60-talet, eller hur jag lärde mig att älska djupt
kanoniserad rock. Det har lockat mig mer än på väldigt länge, 60-talet. Bara
det att jag plötsligt var tvungen att sätta ihop Rolling Stones 21 bästa låtar
i en spellista var talande. Det otroliga i att denna enormt osexiga arenakoloss
egentligen vilar på rastlöst spinkig genialiskt hormonstinn popbriljans, eller
för all del apsnygg psykedelia som på deras bästa album ”Their Satanic
Majesties Request” – sånt de flesta av oss glömmer bort! Och jag närmade mig
Beatles igen, denna skivmässerelik för närsynta frimärkssamlare, detta livlösa
studieobjekt – visst gillade jag dem en gång i tiden? Ja, ett kort tag. Jag
hade nog alla skivorna, men sålde och tog avstånd. Fast ”Strawberry Fields
Forever” gick ju inte att komma ifrån, och Broder Daniel-energin i ”It Won’t Be
Long” ville visa sig relevant igen. Otroligt spännande. Sen var det ju
decenniets tre bästa band: The Beach Boys, The Shangri-Las och The Velvet
Underground – bara amerikaner! That’s a first. Femlåtarsgränsen från mina
tidigare decennielistor var fortfarande en rekommendation, men verkligen omöjlig att
hålla i ljuset av de här tre banden. Jag körde nästan fast när jag låste mig
vid dem – tillsammans hade de kunnat stå för cirka 60-70 av låtarna på listan. En
sak som hjälpte mig var boken ”I Hear A New World: 1958-1962” http://www.bokus.com/bok/9789198073812/i-hear-a-new-world-1958-1962.
Den fungerar alltid som en nyckel till gömda, bortglömda rum. En nyckel jag
ofta tar fram. Det är ytterst få böcker som är lika inspirerande, lärorika och
underhållande. Kolla upp den! Och kolla in listan! Låtarna är inte rangordnade.
Girlgroups (som The Whyte Boots “Nightmares”, en av tidernas mest isande
historier om död och skuld), soundtracks, ljudexperiment, The Walker Brothers,
The Byrds, Francoise Hardy, ljuvliga Ernest Ranglin, introt på ”All Along The
Watchtower”. Makalösa saker. Och så decenniets bästa sång – Frank Sinatras
“Cycles”.
