Curiosity killed the Associates

Aphex kan vara rätt krävande, om man säger så. Han är helt underbar, men ibland undrar jag om han inte har lite hund i sig. Vi brukar gå ut på innegården, så att han får leka av sig. Igår blev det...en aning genant. Bredvid sandlådan satt det en mamma och ammade sitt barn. Givetvis var Aphex tvungen att studera det på väldigt nära håll. Fem meter bort satt jag på huk, med blicken vänd åt ett annat håll och viftade med en pinne i gruset: "kom nu, Aphex". Vad göra i en sådan situation?

Vad nu det har med Associates att göra... Jag inledde dagen med att köra igenom Coils "Musick To Play In The Dark", både ettan och tvåan. Till frukost blev det gröt. Frukost=Breakfast=Associates. En fantastisk låt. Varsågoda, jag bjuder på den!

Associates: "Breakfast"

Förmögenhet

Förmögenhets hett emotsedda debutsingel finns nu till försäljning. Skaffa ditt ex idag, för de 500 exemplaren kommer att gå åt snabbt. Köp den på Sound Pollution eller av din egen favoritmedlem. Omslaget ser ni här bredvid, Pontus Lundkvist har målat. Singeln innehåller elva låtar, och jag körar faktiskt på två av dem (sa han med illa dold stolthet). Följ med på en sällskapsresa där buskis och Black Flag delar säte.

Postrocken går upp i rök

Postrocken var min melodi från det att Ride fyrade av startskottet med sin episka ”Grasshopper”, b-sidan på ”Leave Them All Behind”. Slowdive rymde också ett embryo till den sorgfälligt benämnda genren (tänk ”Avalyn 1”, ”Souvlaki Space Station”, etc.) Ja, för mig var det väldigt lätt att bli förälskad första gången jag hörde Mogwais ”Helicon 1”. Man satt som på nålar medan gitarrerna broderade fraktaler ända upp mot rymden. Det var musik för hela kroppen, musik som gav rysningar. Sedan kom Godspeed You Black Emperor! och tog det hela vidare ännu ett snäpp, och gav den bästa konserten i Rasslebygdsfestivalens historia 1999. Efter det gick det utför. Trodde ni. Men inte alls! 2003 gav Mogwai ut Happy Music For Happy People, och många tyckte kanske att musiken var lika otidsenlig som den djupt ironiska titeln. Jag tycker att det är Mogwais bästa skiva. Möjligen. Därmed också postrockens bästa skiva. Inte en ton ligger fel, varenda känslig utmejsling är perfekt utförd. Det är en väldigt dyster, nedtonad och konsekvent historia – det är deras Come On Die Young! Alltså…det är deras Seventeen Seconds. Jag såg dem två gånger den sommaren, två makalösa spelningar.

Vad har hänt sedan dess? Mogwai glömde bort hur d-y-n-a-m-i-k stavas och släppte en jättetråkig skiva förra året, Godspeed finns inte längre, japanska Mono har manglat in sig i en återvändsgränd. Av de stora namnen återstår då blott Explosions in the Sky.

Jag har ett lite speciellt förhållande till bandet. När Those Who Tell the Truth… släpptes dömde jag ut den som andefattig, genomsnittlig Växjöpostrock, och det står jag fast vid. Brist på originalitet kan jag förlåta, men aldrig en så platt ljudbild och så sömniga arrangemang. Dessutom är ju bandnamnet Explosions in the Sky ett av världens töntigaste. Jag hade redan avfärdat bandet när de släppte The Earth Is Not a Cold Dead Place. Jag vill de allra flesta väl, så det beredde mig ingen glädje, tro inte det. Det bästa som finns är att bli överbevisad, att ha fel och knockas från ett helt oväntat håll. Därför blev jag överlycklig när jag hörde att bandet hade tagit ett sjumilakliv framåt på förstaspåret ”First Breath After Coma”. En helt enorm skapelse som visar vad som verkligen går att utvinna ur den allra mest primitiva postrocken, om man tänjer på den, spelar över dess inneboende förmåga, arrangerar den för maximal dramatisk verkan, och tar fram nyanser, klangvärldar och registerbredd. På samma sätt kan en välregisserad western med en handfull karaktärer och dammig stadskärna bli spelplats för det allra mest majestätiska av dramer. Istället för Monument Valley som fond har vi här gitarrerna som ringer elegiskt, men aldrig tar för mycket utrymme. Hela skivan är en suveränt behärskad uppvisning av ett band som genomgått en förbluffande mognadsprocess. Sedan kan jag verkligen också uppskatta känslan av att ”hårt jobb lönar sig”. Explosions in the Sky rör sig inte i något outforskat landskap, men på The Earth Is Not a Cold Dead Place anstränger de sig mer än någon annan och kommer upp med en mer välspelad och nyanserad produkt än vad som torde vara möjligt. För det högaktar jag dem.

Därmed inte sagt att jag gillar deras nya skiva, All Of a Sudden I Miss Everyone. Jag gillar titeln och omslaget. Men musiken är inte alls vad jag hade hoppats på. Redan på förhand hade jag upplägget klart för en hyllning: det skenbart torftiga, underbart otrendiga Texasbandet blåser alla larvpottor och ironiska skjortor av banan med glödgad postrock på väg mot Pluto.

Men jag anar oråd redan i första spåret, som inleds med en distpedal från Färjestadens musikhus, anno 1994. Sedan maler de på, helt plötsligt klumpfotsförsedda igen, och jag lyckas inte uppfatta en enda spännande idé på den sega resan mot skivans slut. Det som förvånar mest är att den fylliga ljudbilden från föregångaren tycks ha förpassats ner i en skolåda, och banne mig om inte postrocken är dödsdömd om den ska börja låta lofi. Den ska putsas så att den glänser som en Bentley i ett engelskt grevskap, annars är vi snart där igen, bland jeans och kedjor på Smålands nation i Lund, och drömmen om ett eget postrockband på Möllan.

Jag peppade som fan på att se Explosions in the Sky i maj. Nu är jag glad att jag aldrig hämtade ut min biljett.

The Police

The Police kommer till stan. Det är tydligen en stor nyhet; man räknar med att Globen blir utsålt på nolltid. Jag famlar i mörker och blir lite orolig. Jag vill vara on top of things, jag vill förstå saker, jag vill känna mig informerad om världens tillstånd. Men varje gång The Police förs på tal (det är inte ofta!) så känner jag mig så…otillräcklig. Det här är ett band jag överhuvudtaget inte kan få in i en vettig kontext.

Det här vet jag om The Police: Det är en trio och Sting sjunger och spelar bas. Sting har gjort en bra låt som heter ”Russians”, och ett temaalbum om sin fars död, The Soul Cages. Jag har hört tre låtar av The Police: ”Roxanne” (dålig), ”Every Breath You Take” (helt okej) och ”Don’t Stand So Close To Me” (sådär). That’s it. Jag har aldrig träffat någon som lyssnar på dem, jag har aldrig träffat någon som känner någon som lyssnar på dem.

Så frågorna hopas: Är musiken helt odefinierbar? Har de någonsin tillhört en scen? Hur såg deras fans ut när det begav sig? Vilka var/är det som lyssnade/lyssnar på The Police? Socialgrupp, etnicitet, kön, ålder, politisk tillhörighet, klass – jag vill veta rubbet. Vad lyssnade/lyssnar de på i övrigt? Använde de bandet som en identifikationsmarkör? Om man tänker på det tidiga 80-talet får i alla fall jag uppfattningen att det var både viktigt och enkelt att profilera sig utifrån musiksmak. Punk, new romantic, postpunk, disco, heavy metal, reggae. Alla de stilarna hade väl starka fästen då. Var kommer The Police in i bilden? Är de för fina för att genreklassificeras? Var de rentav bra? Är det bandet som slutligen sammanför en gigantisk, osynlig massa i en triumfatorisk manifestation? Eller har fansen funnits där hela tiden, mitt framför våra ögon? Är det vi som är dåliga för att vi inte har sett dem? Är det The Police som ska föra de tystas talan, den slutgiltiga vedergällningen mot alla de som tar plats och skriker högst? Är The Police det enda värdiga bandet? Som ni ser, frågorna tar inte slut. Jag är genuint intresserad och jag vill ha er hjälp. Berätta om er egna erfarenheter och skicka eventuella Police-fans till min sida. Jag vägrar att leva i okunskap.

Marconi Union

För ett tag sedan fick jag tjugo skivor från suveräna skivbolaget All Saints av Johan Jacobsson. Det var ju en gest som gick bortom vänlighet. I paketet ingick en hel del som jag inte hade koll på.

Vänner av Brian Eno känner säkert till att han har släppt mycket av sin senare produktion på All Saints, inte minst mästerverket Neroli. Men Marconi Union var definitivt ett nytt namn för mig. Deras Distance är nog den skiva jag har lyssnat mest på hittills i år, jämte Coils The Ape of Naples. Det strama, men ganska intetsägande omslaget lägger förväntningarna i nivå med det habila, men här förråder den första anblicken oss. Distance rymmer fantastisk musik, som får mig att tänka på Labradford, och som förför mig med känsliga små Cureslingor, och en saxofon som får mig att tänka på...tja, Pan American. Det är väldigt balanserad, exakt musik, men det blir aldrig sterilt eller statiskt. Det är skenbart enkelt, ganska rakt på sak, men det hade aldrig fått Enos godkännande om det inte hade varit musik med flera lager.

Och Brian Eno har verkligen fullt förtroende för den här duon från Manchester. Tydligen är det Marconi Union som har sett till att remastrandet av Enos back catalogue har skötts korrekt. Ni förstår att det här måste vara jäkligt duktiga killar.