1960-1969

60-talet, eller hur jag lärde mig att älska djupt kanoniserad rock. Det har lockat mig mer än på väldigt länge, 60-talet. Bara det att jag plötsligt var tvungen att sätta ihop Rolling Stones 21 bästa låtar i en spellista var talande. Det otroliga i att denna enormt osexiga arenakoloss egentligen vilar på rastlöst spinkig genialiskt hormonstinn popbriljans, eller för all del apsnygg psykedelia som på deras bästa album ”Their Satanic Majesties Request” – sånt de flesta av oss glömmer bort! Och jag närmade mig Beatles igen, denna skivmässerelik för närsynta frimärkssamlare, detta livlösa studieobjekt – visst gillade jag dem en gång i tiden? Ja, ett kort tag. Jag hade nog alla skivorna, men sålde och tog avstånd. Fast ”Strawberry Fields Forever” gick ju inte att komma ifrån, och Broder Daniel-energin i ”It Won’t Be Long” ville visa sig relevant igen. Otroligt spännande. Sen var det ju decenniets tre bästa band: The Beach Boys, The Shangri-Las och The Velvet Underground – bara amerikaner! That’s a first. Femlåtarsgränsen från mina tidigare decennielistor var fortfarande en rekommendation, men verkligen omöjlig att hålla i ljuset av de här tre banden. Jag körde nästan fast när jag låste mig vid dem – tillsammans hade de kunnat stå för cirka 60-70 av låtarna på listan. En sak som hjälpte mig var boken ”I Hear A New World: 1958-1962” http://www.bokus.com/bok/9789198073812/i-hear-a-new-world-1958-1962. Den fungerar alltid som en nyckel till gömda, bortglömda rum. En nyckel jag ofta tar fram. Det är ytterst få böcker som är lika inspirerande, lärorika och underhållande. Kolla upp den! Och kolla in listan! Låtarna är inte rangordnade. Girlgroups (som The Whyte Boots “Nightmares”, en av tidernas mest isande historier om död och skuld), soundtracks, ljudexperiment, The Walker Brothers, The Byrds, Francoise Hardy, ljuvliga Ernest Ranglin, introt på ”All Along The Watchtower”. Makalösa saker. Och så decenniets bästa sång – Frank Sinatras “Cycles”. 

Två dagar med Slowdive

Ett slitet exempel om skrivandets våndor är det om Dante och hans kamp för skildra himmelriket lika målande som helvetet. Jag tänker på det i kön in till Village Underground i London den 19 maj 2014. Hur ska det här skildras; allting är perfekt, omgiven av goda vänner och fantastiska människor från hela världen som ska se Slowdive göra comeback på en nästan oförskämt liten scen... Var finns dramat?

Kanske i mejlkorrespondensen mellan mig och min namne som följde på biljettsläppet i februari. Vi hade biljetterna, men de försvann någonstans på väg till betalningen i kassan. Den 21-åriga drömmen försvann inför våra ögon på några korta sekunder. Ingen av oss förstod det riktigt. Vi var ju så självklara på den här spelningen. Orättvisan i det hela saknade helt proportioner. Tre månader av konstant oro följde. Den första bestod mest i att vi beklagade oss, gick igenom förloppet där vi missade biljetterna, följde uppdateringarna om nya speldatum (bara festivaler - när ska de ge oss något riktigt?). Kanske hade vi varit lite för loja i skottögonblicket, lite för säkra på biljetter som vår förstfödslorätt.

Andra månaden slopade vi självömkan och började jobba för att köpa andrahandsbiljetter, till vilket pris som helst. Det var helt tomt på den marknaden och desperationen steg. Jag hade ändå övervägt festivalspelningarna, att välja ut en någorlunda attraktiv spelplats och göra en snabb punktinsats. Slowdive blev klara för Way Out West, vilket var en omöjlighet då vi väntar vårt andra barn i den vevan. London var det enda alternativet. Då dök de plötsligt upp, biljetter till fyra gånger försäljningspriset, ändå en bargain i sammanhanget. Vi köpte, allt var glädje. Sen gick veckorna utan att några biljetter kom. En vän hade väldigt trovärdiga uppgifter om en oannonserad Slowdivespelning dagen före den officiella. Givetvis var evenemanget slutsålt, men jag skapade en twitterprofil och började fiska. Mycket kan man anklaga mig för, men min lojalitet mot Slowdive genom åren är det nog få som kan matcha, och det har blivit ett antal artiklar och brandtal om dem. Kanske var det därför Nat Crane på Sonic Cathedral erbjöd sig att lägga till oss på gästlistan till den här kvällen, klubbens tioårsjubileum. En sån osjälvisk, genomgod handling upplever man inte många gånger i livet. Han kunde även - i all hemlighet - avslöja att alla rykten stämde; Slowdive skulle genomföra sitt genrep den 18 maj på Hoxton Square Bar & Kitchen.

Londonbiljetten var redan bokad, men vi väntade ännu på plåtarna till det officiella comebackgiget när vi gick in i sista veckan. Jag skulle åka oavsett vilket. Fem låtar med Slowdive på en liten klubb i London är allt jag någonsin har begärt, tänkte jag. Och så verkade alla bitarna falla på plats. Våra biljetter dök upp, inte bara två stycken utan fyra! Förmodligen hade andrahandsagenturen slarvat bort våra originalplåtar och jagat fram de här istället. Jag chansade vilt och kontaktade en gammal vän jag inte hört av på fem år och frågade om han hade lust att se vårt gamla favoritband i London. Han bokade genast en tur och retur, mindre än 24 timmar i London. Det där stunderna med hemgjort vin och shoegaze på bandaren i trappuppgångar i Funkabo har uppenbarligen satt outplånliga spår.

Ändå fanns viss oro vid avresedagen. Jag skulle landa på Heathrow klockan 17.00, och då var arrangemanget i Hoxton redan igång. Slowdive skulle gå på klockan 21.30, men förseningar har ju en förmåga att inträffa när de är minst önskvärda. Jag hade dessutom ett snävt byte på Arlanda att ta mig förbi först. Väl på planet mot London kom lugnet. "Det här ordnar sig. Nu kommer belöningen efter tre månaders (för att inte säga 21 års) prövningar."

På utsatt landar jag i ett soldränkt London, ännu ett stöd för min brors teori om att det alltid är fint väder i London. Heathrow Express och T-bana sista biten mot Hoxton Hotel där min vän sitter och väntar med ett glas vin. Stället vi ska till ligger fem minuter bort, så vi tar varsitt glas, sen går vi. Jag har sällan haft en bättre känsla i kroppen. Det är snudd på hetta ute, vi ser inget annat än briljanta människor när vi är framme vid Hoxton Square. Det är en ganska liten pub, med välfylld rökruta. I den står ännu en gammal god vän, ölänning i grunden. Vi går in och köper öl och möts av ett veritabelt who's who inom shoegazeadel. Mark från Ride, Emma från Lush, och bakom mig står plötsligt halva Slowdive. Åh, hjärtat. Jag övertalas att ta en bild ihop med min idol Rachel, när gitarristen Christian Savill råkar gå in i mig. Det är nästan för mycket, jag bara ler och stammar, men Savill ber genuint om ursäkt. Ölandsvännen plåtar mig och Rachel och jag hasplar ur mig vad jag antar är rätt banala fraser om deras betydelse för mig och min utveckling som musiklyssnare och, well, människa. Hon skrattar och är ett under av vänlighet och älskvärdhet.

Det här är en sån dag när ölen bara rinner ner utan att man blir berusad, bara lite försiktigt rusig och förhöjd. Stämningen på puben saknar motstycke. Jag är framme och tackar Nat för hans enorma insats och köper en Dean Wareham-kassett. Överallt, fantastiska människor som tycks dela öde. Hunsade Slowdivefans som har rest från Sydamerika, Japan, hela Europa, USA, Kanada. I den här lilla världen är Slowdive det kanske allra största och vackraste band som funnits, ett ofta hånat och nedskrivet band som har förändrat liv och gjort små världar lite vackrare. Nu för de samman vitt skilda nationaliteter för två kvällar, och jag måste blinka för att hålla tårarna borta. Och här är de bland oss, Neil Halstead sitter i sin Gram Parsons-skjorta fem meter från mig i baren. De är förstås inga superstjärnor, även om de är bäst i världen. Det känns både helt naturligt och logiskt och helt surrealistiskt, som att ha dem hemma i sitt eget vardagsrum.

Klockan är halv tio och vi har samlats i konsertlokalen, som sägs ha plats för cirka 400 personer. Det är knökfullt, men det känns som färre. Jag har nog aldrig mått bättre. Och under 90 minuter stegras den känslan konstant. "Slowdive" inleder och det är en dröm, scenen går i rött och bandet är vackert att titta på, till och med Neil kommer undan med Stoogeströja och americanaskägg. 90-talet tvingade honom att ta avstånd från Slowdive, men här går det inte att ta miste på glädjen och stoltheten. Vilka makalösa låtar, jag reflekterar blixtsnabbt över alla timmar jag har suttit med livebootlegs och drömt om att få höra och se den här ljudrymden i realtid. Som andra nummer kommer den, "Avalyn 1", en av alla tiders bästa låtar, och ljudet är stort, oändligt. Inget annat band har kunnat frammana så många lager ljud med samma känslighet och noggrannhet. Det är tydligt att de har repat något kopiöst inför det här. Inget lämnas åt slumpen. "Catch The Breeze" drar sig nästan mot psykedelisk pop och exploderar lika läckert som alltid i ett långt, (men för kort) crescendo. Än en gång, vilka makalösa låtar! Och att ha förmågan att höja dem live, istället för att gegga ner och rockifiera dem. Vilket annat band... Jag är i fullkomlig trans, och ser att min Mjölbyvän torkar sig i ögonvrån. Fan, vad vi jobbade för det här! Glädjen, kärleken, känslorna i det här rummet... Ingenting kan mäta sig med det. 400 människor som tar revansch genom att smälta de vackraste ljud som någonsin har strömmat från en gitarr. Höjdpunkterna är förstås många, men "She Calls" och "Golden Hair" som avslutar ordinarie set är i alla fall det bästa jag har hört och sett.

Hur ofta upplever man såna dagar egentligen? När allt är perfekt, när man är odödlig, när dagen bara blir bättre och bättre hela tiden? Dag 2 hade en del att leva upp till...

Team Mjölby/Öland sov sött men inte länge den natten. Vi kände en total frid över att ha fått uppleva det här som hela vår vänskap har strävat mot sen vi knöt an nere i Lund 1996. Vi tillät oss ett långsamt uppvaknande innan vi gick iväg mot Brick Lane för att se ut den perfekta indiern. Mjölbyvännens vän Simone förordade Dishoom, och vi träffade henne där för en tvåtimmarslunch som var, you guessed it, perfekt. Till förrätt åt jag en Vada Pau som bara den är värd biljetten till London. Då och där flyttade jag upp London till förstaplatsen, världens bästa stad! Och vi lämnade inte ens Shoreditch under hela vistelsen. Det kanske är så en stad ska tas. Inte något rännande i tunnelbana eller viftande med kartor. Istället: barhäng i Hoxton och indiskt på Brick Lane. That's it. Den perfekta tvådagarssemestern. En amerikan frågar mig om Slowdivetröjan. Han ska se dem i LA till hösten och är extremt förväntansfull. Här och där tycks vi springa på Slowdivefolk, twitter exploderar av kärlek till dem. Det är nästan ett mirakel. Lite inbilskt går jag och tar åt mig av upprättelsen, solar mig lite i den. Slowdive är plötsligt Englands mest älskade indieband.

Vid fyratiden möter vi upp Funkaboshoegazern, numera bartender i Eskilstuna. Ölandsvännen kommer också dit och vi känner nog ganska snart att vi är på väg mot en andra perfekt dag. Bra samtal om faderskap, musik, öl, Londonhyllningar, etc. Vi har till och med lyckats hålla undan ett litet orosmoln. Tänk om våra plåtar inte är valid? Eller om det blir problem vid inträde, då de är personliga? Bort med det där, bara. Klart det löser sig.

Någon timme innan konserten går vi vidare mot en annan pub, officiell mötesplats för Slowdivefans från hela världen. Där är vännen med insidertipset om Sonic Cathedral-giget och sångaren i Radio Dept, som aldrig hade hört Slowdive när de började ploppa upp som referens i recensioner av hans eget band. Samtalen håller fortsatt hög nivå, bland annat om hur lätt det är att blanda ihop Slade och Sweet. Även det här är en sån dag när ens ölkapacitet är obegränsad, utan att för den sakens skull leda till berusning. An elevated state, is all.

Utanför Village Underground känner vi att det börjar bli dags på allvar. Vi har ju dessutom en extra biljett. Och där i hörnet ser vi en som söker! Nu har vi ju chansen att göra en historiskt god gärning. Jag frågar killen om han vill med in. Andy, som han heter, blir naturligtvis överlycklig och vi håller alla tummarna för att det här ska gå vägen. Andy berättar att han sist såg Slowdive ihop med Curve på en shoegazefestival i Slough(!) Vakterna höjer inte ens på ögonbrynen, och vi är inne! Andy frågar vad vi ska ha för biljetten och vi säger att vi nöjer oss med två rundor öl. The beginning of a beautiful friendship. Träffar lite nya bekanta, australiensaren som missade Hoxtonspelningen, Nat Cramp, som är glad att se Radio Dept-mannen där. Lokalen har kyrkhögt i tak, Simone varnade för att det kunde bli mycket reverb - vilket i sammanhanget inte känns som ett problem.

Slowdive kör exakt samma set, med "Rutti" som enda tillägg. De låter bortom tid och rum, helt oanfrätta av years gone by. Möjligen blir "Crazy for you" lite för indierockrörig i den uppdaterade versionen; ganska omöjligt att fånga Pygmalionsubtiliteten där. Ändå gör de just det i "Blue Skied An' Clear", där Simon Scott smeker cymbalerna försiktigt. Andy sa utanför att vilket band som helst kan mangla på hårt med mycket effekter, men inget annat band har lyckats låta lika "blissful" som Slowdive. Det är så känsligt uppmålat, ljuden bildar ringar på vattnet, expanderar, imploderar, skjuts ut i rymden och in i själen. Det låter så fruktansvärt jävla bra. Givetvis saknas en del låtar. "Spanish Air", "Losing Today" och "Primal" hade kanske höjt det hela ytterligare något snäpp. Slowdives diskografi är ju den enda i världen som saknar svagheter, och de kan knappast spela allt. Och "She Calls", återigen! Hur är det möjligt att följa upp den, är den oundvikliga reaktionen. Svaret är "Golden Hair". Fan, jag har plockat fram min gamla Syd Barrett-box efter det här. Slowdive har bara spelat den live en enda gång innan de här två konserterna. Nu blev den omedelbart publikens favorit. Den hade gärna fått pågå i en evighet. Det är ett världsmästerskap i ekoindränkta ljud, det är blissful. En påminnelse om att musik fortfarande kan vara så mycket mer än ytliga ställningstaganden på twitter, fortfarande kan rymma en värld av magi. Efteråt ser jag Rachel Goswells föräldrar vid scenkanten, så oerhört, omisskännligt stolta. Några dagar senare ser jag hennes döva son på ett foto från replokalen, där han får känna vibrationerna från musiken. Jag anar ett svagt leende där.

Jag glömmer aldrig de här två dagarna.

The Tommyknockers

"You like to read?", Ray asked.
The kid nodded yes.
"What kind of books?"
Nelson shrugged.
"In English, please?"
"Horror."
"You ever read Stephen King?"
He nodded yes.
"Which one..."
"All."
"All?" Ray didn't believe it. "You read The Tommyknockers?"
He shook his head no.

Ur "Samaritan" av Richard Price

2014, det stora Knackarna-året. "The Tommyknockers", boken som till och med de mest inbitna fansen ryggar undan från. Jo, jag har haft den oläst i hyllan i 25 år. Den har nästan alltid känts som en belastning. En vän var alltid imponerad av att den inleddes med ett Rainmakerscitat, men det var där jag slutade läsa. Inte för att jag slutade läsa King - jag kastade mig över böckerna som följde."Knackarna" var dock den första av Kings böcker som helt enkelt inte lockade.

2014 tog jag slutligen tag i projektet. Likt Nelson i Richard Prices mästerliga roman tror jag mig ibland ha läst allt av Stephen King. Det här var förvisso den enda av 80-talsböckerna jag hade oläst, men killen har ju ändå givit ut 65 böcker, så jag har säkert ett 15-tal titlar kvar att beta av - vilket känns som en ynnest!

Jag läste någonstans att "Knackarna" är ett enda långt rop på hjälp. Det är utan tvekan Kings mest metaforiska bok. Knackarna är varelser, eller snarare en energirest från sagda varelser, som tar över vanliga hyggliga människors liv, människor som samtidigt njuter av att vara i deras grepp, och får sina bästa idéer under den här påverkan. Samtidigt blir de till ruskiga grottmänniskor; våldsamma, ojämna i humöret, elaka. De minnesgoda vet att en variation på temat turneras även i "Köplust". It's about alcoholism, folks. Ja, eller missbruk i en vidare mening. Och det är i sig förstås mycket otäckt. King har sagt att han knappt minns att han skrev "Knackarna", på grund av ett missbruk som hade eskalerat bortom all sans. Hans fru Tabitha tvingade honom att lägga ner pennan efteråt - det dröjde två år till nästa bok, en evighet i Kings värld. Boken har klara ramblings of a madman-kvaliteter; speciellt den första tredjedelen är bitvis lysande. Ungefär 200 sidor in är den fortfarande en tajt, starkt politisk uppgörelse med kärnkraften. Protagonisten Jim Gardener presenteras först 100 sidor in, en alkad poet som över allt annat avskyr kärnkraft - King fyller sitt spårkrör med brandtal, exemplifierar med nedtystade katastrofer pre-Tjernobyl och slår vilt åt alla håll. Det är för övrigt roligt att nu som vuxen lättare kunna skönja Stephen Kings ständigt återkommande ärende; allt som är fel i Amerika. På så sätt är King den mest amerikanska författaren jag vet. Ingen har rotat så envetet i samhällskroppens variga sår, samtidigt som kärleken till den amerikanska kulturen alltid är omisskännlig. "Knackarna" skildrar, precis som ett senare verk som "Under The Dome", ett USA i miniatyr, där ett yttre hot egentligen bara blir en utlösningsmekanism för ondskan som lurar i envar.

Det finns en hel del gott att säga om "Knackarna". Till exempel är avsnittet där Hilly Brown trollar bort sin lillebror en ångestframkallande höjdpunk. Jim Gardener är förstås en spännande karaktär, en verklig alkoholist som genom en stålplatta i skallen kan motstå Knackarnas infiltreringsförsök. Men någonstans på vägen rasar romanbygget ihop, ungefär halvvägs in. Kings vanliga, och nästan alltid fungerande grepp med att slänga in fler karaktärer blir bara repetetivt och det inverkar negativt på berättarrytmen och spänningen försvinner i takt med intresset. Helt ointressant blir det förstås aldrig, men i backspegeln är det lätt att se varför Tabitha kände sig nödgad att dra i nödbromsen. "Knackarna" markerar slutet på Kings första guldålder, som åren precis innan hade gett oss osannolika formtoppar som "Det" och "Lida".

Jag såg aldrig filmatiseringen av "The Tommyknockers", men jag är lite sugen nu. Trailern ser ju förfärlig ut, men Jimmy Smits är med, aldrig fel. Senare under året kommer en ny miniserie baserad på boken, och det finns nog anledning att vara försiktigt positiv. Det är ett bitvis explosivt material att utgå från, går man in förutsättningslöst i det här finns det en del att utvinna. 

It was written

Morrissey, en het potatis.

Vad minns vi av hans 00-tal? Enorma kommersiella framgångar, fläskiga rockriff och en backlash utan motstycke. Jag gillade, som alla andra, singlarna som läckte ut långt innan "You Are The Quarry" nådde diskarna, men skivan var en ogenomtränglig gröt av ganska bekväm, well, rockmusik. Morrissey hade gjort sin första ointressanta skiva och jag inledde ett långsamt farväl. De två skivorna som följde därefter har jag inte ens hört. Överhuvudtaget. Inte en endaste sekund från dem. Det kan ha viss betydelse för resonemanget som följer, eller inte alls. Jag log lite åt de svala recensionerna som följde på "Ringleader Of The Tormentors". Det handlade ju ändå inte om min Morrissey. Det hade varit frid och fröjd om allt hade stannat vid det, men vindarna ville annat. Det grävdes upp tveksamma citat som i samklang med de allt tröttare skivorna fick tjäna som ammunition; nu skulle den där Morrissey rivas ner från piedestalen för gott. Folk samlades kring ett "Jag är så jävla trött på Morrissey" och allt var fullkomligt logiskt, till och med förståeligt. Men jag kunde aldrig skriva under på det där. Det var något som gnagde inom mig, jag hade inte släppt Morrissey helt och hållet, även om jag trodde det och utåt sett inte gav sken av motsatsen. Jag återvände, först lite i smyg, till undervärderade nummer som "Moon River", "Interlude", "Boxer", "Jack The Ripper", "Southpaw Grammar", och framförallt "Bona Drag". "Bona Drag" är min viktigaste Morrisseyskiva, viktigare än alla The Smiths-album. Jag vet, det är inget regelrätt album och det är inte på något sätt hans bästa skiva, men det är den som har betytt allra mest för mig. Mycket för att det var den första jag köpte och för intrycket den gjorde på mig när jag gick i åttan. Plötsligt fann jag mig sitta och klottra ner hela låttexter i skolböckerna. Jag förstod dem inte alltid, visste innerst inne inte om det här egentligen var musik för mig, men det gick bara inte att släppa de där låtarna. "Everyday Is Like Sunday", förstås, men även svajigare saker som "Picadilly Palare", "Such A Little Thing Makes Such A Difference", "Will Never Marry, "Hairdresser On Fire". Det där var vägen vidare från hörnet jag hade målat in mig i. För många var kanske Morrissey och The Smiths källan till en ensidig dyrkan, sällan en ögonöppnare mot vidare musikaliska upptäckter, men jag tvingades långsamt via "Bona Drag" omvärdera hela min snäva musiksyn och söka mig bortom "Front By Front", Kraftwerk och The Cure.

Jag läste redan då mycket musikpress och snappade upp att Morrissey hade det rätt tufft hemma i Dear Old Blighty. I Färjestaden fanns det mig veterligen ingen som lyssnade på honom eller förstod de där Elvisreferenserna på omslagen. Det var bara att omfamna den här outsidern och ta med honom i identitetsbyggargalleriet. Alla de här artisterna som var med under ens formativa år var förstås så betydelsefulla att beskyddarinstinkten väcktes varje gång de baktalades.

Så Morrissey besköts från alla håll, jag började lyssna på honom igen och funderade länge och väl på att ge mig in i snåriga resonemang till hans försvar, men det blev aldrig av. Vi klipper till 2013, och jag får höra att Morrissey ska släppa en självbiografi, vilket jag först inte kan tro på. Jag var säker på att han tänkte dra sig undan från rampljuset. I en synnerligen idiotisk intervju hö hö-skojade Stephen Colbert med honom om hans vegetarianism och jag undrade varför Morrissey utsatte sig för sånt här, när han istället hade kunnat sitta och dricka vin i L.A. med Nancy Sinatra. Till slut kom ändå den där självbiografin ut och jag kände en stigande nyfikenhet. Jag hade förlikat mig med att "Maladjusted" är och förblir hans sista skiva av betydelse, men här fick nu Morrissey chansen att göra sig relevant i samtiden på nytt.

Under nyårshelgen drabbades jag av magsjuka och blev soffliggandes och sträckläsandes och helt knäckt på hur bra boken var. Självbiografier har jag läst en del usla. Allra sämst var Bill Wymans (don't ask...), med gråtmilda kärleksbetygelser om hur det 47-åriga gubbsnuskhjärtat slog en volt första gången han såg den 13-åriga Mandy Smith. Morrisseys "Autobiography" är nog den första självbiografi jag läser som kvalificerar sig som riktig litteratur. Och plötsligt blir allt logiskt. Det är det här verket han har siktat mot så länge nu. Han har säkert ägnat 10-15 år åt att strukturera upp den här boken och, by God, det är ett sant mästerverk, inte bara till dispositionen. Inledningen är skriven på snårig, men oändligt vacker prosa. Han skildrar ett Manchester där eländet inte vet några gränser. Det är grått, disigt, smutsigt, intolerant, förtryckande och brutalt. En känslig, sexuellt ambivalent pojke har ingen plats i det här grymma samhället. Det är inget lättläst avsnitt, men det är litterärt svindlande och Morrissey fångar förstås våra sympatier direkt. När grunden är lagd ska inget kunna få oss att vika från hans sida. Vi längtar efter att geniet ska blomma ut och rädda England från kulturell utarmning. Sida upp och sida ner ägnas åt att geniförklara New York Dolls, ett band som jag och Smithsvännerna på gymnasiet tyckte var obegripligt usla. Annars är det inte många som finner nåd. Morrissey är extra stygg mot Rough Trade-bossen Geoff Travis, som enligt författaren har The Smiths att tacka för typ allt, men som aldrig gjorde bandet några tjänster, utan bara hindrade dem från att nå ännu högre. Ibland får bitterheten gå före allt; en förstaplacering på topplistan skyms av utebliven mediabevakning eller felciteringar. Personligen älskar jag när han skildrar inspelningen av "Meat Is Murder". The Smiths är det hetaste heta, Morrissey vet att skivan kommer att slå stort och nu har han chansen att nå ut med sitt budskap. Han sjunger in sin kanske viktigaste text, titelspåret, och vet att några miljoner britter och annat löst folk kommer att tvingas förhålla sig till hans hjärtskärande skildring av den omänskliga slakten. Heifer whines could be human cries. Det är till sånt man ska använda sin begåvning, mina vänner. Det är också roligt att få höra hans egna åsikter om verken, som att "Strangeways, Here We Come" är The Smiths mästerverk (indeed).

Det boken mest har kritiserats för är det lååånga parti som upptas av rättegången mot trumslagaren Mike Joyce. Jag kan hålla med om att det borde ha kortats, men samtidigt är det så centralt för Morrisseys uppgörelse med världen att man bara får gilla läget och låta honom skjuta sönder motståndet totalt. Det förvånande och lite sorgliga är att Johnny Marr tas med i angreppet, kanske rättmätigt så, vad vet jag... Enligt Morrissey valde Marr sida när han inte tog Morrisseys parti. Och det är ett rätt starkt mål han pläderar för, vår Morrissey. Som sagt, han vinner över oss redan i början, och vi viker inte från hans sida. Långa passager ägnas även åt pressen, som tillskriver honom helt och hållet påhittade citat, med NME:s fabricerade Morrissey-är-rasist-kampanj som extra svidande tagg. Det ger en rätt skrämmande inblick i det brittiska pressmaskineriet.

Bokens omslag pryds av den klassiska Penguin-loggan och det är verkligen en Penguin Classic. Rent skönlitterärt hör den hemma jämte mästerverk som Emily Brontes "Wuthering Heights" och Evelyn Waughs "A Handful Of Dust". Morrissey begärde den här klassikerstämpeln av en anledning. Han satt inne på en unik historia, extra intressant eftersom den inte skrivs av något naturbarn till musiker (Morrissey spelar inget instrument). Det här är istället en vanlig, ignorerad själ som visar sig bära på ordets gåva och skriver texter som sätter en ny standard inom popmusiken. För egen del var jag långt ifrån säker på att han skulle lyckas i det här större formatet, vilket gör glädjen över en så total triumf extra stor.

A Neu! Life

Hur mycket Neu! orkar vi egenligen med? Ska det aldrig någonsin ta slut? Jag svarar "oändligt mycket" och "nej, aldrig". Krautvågorna rullar in med jämna mellanrum, med allt kortare intervaller. Jag sveptes med första gången i mitten av 90-talet och Neu! blev en naturlig utgångspunkt för ett grävande som egentligen bara har intensifierats med åren. I början var Klaus Dingers motorikbeat sinnebilden och originalljudet av krauten. Vi var ganska många som älskade de där tre Neu!-skivorna, åtminstone kändes det så. Under min studietid i Lund under 90-talets senare hälft kunde man alltid prata om Neu!, alltid enas till "Hallogallo" efter vilda tuppfäktningar. I de tre-fyra vänskapsfalangerna jag rörde mig mellan fanns det säkert 70-80 procent som var fans av Neu! i varje. Inget under av empiriskt underlag, admittedly, men jag vill ändå förtydliga vilken självklar del av våra liv de har varit nu i snart 20 år. Problemet på 90-talet var att skivorna var omöjliga att få tag på, vi tvingades hålla tillgodo med gamarna på italienska Crown Records som hade pressat de tre albumen på cd och alltid krängde ett försvarligt antal på skivmässorna i Lund. Tja, vad göra? Självklart var det tvunget att införskaffa dem och ljudmässigt lät det ju helt okej, trots att Klaus Dinger var ursinnig och inte fick en spänn.

Så helt plötsligt drabbade insikten mig. Jag var naturligtvis tvungen att köpa Neu!-boxen, som släpptes redan 2010. Faktiskt till vilket pris som helst. Och nog för att det blev mitt livs dyraste skivinköp, men sanningen är att jag var skyldig Klaus Dinger och Michael Rother det här. I smyg har jag ändå alltid känt tacksamhet till snyltarna på Crown som lät oss få ta del av musiken, men det krävdes förstås en större botgöring, en monetär uppoffring, för att få lite balans i förhållandet. Ge och ta, ni vet. Och hur låter det nu? Ja, helt jävla formidabelt. "Hallogallo" tuffar på mer beslutsamt än någonsin, med en helt ny lyster och bara att få vika upp omslaget till första fullängdaren, dofta på det mjuka pappret, dra handen över det... Det har varit värt väntan. Lyssnandet har nästan fått en terapeutisk effekt. Så har det väl alltid varit, monotoni + vackra gitarrslingor har ofta den effekten, men just den fysiska närvaron av boxen, den utsökta bookleten och den eviga briljansen i "Neu! '75" gör att det här för mig blir den mest meningsfulla totalupplevelsen sen Galaxie 500-boxen kom ut. Originalplattorna har fått utvikbara omslag och som bonus får vi en stenhård livetolva, samt den tidigare outgivna "Neu! '86", ett synnerligen intressant misslyckande med flera riktigt fina spår. Inte minst introt är hjärtskärande vackert, missa inte heller "Elanoizan". Den här lådan är Michael Rothers kärleksbarn, och även om jag idag egentligen ännu hellre spelar hans tre första soloalbum är det här grunden till allt. Det var här Klaus Dinger höll honom i hårda tyglar och aldrig lät honom spela för vackert. Ändå blev det en "Seeland" på sista skivan, deras tveklöst största stund.

Mina urblekta bootleg-cd:s doftar svagt av gammalt hemgjort vin och de förpassas till ett mörkare hörn av hyllan, men de ska alltid få finnas kvar. Boxen intar sin plats på altaret. Skivsamlingen som klassresa.

Day Of Radiance

Det här är det stora new age-året. Trots att jag har lämnat Twitter lyckas jag ändå emellanåt fånga upp tidens vindar och vissa starka tendenser. Det finns förstås inga vetenskapliga belägg för det här, men om inte serien Stockholmsnatt redan har nämnt exempelvis den grekiskamerikanske new age-nestorn Iasos i en stripp så kommer det att ske innan årets slut. Tidigare i år gjorde Nicolas Jaar en fin edit på Brian Enos senaste mästerverk "Lux", Light In The Attic släpper en vida omtalad samling amerikansk new age ("I Am The Center") och själv gräver jag ner mig i den bortgångne holländske ambientmusikern Enno Velthuys 80-talskassetter med ständigt stigande fascination.

Enno was specific in encountering music. He couldn't deal with strange and dissonant sounds. His mind could only handle harmonic, soft 'kitsch-like' music.

Det där är inte mina ord, och stryk gärna det där om kitsch. Men jag nickar instämmande, inkännande med Enno och ber att få återkomma till hans gärning vid senare tillfälle.

För nu måste vi prata om Laraaji. Kort bara: Laraaji heter egentligen Edward Larry Gordon, född i Philadelphia, skolad pianist, även med en bakgrund som komiker och skådespelare. På 70-talet snöar han in på österländsk mysticism och köper en cittra och spelar på den som vore den ett piano. Brian Eno ser Laraaji spela i en park i New York och tar in honom för den tredje skivan i sin Ambientserie.

Av de fyra utgåvorna är Laraajis "Day Of Radiance" den jag har lyssnat minst på. That is, tills för en tid sen. Nu har jag knappt spelat något annat under två månader. Jag vet inte hur stor roll Eno har spelat under inspelningarna, men vad jag förstår har Laraaji enbart använt sig av cittra och hackbräde, instrument som uppenbarligen lämpar sig perfekt för klang och rymd. Som producent är ju Eno enastående på att dra ut på tonerna, skapa omfång och djup och här serverar Laraaji honom ett smörgåsbord av underskönt, mystiskt plinkande. När jag först köpte den här skivan för många år sen fick jag för mig att den var för begränsad i sin klangvärld, vilket förstås var en oerhört ytlig reaktion. Det var väl samma skepsis som kan känneteckna den som närmar sig ett främmande lands kök. Det var helt enkelt svårt att ställa om efter exempelvis Enos och Budds föregångare i serien, "The Plateaux Of Mirror" - säkert en av mina tio favoritskivor genom tiderna. För Laraaji ger oss onekligen något helt annat, det är verkligen som att ge sig iväg ut på en okänd fors, där starka strömmar leder oss in i världen som är "Day Of Radiance". Det är bara att låta sig svepas med, förtrollas, hypnotiseras.

Den första sviten spår är "The Dance #1-3", egentligen ganska snabba och intensiva, rytmiska, men också oerhört njutbara. Jag kommer att tänka på Bachs cembalokonserter, som jag har börjat köra mycket i bilen på sistone. Det finns något underbart elektroniskt både hos cembalon och cittran, a precursor of sorts. Särskilt "The Dance #3" fastnar efter några lyssningar, med en fantastisk melodi, som tycks uppstå ur instrumentens kvardröjande eko. Det är lika out there som valfri Edgar Froese-improvisation anno 1974. Speciellt i hörlurar häpnar jag över hur ett hackbräde kan låta så tidlöst, närmast futuristiskt. Allra bäst är dock de två avslutande spåren, "Meditation #1" och "Meditation #2". Well, titlarna ger en ganska bra bild av hur det låter och det kanske är lätt att göra sig lustig över gökar som mediterar och har sig, men ärligt talat...skulle vi inte må ganska bra av det? Egentligen är det väl det den bästa musiken får oss att göra? Söka oss mot ett högre medvetande, uppleva någon form av översinnlighet. Vi stackars ateister får ju hålla till godo med konsten för de här förhöjda upplevelserna. Det må låta fånigt, men jag känner djup tacksamhet gentemot Laraaji för den här skivan. Ibland tycker jag mig gå i cirklar och bara söka det välbekanta och upprepningar av det för att nå tillstånd av bliss. Att i det läget hitta in till kärnan av något rakt igenom originellt och unikt är, vill jag inbilla mig, lika med andlig katarsis.

Love always, Laraaji.

Park Slope Narcissist

Jag hade inte väntat mig mycket av "Orange is the New Black" (hopplöst käck titel), cementerade mig i uppfattningen om Netflix som en one trick pony ("House of Cards"), inte minst efter den katastrofala rebooten av "Arrested Development". Så det var med lågt ställda förväntningar jag gav abonnemanget en sista chans. Det gav mig så småningom årets finaste tv-upplevelse. Efter att ha käkat hårdkokt i ett helt liv, burit "24" som en pin i hjärtat, till och med roats av testosteronolympiaden "Strike Back" var det oändligt befriande att ta del av en fängelsedramatik som kanske inte helt undviker klichéerna, men väl skruvar till dem några varv.

Jag har läst en del om "Orange is the New Black", mestadels i positiva ordalag, ändå känns serien underskattad och banbrytande. Vi har tre stora falanger i fängelset; en svart, en vit och en latino. I den här miljön får fördomarna och motsättningarna blomma ut. Varje falang har sin företrädare som fastställs genom demokratiska val. Det behövs inga stora uppgörelser för att skildra slitningarna, det görs genom briljant dialog. Scenen där Taystee (Danielle Brooks) och Poussey (Samira Wiley) ska tala vitt är till exempel det i särklass roligaste jag sett i år. Vilka fantastiska skådespelare! Jag har nog aldrig sett så många briljanta, okända namn i ett och samma verk. Det kryllar av formidabla karaktärer, och alla sätter sina figurer med exakt tonträff. Natasha Lyonne som ex-junkien Nicky, till exempel. En ojämförlig replikföring, underbar i sin galghumoristiska älskvärdhet. Taylor Schilling i huvudrollen, rubrikens Park Slope Narcissist, är smått genial som Piper Chapman. Hon rör sig omärkligt mellan prinsessan på ärten, vredesutbrott, sexuell ambivalens och är listig, behövande, beräknande, men med ett stort hjärta och ett starkt patos. Vet inte varför, men jag kom att tänka på Margaret Drabbles romanfigur Rosamund Stacey från "The Millstone". Needy or not är hon ändå sig själv närmast och hon navigerar ensamskutan med ett förtjusande dödsförakt. Vi känner starkt med henne. Laura Prepon som Alex Vause, Chapmans kärlek på insidan, är kanske allra bäst med sin avmätta coolness och svar på allt-persona. Fantastisk är även Jason Biggs som pojkvännen på utsidan. Hans Woody Allen-figur 2.1 är lätt att tycka om, samtidigt som han gärna blir odrägligt självcentrerad och försöker slå mynt av fästmöns fängelsevolta.

Männen har på det stora hela tilldelats mindre tilltalande sidor. Vid sidan av huvudskurken Pornstache har vi Healy, som först framstår som den trygge rekorderlige bland vakterna, men då hans faderlighet får nobben träder en mycket liten människa fram och visar en rätt ful nuna. Överlag brukar jag ha svårt för quirkiness i amerikansk film och tv, men några av karaktärerna, t.ex Pipers brorsa och fångväktaren Luschek, är fullständigt underbart knasiga. Det är rasande skickligt skrivet och spelat, det urartar aldrig. Varmhjärtat, oerhört underhållande, beroendeframkallande. Lite skratt, lite tårar, längtar redan efter säsong två.

Top of the Lake

Det var lätt att tycka om "Top of the Lake" redan från början. De utsökta miljöerna, de blåtonade bilderna, det makliga, behagliga tempot. Och den energiske Peter Mullan, från en av mina favoritfilmer, "My Name Is Joe", plus förstås Holly Hunter och Elizabeth Moss och Jane Campions varsamma, säkra regihand. Men det var först i gårdagens avsnitt, det tredje, som det blev en verkligt stor serie. Ni såg väl Matt och Anita i deras ecstasyrus? Bildmässigt rent förhäxande, men la ni märke till musiken, det som lyfte allt till en sublim nivå? Först famlade jag runt i medvetandet för att identifiera tonerna; Cluster & Eno? Bara Cluster? Det var något synnerligen välbekant, ett sånt där stycke som alltid får gå på repeat för att lite abstrakt sugas upp av hjärnbarken. Rent konkret kom svaret precis innan jag gick till sängs: det var Tangerine Dreams majestätiska "Mysterious Semblance at the Strand of Nightmares", från deras mästerverk "Phaedra". Jisses, vilken oerhörd upplevelse i ljud och bild. Ingen är värd större respekt än den som placerar Tangerine Dream i ett korrekt sammanhang. 

Palm / I \ Highway Chase

Det räcker med omslaget. Givetvis älskar jag den här skivan.

"The imaginary soundtrack to the escape from your most intense predicament."

Jag ser bilden, ett disigt New York övertäckt av Miamis palmer och förstår att det här är perfekt. Datorskriften skvallrar om 1984 och biljakter, framåtrörelse, solsken varvat med neon. Det där som byggde ens drömmar i barndomen. Miami Vice, förstås. Hur oerhört viktig den serien var. Jan Hammers musik är en högst relevant referens för hur det låter. Jag vill ju gärna tro att det här är en gammal outgiven kassett som har legat och skräpat sen back in the day, men musiken är tydligen inspelad 2009. Min skepsis mot den här sortens tidskapslar med perfekt återskapade ljuddrömmar infinner sig aldrig under de nio fenomenalt fräsiga spåren. Det är strålande underhållning, musik som fångar ett idealtillstånd. Tänk er en "Scarface" med lyckligt slut, där "The World Is Yours" istället ska läsas och efterlevas bokstavligt.

The Lure of Failure

Det finns egentligen bara en sak jag ångrar med ITM#1: den stora upplagan. Jag tryckte upp 1000 ex till hutlöst pris. "Det säljer du lätt", sa formgivare Claudio. En aning naivt att lyssna på ett så dåligt råd, men det är ändå fint med stora satsningar i liten skala - som misslyckas. När jag flyttade från Stockholm 2010 fick jag slänga ungefär halva upplagan. Synd på så fin skog.

Nummer två blev en betydligt mer nedtonad affär, hoprafsad ute hos Kullman på en eftermiddag.

Därefter tänkte jag inte göra fler, men två up and coming formgivare kontaktade mig för att de gillade namnet på bloggen/zinet och så gjorde vi ITM#3, tog in fyra suveräna fotografer, tryckte upp en vacker affisch och ordnade med rejäl releasefest på Söder. Minns att jag hörde en tjej säga "vi är på fest för nån flashig tidning" i telefon, och att Lasse Winnerbäck satt och läste med skeptisk uppsyn (kanske min sågning av Freestyles sista album).

Sen stack jag in b-sidesamlingen "You And Me And The Continuum", mest för att jag hade en så fantastiskt vacker omslagsbild. Jag borde ha lagt mer vikt vid texterna. ITM#3 sålde nog i 100 ex, men max 30 köpte "Continuum". Det var läge att lägga ner fanzineverksamheten. Ändå ville jag göra ITM#4, och ursprungsplanen var att halva numret skulle avhandla Durutti Column, andra hälften Cluster. Det blev aldrig särskilt bra.

Jag blev kontaktad av Throw Me Away och fick skriva precis hur långt jag ville om Coil, och det var förstås roligare och intressantare.

Oerhört många gånger har jag varit nära att lägga ner Intuition Told Me, men det har hela tiden dykt upp texter som måste skrivas. Nu är det dock snart slut. Besöksstatistiken har stadigt dalat, fritiden har krympt, min frilanssituation kräver oupphörligen leverans av jobb. Så det går faktiskt inte längre att skriva 25 000 tecken om Depeche Mode bara för att det är kul. Därför ger jag bloggen fram till jul, sen är det slut. Med Slowdivejocke inräknat innebär det sju års svajiga texter, en del bra, andra flagranta brott mot takt och besinning - men förhoppningsvis med en kärna av sanning. Vi kanske ses i andra sammanhang (TMA, exempelvis).

Och just det, mitt egentliga ärende idag var ju Intuition Told Me #4. Den blev verklighet, men inte enligt ursprungsplanen. 64 sidor text, som ni kanske har läst, men förmodligen glömt. Jag har klippt och klistrat i Word, häftat med häftpistol och hittills fått ihop tre exemplar. Det blir fler. Hur många bestämmer ni, men max 50 stycken. Maila mig på gamla adressen (bloggens namn + hotmail, eller min vanliga Joy Division-relaterade epost.) Vi får väl göra upp om ett symboliskt pris.

The Cure Reflections

Det kanske blir en längre text framöver, men jag ville bara säga det här...

Det går inte riktigt att beskriva. Royal Albert Hall den 16 november, The Cure har precis spelat igenom sina två första album och det är dags för "Faith". Simon Gallup drar igång musikhistoriens tyngsta basintro i "The Holy Hour" - redan det är nog för att man ska bryta ihop - men så kommer Lol Tolhurst in. Det var så overkligt att läsa att Lol hade spelat med The Cure igen, under sommarens Reflectionsspelning i Sydney. Ett 20 år gammalt öppet sår som plötsligt började läka. Det gick knappt att tro. Så smärtsamt det har varit. Barndomsvännen, originalmedlemmen som gick bort sig i spritångor och droger. Allt det fula, med rättstvister mot Robert som ett tinnitustjut i våra hjärtan. Men Robert har aldrig hyst agg, säger han. Aldrig mot Lol, bara mot andra i hans närhet som har drivit på. Så man blir ju så glad av gesten. Lol får vara med under Faithsetet! Men ändå tänker man kanske innerst inne att det ska vara ett plufsigt vrak som tas till nåder av snälla Robert, artigt applåderas av snälla, välvilliga fans. Men när Gallup inleder en truly Holy Hour tar det bara några sekunder innan vi ser Lol. På håll ser han exakt likadan ut som förr. Smala axlar, ingen plufsighet och han kommer in som andre slagman och lägger perfekta, hjärtskärande cymbalslag och rör sig dessutom snyggt. Det är där jag verkligen förstår vidden av det vi ser.

Jag ser The Cure för femte gången. Varje gång innan har jag varit missnöjd med låtvalen, men det finns förstås inget utrymme för det ikväll. Allt är verkligen helt fantastiskt, Robert Smith är på strålande humör och bandet spelar bortom all sans, totalt fokuserat, men det är under Faith som de höjer sig till den nivån de ska befinna sig på, alltså högst upp av alla, onåbara, för alltid bäst. Aldrig har jag hört The Cure låta bättre, inte ens på bootlegs from back then (jag har hört en och annan, tro mig). Den svåraste frågan för alla Cure-fans har alltid varit vilken låt som egentligen är bäst, "All Cats Are Grey" eller "The Funeral Party". De följer ju efter varandra, som bekant. Det jag kan säga är att Robert Smith aldrig har lagt känsligare sång än på "All Cats Are Grey", just denna kväll den 16 november. Det går att ta på stoltheten han känner över att få sjunga den här sången inför alla som älskar honom. I ett mjukt tonläge vaggar han den i hamn, och något vackrare kommer jag aldrig att få se live, eftersom jag efter det här aldrig mer kommer att gå på konsert, annat än som förströelse.

Acid Trax

Det här jag skriver nu är helt sant och nästan otäckt. I förrgår lyssnade jag på "Acid Tracks" för första gången på ganska länge, och kom på att jag skulle lägga upp min gamla text om den, först publicerad i mitt fanzine Intuition Told Me (part 2). Jag hittade inte texten på datorn, så jag satte mig igår för att transkribera den (och strök några även avsnitt i processen). Därefter åkte jag in till Kalmar och kollade runt på lumpbodarna efter gamla skivor. Det första jag ser, i den första butiken, är en tolva från Chicago Trax - Phutures "We Are The Future"! Längst fram i backen! Hur ofta hittar man Phuturetolvor för en tia? Hur ofta gör man det i friggin' Kalmar!? Och på samma dag man sitter och skriver om just Phuture och acid (vilket man inte heller gör varje dag)! Scary stuff. Här nedan följer texten, skriven någon gång 2006-7, en fin övergång från housekungarna i Depeche Mode, right?


Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan "We Call It Hallucinates" för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte att man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records "Can You Jack - Chicago Acid and Experimental House 1985-95", även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa spåren repriseras från "We Call It Hallucinates", och trots att acidsnobbarna kallar den "historielös" vad gäller urvalet. Men eftersom "WCIH" idag går för höga summor på ebay är det kanske klokt att satsa på rejält paketerade "Can You Jack". Då får man även ta del av Tim Lawrences fantastiska historieskrivning om acidmusiken i 80-talets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda de här skivorna, 12:20 minuter långt: "Acid Tracks" (eller "Acid Trax", på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? "Acid Tracks" av Phuture är acidmusikens "Music For Airports".

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag: Chicago, 1985. Earl "Spanky" Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud och ber Pierre komma över. DJ Pierre: "Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder."

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet "Ron Hardy's Acid Track". Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod och frågade Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: "New York has to get it!" De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture - därför att de faktiskt hade gjort något som lät som framtiden.

"We Call It Hallucinates" åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd en av dem på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 0ch 909, och illustrerade med exempel från skivan. Ett ord som dök upp var "renhet". Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är ofta bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. De flesta med åtminstone ett ytligt intresse för acid håller säkert "Acid Tracks" som en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar, om inte annat, det där med renheten dragen till sin spets. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till.

Depeche Mode

September, 2001. Jag sitter på Parken i Köpenhamn och ser Depeche Mode. Med jämna mellanrum går en dansk man fram och skriker mig och min dåvarande flickvän i örat. Jag vill inte vara där. När dansken har tröttnat på att skrika drar han fram kuken och viftar med den, helt nära våra ansikten. Jag vill förstås döda honom, men han är dubbelt så stor, så jag säger till vakterna, som lite lojt ber honom att gå. Det är ganska hemskt att önska sig någon annanstans när man ser ett band som har betytt så oerhört mycket i hela ens liv.

Jag såg Depeche Mode första gången 1993, på Devotional Tour. Den beryktade rockturnén. Det var en bra spelning, men det var inte mitt Depeche Mode. "Songs Of Faith And Devotion" innehöll tre-fyra klassiska låtar, men i övrigt var det ett ansträngt, tomt rockande album med helt fel intentioner. Andy Fletcher sammanfattade det hela bäst, genom att rynka på näsan när Dave Gahan kom hem från Los Angeles och pratade om musik i termer som "I dig it". Han förstod då att något inte stod rätt till. "Dig." Så hade de aldrig talat om musik tidigare.

Dave Gahans vilsenhet framstår så mycket tydligare nu i efterhand när jag har ägnat större delen av våren och hela sommaren åt att totalt gå ner mig i Depeche Mode. Jag har tittat på "101" flera gånger, läst en biografi, köpt en massa gamla tolvor och återutgåvorna på alla album fram till "Violator". Dave Gahan, som var störst på högstadiet, älskad av alla. Stilikon, flickornas gud, både de töntiga och de tuffas förebild. I England var det förstås inte så, vilket vi aldrig begrep här på Öland. Där var det bara Paul Weller och hans lärjungar som gällde, Depeche Mode var ett truligt skämt, något tyskarna och skandinaverna var ensamma om att ta på allvar. Det är så mycket lättare att känna sympati för dem utifrån det perspektivet. Arbetarkillarna som aldrig kunde föra sig i salongerna, som inte visste något om stil, och var helt ointresserade av att tillhöra en viss scen och därmed genast gjorde sig omöjliga i engelsk press. Alan Wilder, den ende medlemmen sprungen ur medelklassen, ger i Steve Malins biografi uttryck för något som liknar skam inför övriga medlemmars beklämmade brist på världsvana. De behärskade helt enkelt inte koderna.

Det där är långt från det Depeche Mode jag växte upp med, de som definierade coolhet. Jag försöker verkligen förstå varför de plötsligt i år har blivit så livsviktiga för mig igen. Det är inte helt lätt att hitta ett svar på det, men det måste ha att göra med den här motsättningen, samt att jag aldrig helt har gjort upp med mitt förflutna med dem. Det finns få band jag har avfärdat så ofta, varit klar med och fnyst åt, trots att jag egentligen alltid har älskat dem. Man vill ju helt enkelt inte vara som alla andra. Det är nog omöjligt för människor idag att förstå exakt hur stora Depeche Mode var på skolgårdarna mellan, säg, 1985-1991. Något liknande tillåts inte i dagens fragmentariska utbud. Först var det ju synt vs. hårdrock, men även hårdrockarna verkade gilla Depeche Mode, de var liksom det accepterade undantaget. På högstadiet var det inte lika lätt att göra den uppdelningen, men alla älskade dem fortfarande. Få mer än jag, men det fanns de som var ännu större. Pet Shop Boys, förstås. Kraftwerk, New Order, och The Cure började komma så smått. En gång sa jag till Lill-Ricke, en elak jävel, att New Order var bättre än Depeche Mode, vilket möttes med ett hysteriskt, föraktfullt mobbarskratt. "Hörde ni vad han sa?" Jag bad om det, och fick alla emot mig. Min kärlek till Depeche Mode var något jag inte ville vulgarisera och jämställa med JC-kläder och spyor på torsdagsdiscot, därför var det viktigt att offentligt problematisera deras kvaliteter. Jag var inte heller helt bekväm med Dave Gahans status som sexsymbol, trots att jag köpte ett par vita Levi's på skolresan till Budapest i 9:an.

På gymnasiet började det blåsa andra vindar. Jag körde ett år som syntare, innan jag bytte över till indie och i brytpunkten kom "Songs Of Faith And Devotion". Inombords: ett rasande hav av motstridiga känslor, uppbrott vs. gamla lojaliteter. Spiritualized var förband den där kvällen 1993 och mottogs med busvisslingar, vilket förstärkte min skepsis mot Depeche Mode-publiken. Jag ville distansera mig från alla de där inskränkta människorna. Fyra år senare var jag hemma och vände i Kalmar, någon gång efter att "Ultra" hade släppts (en utmärkt skiva, btw). Jag sprang på en bekant från gymnasieklassen som bara väntade på att nästa DM-singel skulle släppas. Det var vad han såg fram emot, det fanns inget annat. Det var verkligen ledsamt.

Men de fanns förstås kvar i mitt liv ändå, utan att jag ägnade dem överdriven uppmärksamhet längre. De var en så pass självklar inventarie att jag verkligen blev förvånad över mina reaktioner när de fördes på tal. För från universitetsperioden och framåt stötte jag ofta på folk som talade nedlåtande om dem. Det var något ganska nytt. Jag märkte att jag blev lite retlig, smått förolämpad, som om man hade baktalat en familjemedlem. Plötsligt befann jag mig bland barn till akademiker, barn till föräldrar med fin utbildning, barn som aldrig hade tagit Depeche Mode på allvar. Plötsligt var Pet Shop Boys okej, men inte Depeche Mode. Det var mycket konstigt, alltihop. Jag försvarade dem, men gick aldrig till botten med det. När vi listade favoritskivor under 00-talet fick de stryka på foten och nöja sig med typ en 36:e plats med "Violator". Det kanske kändes ärligt då, men kan omöjligen ha varit det.

Det började alltså i våras, det här obändiga behovet att göra upp med min DM-historia. Första steget var att erkänna att jag hade varit feg och undfallande och inte försvarat dem tillräckligt i sällskap med fint popfolk. Det är slut med det nu. Det andra steget var att närgranska DA Pennebakers "101". Vilken film det är! Eller okej, den har gott om brister, men ingen annan film skildrar bättre hur 1988 kändes. Man var tolv år och dog musikdöden flera gånger om dagen, Depeche Mode var som bäst och när man såg den här konserten första gången på vhs var man verkligen nära att svimma. Där står fyra ohippa britter inför mer än 60 000 människor och spelar en musik de har uppfunnit helt själva från grunden och bara älskas våldsamt. Det kunde vara nog så, men kvaliteten i själva spelningen! Låtarna tycks lyfta, bli ännu lite starkare, bandet spelar bortom sin förmåga. Pennebaker har själv vittnat om hur tagen han blev av att se det här bandet som på ett för honom helt främmande musikaliskt språk kunde nå rätt in Kalifornienungdomens hjärtan. Titta på flickan som sjunger med i "Blasphemous Rumours" som om hennes liv hängde på de där raderna. Det är oförglömligt, man blir lika tagen varje gång.
Egentligen sägs ganska lite av vikt i "101".

Jag kan ibland ha svårt för Pennebakers planlöst flackande cinéma vérité-stil, men med tiden har jag insett att det fungerar väldigt bra just här. Ungdomarna som vi får följa på resan genom USA som fans i Depeche Modes fotspår är förstås lämpliga pappfigurer, lätt alternativa, offbeat, rätt coola, lite blasé, lite gulliga. Inga stora tänkare eller analytiker av elektronisk musik, utan kids som gillar öl och Depeche. Jag ser inte mig själv i dem, men blir ändå så märkligt berörd av att se dem företa den här resan i en Greyhound. Det är väl två drömmar som smälter samman, den om USA och den om det stora syntbandet. Kameran registrerar triviala ting, Depeche Mode säger inget direkt upplysande. Fletcher är rolig i en radiosändning, Alan Wilder får visa upp sina syntar, men mest av allt förstärks intrycket av ett band som inte kommunicerar så värst mycket med ord. Pennebaker alternerar med klipp från motorvägarna till bandets cover på "Route 66", fantastiska konsertbilder, ungdomarna som stojar i bussen och Depeche Mode bakom scen, i bilar eller på promoupptåg. Man talar om Nashville, där det dök upp 2000 personer på spelningen. Tänk att se DM i Nashville, eller att vara ett fan av dem där! "Never Let Me Down Again" och 60 000 händer i luften. Hjärtat brister litegrann varje gång. De tre gånger jag själv har sett dem har jag blivit besviken och det är så fullständigt meningslöst, men jag kan inte låta bli att önska mig till Pasadena Rose Bowl den 18 juni 1988.

I somras talade jag lite om det där med min bror när vi åkte till Stockholm för att se Seinfeld. Vi talade om vilken oerhörd betydelse Depeche Mode hade när vi växte upp, hur man kunde sitta och förundras över symbolerna på Black Celebration-omslaget, varför man länge trodde att "New Life" var debutsingeln, den där Violator-jackan som jag bytte till mig av en kompis. Helt oberoende av varandra hade vi inlett en revival. Det var då han förde återutgåvorna på tal. "De innehåller ju halvtimmeslånga dokumentärer om varje skiva." När jag kom hem från Stockholm beställde jag genast alla fram till "Violator", som hur man än ser på saken markerar slutet på bandets storhetsperiod. Nu var det dags att strukturera upp vansinnet, närgranska, försöka förstå och återigen gå igenom intrycken. Jag vet mycket väl att många som läser det här tycker att det verkar poänglöst, bakåtsträvande, löjligt och direkt regelvidrigt för någon som skriver om musik att så skamlöst gräva ner sig och blicka bakåt. Förvisso har jag en betydligt mer tolerant attityd gentemot nostalgi än vad som är populärt att medge, men det här var ändå något annat. Det handlade om att skärskåda dels sin egen, men även omvärldens utveckling genom ett bands dito. På pränt ser det alltid bra ut att hävda nuets allsmäktighet, men om man tittar i backspegeln med erfarenhetens något skarpare blick lär man göra viktiga upptäckter och kanske nå insikter värda att bära med sig in i framtiden.

Med sju återutgåvor i handen tog jag itu med uppgiften. De små minidokumentärerna skildrar den häpnadsväckande resan Depeche Mode gör från 1981 till 1990, alltså en kortare tidsrymd än den från "Exciter" till idag. Jag plockade in mina egna kortrecensioner från Slowdivejocke som diskussionsunderlag:

Speak & Spell (1981)
Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.

True dat. Just "Ice Machine" har jag alltid sett som en av bandets fem bästa låtar. Det var alltså baksidan på debutsingeln "Dreaming Of Me" och det är ju nästan otäckt hur man kan inleda med något så fulländat. Det är ett intryck som många delar, inte minst Mute-bossen Daniel Miller, som vittnar om hur färdiga Depeche Mode lät redan i ett tidigt stadium. Musikaliskt var det egentligen inte mycket man behövde finslipa. Vince Clarkes gudabenådade popkänsla stod dock i vägen för gruppharmonin. Det är extra kul att Vince själv är med och berättar i dokumentären. För utomstående har det ju alltid framstått som obegripligt att han lämnade bandet just när de hade börjat göra succé i liten skala.

På twitter läser jag hånfulla kommentarer i stil med "Depeche Mode? Jag ser fyra töntiga killar som sjunger 'I Just Can't Enough". Som om det vore negativt. Som om inte det är precis vad popmusik handlar om. Andy Fletcher och Vince Clarke, med ett förflutet som hängivna ungdomskristna, Martin Gore, omöjligt blyg, Dave Gahan, ungdomsbrottsling, världsrekordhållare i osäkerhet. De stod helt utanför new romantic-svängen, klädde sig i svärmorsjumprar och var helt aningslösa inför musikpressens mekanismer. Det är roligt att ingen av dem tar helt avstånd från skivan, vilket man kände sig tvungen till mitt under grungehelvetet 1993. Även omslaget avhandlas. Alla hatar det, jag älskar det. Fotografen Brian Griffin (jo, han heter verkligen så) ser det som en katastrof, och ingen förstår någonting av det. En uppstoppad svan i plast? Det är väl för att den var en så stor del av min uppväxt som man aldrig riktigt har reflekterat över det. Det passade så bra ihop med "Puppets" och renheten i ljuden, glädjen i att höra allt fult bortskalat och ta del av något som var mer pop än Kraftwerk, som fortfarande var lite, lite för konstiga.


A Broken Frame (1982)
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. "A Broken Frame" är ett splittrat, men spännande album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.

Jag vill nog pusha ännu lite hårdare för "A Broken Frame" idag. Jag har alltid gillat skivan, men aldrig lika mycket som nu. Intressant då att samtliga medlemmar lyfter fram den som bandets sämsta. De har förstås fel. Det som imponerar är ju främst att de så obehindrat lyckades gå vidare utan bandets motor och huvudsaklige låtskrivare - och släppa ett album mindre än ett år efter det första! Något liknande är förstås helt otänkbart idag. Borta är den självklara popbriljansen, för med "Leave In Silence" går bandet in i sin "dark phase", som varat ända fram till idag, som man skämtsamt uttrycker det. Det är ett helt avgörande skede för bandet, och det här är en av de mest intressanta dokumentärerna. Brian Griffin får breda ut sig om den magnifika omslagsbilden, en av 80-talets mest hyllade, vi får ett tv-uppträdande där bandmedlemmarna gör "See You" i en höskulle med hönor i knäna - och lyssna gärna en gång till på de tre nämnda låtarna + "My Secret Garden". Pure genius. Har även för mig att Chris Lowe har lyft fram "See You" som sin Depeche-favorit. Kan någon bekräfta/dementera?

Construction Time Again 1983
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.

Nja, lite väl hårt ändå. Här har de börjat formulera en tydlig idé, och få andra band hade lika skyhöga ambitioner vid den här tiden (åtminstone inte i Storbritannien). Martin Gore lyssnar mycket på Der Plan och industri och man åker till Alperna med en uråldrig slägga för att plåta omslaget. Alan Wilder ställer ultimatum och kräver att få bli fast medlem, och får dessutom med två låtar på skivan. Den stora uppenbarelsen i dokumentären är ändå att få höra Derrick May berätta om "Get The Balance Right!" och det massiva genomslag den fick på svarta pre-technoklubbar i Detroit. Ett white label-tryck på tolvan var hetaste het i dj-båsen och Kevin Saunderson har utnämnt den till världens första housetolva. Det är så roligt att bandet själva inte fattar någonting av det här, då låten bara var ett paniksläpp för att inte gapet till nästa album skulle bli för stort. Jag hade själv aldrig förstått låtens storhet, men efter Mays brandtal lyssnade jag på den 15 gånger i sträck för att till fullo begripa, och nu tycker jag att den är jävligt bra, kan inte sluta lyssna. Om något var soundtracket till min sommar 2011 var det just "Get The Balance Right!", jämte Blanck Mass-skivan.

Some Great Reward 1984
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles "Forever Young" var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.

Martin Gore har sina brister, en del tycker att hans texter är banala. Kanske det, men däri ligger också en del av briljansen. Det banala och det övertydliga är stilgrepp, och ingen behärskade det bättre än Gore i mitten av 80-talet. Jag tycker inte om mitt eget perspektiv där om "Blasphemous Rumours", det andas von oben och förminskar. Det är en komplett låt, egentligen häpnadsväckande experimentell och ljudmässigt avancerad långt bortom hitlistorna. Från tung plåt till förlösande refräng, med en text som gav radioproducenterna skrämselhicka. En annan pärla är "Lie To Me", tydligen en av Carl Craigs favoritlåtar.

Man stack till sitt andliga hem Tyskland och spelade in i Hansastudion och mycket är briljant, men "People Are People" är fortfarande svåruthärdlig. Missa inte dokumentärens fantastiska klipp på Martin Gore som spelar in stenar som rullar på plåt på sin balkong. Ambitionen var att skapa alla ljud själva, aldrig sampla någon, aldrig använda samma ljud två gånger. Jobbade några andra musiker lika hårt vid den här tiden? Musikkritiken befann sig på Lasse Anrell/neandertalarnivå och frågeställningen var om musik på syntar var riktig musik.

Efter "Some Great Reward" släpps "Shake The Disease", bandets dittills mest komplexa låt. Fantastiska slingor och tonartsbyten, förförisk produktion, och en melodi som är i det närmaste omöjlig att sjunga (prova själva!). Det var här jag för första gången förälskade mig i Depeche Mode. Jag förstod det inte då, men det var tydligt att de nu var på väg mot något riktigt stort (för resonemangets skull glömmer vi den helt värdelösa "It's Called A Heart", som aldrig borde ha släppts).

Black Celebration 1986
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.

Ja, för fan. Mästerverk. Omslaget är möjligen tveksamt, speciellt typografin, men jag älskar ändå den där höghusbyggnaden, de ingraverade symbolerna och blommorna. En gång gick brorsan och jag omkring i Londons affärsdistrikt mitt i natten med tunga skivpåsar och väntade på transfer till Stansted, och jag tänkte hela tiden på den här bilden. Alan Wilder fick slita som ett djur med ljuden, vilket hörs nästan omedelbart i inledande titelspåret. Det är ett band som har tagit stora kliv framåt, med ett helt nytt fokus och med en större kompetens på alla nivåer. Min gud, vilka låtar! "Black Celebration", med det totalt knäckande introt, en programförklaring för bandets fans, geniala förstasingeln "Stripped" (som faktiskt växer ytterligare på "101"), "Fly On The Windscreen", "New Dress", "A Question Of Lust", Here Is The House"...

På varje marknad kunde man numera hitta DM-tröjor och de fick symbolisera det ena av två möjliga musikläger. Dokumentären talar om ett band som förlänats en ny trovärdighet och en identitet så stark att den inspirerade till fanatisk dyrkan. Som liveakt tog de ytterligare kliv framåt och de ägde listorna och slog knock på framförallt Kalifornien i USA. Anton Corbijn gör sin första video åt bandet, och tycks till en början vara en god influens på deras image. En härlig tid.

Music For the Masses 1987
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.

Äsch, vad slappt. Här krävs tillägg. "Music For The Masses" är Depeche Mode på sin absoluta topp, med större sånger än någonsin, en luftig, rik, möjligen lite opersonlig ljudbild signerad Dave Bascombe - kontrakterad efter att man imponerats av dennes arbete på Tears For Fears "Songs From The Big Chair"! Här får Alan Wilder ta ut svängarna och låter influenser från Philip Glass genljuda i "Pimpf", samtidigt som han smyger in lite Michael Nyman (efter att ha hört musiken till "A Zed And Two Noughts") i "Little 15". Corbijn fortsätter att göra tjusiga videor och plåta bandet i svartvitt. De är coolast i världen, tycker vi. Tyvärr får snart Corbijn för stort inflytande, vilket säkert kan tillskrivas bandmedlemmarnas nedärvt dåliga självkänsla. Faktum är att albumomslagen hittills har varit om inte ständigt briljanta, så åtminstone intressanta och ambitiösa. Griffins anspråksfulla bilder hanteras intelligent av art directorn Marty Atkins (som själv ser "Music For The Masses" som sitt bästa DM-jobb) Betänk det Corbijn gör framöver; Violator-rosen är okej, men i stort sett alla andra skivomslag är bedrövliga. Han har inte rört sig en millimeter framåt sen "Songs Of Faith And Devotion", redan det en katastrof med sina fula penselblaffor i förgrunden. Han kan bildkonst, men är värdelös som art director.

101 1989
Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps "Mad For Sadness". What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn.

"101" markerar en slutpunkt. Det kändes som om bandet omöjligen kunde bli större. De kunde åtminstone inte fortsätta på samma spikraka, inslagna väg utan att på något vis stagnera kreativt. Eller? Hos mig klappar hjärtat kanske allra hårdast för det de uträttade fram till och med 1988. Det finns något i den musiken som inte går att avskilja från min personlighet. Har man levt med den så nära i tre fjärdedelar av sitt liv växer man till slut ihop med den. Så de där perioderna av Depeche Mode-förnekelse kan mycket väl vara ett uttryck för episoder av milt självförakt.

Violator 1990
Det finns möjligen ett problem med "Violator"; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på "Black Celebration" istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på "Violator" är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.

Utan att framstå som alltför motsägelsefull kan man nog ändå påstå att "Violator" verkligen är bandets bästa album. De tog ytterligare ett kliv! Eller nej, det är fel. De suddade ut allt och reste något helt nytt. Förfinat, minimalt, sylvasst. Nu lämnade man verkligen alla bakom sig. Jag kanske begråter avsaknaden av den där barnsligt tillfredsställande angstextasen, för det här är ett album som kan betecknas som "moget", hur hemskt det än låter. Å andra sidan går det knappast att göra bättre musik. "Waiting For The Night" är förmodligen min absoluta Depeche-favorit och med "Enjoy The Silence" blev man världens största och bästa band, vilket egentligen är förvånande med tanke på skivans strama sound. Aldrig förr hade Depeche Mode gjort en skiva som så totalt bröt med föregångaren. Som belöning fördubblades lyssnarskaran.

Vi fans har aldrig kunnat acceptera bandets arenastatus. Man vill liksom inte se dem jämföras med U2 eller REM. Det är också ett stort misstag att göra det. Hur många procent av U2:s konsertpublik kan varenda textrad och B-sida, till exempel? Uppskattningsvis en (1). På en Depeche-spelning hamnar siffran på cirka 100 procent. Arenakortet spelas oftast ut av fientligt inställda, för att misskreditera bandet, ta ifrån dem deras särart.

Rent tekniskt förstår jag fortfarande inte hur de rodde "Violator" i hamn. Man plockade in Flood som producent och Francois Kevorkian för att mixa, eftersom de älskade det han hade gjort med Kraftwerks "Electric Café". Förstå min gränslösa lycka när jag hörde det. Musikhistoriens kanske mest missförstådda album - men Depeche fattade!

Ta det här bokstavligt: Kunskapskanalen borde sända de här minidokumentärerna som serie. Jo, på fullt allvar. Vad man än tycker om Depeche Mode så skildrar de viktig musikhistoria. Det är ett väldigt lyckat grepp att intervjua bandmedlemmarna enskilt. Dels understryker det att det här aldrig har varit the last gang in town, ingen harmonisk grupp, utan en där kommunikationssvårigheter, osämja och telekinetiskt samförstånd har gett upphov till klassisk musik. Här får de berätta sin historia okonstlat och på 7x30 minuter får de allt väsentligt sagt, plus att en del nya insikter förmedlas på vägen. Särskilt den genomsympatiske Daniel Millers helt avgörande roll för bandets karriär lyfts fram.

Jag vill nog avråda folk från att läsa Steve Malins biografi, då den lider av knarksjukan och ägnar alltför mycket tid åt Dave Gahans urartade missbruk post-Violator. Det blir bara ovärdigt, och i förlängningen tråkigt. Det är förstås symptomatiskt att musikpressen började ta Depeche Mode på allvar först när man fick höra att Gahan hade knarkat med Bobby Gillespie. Rena classic rock-mekanismer spelar också in; lång och trogen tjänst banar väg för omvärdering. Jag är förstås glad att de håller på än. Det unnar jag dem. Jag följer dem intresserat utan att lägga mig i, samtidigt som åren 1981-1990 följer med mig, livet ut.

mondo italo

Det är väl ärligt talat inte särskilt ofta man plockar fram gamla fanzines för omläsning, but here's a damn good one från mitten av 00-talet: mondo italo. De ansvariga bakom var Ida (of Picknick fame), Roger (Nixon) och Henrik (vet inte riktigt vem det är). Jag köpte det av Roger på Mitt Nästa Liv-festivalen utanför Kalmar 2004 eller 2005, och har aldrig varit gladare över ett fanzine. Inte nog med att man skrev kärleksfullt, uppriktigt och underhållande om min barndoms musik - man hade även sökt upp flera av artisterna för intervjuer. Här pratar Eddy Huntington och Brian Ice och man utreder varför inte svenska Fake fick större genomslag på Trackslistan. Det är ju annars lagstadgat i svensk rockkritik att My Morning Jacket måste figurera på omslaget av Sonic minst en gång om året, när allt man egentligen vill veta är vad medlemmarna i Shanghai gör idag. Här hittar man svaret, och det är bara en av anledningarna till att det här fanzinet är så meningsfullt. Ni vet, min käpphäst om de där texterna som aldrig skrivs. Synd att det inte blev någon vol. 2.

Sunflower

"Sunflower" har liksom alltid varit min Beach Boys-skiva. Jag tror även att solrosen på samma sätt är min blomma. Förra året satte vi några frön, som blev till präktiga blommor, med närmast trädlikt magnifika stjälkar. När hösten kom var fåglarna framme och plundrade blomfröna och spridde oavsiktligt några omkring sig, så i år är solrosorna mer vilt utspridda, och möjligen ännu större. Likt Uma Thurmans Poison Ivy i underbart överlastade filmfesten "Batman and Robin" tycks hönsens spillning ha fungerat som växtanabol. Skyarna är onekligen gränsen.

The Round Up

Jag hör hur de tragglar med "La Bamba" från grannhuset, högt spelar de. Det går inte att jobba, så jag tar cykeln och väljer shuffle på iPoden. Först ut: Dire Straits "Sultans of Swing", inte vad jag hade väntat mig. Kontrasten mot den trögflytande blueslunken är mycket stor. Så här smidiga borde alla rockband försöka vara. Lyssna på trummorna, licksen, basen, den nonchalanta sången.

Och så kommer den, nästa låt: Blanck Mass "Chernobyl". Jag cyklar genom Vicklebyskogen och hör nog fågelsång genom det som kanske är årets vackraste ambientstycke. Blanck Mass är Benjamin John Power från fantastiska Fuck Buttons, mina löpbandskompisar, som gör världens bästa musik för fysisk träning (I got two words for you: "Surf Solar"). Det här är beskedligare och, inbillar jag mig just nu, ännu bättre. Lyssna på "Land Disasters" här. Som ni hör, ett stort, svepande oväsen, men milt och utan Fuck Buttons-muskler.

Bra till Blanck Mass går Mist, med John Elliott från Emeralds och Sam Goldberg från Radio People. Det låter bekant, en hel del som Emeralds, förstås, men också som melodier från förr man eventuellt aldrig har hört. I "I Can Still Hear Your Voice" tyckte jag mig till exempel skönja syntbasen från Saint Etiennes "Like A Motorway" och ett Moroder-soundtrack. Det blir ännu bättre i "Mist House" som lätt och ledigt passar in i en fritt flödande nykrauttradition som nickar menande mot Manuel Göttsching och Riechmann. Tror ni förresten att jag kan motstå en låttitel som "Dead Occasion/Ovary Stunts"? Åh, inte.

Aidan Moffat och Bill Wells har nytt ute, "Everything's Getting Older" och det är mycket vackert. Så älskvärt, värdigt och inbjudande. Med "The Copper Top" har vi ännu en kandidat till årets låt. Moffat har inte varit så här precis i sin lyrik sen 90-talsmästerverket "Philophobia", en av de lätträknade skivor som redan från första lyssningen lät som en oförglömlig klassiker. "I had to make a quick exit to be alone with my memories, I was sick of hearing everone else's", säger Aidan, för att i nästa rad avhandla färgen på sin kostym.

Det finns ingen som skriver så bra texter. Ingen. Ändå är det slående hur långt borta nihilismen och fyllemisären från "Philiophobia" är. Visst, Moffatt sitter fortfarande på puben, och han må vara resignerad, ledsen, men också ganska till freds och emellanåt försiktigt romantisk. Så mycket kärlek. Jag har svårt att se rader som "we invented love, and that's the greatest story ever told" på en Philophobia, om man säger så...

"Everything's Getting Older" gör mig faktiskt himla lycklig. Vi som knockades av "Philophobia" har ju aldrig lyckats hämta oss helt. Vi såg dussintals Arab Strap-spelningar, köpte liveskivorna, fortsatte att hoppas, hoppas inför varje album, men från den djupt imponerande besvikelsen "Elephant Shoe" fortsatte det bara neråt, kanske en och annan remix köpte dem lite extra tid, men efter "Monday At The Hug And Pint" kastade åtminstone jag in handduken. Aidans solokarriär har jag inte följt lika aktivt som hans twitterflöde, och jag äger bara en singel med honom, den som gavs ut som ölöppnare och som min vän i Tromsö gav mig för några år sen. Det var onekligen rätt läge att slå till med en ljuvlig, genomsympatisk hjärtevärmare innan jag reducerade honom till älskvärd pubståuppare. Han valde rätt lekkamrat. Bill Wells pianoharmonier är ju nästan beyond belief så perfekta. Dessutom doftar fordralet så gott.

Loscil låter ju inte så kul på namnet, och jag har nog länge avfärdat Scott Morgans enmansprojekt som ett, i bästa fall, ersatz-Pan American (i och för sig inget dåligt betyg), men på en blandskiva från förra året stack "The Making of Grief Point" ut lite extra och den vägrade att lämna mig. Sen en månad tillbaka sitter jag med "Endless Falls" från 2010 och spelar hela skivan om och om igen (ja, ganska många gånger) och det här står på egna ben. Det är ett oerhört välkomponerat album, med knappt skönjbar dramatisk stegringskurva som kulminerar i just "The Making of Grief Point". Jag är djupt imponerad, reviderar min förpaketerade uppfattning och tänker skaffa fler Loscilskivor. Det talas redan en del om splitternya plattan "Coast/Range/Arc", som jag inte har hunnit bekanta mig med. Å andra sidan är "Endless Falls" så rik och mångfacetterad att den säkert räcker över hela sommaren.

Harold Budd och Robin Guthrie har återigen spelat in nytt tillsammans. "Bordeaux" känns som en direkt fortsättning på tvillingskivorna "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" och de får det att låta så lätt. Samtidigt är båda två sen tio år tillbaka extremt produktiva, men inget tyder på att kvaliteten blir lidande. De här gubbarna har ordentligt bråttom att spruta ur sig ambientguld, och det är en rätt intressant motsättning, det där hyperaktiva arbetstempot och den eteriskt svävande, långsamma väven av välbekant gitarr- och syntmattemumma. Oh how I love it. Och nu släpper Robin Guthrie sin soloplatta som heter - "Emeralds"!

Tropic of Cancer har med "The Sorrow of Two Blooms" gjort årets mest omtalade och hyllade tolva (om mitt twitterflöde är en tillförlitlig mätare) och det räckte väl med tio sekunder för att jag skulle trycka på "order". Där satt den, liksom. Gothen bjuder upp till dans, svårmod är alltid roligast. Vi hör inget revolutionerande här, men lite "Seventeen Seconds"-sexighet, drömsk pop, en snygg trummaskin och Camella Lobos dystra sång gör exempelvis "A Color" (jmf "A Reflection") till en perfekt poplåt som inte kan sönderkramas.

Nya Wild Swans-albumet är beställt, men jag har tjuvlyssnat lite på MP3:an man fick på köpet och det som omedelbart slår mig: av alla comebacker har de två jag håller högst sitt ursprung i Liverpool. Alltså Wild Swans och Echo & The Bunnymen. Jag ber att få återkomma, nu kan jag bara säga: det är för jävla bra, förstås! Någon kommer att klanka ner och spela ut nostalgikortet (Paul Simpsons texter går alltid ut på att allt har blivit sämre), men då förstår man inte att Simpson har något väldigt viktigt att säga om den tid vi lever i och vad vi gör mot varandra, och kärleken och solidariteten, och allt vi tar död på.