Day Break

Som översättare blir man möjligen lätt immun mot den allmänna tv-seriehysterin som inleddes med Sopranos, och sedan exploderade i och med internet. Idag verkar det ibland viktigare att streama från en hipp site än att värdera kvaliteten på själva programmet. Jag har lärt mig att möta överdriven entusiasm med skepsis, för att inte slösa tid på överskattade serier som exempelvis "Lost" - som trots sina oändligt många potentiellt spännande, lösa trådar ändå alltid hemfaller åt longörer och femminutersklipp på någon ledsen strandsatt i skymningen. Till känslig musik. Jag tröttnade efter två säsonger.

Då ser jag hellre stenhårt reglerad struktur i berättandet, som i "Navy CIS", där varje avsnitt följer exakt samma mall. Har man jobbat med några avsnitt, lär man sig att uppskatta det. Det där med fasta mallar för berättandet har alltid fascinerat mig, och ägnar man en arbetsdag åt ett program får man en delvis ny syn på det. Och hur tokuselt än "Days Of Our Lives" må vara, är det lite skojigt att återkomma femtio avsnitt efter det förra man gjorde, för att se att det egentligen inte har hänt någonting - hur mycket som än må ha hänt. Manusförfattarna har full frihet att drömma ihop fullständigt osannolika karaktärsutflykter i säg, tjugo avsnitt, bara de är tillbaka på ruta ett några månader framåt i tiden.

Men ibland råkar man snubbla över sånt som inte bara är intressant, utan rentav briljant. Som "Day Break", en serie från 2006 i 13 delar. En enda säsong. Hur skönt är inte det som omväxling? En serie som tar slut. Okej, "Day Break" i korta drag: Inspektör Brett Hopper vaknar upp bredvid sin flickvän Rita, och beger sig till jobbet, men finner sig plötsligt anklagad för mordet på åklagarassistenten Alberto Garza. Gott så, någon försöker sätta dit honom, vi har en konspiration på gång. Problemet är bara att allt börjar om morgonen därpå. Hopper lever samma dag, om och om igen. Det här är alltså "Måndag hela veckan" i thrillerform.

Då har vi våra fasta ramar, som visar sig rymma åtskilliga utflykter. Det finns så många höjdpunkter i den här serien, men utan karaktärerna hade den inte varit så hysteriskt bra som den faktiskt är. I huvudrollen som Hopper ser vi Taye Diggs, en härlig skådespelare med sympatisk utstrålning, perfekt för att gestalta en tuff mjukis. Han bildar ett vackert par med Moon Bloodgood (smaka på det namnet!) som är Rita. Galleriet av skurkar är fenomenalt: de korrupta ex-sherifferna Fencik (lösmustaschen på hans ID!) och Buchalter är blodisande och roliga på samma gång, Ritas kvicktrutade retsticka till ex-make Chad på Internal Affairs (skurk eller snäll?), den diaboliske Detweiler (som spelas av en underskattad 80-talsskurk, som förgyllde bland annat "Falcon Crest" och den fantastiska John Candy-filmen "Ärthjärnan"), den korrupte politikern Tobias Booth, Miguel Dominguez (El Lloron - "he's like Freddy, man - kills you in your dreams"), ett gäng nynazister som diggar Asia...

Dessutom har vi den stenhårde gängkillen Damien Ortiz (good-bad, but not evil), Hoppers järnkvinna till kollega Andrea Battle, inspektörerna Spivak och Choi, och en väldigt skum lodis, som även han tycks uppleva samma dag, om och om igen... Plus en hel drös andra figurer som möjligen kan sitta inne med nyckeln till fallet. Det är ett berättartekniskt smörgåsbord som dukas upp, där samma person mycket väl kan dö i varje avsnitt, för att stå på benen igen när dagen börjar om. Gör om, gör rätt. Självklart blir det svårt att hålla ihop alla de här ingredienserna under 13 avsnitt, och serien har sina brister. Tempot hör inte till dem. Sällan har man upplevt något så intensivt. En bonus är att man lyckas få till en suverän Los Angeles-stämning (det känns, paradoxalt nog, som en stad som sällan skildras på ett coolt sätt).

Jag googlade runt lite för att se hur snacket gick om "Day Break", eftersom jag aldrig hade hört talas om den, och hittade en rad hyllande artiklar av Kjell Häglund som var skrivna...2006. Så här sitter jag alltså och lyfter fram typ LCD Soundsystem som det nya heta. Nå. Den var för bra för att tigas ihjäl.

Let's Change The World With Music

Med ett gigantiskt chips på axeln är det nu dags för mig att ta till orda om Prefab Sprout. Det är naturligtvis helt riskfritt att nämna dem som favoritband, ett av ytterst få exempel på en, i alla läger, vattentät markör på god smak, finess, elegans och raffinemang. Kanske är det därför jag har skrivit ganska sparsamt om dem genom åren. Det har liksom inte riktigt varit slowdivejockes eller ITM:s sak att gasta om det som smakpolisen redan har lyft fram som danande exempel på en pygmalionsk (ingen slowdive-pun intended) resa bort från ordinär indiepop. Men nu när vi ändå talar om det: jo, visst älskar jag Prefab Sprout. Jag avgudar Paddy McAloon. Och för att få ihop något som löper i linje med mitt ständiga underdogperspektiv vill jag anknyta till det där chipset på axeln, och en personlig grudge som inte tog sin början, men definitivt kulminerade med Prefab Sprout.

Platsen: Lund, 1997. En skivaffär som heter Doolittle.

Jag är där med en väldigt god vän, och hans vän, som väl åtminstone gick som bekant i mina ögon. Vi bläddrar bland skivorna, och den bekanta går självsäkert på om amerikansk lo-fi, är allmänt nedlåtande mot allt jag omtalar med glöd. Så ser han en Prefab Sprout, tar upp skivan, uttalar namnet högt, hånfullt, släpigt: "Prrreeefaaaabb Sprrrouuut, hahhahhahaha! Det måste väl ändå vara bland det sämsta som finns!"

Prefab Sprout sa mig inte så mycket förrän jag hörde "A Prisoner Of The Past" och golvades totalt, vilket inträffade några veckor innan den återgivna incidenten. På nämnda skivaffär hade jag köpt en promo med nämnda låt, samt "Electric Guitars", "Swans" och "Andromeda Heights" - till denna dag fyra av mina tio absoluta favorit-Prefabspår. Det kändes lite konstigt att älska de där låtarna så djupt. Musiken var ju så...vanlig. Det var inga drömska, effektindränkta gitarrer eller industriella technorytmer, broderdanielsk desperation, eller samplingar eller beats eller fräcka tricks. Jag intalade mig att det var det Spectorska introt till "A Prisoner Of The Past" som var grunden till den spirande kärleken. Det var ju en stor sång, en av de mer episka i McAloon-katalogen. Nu stod min bekanta och spottade på den här kärleken, och när man är ny i stan, ung, osäker, och rör sig bland nya vänner är det ibland svårt att stå på sig. Jag minns ärligt talat inte om jag sa något alls, kanske ett tyst "jag tycker att de är rätt bra", eller så svalde jag förtreten med en falafel på Falafelkungen. Kanske var jag fortfarande osäker på var min relation till bandet var på väg. Jag var inte redo att ta fighten.

Och idag behövs ingen fight tas. Prefab Sprout är numera ett obligatorium, men jag behöver bara dra den där dagen på Doolittle till minnes för att få in lite härlig vi mot dom-känsla i en, säg, "Doo Wop In Harlem". När "Let's Change The World With Music" släpptes för några månader sedan valde jag att hålla en låg profil, inte gå ut och slå på stora äntligen-trumman, och slentrianhylla skivan efter en genomlyssnad MP3:a. Nej, jag beställde lydigt skivan mot postförskott, fick vänta någon vecka för att sedan spela den i lugn och ro, utan stress. Precis som deras musik bör intas. Och där befinner jag mig än idag. Jag, nay, hela familjen, lyssnar på den i lugn och ro, nästan dagligen. Vi (vågar jag säga det?) älskar det vi hör. Rent musikaliskt skulle vissa spår nästan kunnat ha lyfts från Thomas Dolbys "Aliens Ate My Buick" (som singeln "Let There Be Music"), men man glömmer det fort när Paddy sjunger. De harmonierna. Det är ingen slump att han refererar till Brian Wilson och "Smile" i konvolutet. Brian Wilson är den enda som kan tävla med Paddy när det gäller att skapa de här gudasända harmonierna, melodierna.

"Let's Change The World With Music" är ett temaalbum om Gud, om jag har förstått det rätt, så texterna är nästan pinsamt nakna, banala, men precis så vackra som titeln egentligen är, om vi skrapar bort vårt påtvingade skyddslager mot innerlighet. När jag såg Bachkörens sista framträdande förra julen förstod jag på allvar vad en kyrka, ja kanske en föreställning om Gud rentav, kan göra med en musikupplevelse. Vi talar alltså om sånt man kanske bör vara försiktig med som lite för gammal pojke/man: tårar, i rätt ymnig mängd, faktiskt. Man behöver inte gråta till nya Prefab Sprout, för det känns som en av de mest positiva skivor jag har hört på evigheter. Helt ologiskt, förstås, och på tvärs mot världens riktning i övrigt. Men tror man inte på Gud så får man helt enkelt tro på Paddy. "Ride". Vilken låt! Åh! En dansgolvshit om Jesus, av Prefab Sprout! 2009, du är inte värdig. Och att få höra den här underbara mannen från Newcastle sjunga min dotters namn i avslutande "Angel Of Love" (via Shakespeares mest sönderrefererade verk) är nästan för mycket, speciellt till en fallande melodi som påminner om "Pearly Gates", bandets kanske allra, allra innerligaste, finaste låt. Tänk er nu detta: tänk att få se Paddy på Södra Teatern eller Chinateatern. Vi är inte värdiga, men kom, snälla du. Jag, vi, älskar dig.