några konceptuellt utmanande Testbild!-releaser. Här borde jag lämna plats åt ett resonemang kring skivbolagens roll i nedladdningens tider, och dela ut guldstjärna åt bolagets fina serie med MP3-släpp, samt bara av farten hylla Marit Bergmans innovativa prenumerationstjänst. Men det orkar jag inte, eftersom jag fortfarande inte begriper hur man bär sig åt för att lyssna på musik från en dator, annat än för att få sig ett smakprov. För mig blir Friendly Noise MP3-serie riktigt relevant först när den ges ut på skiva, som nu på ”Splendid Isolation”. Här framträder genast en tydlig struktur som går förlorad när små brottstycken portioneras ut i cyberrymden. Här märker man att folk har suttit i dagar och funderat över låtordning, och faktiskt vill något mer än bara göra en bra låt tillgänglig så där på myspace, typ. Samlingsskivan har väl annars ofta setts som skivindustrins sorgebarn. Ett billigt promokit som reas ut för att få Aztec Camera-fansen att upptäcka Virgin Prunes, små samplers som blev till musikens svar på yoghurtboxarna med åtta stycken Yoplait i olika smaker. Själv skaffade jag ett gäng lågprissamplers från himmelska skivbolag som Blood and Fire och Wackies, av den enkla anledningen att man fick mycket bra musik för pengarna. Men Friendly Noise har högre ambitioner än så med den här tredje samlingen i katalogen. För egen del tänker jag på Warps två superklassiska Artificial Intelligence-skivor, även om det skiljer sig avsevärt rent musikaliskt. Faktum är att min allra första association ledde tillbaka till ett annat Warp-släpp, nämligen Black Dog Productions mästerverk ”Bytes”. Peter Jacksons fem små snuttar på ”Splendid Isolation” påminner mig faktiskt om Black Dogs korta ”Phils”, som fyllde upp tomrummen mellan de längre kompositionerna. Jacksons bidrag tillhör skivans höjdpunkter, och blir ett rottingrapp över fingrarna på de som hävdar att pausmusik per automatik skulle vara något negativt.

Det kan bli något mastigt att sätta i sig skivans 23 låtar under en enda sittning, och jag är nog inte helt tillfreds med att så många av artisterna tycks sträva mot ett svenskt 50-60-tal där lingonris sätts i cocktailglas och Beppe Wolgers samsas med sommarsvala fluffigheter. Det där är förstås en smaksak. Testbild! såg jag länge som en vattendelare, där vanliga Friendly Noise-svennar (som jag själv) exkluderades ur den innersta gemenskapen som verkligen förstod dem. Man fick helt enkelt stå där och känna sig simpel för att man inte hade nått längre än till en Differnet-basgång. Men jag har läst några briljanta texter av chefsideologen Petter Herbertsson, och börjat uppskatta deras snåriga referensbygge, och en del av deras musik, även om jag djupt önskar att de skulle försöka sig på något mer industriellt.

Jag lyssnar koncentrerat igenom skivan och gillar det jag hör, men hajar till först vid spår 8 – Flow Flux Clan gör Der Plan-doftande lättbody av Walker Brothers ”Shut Out”! Jag är en enkel grabb från landet, och jag imponeras lättas av sånt jag genast hittar i min egen referensbank. Därefter är det dags att tjusas av Robotboys återkomst med den ljuvliga ”September”. I häftet talar Robotpojken om hur han influerades av blandband från kompisar, och jag lovar att ”September” hade platsat på vilket indiefestivalblandband som helst. Det är rentav mitt favoritspår på hela skivan, en låt som är så där hopplöst/hoppfullt romantisk, naiv och behagligt smärtsam. Låt oss hoppas att Robotboy levererar mer av den varan.

Annat fint får vi från Action Biker med adventsången ”Vindar susar i advent”, Band In Box vemodiga ”Leaving Smears” och Peter Nilssons smittsamt studsiga ”Get Nowhere”, medan Differnet vänder popmusiken ryggen, som en gång Slowdive i ”J’s heaven”, och spelar elektronisk plockepinn i den gåtfulla ”Curriculum Circular”.

För egen del tycker jag att Friendly Noise två tidigare samlingar var skarpare och vassare, men Exportrådet kan tryckt hala fram ”Splendid Isolation” vid nästa affärslunch och sälja in den här saliga blandningen av cocktails och blippande.

You and Me and the Continuum

[Continuum (theory), anything that goes through a gradual transition from one condition, to a different condition, without any abrupt changes or "discontinuities"]

Jag såg några fotografier från 70-talets New York. Speciellt en bild var så oerhört vacker att jag för mig själv tänkte: ”den här måste jag använda i ett framtida fanzine”.

Jag besökte Aspuddsbadet för att bilda mig en uppfattning inför den stundande nedläggningen.

Basse ritade en serie om sångerskan Sandra efter mitt manus.

Jag fick äntligen fatt på Rick Wakeman och frågade honom om hans soundtrack till de animerade sekvenserna i ”Creepshow 2”.

Jag ville berätta om Spinners, Rhys Chatham, Kode 9 och Spaceape, Jean Michel Jarres konsert på Cirkus, om Don Quijote, Strindberg och Troubadix.

Men jag var tvungen att börja med JG Ballards ”Atrocity Exhibition” och Warrenkommissionens rapport om mordet på John F. Kennedy.

Till slut satt jag där med material till ett nytt fanzine.

Jag frågade Kullman om han ville hjälpa mig att sammanställa det den första maj. Det ville han. Ett tryckeri i Göteborg gav mig en rimlig prisuppgift för 100 ex.

Innehållet till Intuition Told Me # 4 är sedan länge bestämt, och jag ville inte frångå den strängt avgränsade tematiken.

Därför gav jag fanzinet namnet You and Me and the Continuum. Jag hoppas att ni vill köpa det av mig. Det kostar 40 kronor.