Kanske i mejlkorrespondensen mellan mig och min namne som följde på biljettsläppet i februari. Vi hade biljetterna, men de försvann någonstans på väg till betalningen i kassan. Den 21-åriga drömmen försvann inför våra ögon på några korta sekunder. Ingen av oss förstod det riktigt. Vi var ju så självklara på den här spelningen. Orättvisan i det hela saknade helt proportioner. Tre månader av konstant oro följde. Den första bestod mest i att vi beklagade oss, gick igenom förloppet där vi missade biljetterna, följde uppdateringarna om nya speldatum (bara festivaler - när ska de ge oss något riktigt?). Kanske hade vi varit lite för loja i skottögonblicket, lite för säkra på biljetter som vår förstfödslorätt.
Andra månaden slopade vi självömkan och började jobba för att köpa andrahandsbiljetter, till vilket pris som helst. Det var helt tomt på den marknaden och desperationen steg. Jag hade ändå övervägt festivalspelningarna, att välja ut en någorlunda attraktiv spelplats och göra en snabb punktinsats. Slowdive blev klara för Way Out West, vilket var en omöjlighet då vi väntar vårt andra barn i den vevan. London var det enda alternativet. Då dök de plötsligt upp, biljetter till fyra gånger försäljningspriset, ändå en bargain i sammanhanget. Vi köpte, allt var glädje. Sen gick veckorna utan att några biljetter kom. En vän hade väldigt trovärdiga uppgifter om en oannonserad Slowdivespelning dagen före den officiella. Givetvis var evenemanget slutsålt, men jag skapade en twitterprofil och började fiska. Mycket kan man anklaga mig för, men min lojalitet mot Slowdive genom åren är det nog få som kan matcha, och det har blivit ett antal artiklar och brandtal om dem. Kanske var det därför Nat Crane på Sonic Cathedral erbjöd sig att lägga till oss på gästlistan till den här kvällen, klubbens tioårsjubileum. En sån osjälvisk, genomgod handling upplever man inte många gånger i livet. Han kunde även - i all hemlighet - avslöja att alla rykten stämde; Slowdive skulle genomföra sitt genrep den 18 maj på Hoxton Square Bar & Kitchen.
Londonbiljetten var redan bokad, men vi väntade ännu på plåtarna till det officiella comebackgiget när vi gick in i sista veckan. Jag skulle åka oavsett vilket. Fem låtar med Slowdive på en liten klubb i London är allt jag någonsin har begärt, tänkte jag. Och så verkade alla bitarna falla på plats. Våra biljetter dök upp, inte bara två stycken utan fyra! Förmodligen hade andrahandsagenturen slarvat bort våra originalplåtar och jagat fram de här istället. Jag chansade vilt och kontaktade en gammal vän jag inte hört av på fem år och frågade om han hade lust att se vårt gamla favoritband i London. Han bokade genast en tur och retur, mindre än 24 timmar i London. Det där stunderna med hemgjort vin och shoegaze på bandaren i trappuppgångar i Funkabo har uppenbarligen satt outplånliga spår.
Ändå fanns viss oro vid avresedagen. Jag skulle landa på Heathrow klockan 17.00, och då var arrangemanget i Hoxton redan igång. Slowdive skulle gå på klockan 21.30, men förseningar har ju en förmåga att inträffa när de är minst önskvärda. Jag hade dessutom ett snävt byte på Arlanda att ta mig förbi först. Väl på planet mot London kom lugnet. "Det här ordnar sig. Nu kommer belöningen efter tre månaders (för att inte säga 21 års) prövningar."
På utsatt landar jag i ett soldränkt London, ännu ett stöd för min brors teori om att det alltid är fint väder i London. Heathrow Express och T-bana sista biten mot Hoxton Hotel där min vän sitter och väntar med ett glas vin. Stället vi ska till ligger fem minuter bort, så vi tar varsitt glas, sen går vi. Jag har sällan haft en bättre känsla i kroppen. Det är snudd på hetta ute, vi ser inget annat än briljanta människor när vi är framme vid Hoxton Square. Det är en ganska liten pub, med välfylld rökruta. I den står ännu en gammal god vän, ölänning i grunden. Vi går in och köper öl och möts av ett veritabelt who's who inom shoegazeadel. Mark från Ride, Emma från Lush, och bakom mig står plötsligt halva Slowdive. Åh, hjärtat. Jag övertalas att ta en bild ihop med min idol Rachel, när gitarristen Christian Savill råkar gå in i mig. Det är nästan för mycket, jag bara ler och stammar, men Savill ber genuint om ursäkt. Ölandsvännen plåtar mig och Rachel och jag hasplar ur mig vad jag antar är rätt banala fraser om deras betydelse för mig och min utveckling som musiklyssnare och, well, människa. Hon skrattar och är ett under av vänlighet och älskvärdhet.
Det här är en sån dag när ölen bara rinner ner utan att man blir berusad, bara lite försiktigt rusig och förhöjd. Stämningen på puben saknar motstycke. Jag är framme och tackar Nat för hans enorma insats och köper en Dean Wareham-kassett. Överallt, fantastiska människor som tycks dela öde. Hunsade Slowdivefans som har rest från Sydamerika, Japan, hela Europa, USA, Kanada. I den här lilla världen är Slowdive det kanske allra största och vackraste band som funnits, ett ofta hånat och nedskrivet band som har förändrat liv och gjort små världar lite vackrare. Nu för de samman vitt skilda nationaliteter för två kvällar, och jag måste blinka för att hålla tårarna borta. Och här är de bland oss, Neil Halstead sitter i sin Gram Parsons-skjorta fem meter från mig i baren. De är förstås inga superstjärnor, även om de är bäst i världen. Det känns både helt naturligt och logiskt och helt surrealistiskt, som att ha dem hemma i sitt eget vardagsrum.
Klockan är halv tio och vi har samlats i konsertlokalen, som sägs ha plats för cirka 400 personer. Det är knökfullt, men det känns som färre. Jag har nog aldrig mått bättre. Och under 90 minuter stegras den känslan konstant. "Slowdive" inleder och det är en dröm, scenen går i rött och bandet är vackert att titta på, till och med Neil kommer undan med Stoogeströja och americanaskägg. 90-talet tvingade honom att ta avstånd från Slowdive, men här går det inte att ta miste på glädjen och stoltheten. Vilka makalösa låtar, jag reflekterar blixtsnabbt över alla timmar jag har suttit med livebootlegs och drömt om att få höra och se den här ljudrymden i realtid. Som andra nummer kommer den, "Avalyn 1", en av alla tiders bästa låtar, och ljudet är stort, oändligt. Inget annat band har kunnat frammana så många lager ljud med samma känslighet och noggrannhet. Det är tydligt att de har repat något kopiöst inför det här. Inget lämnas åt slumpen. "Catch The Breeze" drar sig nästan mot psykedelisk pop och exploderar lika läckert som alltid i ett långt, (men för kort) crescendo. Än en gång, vilka makalösa låtar! Och att ha förmågan att höja dem live, istället för att gegga ner och rockifiera dem. Vilket annat band... Jag är i fullkomlig trans, och ser att min Mjölbyvän torkar sig i ögonvrån. Fan, vad vi jobbade för det här! Glädjen, kärleken, känslorna i det här rummet... Ingenting kan mäta sig med det. 400 människor som tar revansch genom att smälta de vackraste ljud som någonsin har strömmat från en gitarr. Höjdpunkterna är förstås många, men "She Calls" och "Golden Hair" som avslutar ordinarie set är i alla fall det bästa jag har hört och sett.
Hur ofta upplever man såna dagar egentligen? När allt är perfekt, när man är odödlig, när dagen bara blir bättre och bättre hela tiden? Dag 2 hade en del att leva upp till...
Team Mjölby/Öland sov sött men inte länge den natten. Vi kände en total frid över att ha fått uppleva det här som hela vår vänskap har strävat mot sen vi knöt an nere i Lund 1996. Vi tillät oss ett långsamt uppvaknande innan vi gick iväg mot Brick Lane för att se ut den perfekta indiern. Mjölbyvännens vän Simone förordade Dishoom, och vi träffade henne där för en tvåtimmarslunch som var, you guessed it, perfekt. Till förrätt åt jag en Vada Pau som bara den är värd biljetten till London. Då och där flyttade jag upp London till förstaplatsen, världens bästa stad! Och vi lämnade inte ens Shoreditch under hela vistelsen. Det kanske är så en stad ska tas. Inte något rännande i tunnelbana eller viftande med kartor. Istället: barhäng i Hoxton och indiskt på Brick Lane. That's it. Den perfekta tvådagarssemestern. En amerikan frågar mig om Slowdivetröjan. Han ska se dem i LA till hösten och är extremt förväntansfull. Här och där tycks vi springa på Slowdivefolk, twitter exploderar av kärlek till dem. Det är nästan ett mirakel. Lite inbilskt går jag och tar åt mig av upprättelsen, solar mig lite i den. Slowdive är plötsligt Englands mest älskade indieband.
Vid fyratiden möter vi upp Funkaboshoegazern, numera bartender i Eskilstuna. Ölandsvännen kommer också dit och vi känner nog ganska snart att vi är på väg mot en andra perfekt dag. Bra samtal om faderskap, musik, öl, Londonhyllningar, etc. Vi har till och med lyckats hålla undan ett litet orosmoln. Tänk om våra plåtar inte är valid? Eller om det blir problem vid inträde, då de är personliga? Bort med det där, bara. Klart det löser sig.
Någon timme innan konserten går vi vidare mot en annan pub, officiell mötesplats för Slowdivefans från hela världen. Där är vännen med insidertipset om Sonic Cathedral-giget och sångaren i Radio Dept, som aldrig hade hört Slowdive när de började ploppa upp som referens i recensioner av hans eget band. Samtalen håller fortsatt hög nivå, bland annat om hur lätt det är att blanda ihop Slade och Sweet. Även det här är en sån dag när ens ölkapacitet är obegränsad, utan att för den sakens skull leda till berusning. An elevated state, is all.
Utanför Village Underground känner vi att det börjar bli dags på allvar. Vi har ju dessutom en extra biljett. Och där i hörnet ser vi en som söker! Nu har vi ju chansen att göra en historiskt god gärning. Jag frågar killen om han vill med in. Andy, som han heter, blir naturligtvis överlycklig och vi håller alla tummarna för att det här ska gå vägen. Andy berättar att han sist såg Slowdive ihop med Curve på en shoegazefestival i Slough(!) Vakterna höjer inte ens på ögonbrynen, och vi är inne! Andy frågar vad vi ska ha för biljetten och vi säger att vi nöjer oss med två rundor öl. The beginning of a beautiful friendship. Träffar lite nya bekanta, australiensaren som missade Hoxtonspelningen, Nat Cramp, som är glad att se Radio Dept-mannen där. Lokalen har kyrkhögt i tak, Simone varnade för att det kunde bli mycket reverb - vilket i sammanhanget inte känns som ett problem.
Slowdive kör exakt samma set, med "Rutti" som enda tillägg. De låter bortom tid och rum, helt oanfrätta av years gone by. Möjligen blir "Crazy for you" lite för indierockrörig i den uppdaterade versionen; ganska omöjligt att fånga Pygmalionsubtiliteten där. Ändå gör de just det i "Blue Skied An' Clear", där Simon Scott smeker cymbalerna försiktigt. Andy sa utanför att vilket band som helst kan mangla på hårt med mycket effekter, men inget annat band har lyckats låta lika "blissful" som Slowdive. Det är så känsligt uppmålat, ljuden bildar ringar på vattnet, expanderar, imploderar, skjuts ut i rymden och in i själen. Det låter så fruktansvärt jävla bra. Givetvis saknas en del låtar. "Spanish Air", "Losing Today" och "Primal" hade kanske höjt det hela ytterligare något snäpp. Slowdives diskografi är ju den enda i världen som saknar svagheter, och de kan knappast spela allt. Och "She Calls", återigen! Hur är det möjligt att följa upp den, är den oundvikliga reaktionen. Svaret är "Golden Hair". Fan, jag har plockat fram min gamla Syd Barrett-box efter det här. Slowdive har bara spelat den live en enda gång innan de här två konserterna. Nu blev den omedelbart publikens favorit. Den hade gärna fått pågå i en evighet. Det är ett världsmästerskap i ekoindränkta ljud, det är blissful. En påminnelse om att musik fortfarande kan vara så mycket mer än ytliga ställningstaganden på twitter, fortfarande kan rymma en värld av magi. Efteråt ser jag Rachel Goswells föräldrar vid scenkanten, så oerhört, omisskännligt stolta. Några dagar senare ser jag hennes döva son på ett foto från replokalen, där han får känna vibrationerna från musiken. Jag anar ett svagt leende där.
Jag glömmer aldrig de här två dagarna.
