Det är märkligt, plötsligt dyker namnet upp lite varstans. Penguin Café Orchestra. Ett lysande bandnamn. För några månader sen hittade jag deras skiva ”Broadcasting From Home” på en återbruksbutik, bakom en Robert Wyatt-tolva. Det måste ha varit samma person som lämnat in dem. Både Wyatt och Penguin Café Orchestra företräder ett 80-tal som har präglat 00-talet. Brian Eno har jobbat med båda, och de har lyckats göra något njutbart av sina jazzinfluenser. Där upphör möjligen de konkreta likheterna, och ersätts av en mer abstrakt känsla av samhörighet.
Penguin Café Orchestra. Jag måste ha sett bandnamnet i rätt sammanhang flera gånger, för jag visste att jag skulle uppskatta musiken. Om jag hade fått ”Broadcasting From Home” i julklapp 1984 istället för ”Some Great Reward”, hade jag förmodligen blivit väldigt besviken. Det var ett 80-tal som behövde 20 år på sig för att tas emot på rätt sätt. På senare år har det talats mycket om belearic, något som ger mig ganska obehagliga associationer. Häftig media-dj med överansträngt skön, avslappnad stil oss ger sin variant av en rockhistoria utan gränser. Ren och skär kulturrelativism, således. Den här låt gå-mentaliteten är säkert direkt skadlig, i och med sitt på låtsas-perspektiv, men det hindrar inte att en del fin musik ibland får finna sig i att släpa runt på belearic-stämpeln. Som Penguin Café Orchestra. Jag föredrar istället avlidne bandledaren Simon Jeffes programförklaring, i form av en dikt han skrev efter att ha blivit matförgiftad i Frankrike:
”I am the proprietor of the Penguin Café. I will tell you things at random.”
Detta ville han uppnå med en semiakustisk kammarmusik, ofta ganska intrikat, men alltid väldigt tillgänglig. Det vilar något välbekant över flera av styckena på ”Broadcasting From Home”. När jag spelade ”Music For A Found Harmonium” för en bekant från Skottland, kunde hon svära på att det var en gammal skotsk folkvisa. Jag vet inte om det stämmer, men jag kan inte motbevisa det. Ett spår som ”Sheep Dip” skulle kunna vara inspelad av ett tajt spelmanslag i Falun, medan ”Another One From The Colonies” är vemodig karibisk lättjazz. Det må vara eklektiskt, men samtidigt väldigt fokuserat och sammanhållet. Den frisinnade attityden och öppenheten är kanske inget som vanligtvis brukar båda för kvalitet, men Jeffes styr sin månghövdade orkester (13 musiker listas på omslaget) med beundransvärd disciplin.
Borde de tilldelas en mer framskjuten position i musikhistorien? Nej, det tycker jag inte. Det passar bra så här. Något trevligt och njutbart att plocka fram till en kopp kaffe och en korintkaka. Penguin Café Orchestra lär inte orsaka blodstörtning hos någon, och det är rätt skönt.