INTUITION TOLD ME

The Lure of Failure

2011-11-25T10:57:00.006+01:00

Det finns egentligen bara en sak jag ångrar med ITM#1: den stora upplagan. Jag tryckte upp 1000 ex till hutlöst pris. "Det säljer du lätt", sa formgivare Claudio. En aning naivt att lyssna på ett så dåligt råd, men det är ändå fint med stora satsningar i liten skala - som misslyckas. När jag flyttade från Stockholm 2010 fick jag slänga ungefär halva upplagan. Synd på så fin skog.

Nummer två blev en betydligt mer nedtonad affär, hoprafsad ute hos Kullman på en eftermiddag.

Därefter tänkte jag inte göra fler, men två up and coming formgivare kontaktade mig för att de gillade namnet på bloggen/zinet och så gjorde vi ITM#3, tog in fyra suveräna fotografer, tryckte upp en vacker affisch och ordnade med rejäl releasefest på Söder. Minns att jag hörde en tjej säga "vi är på fest för nån flashig tidning" i telefon, och att Lasse Winnerbäck satt och läste med skeptisk uppsyn (kanske min sågning av Freestyles sista album).

Sen stack jag in b-sidesamlingen "You And Me And The Continuum", mest för att jag hade en så fantastiskt vacker omslagsbild. Jag borde ha lagt mer vikt vid texterna. ITM#3 sålde nog i 100 ex, men max 30 köpte "Continuum". Det var läge att lägga ner fanzineverksamheten. Ändå ville jag göra ITM#4, och ursprungsplanen var att halva numret skulle avhandla Durutti Column, andra hälften Cluster. Det blev aldrig särskilt bra.

Jag blev kontaktad av Throw Me Away och fick skriva precis hur långt jag ville om Coil, och det var förstås roligare och intressantare.

Oerhört många gånger har jag varit nära att lägga ner Intuition Told Me, men det har hela tiden dykt upp texter som måste skrivas. Nu är det dock snart slut. Besöksstatistiken har stadigt dalat, fritiden har krympt, min frilanssituation kräver oupphörligen leverans av jobb. Så det går faktiskt inte längre att skriva 25 000 tecken om Depeche Mode bara för att det är kul. Därför ger jag bloggen fram till jul, sen är det slut. Med Slowdivejocke inräknat innebär det sju års svajiga texter, en del bra, andra flagranta brott mot takt och besinning - men förhoppningsvis med en kärna av sanning. Vi kanske ses i andra sammanhang (TMA, exempelvis).

Och just det, mitt egentliga ärende idag var ju Intuition Told Me #4. Den blev verklighet, men inte enligt ursprungsplanen. 64 sidor text, som ni kanske har läst, men förmodligen glömt. Jag har klippt och klistrat i Word, häftat med häftpistol och hittills fått ihop tre exemplar. Det blir fler. Hur många bestämmer ni, men max 50 stycken. Maila mig på gamla adressen (bloggens namn + hotmail, eller min vanliga Joy Division-relaterade epost.) Vi får väl göra upp om ett symboliskt pris.

The Cure Reflections

2011-11-18T14:19:00.004+01:00

Det kanske blir en längre text framöver, men jag ville bara säga det här...

Det går inte riktigt att beskriva. Royal Albert Hall den 16 november, The Cure har precis spelat igenom sina två första album och det är dags för "Faith". Simon Gallup drar igång musikhistoriens tyngsta basintro i "The Holy Hour" - redan det är nog för att man ska bryta ihop - men så kommer Lol Tolhurst in. Det var så overkligt att läsa att Lol hade spelat med The Cure igen, under sommarens Reflectionsspelning i Sydney. Ett 20 år gammalt öppet sår som plötsligt började läka. Det gick knappt att tro. Så smärtsamt det har varit. Barndomsvännen, originalmedlemmen som gick bort sig i spritångor och droger. Allt det fula, med rättstvister mot Robert som ett tinnitustjut i våra hjärtan. Men Robert har aldrig hyst agg, säger han. Aldrig mot Lol, bara mot andra i hans närhet som har drivit på. Så man blir ju så glad av gesten. Lol får vara med under Faithsetet! Men ändå tänker man kanske innerst inne att det ska vara ett plufsigt vrak som tas till nåder av snälla Robert, artigt applåderas av snälla, välvilliga fans. Men när Gallup inleder en truly Holy Hour tar det bara några sekunder innan vi ser Lol. På håll ser han exakt likadan ut som förr. Smala axlar, ingen plufsighet och han kommer in som andre slagman och lägger perfekta, hjärtskärande cymbalslag och rör sig dessutom snyggt. Det är där jag verkligen förstår vidden av det vi ser.

Jag ser The Cure för femte gången. Varje gång innan har jag varit missnöjd med låtvalen, men det finns förstås inget utrymme för det ikväll. Allt är verkligen helt fantastiskt, Robert Smith är på strålande humör och bandet spelar bortom all sans, totalt fokuserat, men det är under Faith som de höjer sig till den nivån de ska befinna sig på, alltså högst upp av alla, onåbara, för alltid bäst. Aldrig har jag hört The Cure låta bättre, inte ens på bootlegs from back then (jag har hört en och annan, tro mig). Den svåraste frågan för alla Cure-fans har alltid varit vilken låt som egentligen är bäst, "All Cats Are Grey" eller "The Funeral Party". De följer ju efter varandra, som bekant. Det jag kan säga är att Robert Smith aldrig har lagt känsligare sång än på "All Cats Are Grey", just denna kväll den 16 november. Det går att ta på stoltheten han känner över att få sjunga den här sången inför alla som älskar honom. I ett mjukt tonläge vaggar han den i hamn, och något vackrare kommer jag aldrig att få se live, eftersom jag efter det här aldrig mer kommer att gå på konsert, annat än som förströelse.

Acid Trax

2011-11-11T09:30:00.006+01:00

Det här jag skriver nu är helt sant och nästan otäckt. I förrgår lyssnade jag på "Acid Tracks" för första gången på ganska länge, och kom på att jag skulle lägga upp min gamla text om den, först publicerad i mitt fanzine Intuition Told Me (part 2). Jag hittade inte texten på datorn, så jag satte mig igår för att transkribera den (och strök några även avsnitt i processen). Därefter åkte jag in till Kalmar och kollade runt på lumpbodarna efter gamla skivor. Det första jag ser, i den första butiken, är en tolva från Chicago Trax - Phutures "We Are The Future"! Längst fram i backen! Hur ofta hittar man Phuturetolvor för en tia? Hur ofta gör man det i friggin' Kalmar!? Och på samma dag man sitter och skriver om just Phuture och acid (vilket man inte heller gör varje dag)! Scary stuff. Här nedan följer texten, skriven någon gång 2006-7, en fin övergång från housekungarna i Depeche Mode, right?

Det bästa skivköp jag någonsin har gjort var förmodligen när jag hittade dubbelplattan "We Call It Hallucinates" för tio spänn i Ginza någon gång i början av 90-talet. Utan att vara expert på ämnet tror jag inte att man kan hitta en bättre acidsamling. 2005 släppte engelska Soul Jazz Records "Can You Jack - Chicago Acid and Experimental House 1985-95", även det en exemplarisk skiva, trots att de bästa spåren repriseras från "We Call It Hallucinates", och trots att acidsnobbarna kallar den "historielös" vad gäller urvalet. Men eftersom "WCIH" idag går för höga summor på ebay är det kanske klokt att satsa på rejält paketerade "Can You Jack". Då får man även ta del av Tim Lawrences fantastiska historieskrivning om acidmusiken i 80-talets Chicago och Detroit. En allt annat än linjär och bekvämt ryggdunkande genomgång över en rad dj:s och hustlers som råkade skapa musikhistoria genom att trycka på lite knappar på en utdömd trummaskin.

Det finns ett stycke musik, inkluderat på båda de här skivorna, 12:20 minuter långt: "Acid Tracks" (eller "Acid Trax", på vissa utgåvor). Det är den bästa acidlåt jag har hört, och det är alltid den jag återvänder till, mer än 15 år efter att jag knäcktes av den första gången. 10 av 10, räcker det ens till här? "Acid Tracks" av Phuture är acidmusikens "Music For Airports".

Jag älskar historien om låtens tillkomst. I korta drag: Chicago, 1985. Earl "Spanky" Smith och hans 16-årige vän DJ Pierre hänger på klubben Music Box och tjusas av musiken som spelas där. Hos en vän förtrollas de av en maskin som heter Roland TB-303, och dess förmåga att synkronisera bas och trummönster. Spanky letar länge och hittar till slut en egen 303:a i en second hand-butik. Han tar hem maskinen och börjar trycka på knappar han inte förstår, tillsammans med kompisen Herb Jackson. Efter ett tag får han fram ett konstigt ljud och ber Pierre komma över. DJ Pierre: "Spanky had a drum beat going and the 303 was making all these crazy sounds. It sounded interesting. Then I started to twiddle some knobs and the sounds became even weirder."

De hade tryckt på en knapp som skulle låta som en basgitarr, men snarare framstod som en kass imitation, så de lekte med frekvenserna och fick till slut fram något som skulle kunna funka på dansgolvet. Så de tog med en kassett till Music Box, där DJ:n Ron Hardy spelade låten samma kväll. Efter tre veckor gick den under namnet "Ron Hardy's Acid Track". Spanky, Pierre och Jackson tog sig mod och frågade Marshall Jefferson, redan smått legendarisk, om han hade lust att producera låten. Han vred lite på 303:an, de vred lite på 303:an, men Jeffersons egentliga input var att han drog ner tempot från 126 bpm till 120 bpm. Som Pierre uttryckte det: "New York has to get it!" De släppte sitt lilla (stora) mästerverk under namnet Phuture - därför att de faktiskt hade gjort något som lät som framtiden.

"We Call It Hallucinates" åkte fram för några veckor sen när jag hade två goda vänner över på middag. Med acidplattan som utgångspunkt bjöd en av dem på en grundlig genomgång från allt som befann sig mellan 101 0ch 909, och illustrerade med exempel från skivan. Ett ord som dök upp var "renhet". Är det nåt som karakteriserar acid så är det just den musikaliska renheten. Musiken är ofta bara ett skelett, den saknar till och med det skyddsfodral som brukar följa med även den mest minimala technon. De flesta med åtminstone ett ytligt intresse för acid håller säkert "Acid Tracks" som en av genrens höjdpunkter. Den illustrerar, om inte annat, det där med renheten dragen till sin spets. Trumman dunkar, vi hör en visselpipa och ovanpå det maler de där små ljuden som kom att definiera acid mot 80-talets slut. Det är verkligen inte avancerat, men det bor en värld i det här stycket som man inte ens behöver ta till nåt hallucinogent för att hitta fram till.

Depeche Mode

2011-09-08T09:51:00.024+01:00

September, 2001. Jag sitter på Parken i Köpenhamn och ser Depeche Mode. Med jämna mellanrum går en dansk man fram och skriker mig och min dåvarande flickvän i örat. Jag vill inte vara där. När dansken har tröttnat på att skrika drar han fram kuken och viftar med den, helt nära våra ansikten. Jag vill förstås döda honom, men han är dubbelt så stor, så jag säger till vakterna, som lite lojt ber honom att gå. Det är ganska hemskt att önska sig någon annanstans när man ser ett band som har betytt så oerhört mycket i hela ens liv.

Jag såg Depeche Mode första gången 1993, på Devotional Tour. Den beryktade rockturnén. Det var en bra spelning, men det var inte mitt Depeche Mode. "Songs Of Faith And Devotion" innehöll tre-fyra klassiska låtar, men i övrigt var det ett ansträngt, tomt rockande album med helt fel intentioner. Andy Fletcher sammanfattade det hela bäst, genom att rynka på näsan när Dave Gahan kom hem från Los Angeles och pratade om musik i termer som "I dig it". Han förstod då att något inte stod rätt till. "Dig." Så hade de aldrig talat om musik tidigare.

Dave Gahans vilsenhet framstår så mycket tydligare nu i efterhand när jag har ägnat större delen av våren och hela sommaren åt att totalt gå ner mig i Depeche Mode. Jag har tittat på "101" flera gånger, läst en biografi, köpt en massa gamla tolvor och återutgåvorna på alla album fram till "Violator". Dave Gahan, som var störst på högstadiet, älskad av alla. Stilikon, flickornas gud, både de töntiga och de tuffas förebild. I England var det förstås inte så, vilket vi aldrig begrep här på Öland. Där var det bara Paul Weller och hans lärjungar som gällde, Depeche Mode var ett truligt skämt, något tyskarna och skandinaverna var ensamma om att ta på allvar. Det är så mycket lättare att känna sympati för dem utifrån det perspektivet. Arbetarkillarna som aldrig kunde föra sig i salongerna, som inte visste något om stil, och var helt ointresserade av att tillhöra en viss scen och därmed genast gjorde sig omöjliga i engelsk press. Alan Wilder, den ende medlemmen sprungen ur medelklassen, ger i Steve Malins biografi uttryck för något som liknar skam inför övriga medlemmars beklämmade brist på världsvana. De behärskade helt enkelt inte koderna.

Det där är långt från det Depeche Mode jag växte upp med, de som definierade coolhet. Jag försöker verkligen förstå varför de plötsligt i år har blivit så livsviktiga för mig igen. Det är inte helt lätt att hitta ett svar på det, men det måste ha att göra med den här motsättningen, samt att jag aldrig helt har gjort upp med mitt förflutna med dem. Det finns få band jag har avfärdat så ofta, varit klar med och fnyst åt, trots att jag egentligen alltid har älskat dem. Man vill ju helt enkelt inte vara som alla andra. Det är nog omöjligt för människor idag att förstå exakt hur stora Depeche Mode var på skolgårdarna mellan, säg, 1985-1991. Något liknande tillåts inte i dagens fragmentariska utbud. Först var det ju synt vs. hårdrock, men även hårdrockarna verkade gilla Depeche Mode, de var liksom det accepterade undantaget. På högstadiet var det inte lika lätt att göra den uppdelningen, men alla älskade dem fortfarande. Få mer än jag, men det fanns de som var ännu större. Pet Shop Boys, förstås. Kraftwerk, New Order, och The Cure började komma så smått. En gång sa jag till Lill-Ricke, en elak jävel, att New Order var bättre än Depeche Mode, vilket möttes med ett hysteriskt, föraktfullt mobbarskratt. "Hörde ni vad han sa?" Jag bad om det, och fick alla emot mig. Min kärlek till Depeche Mode var något jag inte ville vulgarisera och jämställa med JC-kläder och spyor på torsdagsdiscot, därför var det viktigt att offentligt problematisera deras kvaliteter. Jag var inte heller helt bekväm med Dave Gahans status som sexsymbol, trots att jag köpte ett par vita Levi's på skolresan till Budapest i 9:an.

På gymnasiet började det blåsa andra vindar. Jag körde ett år som syntare, innan jag bytte över till indie och i brytpunkten kom "Songs Of Faith And Devotion". Inombords: ett rasande hav av motstridiga känslor, uppbrott vs. gamla lojaliteter. Spiritualized var förband den där kvällen 1993 och mottogs med busvisslingar, vilket förstärkte min skepsis mot Depeche Mode-publiken. Jag ville distansera mig från alla de där inskränkta människorna. Fyra år senare var jag hemma och vände i Kalmar, någon gång efter att "Ultra" hade släppts (en utmärkt skiva, btw). Jag sprang på en bekant från gymnasieklassen som bara väntade på att nästa DM-singel skulle släppas. Det var vad han såg fram emot, det fanns inget annat. Det var verkligen ledsamt.

Men de fanns förstås kvar i mitt liv ändå, utan att jag ägnade dem överdriven uppmärksamhet längre. De var en så pass självklar inventarie att jag verkligen blev förvånad över mina reaktioner när de fördes på tal. För från universitetsperioden och framåt stötte jag ofta på folk som talade nedlåtande om dem. Det var något ganska nytt. Jag märkte att jag blev lite retlig, smått förolämpad, som om man hade baktalat en familjemedlem. Plötsligt befann jag mig bland barn till akademiker, barn till föräldrar med fin utbildning, barn som aldrig hade tagit Depeche Mode på allvar. Plötsligt var Pet Shop Boys okej, men inte Depeche Mode. Det var mycket konstigt, alltihop. Jag försvarade dem, men gick aldrig till botten med det. När vi listade favoritskivor under 00-talet fick de stryka på foten och nöja sig med typ en 36:e plats med "Violator". Det kanske kändes ärligt då, men kan omöjligen ha varit det.

Det började alltså i våras, det här obändiga behovet att göra upp med min DM-historia. Första steget var att erkänna att jag hade varit feg och undfallande och inte försvarat dem tillräckligt i sällskap med fint popfolk. Det är slut med det nu. Det andra steget var att närgranska DA Pennebakers "101". Vilken film det är! Eller okej, den har gott om brister, men ingen annan film skildrar bättre hur 1988 kändes. Man var tolv år och dog musikdöden flera gånger om dagen, Depeche Mode var som bäst och när man såg den här konserten första gången på vhs var man verkligen nära att svimma. Där står fyra ohippa britter inför mer än 60 000 människor och spelar en musik de har uppfunnit helt själva från grunden och bara älskas våldsamt. Det kunde vara nog så, men kvaliteten i själva spelningen! Låtarna tycks lyfta, bli ännu lite starkare, bandet spelar bortom sin förmåga. Pennebaker har själv vittnat om hur tagen han blev av att se det här bandet som på ett för honom helt främmande musikaliskt språk kunde nå rätt in Kalifornienungdomens hjärtan. Titta på flickan som sjunger med i "Blasphemous Rumours" som om hennes liv hängde på de där raderna. Det är oförglömligt, man blir lika tagen varje gång.
Egentligen sägs ganska lite av vikt i "101".

Jag kan ibland ha svårt för Pennebakers planlöst flackande cinéma vérité-stil, men med tiden har jag insett att det fungerar väldigt bra just här. Ungdomarna som vi får följa på resan genom USA som fans i Depeche Modes fotspår är förstås lämpliga pappfigurer, lätt alternativa, offbeat, rätt coola, lite blasé, lite gulliga. Inga stora tänkare eller analytiker av elektronisk musik, utan kids som gillar öl och Depeche. Jag ser inte mig själv i dem, men blir ändå så märkligt berörd av att se dem företa den här resan i en Greyhound. Det är väl två drömmar som smälter samman, den om USA och den om det stora syntbandet. Kameran registrerar triviala ting, Depeche Mode säger inget direkt upplysande. Fletcher är rolig i en radiosändning, Alan Wilder får visa upp sina syntar, men mest av allt förstärks intrycket av ett band som inte kommunicerar så värst mycket med ord. Pennebaker alternerar med klipp från motorvägarna till bandets cover på "Route 66", fantastiska konsertbilder, ungdomarna som stojar i bussen och Depeche Mode bakom scen, i bilar eller på promoupptåg. Man talar om Nashville, där det dök upp 2000 personer på spelningen. Tänk att se DM i Nashville, eller att vara ett fan av dem där! "Never Let Me Down Again" och 60 000 händer i luften. Hjärtat brister litegrann varje gång. De tre gånger jag själv har sett dem har jag blivit besviken och det är så fullständigt meningslöst, men jag kan inte låta bli att önska mig till Pasadena Rose Bowl den 18 juni 1988.

I somras talade jag lite om det där med min bror när vi åkte till Stockholm för att se Seinfeld. Vi talade om vilken oerhörd betydelse Depeche Mode hade när vi växte upp, hur man kunde sitta och förundras över symbolerna på Black Celebration-omslaget, varför man länge trodde att "New Life" var debutsingeln, den där Violator-jackan som jag bytte till mig av en kompis. Helt oberoende av varandra hade vi inlett en revival. Det var då han förde återutgåvorna på tal. "De innehåller ju halvtimmeslånga dokumentärer om varje skiva." När jag kom hem från Stockholm beställde jag genast alla fram till "Violator", som hur man än ser på saken markerar slutet på bandets storhetsperiod. Nu var det dags att strukturera upp vansinnet, närgranska, försöka förstå och återigen gå igenom intrycken. Jag vet mycket väl att många som läser det här tycker att det verkar poänglöst, bakåtsträvande, löjligt och direkt regelvidrigt för någon som skriver om musik att så skamlöst gräva ner sig och blicka bakåt. Förvisso har jag en betydligt mer tolerant attityd gentemot nostalgi än vad som är populärt att medge, men det här var ändå något annat. Det handlade om att skärskåda dels sin egen, men även omvärldens utveckling genom ett bands dito. På pränt ser det alltid bra ut att hävda nuets allsmäktighet, men om man tittar i backspegeln med erfarenhetens något skarpare blick lär man göra viktiga upptäckter och kanske nå insikter värda att bära med sig in i framtiden.

Med sju återutgåvor i handen tog jag itu med uppgiften. De små minidokumentärerna skildrar den häpnadsväckande resan Depeche Mode gör från 1981 till 1990, alltså en kortare tidsrymd än den från "Exciter" till idag. Jag plockade in mina egna kortrecensioner från Slowdivejocke som diskussionsunderlag:

Speak & Spell (1981)
Ett fortfarande, inom syntpopen, oöverträffat naivistiskt mästerverk, fyllt av nästan brottsligt medryckande, lekfullt programmerade poplåtar med ett helt unikt sound. Vince Clarke bevisar vilket låtskrivargeni han är. Hade man bytt ut ”Big Muff” mot ”Ice Machine” hade betyget varit det allra högsta.

True dat. Just "Ice Machine" har jag alltid sett som en av bandets fem bästa låtar. Det var alltså baksidan på debutsingeln "Dreaming Of Me" och det är ju nästan otäckt hur man kan inleda med något så fulländat. Det är ett intryck som många delar, inte minst Mute-bossen Daniel Miller, som vittnar om hur färdiga Depeche Mode lät redan i ett tidigt stadium. Musikaliskt var det egentligen inte mycket man behövde finslipa. Vince Clarkes gudabenådade popkänsla stod dock i vägen för gruppharmonin. Det är extra kul att Vince själv är med och berättar i dokumentären. För utomstående har det ju alltid framstått som obegripligt att han lämnade bandet just när de hade börjat göra succé i liten skala.

På twitter läser jag hånfulla kommentarer i stil med "Depeche Mode? Jag ser fyra töntiga killar som sjunger 'I Just Can't Enough". Som om det vore negativt. Som om inte det är precis vad popmusik handlar om. Andy Fletcher och Vince Clarke, med ett förflutet som hängivna ungdomskristna, Martin Gore, omöjligt blyg, Dave Gahan, ungdomsbrottsling, världsrekordhållare i osäkerhet. De stod helt utanför new romantic-svängen, klädde sig i svärmorsjumprar och var helt aningslösa inför musikpressens mekanismer. Det är roligt att ingen av dem tar helt avstånd från skivan, vilket man kände sig tvungen till mitt under grungehelvetet 1993. Även omslaget avhandlas. Alla hatar det, jag älskar det. Fotografen Brian Griffin (jo, han heter verkligen så) ser det som en katastrof, och ingen förstår någonting av det. En uppstoppad svan i plast? Det är väl för att den var en så stor del av min uppväxt som man aldrig riktigt har reflekterat över det. Det passade så bra ihop med "Puppets" och renheten i ljuden, glädjen i att höra allt fult bortskalat och ta del av något som var mer pop än Kraftwerk, som fortfarande var lite, lite för konstiga.

A Broken Frame (1982)
Efter Clarkes sorti fick nu Martin Gore axla det tyngsta ansvaret, och han visar med en gång klass med låtar som ”See You” och ”The Sun & Rainfall”; den förra oförskämt lättsam, den senare en betydligt dystrare sak, som också pekar ut en ny riktning för bandet. "A Broken Frame" är ett splittrat, men spännande album av ett band som precis blivit av med sin viktigaste medlem.

Jag vill nog pusha ännu lite hårdare för "A Broken Frame" idag. Jag har alltid gillat skivan, men aldrig lika mycket som nu. Intressant då att samtliga medlemmar lyfter fram den som bandets sämsta. De har förstås fel. Det som imponerar är ju främst att de så obehindrat lyckades gå vidare utan bandets motor och huvudsaklige låtskrivare - och släppa ett album mindre än ett år efter det första! Något liknande är förstås helt otänkbart idag. Borta är den självklara popbriljansen, för med "Leave In Silence" går bandet in i sin "dark phase", som varat ända fram till idag, som man skämtsamt uttrycker det. Det är ett helt avgörande skede för bandet, och det här är en av de mest intressanta dokumentärerna. Brian Griffin får breda ut sig om den magnifika omslagsbilden, en av 80-talets mest hyllade, vi får ett tv-uppträdande där bandmedlemmarna gör "See You" i en höskulle med hönor i knäna - och lyssna gärna en gång till på de tre nämnda låtarna + "My Secret Garden". Pure genius. Har även för mig att Chris Lowe har lyft fram "See You" som sin Depeche-favorit. Kan någon bekräfta/dementera?

Construction Time Again 1983
Ett till största delen misslyckat försök att göra popmusik med industriklang. Man kan bara jämföra med vad Einstürzende Neubauten sysslade med ungefär samtidigt för att inse hur lättviktiga och generande ofärdiga DM var på industriarenan. Men när Gore skriver cyniska pophits som ”Everything Counts” förstår man ändå att det här är ett band med en framtid.

Nja, lite väl hårt ändå. Här har de börjat formulera en tydlig idé, och få andra band hade lika skyhöga ambitioner vid den här tiden (åtminstone inte i Storbritannien). Martin Gore lyssnar mycket på Der Plan och industri och man åker till Alperna med en uråldrig slägga för att plåta omslaget. Alan Wilder ställer ultimatum och kräver att få bli fast medlem, och får dessutom med två låtar på skivan. Den stora uppenbarelsen i dokumentären är ändå att få höra Derrick May berätta om "Get The Balance Right!" och det massiva genomslag den fick på svarta pre-technoklubbar i Detroit. Ett white label-tryck på tolvan var hetaste het i dj-båsen och Kevin Saunderson har utnämnt den till världens första housetolva. Det är så roligt att bandet själva inte fattar någonting av det här, då låten bara var ett paniksläpp för att inte gapet till nästa album skulle bli för stort. Jag hade själv aldrig förstått låtens storhet, men efter Mays brandtal lyssnade jag på den 15 gånger i sträck för att till fullo begripa, och nu tycker jag att den är jävligt bra, kan inte sluta lyssna. Om något var soundtracket till min sommar 2011 var det just "Get The Balance Right!", jämte Blanck Mass-skivan.

Some Great Reward 1984
Det stora kommersiella genombrottet. Jag kommer ihåg att jag fick den på köpkassett julen 1984 (eftersom Alphavilles "Forever Young" var slut!). Man har behållit sin industriella, karga ljudbild – men tagit flera steg framåt. Här har Martin Gore också börjat blomma ut på allvar som textförfattare, inte minst på skivans främsta spår ”Blasphemous Rumours” – övertydlig men ändå väldigt gripande.

Martin Gore har sina brister, en del tycker att hans texter är banala. Kanske det, men däri ligger också en del av briljansen. Det banala och det övertydliga är stilgrepp, och ingen behärskade det bättre än Gore i mitten av 80-talet. Jag tycker inte om mitt eget perspektiv där om "Blasphemous Rumours", det andas von oben och förminskar. Det är en komplett låt, egentligen häpnadsväckande experimentell och ljudmässigt avancerad långt bortom hitlistorna. Från tung plåt till förlösande refräng, med en text som gav radioproducenterna skrämselhicka. En annan pärla är "Lie To Me", tydligen en av Carl Craigs favoritlåtar.

Man stack till sitt andliga hem Tyskland och spelade in i Hansastudion och mycket är briljant, men "People Are People" är fortfarande svåruthärdlig. Missa inte dokumentärens fantastiska klipp på Martin Gore som spelar in stenar som rullar på plåt på sin balkong. Ambitionen var att skapa alla ljud själva, aldrig sampla någon, aldrig använda samma ljud två gånger. Jobbade några andra musiker lika hårt vid den här tiden? Musikkritiken befann sig på Lasse Anrell/neandertalarnivå och frågeställningen var om musik på syntar var riktig musik.

Efter "Some Great Reward" släpps "Shake The Disease", bandets dittills mest komplexa låt. Fantastiska slingor och tonartsbyten, förförisk produktion, och en melodi som är i det närmaste omöjlig att sjunga (prova själva!). Det var här jag för första gången förälskade mig i Depeche Mode. Jag förstod det inte då, men det var tydligt att de nu var på väg mot något riktigt stort (för resonemangets skull glömmer vi den helt värdelösa "It's Called A Heart", som aldrig borde ha släppts).

Black Celebration 1986
Äntligen hittar de helt rätt igen! Depeche Mode blir här ett av världens största band och imponerar kolossalt med ett helgjutet, kolsvart album om sex, synd, skuld och ångest. Än idag knockas jag av den stenhårda ljudbilden, de religiöst laddade ångesthymnerna och melodiernas odiskutabla evergreenkvaliteter.

Ja, för fan. Mästerverk. Omslaget är möjligen tveksamt, speciellt typografin, men jag älskar ändå den där höghusbyggnaden, de ingraverade symbolerna och blommorna. En gång gick brorsan och jag omkring i Londons affärsdistrikt mitt i natten med tunga skivpåsar och väntade på transfer till Stansted, och jag tänkte hela tiden på den här bilden. Alan Wilder fick slita som ett djur med ljuden, vilket hörs nästan omedelbart i inledande titelspåret. Det är ett band som har tagit stora kliv framåt, med ett helt nytt fokus och med en större kompetens på alla nivåer. Min gud, vilka låtar! "Black Celebration", med det totalt knäckande introt, en programförklaring för bandets fans, geniala förstasingeln "Stripped" (som faktiskt växer ytterligare på "101"), "Fly On The Windscreen", "New Dress", "A Question Of Lust", Here Is The House"...

På varje marknad kunde man numera hitta DM-tröjor och de fick symbolisera det ena av två möjliga musikläger. Dokumentären talar om ett band som förlänats en ny trovärdighet och en identitet så stark att den inspirerade till fanatisk dyrkan. Som liveakt tog de ytterligare kliv framåt och de ägde listorna och slog knock på framförallt Kalifornien i USA. Anton Corbijn gör sin första video åt bandet, och tycks till en början vara en god influens på deras image. En härlig tid.

Music For the Masses 1987
Inte riktigt samma skärpa som på föregångaren, men inledningen med ”Never Let Me Down Again” och ”Things You Said” är deras starkaste någonsin.

Äsch, vad slappt. Här krävs tillägg. "Music For The Masses" är Depeche Mode på sin absoluta topp, med större sånger än någonsin, en luftig, rik, möjligen lite opersonlig ljudbild signerad Dave Bascombe - kontrakterad efter att man imponerats av dennes arbete på Tears For Fears "Songs From The Big Chair"! Här får Alan Wilder ta ut svängarna och låter influenser från Philip Glass genljuda i "Pimpf", samtidigt som han smyger in lite Michael Nyman (efter att ha hört musiken till "A Zed And Two Noughts") i "Little 15". Corbijn fortsätter att göra tjusiga videor och plåta bandet i svartvitt. De är coolast i världen, tycker vi. Tyvärr får snart Corbijn för stort inflytande, vilket säkert kan tillskrivas bandmedlemmarnas nedärvt dåliga självkänsla. Faktum är att albumomslagen hittills har varit om inte ständigt briljanta, så åtminstone intressanta och ambitiösa. Griffins anspråksfulla bilder hanteras intelligent av art directorn Marty Atkins (som själv ser "Music For The Masses" som sitt bästa DM-jobb) Betänk det Corbijn gör framöver; Violator-rosen är okej, men i stort sett alla andra skivomslag är bedrövliga. Han har inte rört sig en millimeter framåt sen "Songs Of Faith And Devotion", redan det en katastrof med sina fula penselblaffor i förgrunden. Han kan bildkonst, men är värdelös som art director.

101 1989
Världens bästa liveskiva, vid sidan av Arab Straps "Mad For Sadness". What more can I say? Missa inte heller DA Pennebakers väldigt lyckade konsertfilm med samma namn.

"101" markerar en slutpunkt. Det kändes som om bandet omöjligen kunde bli större. De kunde åtminstone inte fortsätta på samma spikraka, inslagna väg utan att på något vis stagnera kreativt. Eller? Hos mig klappar hjärtat kanske allra hårdast för det de uträttade fram till och med 1988. Det finns något i den musiken som inte går att avskilja från min personlighet. Har man levt med den så nära i tre fjärdedelar av sitt liv växer man till slut ihop med den. Så de där perioderna av Depeche Mode-förnekelse kan mycket väl vara ett uttryck för episoder av milt självförakt.

Violator 1990
Det finns möjligen ett problem med "Violator"; kanske är den för perfekt. Ofta känns det roligare att lyssna på "Black Celebration" istället. Men faktum kvarstår; varenda litet ljud, varenda sekund på "Violator" är inspirerad, genomarbetad, detaljerad och häpnadsväckande briljant – men just perfektionen kommer lite, lite i vägen när man lyssnar på den idag.

Utan att framstå som alltför motsägelsefull kan man nog ändå påstå att "Violator" verkligen är bandets bästa album. De tog ytterligare ett kliv! Eller nej, det är fel. De suddade ut allt och reste något helt nytt. Förfinat, minimalt, sylvasst. Nu lämnade man verkligen alla bakom sig. Jag kanske begråter avsaknaden av den där barnsligt tillfredsställande angstextasen, för det här är ett album som kan betecknas som "moget", hur hemskt det än låter. Å andra sidan går det knappast att göra bättre musik. "Waiting For The Night" är förmodligen min absoluta Depeche-favorit och med "Enjoy The Silence" blev man världens största och bästa band, vilket egentligen är förvånande med tanke på skivans strama sound. Aldrig förr hade Depeche Mode gjort en skiva som så totalt bröt med föregångaren. Som belöning fördubblades lyssnarskaran.

Vi fans har aldrig kunnat acceptera bandets arenastatus. Man vill liksom inte se dem jämföras med U2 eller REM. Det är också ett stort misstag att göra det. Hur många procent av U2:s konsertpublik kan varenda textrad och B-sida, till exempel? Uppskattningsvis en (1). På en Depeche-spelning hamnar siffran på cirka 100 procent. Arenakortet spelas oftast ut av fientligt inställda, för att misskreditera bandet, ta ifrån dem deras särart.

Rent tekniskt förstår jag fortfarande inte hur de rodde "Violator" i hamn. Man plockade in Flood som producent och Francois Kevorkian för att mixa, eftersom de älskade det han hade gjort med Kraftwerks "Electric Café". Förstå min gränslösa lycka när jag hörde det. Musikhistoriens kanske mest missförstådda album - men Depeche fattade!

Ta det här bokstavligt: Kunskapskanalen borde sända de här minidokumentärerna som serie. Jo, på fullt allvar. Vad man än tycker om Depeche Mode så skildrar de viktig musikhistoria. Det är ett väldigt lyckat grepp att intervjua bandmedlemmarna enskilt. Dels understryker det att det här aldrig har varit the last gang in town, ingen harmonisk grupp, utan en där kommunikationssvårigheter, osämja och telekinetiskt samförstånd har gett upphov till klassisk musik. Här får de berätta sin historia okonstlat och på 7x30 minuter får de allt väsentligt sagt, plus att en del nya insikter förmedlas på vägen. Särskilt den genomsympatiske Daniel Millers helt avgörande roll för bandets karriär lyfts fram.

Jag vill nog avråda folk från att läsa Steve Malins biografi, då den lider av knarksjukan och ägnar alltför mycket tid åt Dave Gahans urartade missbruk post-Violator. Det blir bara ovärdigt, och i förlängningen tråkigt. Det är förstås symptomatiskt att musikpressen började ta Depeche Mode på allvar först när man fick höra att Gahan hade knarkat med Bobby Gillespie. Rena classic rock-mekanismer spelar också in; lång och trogen tjänst banar väg för omvärdering. Jag är förstås glad att de håller på än. Det unnar jag dem. Jag följer dem intresserat utan att lägga mig i, samtidigt som åren 1981-1990 följer med mig, livet ut.

mondo italo

2011-08-25T09:01:00.003+01:00

Det är väl ärligt talat inte särskilt ofta man plockar fram gamla fanzines för omläsning, but here's a damn good one från mitten av 00-talet: mondo italo. De ansvariga bakom var Ida (of Picknick fame), Roger (Nixon) och Henrik (vet inte riktigt vem det är). Jag köpte det av Roger på Mitt Nästa Liv-festivalen utanför Kalmar 2004 eller 2005, och har aldrig varit gladare över ett fanzine. Inte nog med att man skrev kärleksfullt, uppriktigt och underhållande om min barndoms musik - man hade även sökt upp flera av artisterna för intervjuer. Här pratar Eddy Huntington och Brian Ice och man utreder varför inte svenska Fake fick större genomslag på Trackslistan. Det är ju annars lagstadgat i svensk rockkritik att My Morning Jacket måste figurera på omslaget av Sonic minst en gång om året, när allt man egentligen vill veta är vad medlemmarna i Shanghai gör idag. Här hittar man svaret, och det är bara en av anledningarna till att det här fanzinet är så meningsfullt. Ni vet, min käpphäst om de där texterna som aldrig skrivs. Synd att det inte blev någon vol. 2.

Sunflower

2011-08-19T15:36:00.003+01:00

"Sunflower" har liksom alltid varit min Beach Boys-skiva. Jag tror även att solrosen på samma sätt är min blomma. Förra året satte vi några frön, som blev till präktiga blommor, med närmast trädlikt magnifika stjälkar. När hösten kom var fåglarna framme och plundrade blomfröna och spridde oavsiktligt några omkring sig, så i år är solrosorna mer vilt utspridda, och möjligen ännu större. Likt Uma Thurmans Poison Ivy i underbart överlastade filmfesten "Batman and Robin" tycks hönsens spillning ha fungerat som växtanabol. Skyarna är onekligen gränsen.

The Round Up

2011-05-26T13:20:00.007+01:00

Jag hör hur de tragglar med "La Bamba" från grannhuset, högt spelar de. Det går inte att jobba, så jag tar cykeln och väljer shuffle på iPoden. Först ut: Dire Straits "Sultans of Swing", inte vad jag hade väntat mig. Kontrasten mot den trögflytande blueslunken är mycket stor. Så här smidiga borde alla rockband försöka vara. Lyssna på trummorna, licksen, basen, den nonchalanta sången.

Och så kommer den, nästa låt: Blanck Mass "Chernobyl". Jag cyklar genom Vicklebyskogen och hör nog fågelsång genom det som kanske är årets vackraste ambientstycke. Blanck Mass är Benjamin John Power från fantastiska Fuck Buttons, mina löpbandskompisar, som gör världens bästa musik för fysisk träning (I got two words for you: "Surf Solar"). Det här är beskedligare och, inbillar jag mig just nu, ännu bättre. Lyssna på "Land Disasters" här. Som ni hör, ett stort, svepande oväsen, men milt och utan Fuck Buttons-muskler.

Bra till Blanck Mass går Mist, med John Elliott från Emeralds och Sam Goldberg från Radio People. Det låter bekant, en hel del som Emeralds, förstås, men också som melodier från förr man eventuellt aldrig har hört. I "I Can Still Hear Your Voice" tyckte jag mig till exempel skönja syntbasen från Saint Etiennes "Like A Motorway" och ett Moroder-soundtrack. Det blir ännu bättre i "Mist House" som lätt och ledigt passar in i en fritt flödande nykrauttradition som nickar menande mot Manuel Göttsching och Riechmann. Tror ni förresten att jag kan motstå en låttitel som "Dead Occasion/Ovary Stunts"? Åh, inte.

Aidan Moffat och Bill Wells har nytt ute, "Everything's Getting Older" och det är mycket vackert. Så älskvärt, värdigt och inbjudande. Med "The Copper Top" har vi ännu en kandidat till årets låt. Moffat har inte varit så här precis i sin lyrik sen 90-talsmästerverket "Philophobia", en av de lätträknade skivor som redan från första lyssningen lät som en oförglömlig klassiker. "I had to make a quick exit to be alone with my memories, I was sick of hearing everone else's", säger Aidan, för att i nästa rad avhandla färgen på sin kostym.

Det finns ingen som skriver så bra texter. Ingen. Ändå är det slående hur långt borta nihilismen och fyllemisären från "Philiophobia" är. Visst, Moffatt sitter fortfarande på puben, och han må vara resignerad, ledsen, men också ganska till freds och emellanåt försiktigt romantisk. Så mycket kärlek. Jag har svårt att se rader som "we invented love, and that's the greatest story ever told" på en Philophobia, om man säger så...

"Everything's Getting Older" gör mig faktiskt himla lycklig. Vi som knockades av "Philophobia" har ju aldrig lyckats hämta oss helt. Vi såg dussintals Arab Strap-spelningar, köpte liveskivorna, fortsatte att hoppas, hoppas inför varje album, men från den djupt imponerande besvikelsen "Elephant Shoe" fortsatte det bara neråt, kanske en och annan remix köpte dem lite extra tid, men efter "Monday At The Hug And Pint" kastade åtminstone jag in handduken. Aidans solokarriär har jag inte följt lika aktivt som hans twitterflöde, och jag äger bara en singel med honom, den som gavs ut som ölöppnare och som min vän i Tromsö gav mig för några år sen. Det var onekligen rätt läge att slå till med en ljuvlig, genomsympatisk hjärtevärmare innan jag reducerade honom till älskvärd pubståuppare. Han valde rätt lekkamrat. Bill Wells pianoharmonier är ju nästan beyond belief så perfekta. Dessutom doftar fordralet så gott.

Loscil låter ju inte så kul på namnet, och jag har nog länge avfärdat Scott Morgans enmansprojekt som ett, i bästa fall, ersatz-Pan American (i och för sig inget dåligt betyg), men på en blandskiva från förra året stack "The Making of Grief Point" ut lite extra och den vägrade att lämna mig. Sen en månad tillbaka sitter jag med "Endless Falls" från 2010 och spelar hela skivan om och om igen (ja, ganska många gånger) och det här står på egna ben. Det är ett oerhört välkomponerat album, med knappt skönjbar dramatisk stegringskurva som kulminerar i just "The Making of Grief Point". Jag är djupt imponerad, reviderar min förpaketerade uppfattning och tänker skaffa fler Loscilskivor. Det talas redan en del om splitternya plattan "Coast/Range/Arc", som jag inte har hunnit bekanta mig med. Å andra sidan är "Endless Falls" så rik och mångfacetterad att den säkert räcker över hela sommaren.

Harold Budd och Robin Guthrie har återigen spelat in nytt tillsammans. "Bordeaux" känns som en direkt fortsättning på tvillingskivorna "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" och de får det att låta så lätt. Samtidigt är båda två sen tio år tillbaka extremt produktiva, men inget tyder på att kvaliteten blir lidande. De här gubbarna har ordentligt bråttom att spruta ur sig ambientguld, och det är en rätt intressant motsättning, det där hyperaktiva arbetstempot och den eteriskt svävande, långsamma väven av välbekant gitarr- och syntmattemumma. Oh how I love it. Och nu släpper Robin Guthrie sin soloplatta som heter - "Emeralds"!

Tropic of Cancer har med "The Sorrow of Two Blooms" gjort årets mest omtalade och hyllade tolva (om mitt twitterflöde är en tillförlitlig mätare) och det räckte väl med tio sekunder för att jag skulle trycka på "order". Där satt den, liksom. Gothen bjuder upp till dans, svårmod är alltid roligast. Vi hör inget revolutionerande här, men lite "Seventeen Seconds"-sexighet, drömsk pop, en snygg trummaskin och Camella Lobos dystra sång gör exempelvis "A Color" (jmf "A Reflection") till en perfekt poplåt som inte kan sönderkramas.

Nya Wild Swans-albumet är beställt, men jag har tjuvlyssnat lite på MP3:an man fick på köpet och det som omedelbart slår mig: av alla comebacker har de två jag håller högst sitt ursprung i Liverpool. Alltså Wild Swans och Echo & The Bunnymen. Jag ber att få återkomma, nu kan jag bara säga: det är för jävla bra, förstås! Någon kommer att klanka ner och spela ut nostalgikortet (Paul Simpsons texter går alltid ut på att allt har blivit sämre), men då förstår man inte att Simpson har något väldigt viktigt att säga om den tid vi lever i och vad vi gör mot varandra, och kärleken och solidariteten, och allt vi tar död på.

Dead Letters Failure Of Redemption

2011-05-17T12:06:00.005+01:00

Det finns mycket som var oförsonligt med Dead Letters Spell Out Dead Words, men den ofta använda bilden på Thomas Ekelund med blankt ansikte sa det bättre än döda ord kan. Följande citat var också rätt talande:

This was always about finding redemption and I know now there's none to have.

Och nu är det slut, sista skivan "Dreadcade" är precis släppt, allt är sagt och tomheten vann. Med nio spår tar Dead Letters farväl efter tio års konstnärskap. Nio spår + 2 på en liten bonussingel. Jag kan ha fel nu, men de här två spåren, "I Am Hermetic" och "This Failure", bör vara det sista Dead Letters spelade in (vintern 2010-11). Jag kan ha fel igen, men visst är det första gången vi hör ett Dead Letters med sång? De här låtarna vill inte riktig släppa sitt grepp om mig. Det låter, och nu är jag helt uppriktig, väldigt mycket som Sisters of Mercy, eller tidiga Death In June. Många ser säkert det som ett angrepp på Den Goda Smaken, själv älskar jag det. Det var faktiskt längesen musik uppfyllde mig med så stark glädje. Efter att ha spelat igenom "Dreadcade" och legat andlös, tillintetgjord efter den sorgligaste skivan på flera år kunde ingenting ha varit mer överraskande än två förhållandevisa raka gothpopdängor med klockren, mörk sång och den perfekta, anthemlika refrängen i "This Failure":

I never asked to be forgiven
There's no excuse for what I am
This aching flesh, this tainted mess
This failure of redemption

Man förväntas alltid be om ursäkt för att man gillar sånt här, eller dra några nöjesguidska gothskämt, eller parera med några nya housetolvor, men det går inte att undertrycka den glädje som vill bubbla upp när moll och doom plötsligt blir till pop. Vi har tio år av kärv slutenhet att kontrastera mot två låtar på en sjutumssingel, som i rätt sammanhang hade kunnat gå som hits, åtminstone på någon ljusskygg Malmöklubb. Jag säger inte att det är bättre än exempelvis avslutningen på "Dreadcade" - en sårig, förkrossande "Forgive/Forget/Regret" som vi någon gång måste tala mer om - men det var så väldigt oväntat och bakvänt vackert att höra de här två sångerna nu 2011.

En man mår dåligt och ha beslutat sig för att lägga ner något som han har ägnat tio år åt. Det är sorgligt, men det är tillåtet att utvinna glädje ur resultatet. Jag ser Dead Letters-mannen gå in i Keiller's Park-studion för sina två sista inspelningar. Hans "åt helvete med det här" blir alltså inget okoncentrerat ljudbröt, utan två glasklara, sammanhållna dekonstruktioner av självförakt och desillusion. Är själen ett tomrum torde den inte rymma så perfekt popkänsla.

Music For Real Airports

2011-04-08T10:34:00.004+01:00

Det här är skivan jag aldrig hade vågat hoppas på. The Black Dog är de första som bevisar att Brian Eno faktiskt kan ha fel. "Music For Airports" är ett mästerverk, men jag kan lätt räkna upp fem Eno-album som är bättre. Och hur mycket har musiken egentligen med flygplatser att göra? Det är detta Black Dog problematiserar med "Music For Real Airports", som släpptes i fjol.

Hence this record is not a utilitarian accompaniment to airports, in the sense of reinforcing the false utopia and fake idealism of air travel. Unlike Eno's Music for Airports, this is not a record to be used by airport authorities to lull their customers.

Tanken har nog inte slagit särskilt många. Ifrågasätta Eno? Det gör man bara inte. Jag läste om Black Dogs skiva när den släpptes, tyckte att idén var tilltalande, men glömde bort att lyssna. Black Dog, förresten. Att de fortfarande existerar var bara det en stor överraskning. 1994 var deras "Bytes" ett lika viktigt album som "Incunabula" eller "Selected Ambient Works" - eller för den delen "Nowhere" och "Loveless", för oss med ena benet i indiemyllan och andra i technoexosfären. Även uppföljaren "Spanners" hade sina stunder, men därefter upplöstes Black Dog och blev till Plaid, som jag egentligen aldrig har följt (en miss?). Efter några år började man spela in under Black Dog-monikern igen, men bortom min horisont. Så även om jag har fortsatt att spela och älska deras tidiga grejer har egentligen allt de gjort efter 1995 gått mig förbi.

Så dyker det upp ett mail från min gode vän och namne i Rom, som säger sig ha sammanställt 2010 års bästa låtar (efter att grundligt ha sågat mitt urval). Under devisen "Taste is not stable and peaceful, but a means of strategy and competition" ger han mig 21 spår, varav de flesta håller hög klass. Zola Jesus imponerar inledningsvis med sin Siouxsie-imitation i "Night", men ganska snart går luften ur kompositionen och jag tänker länge och febrilt på ett band som var the buzz för några år sen, som jag också gillade i ungefär tre-fyra lyssningar. Jag glömmer alltid bort namnet... Kate Bush-cover... Nåt på C... Chromatics! Lyssnar ni mycket på dem idag? Trodde väl det. Nej, annat var mycket bättre. Demdike Stare, Actress, den fantastiske Rafael Anton Irisarri, som snart måste få en egen post här, 0O0OO ("Burnout Eyes", makalös!), Chasing Voices, Radio People, Grouper (trist namn, tyvärr - hindrar mig från inköp), och så framförallt - Black Dog och "Delay 9". Wow. Jag utnämner den till samlingens bästa spår och köper "Music For Real Airports". Och inser att jag, som så många gånger förr, missade förra årets bästa album.

Det är en makalös återkomst de gör, ett under av ljudprecision, som bäst beskrivs genom vad det inte är - som på hemsidan:

This is not sonic mush, nor adolescent noise. Nor is it a dance album.

Det är, som man även skriver, ambient, but focused. Ja, det var väldigt längesen jag hörde en så lyckad och, faktiskt, utmanande ambientskiva. Black Dog bemästrade tidigt pauser, tystnad och det som många skulle kalla utfyllnadsljud (lyssna på deras "Phils" från "Bytes"). När de kläs i en konceptuell skrud och dras ut i längd blir resultatet något djupt personligt och säreget. Jag verkar ganska ensam om att älska den där George Clooney-filmen "Up In the Air" från häromåret, men den framkallar liknande känslor i sin flyhänta deppighet. Med Black Dog i soundtracket hade betyget nästan blivit det högsta! De delar detaljrikedomen, de små gesterna och något sorts inneboende kvalitetsbegrepp (Clooney, Farmiga, Reitman, Bateman) - en genuin områdeskompetens. Det kanske låter sterilt: flygplatsmusik, kompetens, ljudprecision, men faktum är att det finns överraskande mycket värme i den här musiken. Lyssna bara på "Empty Seat Calculations" och avslutande "Business Car Park 9" (det bästa Black Dog NÅGONSIN har gjort!). My god. Får ni inte gåshud där får ni väl söka er till Foo Fighters eller nåt.

Candy Flip: Strawberry Fields Forever

2011-03-22T19:09:00.005+01:00

Jag har alltid sett det som en stor fördel att ha två föräldrar som är totalt ointresserade av musik. Hence - ingen som försökte påverka, förleda eller skapa en sån där odräglig, lillgammal Beatles and the Stones-gosse. Pappas musiksamling består ungefär av: en BB King-samling ("egentligen det enda man behöver, min son"), en Christina Lindberg-cd, John Fogertys "Blue Moon Swamp" på köpkassett och, lite otippat, Mary J. Bliges "My Life". Mamma har hela Rod Stewarts American Songbook-svit och en Julio Iglesias-samling, samt några brända Whitney Houston och George Michael, för det gillar alla i familjen. Poängen här är alltså att man väldigt tidigt fick utarbeta sin egen historia, och de gånger man stötte på kanoniserad pop var mest genom tv-program som "Kryzz", där det alltid dök upp någon 60-talsbit (som alltid lät likadant i mina öron). Nio gånger av tio var det just Beatles (den tionde var det kanske Kinks). Måttligt imponerad, I was.

Jag växte upp nästgårds stora jordgubbsfält och sommarjobbade som jordgubbsplockare från det jag fyllde 11 år. Lite hatade man slitet, men mest var det faktiskt roligt, inte minst med tanke på alla personligheter man mötte. En dag hamnade jag bredvid Ramström, som skrev Swingflys "Me and My Drum" till årets Melodifestival, och vi började prata musik. Jag nämnde Pet Shop Boys och Sigue Sigue Sputnik som två favoriter och han svarade, angående de sistnämnda: "de är bra, jag gillar punk". Det fanns en musikalisk förståelse redan där, som ni hör.

En dag 1990 såg jag i tidningen att en låt med titeln "Strawberry Fields Forever" var på väg mot Englandslistans topp. Jag älskade titeln, och hade ingen aning om att det var en Beatleslåt. Något år innan hade jag knäckts totalt av Bomb the Bass "Beat Dis" och andra delar av den Smash Hits-vänliga, brittiska acidhouse-scenen, och antog att Candy Flip hörde dit. Kanske hade jag snappat upp någon ravekoppling, men jag minns att jag kröp runt i jordgubbslandet och föreställde mig hur "Strawberry Fields Forever" egentligen lät. Jag önskade mig något i stil med S'Express "Hey Music Lover", men lite tyngre, mörkare och flummigare. Jag fick något helt annat, men det kunde inte ha varit bättre. Först det vackra introt, och sen den surrealistiska, effektförstärkta pojkrösten, den vita kaninen som leder Alice ner i underlandet med sitt "let me take you down..." Det var sagolikt, och sen kom det där släpiga beatet, samplat från en James Brown-låt. Hip hop var fortfarande så exotiskt att man inte hade en aning om hur man skulle handskas med det, så istället försökte man få in Candy Flip i en mer bekant kontext, vilket var svårt eftersom tempot var så nedpitchat och sången så svävande. I had yet to hear Black Sabbaths "Planet Caravan", och "Screamadelica" var inte ens släppt, därför kändes det helt och hållet nytt. Än idag plockar jag ofta fram tolvtummaren och den låter fortfarande toppen. Sålde den rentav bättre än Beatlessingeln? Man kan ju hoppas.

This Noot's For You

2011-03-16T09:30:00.003+01:00

Om en av de allra finaste skivorna. Det är mycket möjligt att ni inte ens har hört den.

http://www.throwmeaway.se/artiklar/pieter-nooten-michael-brook/

Etched Dreams

2011-02-04T12:55:00.005+01:00

Jag kommer inte ur det här, jag var tvungen att göra en etsning.

Det finns bara en sak jag ångrar med min lista över 00-talets bästa album: att jag utelämnade "I Trawl The Megahertz" (den fick nöja sig med att bli komplement). Så här skrev jag om "Gunman".

Ni hittar en makalöst upplysande intervju med Paddy här. Jag älskar när han lägger ut texten om sina cowboylåtar:

Det är ju inte det jag sjunger om, svarar han, efter att ha tänt sin eftermiddagscigarr. Man letar alltid efter nya, dramatiska sätt att beskriva vardagliga saker. Mina cowboydrömmar har inget med vilda västern att göra. Ibland är det en bra metafor för popens prärier. Men mest bara en metod, ett bildspråk jag känner mig hemma i.

[Orden] har en oemotståndlig atmosfär. Jag kan inte hitta en bättre parallell till vildheten och det extrema som utforskas i kärleksrelationer. Men det är egentligen inte orden i sig själva som funkar, utan att de skapar en alldeles speciell stämning just i brytpunkten mellan det amerikanskt arketypiska och det faktum att jag sitter vid en flygel i nordöstra England och lånar dem. Hade jag varit amerikan hade de bara sagt »jaha, du är inne på country«. Så hade jag varit amerikan hade jag snarare skrivit om Newcastle.

OMD: Secret (1985)

2011-01-25T09:46:00.004+01:00

Efter det svaga femte albumet "Junk Culture" krossade OMD slutligen alla ambitioner om framåtblickande, hipphet och den pretentiösa synthpopens eviga coolness - med ett album som hette just "Crush". Det förstörde även för de som i bandet hade funnit det perfekta konglomeratet av den allra modernaste krauten, den renaste popmagin och de snyggaste ljudbyggena med de minsta medlen. Från debutens primitiva, explosiva renhet, över de gotiska landskapen på "Organisation", till mästerverket "Architecture & Morality" och experimentella fullträffen "Dazzle Ships" gjorde de precis allt rätt. Det var bara ett problem: Paul Humphreys och Andy McCluskey upptäckte att de hade räkningar att betala. De behövde hits. Och även om "Electricity" och "Enola Gay" för många av oss är just essensen av hitlåten var det musik för en subkultur. Därför började man snegla mot den amerikanska tonårsfilmen och kalkylera på beståndsdelarna i en prom night-sång. Med "If You Leave" nådde de målet. En världshit, mycket tack vare draghjälpen från John Hughes film "Pretty In Pink", där den spelades just under balscenerna.

På mellanstadiet hände det ofta att jag tackade nej till att umgås med vänner på lördagarna. Först var det ju Tracks, och sen Tipsextra. Efter ett liv med popmusik och listor borde man ha lärt sig vad som utgör en hit. Icke. När jag hälsade på Nixon-Roger för några år sen berättade han att kvaliteten skivbolagen efterfrågade mest just då (han hade författat några hits till försäljning) var "quirky". Man exemplifierade med Katy Perrys "I Kissed A Girl". Hennes "Carlifornia Girls" passar även den utmärkt in i ramen. För mig är det ganska obegriplig musik. Störig, hackig...ja, quirky. Jag vill ha ett melodiflöde nedärvt från Beach Boys, Spectors girlgroups, Barry/Greenwich, Bacharach - gärna klätt i italokostym, gärna elektroniskt - men inget flåsigt väggklättrarpass, tack. Sen finns det hitsen som är så försynta och snälla att de knappt märks. De där närmast likgiltiga, söta melodierna som bara rullar på, friktionsfritt, harmoniskt. OMD provade på det där redan med "Souvenir", en nästan dansbandsinsmickrande främmande fågel på djupt anspråksfulla "Architecture & Morality". Då var det Paul Humphreys som sjöng, med ljus gossestämma och det är en så fruktansvärt bedårande liten sång som jag aldrig kan sluta älska.

Paul Humphreys är den trevligaste, snällaste, mest ödmjuka popstjärna jag någonsin har sett på en scen. Det var på Berns, när han värmde upp för Human League, tillsammans med Propaganda-sångerskan Claudia Brücken i projektet OneTwo. Jag hade inte en aning om att de spelade ihop, än mindre att de skulle vara förband! Förstå min förvåning när jag såg en av mina idoler på scenen, en blyg liten farbror som så älskvärt och uppriktigt tackade för publikens applåder. Det lät ganska bra också, för övrigt.

Jag har fler bilder av Humphreys. Den slipsförsedda unga moderna som var besatt av Kraftwerk, Neu! och Eno och anpassade löjligt billig elektronik för att skapa små mästerverk är en av dem, men den vi ser och hör på "Secret" är den där ursnälle, blyge, försynte pojken som inte vill stjäla uppmärksamhet på någon annans bekostnad. Den som bara vill komponera utsökta, noggrant arrangerade popsånger för balen och elräkningen. Ni ser på skivomslaget att OMD lydigt har infogat sig i 80-talets klassfotoestetik, men det mest slående är att de, i skinnjackor och halvlångt hår, ser ut som ett helt rockband redo att släppa loss lite oväsen. Rocka lite. Men så sänker vi ner nålen och lyssnar. Åh, vilken töntig låt, säger många. Men den är så söt! Jag älskar hur den närmast likgiltigt tar sig fram, som en liten pojke på cykeltur längs en stor ankdamm. Humphreys sjunger så mesigt och fint och texten är rak, banal, vacker:

I got a secret and I can't explain
All the time, I've waited for this day
All along I was never in doubt
I always knew it would never get out
There are things that I cannot tell
And there are things that you know damn well
This is getting very hard for me
I guess you'd better just wait and see

Ändå är den märklig, för den låter inte hittig i mina öron. Det finns ingen uppbyggnad mot refräng, inga skarpa hooks, inte åtta tonarter (som i "If You Leave"). Den bara rullar på i halvtempo och jag tycker faktiskt att den är ganska så perfekt. Förmodligen platsar den inte ens på min topp 20 över OMD-låtar, men den gör sig ständigt påmind, vill alltid bli spelad. Så fascinerande, egentligen. Jag har så smått börjat planera för en liten samling med likgiltig, briljant pop. Vi låter "Secret" inleda.

24 Keeps Pounding At My Door

2011-01-21T10:40:00.004+01:00

Med en text om "24" kan man säkert inte påverka idag, inte bilda opinion, inspirera, övertyga eller väcka anstöt. Således är det helt meningslöst att skriva den här texten. Läsarna tillhör två läger: de redan övertygade och de helt ointresserade. Ingen kommer att byta fot. Ändå måste något sägas om serien och om Kiefer Sutherland och hur oerhört mycket kärlek jag har investerat under de tio år serien har rullat.

Kiefer har alltid varit en idol. Han var diaboliskt bra som ungdomsligist i "Stand By Me", otäckast av vampyrerna i "The Lost Boys" och stod alltid ut i den uppsjö av skräpfilmer han senare medverkade i. Han tycktes alltid så intensiv, närmast hypnotisk i sitt spel. 2001 hade jag tillbringat en tråkig vecka i Grekland vid en poolkant och möttes på flyget hem av rapporter om Göteborgskravallerna, men kunde ändå inte slita mig från New York Times och en artikel om den här nya serien i realtid, med Kiefer som Jack Bauer i huvudrollen. Tyvärr var det TV4 som hade snappat upp den, men självklart var det något man måste följa. Den var riktigt bra från början. Spännande, så klart, och de där oväntade vändningarna hade ännu inte fått sitt breda genomslag i tv-berättandet. Jag satt kvar vecka efter vecka och det blev bättre och bättre. I slutet av säsongen dog Jack Bauers fru, inte det första etikettsbrottet i serien, men väl startskottet för vår hjältes transformation till något som faktiskt saknar motstycke i skoningslöshet. En amerikansk hjälte som inte drar sig för att skjuta fångar under förhör eller bita öronen av folk.

Inför säsong två förstod jag inte hur man skulle kunna spinna vidare på konceptet. I min blåögda fantasilöshet trodde jag att formatet bara höll för en säsong, att det liksom var meningen att punkt skulle sättas efter makan Teris död. Så lite jag visste om tv-berättande bara för tio år sen! Säsong ett var blott grunden, nu påbörjades The House That Jack Bauer Built på allvar. Under säsong två gick min vhs flitigt, det var något med sändningstiden, samt att jag verkligen inte klarade av reklamavbrotten. Nu blev det tre-fyra avsnitt i ett svep och det var knark från himlen. Sayed Ali var oerhört ruskig, men det mest minnesvärda från hela säsongen är avsnittet när Jack faktiskt dör några sekunder! Avsnitt 20-22 var så chockerande intensiva att det inte gick att sova efteråt. Nu var även Kiefer ordentligt inspelad i rollen som Bauer. Man gör sig lustig över återkommande repliker som "we don't have much time" och "damn it!", men jag är kolossalt imponerad av hur övertygande hans spel faktiskt är. Det handlar förstås inte om nyanser, utan om en ständigt hårt bultande puls som verkligen inte kan vara lätt att förmedla/upprätthålla.

Robert Smith var 80-talets ansikte, skrev Jan Gradvall i en Slitzartikel 1990. Jack Bauer var 00-talets. Säsong tre av "24" hade kanske en del fåniga inslag - bland annat hade dottern Kim plötsligt blivit hypervass datorexpert med djup urringning på CTU - men det var den första jag såg på rätt sätt: på dvd i ett svep under några sjukdagar hemma i Solna. Jack Bauer är i första avsnittet slav under knarket i sviterna efter ett undercoveruppdrag (åh, den fullständigt briljanta avslutningen i första avsnittet, när han drar fram sprutan för att injicera). Min fru (flickvän, på den tiden) klagade över att jag inte gick att nå under de där dagarna. Nej, jag hade fullt upp med att bryta mig in (!) i ett fängelse (!) med Jack Bauer och Ramon Salazar.

Problemen började i säsong fyra. För första gången kände jag att man började upprepa sig, och jag har aldrig kunnat acceptera att man tog livet av Michelle Dessler (något som längre fram i cykeln tvingar Tony Almeida att go rogue). Fortfarande var det lysande tv (att döpa skurkföretaget till McLennan-Forster, efter Go-Betweens två genier var just...genialiskt), men det hade smugit sig in något mekaniskt i berättandet. Säsong fem var nog bättre, men den genomsliskige president Logan stjäl lite för mycket syre genom Gregory Itzins - förvisso briljanta - överspel. Cliffhangern i slutet föranledde dock ganska verklighetstrogna drömmar om Bauers återkomst. Så djupt intryck hade serien ändå gjort. Men med säsong sex gick man slutgiltigt över gränsen, genom att spela ut Falcon Crest-kortet: det blev en family affair. Lockelsen för manusförfattarna att ta till familjechocken (som när det visar sig att Richard Channing verkligen är Angelas son) blev för stor. Här plockas Jacks bror in (den töntigaste karaktären i hela 24-cykeln) och även en ondskefull far. Det fungerar som jawdropper, men när vi sen får dras med dem över nästan hela säsongen pyser luften ur. För första gången slutade jag (nästan) att bry mig. Att tala om trovärdighet i "24" är förstås dödsdömt, men här hade man lämnat den rymliga ram som jag ändå hade svalt hook, line and sink. Och efterföljande tv-filmen "24 - Redemption" var på gränsen till dålig.

Så det dröjde innan jag såg säsong sju, ända till förra våren. Långsamt, efter en lite svajig start, kände jag att man var på rätt spår igen. Renée Walker visar sig vara en FBI-agent med rejäla tag och får till ett fint samspel med Bauer. Det gamla giftet började verka igen och jag mindes tillfällen då jag på allvar blev förbannad på folk som baktalade serien. Nummer sju var den bästa sen trean.

I december såg jag sista säsongen och dog lite. Man kan fråga sig varför jag har väntat så. Det är mycket enkelt. Vårt hem är riggat med en dator och en tv. På datorn gör jag mina jobb, på tv:n tittar vi på tv. Aldrig mötas de två. Det finns fler skäl, men de tar vi inte upp nu. Det var jobbigt att inte kunna följa rapporteringen från säsong åtta på Weird Science. I flera månader gick jag och väntade på att få läsa Kjell Häglunds hyllningar (Nu måste Howard Gordon få en Emmy!) och Caroline Hainers kärleksförklaringar till serien.

Kjell: Klichélekarna i serien är ju högst medvetna, samtidigt som de kilats in i scener som vill bli tagna på dramaallvar. När den huvudsaklige kreative motorn och showrunnern Howard Gordon får ihop allt tvekar jag aldrig att kalla det för konst – och den avslutande, åttonde säsongen blev det stora mästerverket.

Läs hela texten här om ni för en sekund tvivlar på hur osannolikt bra säsong åtta är. Det är det mest plågsamma jag har upplevt på tv. Varje avsnitt innehåller flera klassiker, men efter point of no return-momentet i avsnitt 17 skruvas allt upp till en nivå som inte ens jag, som redan övertygad fan, trodde var möjlig. Först tvingas man försöka acceptera det oacceptabla i att en älskvärd karaktär mördas - just då känner man precis samma fysiska desperation och smärta som Bauer själv - för att sen bli ett med Bauers hämndmission. Michael Haneke skulle ha ett och annat att säga om den blodtörst som här väcks. Svärdslakten av ryssarna får man inte ens se i bild, bara efterdyningarna av den. Som jag rös. Och hämnarmasken Bauer drar på sig när han tänker ta kräket Logan... Jag kommer aldrig, aldrig att få uppleva något coolare.

Flera gånger har jag, gammal actionälskare, upplevt att det efter "24" är helt omöjligt att se på actionfilm. De är nu bara cirkusexplosioner i zombietempo, tradiga som fan, utan nerv och intensitet - dessutom berövade den politiska dimensionen av "24" som jag helt har utelämnat från den här texten. När verket nu har fullbordats med en klimax så skoningslös att man ligger som ett skälvande, nyfött sto på golvet efteråt, blir det överhuvudtaget svårt att hitta något som inte får en att längta efter Jack. Sorgen i den avslutande bilden på Jack som zoomas ut från storskärmen på CTU är för evigt fastetsad på näthinnan.

Jag älskar dig, Kiefer. Jag älskar dig, Jack. Låt inte dom jävlarna ta dig.

Lustmord & Clock DVA: Chance and amorphous depths

2011-01-11T09:10:00.004+01:00

Lite föraningar, kanske rentav varsel, är något vi alla upplever emellanåt. Jag ska inte ge mig in på något häxdoktorspår nu, men jag tycker på allvar att mottagligheten för sånt här ökar med åldern. Ödet, slumpen, och allehanda förebåd… Ibland faller saker och ting samman lite väl snyggt, kan man tycka. Igår var det närmast klärvoajansfestival här hemma. Det började med Daniel Sjölins Babel, och ett inslag från Estland. En synnerligen vaken musikproducent hade valt stycken av Georges Delerue och två spår från The Cures ”Seventeen Seconds”. Jag upprepar: två (2) spår från ”Seventeen Seconds”. Genast hajade jag till. Kvällen innan satt jag och läste på text-tv och fick en stark lust att spela nämnda skiva, och framförallt då ”Secrets” – men jag blev och trött och la mig i stället. Nästan ett dygn senare hör jag alltså öppningsackorden från ”Secrets” i svt:s litteraturmagasin. Om de hade nöjt sig med några toner från ”A Forest” hade jag inte tröttat ut er med det här resonemanget. Men ”Secrets”? Är det något man förväntar sig på bästa sändningstid?

Men det där var bara början. Just för att inte - som föregående kväll - dåsa bort i overksamhet plockade jag fram Lustmords ”The Place Where The Black Stars Hang” för en närstudie i hörlurarna. Det är nog svårt att ta sig an Lustmord på något annat sätt. Jag läser i bookleten:

”There is a place

Where the black stars hang

And the strangest eons call

That amorphous mass

Unknown, immense

Ambivalent to all”

Hur förutsägbart som helst för någon som sysslar med kompakt mörker. Men ändå: vackra ord, som minner om Lovecraft (var inte ”amorphous” hans favoritadjektiv?). När jag så för första gången noga läser igenom produktionsuppgifterna ser jag detta: ”’Metastatic Resonance’ derived from recordings made with Adi Newton at Anterior Research Station, Sheffield, November 1990.” Adi Newton är med i Sheffieldbandet Clock DVA. Dagen före igår lyssnade jag på Clock DVA:s ”Sign”. Som är inspelad (eller ”developed”, som de säger) på Anterior Research Station. Var jag redan då på väg mot en kväll med Lustmord på golvet? Att Lovecraft smet med i sammanhanget (det gjorde han precis i det ögonblick jag satt och skrev ner stroferna ovan) är i sig ingen slump. Eller så är det precis vad det är. En upptäcksresande i det okända, det omedvetna, det undermedvetna, och ännu en pusselbit i dramat om klärvoajanta Slowdivejocke.

Nah, innan vi går vidare slår vi fast att jag är hopplöst icketroende när det gäller Malin Berghagen-fenomen och allt sådant, men vem fascineras inte av episoder och sammanhang som kolliderar? När Lustmord gavs en konkret länk till Clock DVA blev jag överlycklig, för det fanns både poesi och logik i det. Jag har alltid tyckt att Clock DVA varit väldigt underskattade, och minns med värme alla brådmogna diskussioner om bandet (”två på ryska heter ’dva’, därför ska det uttalas som det skrivs, inte Clock DiViEj”). Om man ens känner till dem brukar det mest vara för att det var seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmers favoritband. Nu ska vi inte dra några makabra växlar på det, utan bara konstatera att Clock DVA bättre än andra kunde konsten att förmedla ren och skär arktisk kyla. ”Sign” från 1993 är deras sista (?) skiva, och jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Adi Newton skriver i en essä om ”Sign” som […a technology of glyphs…beyond the iconography of time, a new observatory, to map antique contours of mind. A new phonetics, an invisible language of soul.] Howard Phillips Lovecraft nickar gillande i sin New England-himmel.

Vi var några tappra få som i början av 90-talet såg Clock DVA som det enda band som var cyber på riktigt. Det rimmar väl egentligen ganska illa med Lovecraft och hans fäbless för allt uråldrigt, men det kanske har något med evighet/tidlöshet att göra. Beyond är i så fall nyckelordet. Lustmords Brian Williams verkar också vara inne på dimensioner som inte får plats i en mänsklig föreställningsvärld:

”We have yet to produce our own intrinsic mutation, or to gain a true comprehension of that space between space, those shadows between shadows, and the infinite darkness thereof.”

Och hur musikaliskt olika Clock DVA och Lustmord än må vara, finns det ändå en out there-kvalitet som gör båda banden extremt svåra att definiera. Clock DVA är i grunden ganska melodiösa och dansanta, men ljudbilden tycks vara skuren av skalpell för att eliminera allt som kan kallas puls eller liv. Det är popmusik av döda koraller, läkarrockar, minusgrader och stål. Ovanpå allt ekar emellanåt pianoslingor tommare än en Patrick Bateman på kola. Lustmords universum är dovare och mer kompakt. Låga drones, en ambient berövad på ytlig skönhet, och ljudet av döende stjärnor. Om ljud kunde existera i tomma rymden inbillar jag mig att det skulle låta som Lustmord.

För snart ett år sen var jag på Lava, Kulturhuset och spelade skivor på Distro. Det var fint, för jag kunde spela ett helt och hållet symmetriskt set, från Tangerine Dreams ”Stratosfear” till ”Cluster & Eno”. Det bästa var att jag fick ett gratisex av tidsskriften Ny Musik, som precis hade ute ett nummer om minimalism. Eftersom det är en utmärkt tidning, fjärran från desperat blogginfantilism, så hade de modet att publicera en lång artikel om dark ambient, skriven av Mårten Sahlén. Jag kan nog ärligt säga att ingen blev gladare än jag över den artikeln, inte minst för att den belyste en genre som inte ens var bespottad, utan fullständigt ignorerad. Jag har ju fiskat upp det mesta från industrihavet, men aldrig riktigt funnit en väg in i dark ambient. Som alla förnuftiga människor insåg jag ju att det var vägen framåt, på samma sätt som Lovecrafts aparta prosa fortfarande är det.

Sahlén lyfter fram Lustmord som företrädare för scenen, och redogör för Brian Williams förflutna som medlem i SPK, och hans samarbete med folk som Chris & Cosey och – Clock DVA! SPK är också ett band som oförtjänt har glömts bort. Som samhällsomstörtare och ljudterrorister var de väl nästan lika iögonfallande som Throbbing Gristle. Det är i alla fall lätt att se att Williams kommer från en tradition där melodier och harmonier sällan vistas. Mitt första möte med ”The Place Where The Black Stars Hang” slutade i lätt besvikelse. Jag tyckte att den lät för lite, var lite för tyst – och som tyst musik inte tillräckligt vacker. Förmodligen underskattade jag mitt eget behov av ett musikaliskt vakuum. Vacker är den sannerligen inte, men när den sträcker ut sig i oändligheten dras man långsamt mot den negativa energin. Det är allt annat än genomsnittlig drone; här handlar det inte om trist malande utan om vid rymd och klanger långt ner i registret. Det finns en farlig lockelse som gör att man sitter i 16 minuter och upptäcker att inte mycket har hänt, men att man ändå är helt fast. Och så får man plötsligt en belöning i form av en grym ekoeffekt eller ett magnifikt mullrande. Det är Lustmord och inga visor.

Artikeln är tidigare publicerad i Intuition Told Me #3, utgiven mars 2008. Med anledning av att Lustmords tredje konsert på 30 år äger rum i Stockholm nu på lördag kändes det relevant att lägga upp den här. Läs mer om evenemanget Art's Birthday här.

To ride, shoot straight and speak the truth

2011-01-10T09:28:00.002+01:00

New Year's Day

2011-01-04T20:15:00.004+01:00

U2 är inget band man automatiskt förknippar med de små ögonblicken, men tänk ändå vilken bra låt "New Year's Day" är. Runt nyår letade jag efter "War" i skivsamlingen, men den har jag nästan säkert sålt. Och varför inte. Bandets fullängdare är överlag bleka och livlösa affärer - nästan förbluffande trista, med tanke på den månghövdade fanskarans tillbedjande dyrkan. En kort, kort period i mitt liv kände jag starkt för U2. Jag såg videon till "The Unforgettable Fire" och lite senare en livekonsert på SVT. Kanske den där "Under A Blood Red Sky". 80-talet präglades av storpolitik, apartheid och konflikter. Särskilt sorglig kändes den på Nordirland, och mitt barnajag såg U2 som representanter för den (Irland som Irland, liksom). En känsla av att det där bandet hade lidit svårt. Nu sjöng sångaren ur djupet av sitt hjärta om det. Ur de där små korta, isolerade ögonblicken växte vrångbilden av U2 som ett oerhört viktigt band. I konspiratoriska stunder tror jag nästan att deras publik har fortsatt bedra sig själva på samma sätt under alla dessa år, utifrån en bas på en handfull starka låtar och ett uppriktigt realpolitiskt engagemang. Mitt uppvaknande kom när en klasskamrat överlämnade ett kassettband med A-has "Hunting High and Low" på ena sidan och "The Unforgettable Fire" på den andra. Efter ett tag spelade jag bara A-ha.

En anledning till att jag aldrig har sällat mig till U2-mobbarna är de där fåtaliga låtarna som alltid glöder av någon sorts angelägenhet, hur uttjatade de än må vara. "New Year's Day" hör definitivt till den skaran. Bara en sån sak som att de stod och spelade gitarr i snön i videon (inspelad i Sverige, va?) kändes rätt hårt när min smak i övrigt bara blev allt fjolligare. Jag tittade på videon häromdagen och kom att tänka på det avsomnade, sorgligt bortglömda Malmöbandet Bent Spanner, Arty Banner. Har U2 en antites utgörs den möjligen av Bent Spanners stökiga kaos och koncentrerade, minimala skivutgivning. Inte mycket dökött där.

För lite mer än sju år sen var jag på födelsedagsfest i en industrilokal i Malmö hos en vän som fyllde jämt. Hennes pojkvän sjöng i Bent Spanner, Arty Banner, som även gjorde en exklusiv spelning den kvällen. De spelade max tre-fyra låtar. En av dem var en cover på "New Year's Day" och hur suddiga minnena från kvällen än är har den etsat sig fast för alltid, till skillnad från merparten av alla pliktskyldiga 600-kronorsspelningar man har suttit sig igenom. Ni som har hört Bent Spanner, Arty Banner kan säkert göra er en bild av hur det lät. Ruskigt kärvt, torrt, ryckigt, intensivt, desperat - ett hårt skelett, snarare än en mjuk kärna. En agent hade säkert försökt sälja in dem under punkfunkens revival, men knappast med någon större framgång. Det här var för skevt, för konstigt, och väldigt långt från det där programmatiska, vita svänget. Åh, jag kan inte nog betona det geniala i att just det här bandet spelade en cover på "New Year's Day". Den där vackra melodin som så ursinnigt försökte frigöra sig från den barska skelettrytmen... Ett så dyrbart ögonblick vill man gärna uppleva igen, men det vårdas naturligtvis bäst i minnet.

2010

2010-12-25T11:50:00.005+01:00

En bild på årets vassaste skivsläpp, Gatekeepers "Giza", flankerad av andra fina saker från i år.

Sammanfattning finns här. Den är några veckor gammal och där saknas bland annat finalsäsongen av "24", som jag inte vågade se förrän nu i december. Jag borde dessutom ha tryckt hårdare på "Giza" som årets skiva, men när det skrevs hade posten fortfarande inte levererat tolvan och jag hade inte fått chansen att sitta och vara tuff vid skivspelaren.

Man gick vidare, del 2: Free System Projekt + Redshift

2010-12-09T09:37:00.003+01:00

Träden är helt vita och gnistrar av frost. Det är vackert. För ganska exakt ett år sen gick jag i Svandammsparken och lyssnade på Free System Projekts "Distance", förmodligen det stycke musik jag har spelat oftast de senaste två åren. Då såg träden ut precis som nu. Midsommarkransen hade aldrig varit vackrare. Tellusbiografen, där "Zodiac" blev mitt livs bioupplevelse, Pelle Svanslös-husen, den lilla backen mittemot pizzerian och vitt, vitt överallt. "Den här platsen lämnar vi om två månader", tänkte jag nog. Det var förstås vemodigt, men inte så farligt ändå. Det hade varit en fin tid, men vi var klara.

"Distance", däremot, blir man aldrig klar med. Det är 11:18 minuter som hela tiden måste upprepas, upplevas om igen. Varje segment är så perfekt avvägt, det är som en dramaturgi där man själv medverkar i sin favoritfilm. En del kallar stilen för The New Berlin School och man hittar flera olika forum och grupper om det här på nätet. En vanligt förekommande åsikt är att den här musiken inte bör ges för stor spridning. En hype vore förödande, tycker man. Jag har länge velat i min uppfattning om frågan. Jag har en namne som nyligen flyttade till Rom. Han introducerade mig för den här musiken för cirka två år sen och vi har en googlegrupp som helt ägnas åt Free System Projekt och engelska Redshift. Vi är två medlemmar. Så ser det nog ofta ut, men samtidigt - om jag ändå skriver om underskattade Tom Hanks-filmer och amerikansk italo måste väl ändå det jag verkligen lyssnar mest på ges lite utrymme? Inte kan väl musiken förlora sin kraft för det? En liten dröm vore ju att bli avlönad för att skriva den definitiva artikeln om de här två akterna, ägna en månad åt research, inlyssning, intervjuer och konsertmaterial. Som det är nu hinner jag inte riktigt lägga den tid som krävs för det. Det kostar en del arbete att driva ett hushåll, speciellt när man börjar året på ett rejält minus. Därför blir bloggandet en sorts lyx man inte kan unna sig särskilt ofta. Och hur mycket jag än har lyssnat, har resan bara börjat. Det tar tid att greppa det här.

En alldeles förträfflig introduktion till Redshift är det här klippet. Mina ord räcker inte till. Drömfabriken tycks ha ägnat sig enbart åt mina personliga sound desires för att föda fram något så himmelskt. Jag måste ha tittat på klippet hundra gånger vid det här laget. Det är alltså taget från Hampshire Jam 2, 2002. Det är en tillställning som hålls varje november, och en bra start för min research vore förstås att åka dit. Hittills har jag inte haft råd, men kommer Redshift nästa år SKA jag dit. Tittar man på diskografin både från Redshift och Free System Projekt möts man av gräsligt batikgubbiga skivomslag och även här kunde lite mecenatpengar göra gott. Tänk att få återutge mästerverk som "Oblivion" eller "Moyland" på vinyl och strama åt designen lite. Eller allra helst, två stora lådor om sex-sju album vardera. Det är två produktiva akter.

När ovädret var som värst, innan snöfallet, hade jag för vana att ge mig ut på promenad med iPoden och spela "Small Bright Light: Gone Out" på repeat, låta vinden piska obarmhärtigt och drömma om en gotisk thriller med det här som inledningsspår. Det är lätt osmakligt att prata om vad man vill ha för musik på sin egen begravning, but this is it. Det är musik som nästan är för stark, en emotionell jävla störtflod. Man dör och lever mer än någonsin tidigare, på samma gång. Att få höra det här på a field in Hampshire (hej, Jarvis!)...

Free System Projekt är holländaren Marcel Engels på pilgrimsresa mot de galaxer inte ens Tangerine Dream nådde. Jag har sju av hans album på datorn, har inte köpt dem än, mest för att skivorna är så fula. Om inte den där boxdrömmen infrias tänker jag ändå införskaffa dem, eftersom de knäcker det mesta jag har i hyllan. I somras och höstas körde jag speciellt "Moyland" ofta. Det var väldigt märkligt att läsa Bret Easton Ellis "Imperial Bedroom", speciellt slutet där han närmast resignerat hänger sig åt sina gamla sado-tortyrskildringar, och samtidigt lyssna på något så fjärmat från mänsklig ondska. Galactic bliss, kanske man kan kalla det.

I väntan på den definitiva artikeln, mecenaten, nästa Hampshire Jam eller ett driftigt litet skivbolag, som med kärlek och kunnande kanske skaffar rättigheterna och sammanställer två lyxiga boxar, ger jag er en länk till Man gick vidare-musiken. Much as I föraktar Spotifyspellistor så fanns ju otroligt nog flera Redshifttitlar där, och efter långt, moget övervägande bestämde jag att världen inte kan må dåligt av mer godhet. Därför får ni den här: Döden och livet. Hanteras ytterst varsamt.

Peter Christopherson 1955-2010

2010-11-25T10:16:00.001+01:00

Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial

Hej då, Peter

Man gick vidare, del 1: "New Age Of Earth"

2010-11-11T14:54:00.009+01:00

Jag kan inte minnas att det blåste så här hårt när jag var barn. Eller så ofta - inte bara någon gång i månaden, utan snarare flera gånger i veckan. Det är som om en osynlig hand försöker slita upp hela huset från grunden och slunga iväg det mot ett svart hål. Det knakar i väggarna, plåten som ramar in skorstenen dundrar som åska, och fönstren piskas obarmhärtigt. Det är inte helt oangenämt, faktiskt. Kanske märker man sånt här tydligare som vuxen. Kanske tänkte man inte så ofta på stjärnhimlen som barn heller. Den är verkligen häpnadsväckande. Mot en kolsvart, oändlig fond lyser de gamla välbekanta formationerna som en påminnelse om vår eländiga futtighet. Det är ganska skönt ändå, trösterikt. Vackert är det helt säkert.

Jag skrev för ett tag sen om en högt älskad katt som förlorade livet alldeles för tidigt och en sorg så påtaglig att den kändes som avbrutna andetag i en evig följd. Jag tänker fortfarande ofta på honom. Sorgen är märklig. När den är ny slukar den allt. Man lamslås, tvingas nästan göra sig kall, stänga ute behagliga associationer. Efter ett tag vågar man känna efter och då vet man att musiken behövs igen. Man får närma sig defaultläget varsamt, ofta med något grundläggande, välbekant, instrumentalt.

Efter Aphex bortgång började jag försiktigt, försiktigt med en Tangerine Dream-samling som vid första anblicken ger ett hafsigt intryck, trots att Edgar Froese själv anges som compiler. Den bär det olycksaliga namnet "Ultima Thule", som jag även tror var bandets första sjutumssingel. Den är givetvis fantastisk, men det var cd 2 som på nytt började gjuta liv i mig. Här samlas spridda delar av Tangerine Dreams gigantiska, svajiga 80-talsproduktion och det mesta hade jag aldrig hört tidigare. Överlag har man ju alltid fått lära sig att i möjligaste mån undvika det mesta efter "Stratosfear". En princip jag mer eller mindre har efterlevt, men som nu på allvar är under omprövning. På twitter skrev jag för ett tag sen "att omfamna även Tangerine Dreams 80-tal är att stå där naken i sin ärrade, bristfälliga mänsklighet och ändå känna: jag duger." Tonen var möjligen skämtsam, men allvaret hundraprocentigt. Det sista spåret på skivan, "Huckebees Dream", tillhör utan tvekan bandets konstnärliga höjdpunkter. Jag må svälja väl ostiga saker från Froese & co, sånt som ni egentligen inte behöver bry er om, men det här är en smärre chock och ett högst relevant stycke musik i en samtida kontext. Vad är det för omöjligt tempo de har fått till? Filmisk dramatik möter epik nedkokad till ett elegant popformat, med ett mjukt, hypermodernt trumljud som Lissvik/Hägg hade betalat dyra pengar för. Jag sprack upp i mitt första leende på flera dagar.

Den obönhörliga vinden viner igen och stjärnhimlen såg jag senast igår. Jag har saknat Stockholm en del, men man är närmare Karlavagnen här. En illusion jag gärna vältrar mig i. Och så fåken som piskar ansiktet. Yttre omständigheter som har öppnat för att återigen ge allt i sitt musiklyssnande, låta det kännas och svida ordentligt.

En del stor del av hösten har ägnats åt Ashra och en skiva som är den bästa jag har hört i år, utgiven samma år jag föddes, 1976. "New Age Of Earth" innebar en ny musikalisk inriktning för Manuel Göttsching, tidigare gitarrist i Ash Ra Tempel. Precis som Froese var Göttsching en klassiskt skolad musiker som mycket lätt hade kunnat fastna i ett evigt hippiejammande, alternativt jagat mot horisonten med tom ekvilibristik. Istället kom elektroniken till hans räddning och gav hans skapande en plattform såväl som fokus. Så stadigt lutad mot fundament som musikalisk kompetens, experimentlusta och framåtblickande skapade Göttsching med "New Age Of Earth" något som var njutbart både i tanken och realiteten. Det är egentligen hans soloplatta och det må vara mitt eget fel att jag har undgått den så länge, men jag kan knappast anklagas för att leva i en bubbla dit krautrelaterad information inte når. Många minns nog hur upphaussad Göttschings "E2-E4" var för några år sen. Jag var inne på en liten technobutik i Stockholm i den vändan (uppenbarligen något efteråt) och frågade om den, och fick till svar "det där var väl förra året?". Jaha, så det tåget missade man då, eller? Obehaget i att bemötas av technoelitister...brr. Jag skaffade den på ebay och lyssnade i min egen takt. "E2-E4" är ett magnifikt album...

...men det är redan avhandlat på så många ställen och det är hög tid att blicka framåt. Förlåt, bakåt - sex år innan "E2-E4". "New Age Of Earth" är både bättre och rikare. Inledningen med "Sunrain" är hysterisk modern och redan efter två minuter måste man fråga sig: hur skriva en kanon utan det här hypnotiska flödet? The Field-Axel har nämnt Göttsching som sin store krautgud, och jag tror att han skulle instämma om jag sa att det här är själva fundamentet den guden vilar på. Det är en skiva som får en att lite grann ångra ett allmänt generöst strösslande med superlativen. Mark McGuires Emeralds hade knappast låtit som de gör utan Ashra, men jag tänker även på olika samarbeten mellan Eno och Cluster; den här magiska lättheten och sammansmältningen av jord och rymd, lantidyll och astronomi. Det är snäll musik ("Ocean Of Tenderness"!) och det behöver vi idag. Det är musik för tanken, själen. Behöver vi det idag, tycker ni? Och när man tror att det är så fulländat det bara går har man kommit sju minuter in i avslutande 21-minutersorgien "Nightdust" - då skruvar Göttsching upp nivån ytterligare och låter olycksbådande molltoner ta plats i en ljudrymd jag faktiskt inte kan förse med relevanta jämförelser. Det är så fruktansvärt vackert. Den största musiken pekar varken framåt eller bakåt, utan inåt. Vi kan ju aldrig greppa den där stjärnhimlen ändå, men vårt inre universum går så smått att förstå. Om inte annat gäller det att sätta det i vibration. Där kommer musiken in. Stycket består av fyra movements och upptar en hel albumsida. Från hypnotisk monotoni till mörka mollharmonier, över till något som skulle kunna vara nästa års mjuktechnohype, och så gåshudsavslutningen med Göttschings spacegitarrer fritt flödandes. Ditt musiklyssnande kommer för evigt att förändras efter det här. Vet ni vad som är toppen? Ni behöver inte trängas med skivmässesvetton eller technosociopater för att skaffa den, eller för den delen hala upp orimliga summor (såvida ni inte är originaljunkies). Den finns att köpas lite överallt för en femtilapp. En vanlig ful-cd, men herregud - ge den här musiken en fysisk boning i ert hem. Eller köp ett ex som gå bort-present.

Jean Michel Jarre ger Oxygene

2010-11-09T11:40:00.007+01:00

Våren 1991 sågs en pojke vandra omkring i Färjestadens industriområde, och den uppmärksamme hade säkert kunnat höra fragment av överläggningen han hade med sig själv. Av den utlovade gratisbiljetten till Pet Shop Boys konsert på Skandinavium blev det intet, och han tvingades till katastrofberedskapstänkande: vad göra om biljetterna är slut? Det såg inte muntert ut; han såg salta valborgstårar framför sig, och det enda konkreta han kom fram till var detta: Får jag inte tag på biljett så köper jag Jarreboxen. Ganska fattigt, men ändå något.

Efter promenaden gick jag hem och ringde Alstermo Buss och frågade om de hade kvar en plats på bussresan till Pet Shop Boys-konserten, och visst hade de det! Under åren som följde gick jag ofta och tänkte på vad som hade hänt om jag inte hade fått se PSB under Performanceturnén, och istället blivit sittande med en hopplös Jarrebox. För ganska snart blev man ju medveten om att Jarre var totalförbjuden, man fick absolut inte under några omständigheter ens nämna hans namn. Hade jag blivit ertappad med, säg, ”Rendez Vous” under Lundatiden hade man släpat ut mig bakom ICA Vildgåsen för en skenavrättning. Jarre var det där Monty Python-skämtet som tog livet av tyskarna under andra världskriget.

I ärlighetens namn tänkte jag inte särskilt mycket på Jean Michel Jarre under 90-talet, men jag minns att min bror spelade in en konsertdokumentär om en sån där mastadontspelning i Moskva på ett vhs-band – direkt efter Rides ”Live at Brixton”! Det var naturligtvis väldigt roligt gjort. Den var dessutom väldigt sevärd, och man mindes 80-talets konsertfilm från Houston. Den rosa rocken, laserharpan, ”Ron’s Piece”, och en massa annat som var så oerhört mumma när man var barn. Jag kände absolut lite kärlek för Jarre hela tiden, på samma sätt som man aldrig helt och hållet kan ta avstånd från barndomens hjältar, men det var samtidigt en lite nedlåtande kärlek. Kärleken till ett förvuxet barn som fortsätter att leka med sina dyra maskiner, medan andra barn tittar på. I skuggan av Warp kändes han lika banal som mina delfinteckningar på 6:ans bildlektioner. En instrumentalman med elefantiasis, den breda mittfåresynthens Häjkon Bäjkon, alldeles säkert inget man på allvar tänkte återvända till.

Det finaste med 00-talet var ju faktiskt att kanon kastades över bord, och att spelplanen med jämna mellanrum rensades. Visst har allehanda skojare dragit nytta av situationen, men på det stora hela fick vi vanliga, förnuftiga människor det mycket lättare att vara ärliga och sanna mot oss själva. Nej, jag behövde inte Daft Punks ”Discovery” för att komma fram till att tidiga Jarre var grejen, det kom av sig självt. Men man ska nog inte underskatta alla faktorer runt omkring som knuffade mig och många andra i rätt riktning, mot skivbackens allra mörkaste gömmor.

När jag lyssnade på ”Oxygene” där nån gång runt 2002, för första gången på kanske 12 år blev jag helt knäckt. Visst fanns det något banalt över musiken, men det var också en styrka. Smittsam upptäckarglädje bygger inte nödvändigtvis stor musik, men det gör onekligen sitt till. Även om ”Oxygene” sjuder över av just den här glädjen att få spela på nya, unika instrument, är det mest iögonfallande vilket enormt fokuserat album det är. Jag ber er att titta på bilden av Jarre på omslagets baksida, där han sitter i grå sweatshirt och grå kavaj och är så sjukt snygg. Det är ingen robot från Düsseldorf, utan en Adonis som livet har älskat och givit alla möjligheter. Och det fina är att han verkligen har gjort något fantastiskt av alla sina privilegier. ”Oxygene” såldes väl i 15 miljoner exemplar, vilket fortfarande förvånar mig. Inte för att det är ett svårt album, men det är ju knappast någon massagemusik. Så här mer än 30 år senare är det lätt att höra hur unikt det verkligen låter. Jarre vågar borra sig ner i vad som många uppfattar som muzak, och göra något eteriskt av det.

Och aldrig har det väl varit tydligare än på Cirkus den 4 april 2008. Jean Michel Jarre var där för att framföra ”Oxygene” i sin helhet, på originalinstrumenten. För en man som äter miljonhövdad publik till frukost några gånger om året, måste klivet till pyttelilla Cirkus vara som en inverterad månresa. Att denna fransos står där framför oss, några få tusen, i en lokal där Peter LeMarc spelade i höstas, går så mycket bortom stora ord som ”sensationellt” och ”otroligt” att hjärnan inte mäktar med att ta in det. På scenen ser vi en mängd vintagesynthar och en äggformad plastfåtölj. Jarre sitter där, ser vi när han snurrar runt i 90 grader, och han hälsar oss alla varmt välkomna. Redan där visar han hur totalt och hundraprocentigt han struntar i konventionerna. Vi ser ingen stram allvarsman som bistert skruvar på reglage under sammanbiten tystnad. Istället en varm och ledig gentleman som presenterar sina instrument, och sina tre medmusiker. Det är väldigt hövligt och respektfullt. Och han förklarar att de måste ”spela in” instrumenten, eftersom de är så gamla och trögstartade. Då ger de oss ett stycke som mycket väl kan vara det bästa jag har hört av Jarre. Det är så retrofuturistiskt, så 2010, att jag måste nypa mig i armen. Är det här möjligt? Tänk om han spelade in ett sånt här album, idag? Liknande tankegångar får vänta, för snart är de inne på ”Oxygene (Part 1)”, och Jesus Maria vad bra det låter. Jag har alltid sett det som albumets havsspår, och haft det som personlig Jarrefavorit, och denna kväll låter det bättre än någonsin tidigare. Scenen är chockerande minimalistiskt möblerad, om man tänker på vem som befinner sig på den.

Man kan ju välja sin Jarre – maximalisten på Egyptens pyramider, eller kvällens pojkrumsnörd, som plötsligt visar med emfas varför han har påverkat som många sovrumselectronicafigurer. Med lite god vilja hade jag nog kunnat kalla ”Oxygene” för ett mästerverk redan innan konserten. Efteråt: oj, visst är det ett mästerverk! När Jarre går loss på thereminen, och friformsimproviserar i tredje spåret måste jag än en gång nypa mig i armen. Mannen står ju där och pekar mot framtiden med ett 32 år gammalt muzakalbum! Det är ren köld. En gigantisk spegel hissas långsamt ned, och därefter får vi se en enkel men effektiv animation på dödskalle/jordklotsbilden från omslaget. Jag är fullständigt uppslukad. Kameran flyger in genom dödskallens öga och blottar en tom grotta. Därinne vänder den, och åker i ultrarapid ut mot en svart rymd. Man känner sig som en person som har blivit mjuk och dum av knark. Öppen mun, stora ögon och total identifikation med musiken.

Det finns en fantastisk scen i dokumentären om Jarres spelningar i Kina på 2000-talet, där Jacques Chirac, som befinner sig i Kina i stadsangelägenheter, kommer för att säga hej till Jarre innan en konsert. Den franske presidenten bugar inför honom, och ber flera gånger om ursäkt för att han inte har möjlighet att närvara under konserten. Just där blir Jarre större än landets egen president. Ändå står han bara där, i en ledig huvtröja, som en lycklig liten pojke.

Den lyckliga pojken springer in på Cirkus scen efter konserten, hoppar och jublar, och tackar publiken så hjärtligt att man inte kan bli annat än rörd. Han har fått visa vad han kan, och jag tror inte att han tänker på revansch, men det är så jag ser det. Efter 25-30 år av förlöjligande fick han spela igenom sitt främsta verk, inför en publik som kanske har pendlat i sin lojalitet gentemot honom, men som denna kväll älskar honom fullt ut och förenas i en verkligt speciell upplevelse. Man ville aldrig sluta applådera.

Den här texten har tidigare publicerats i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" 2008. Med anledning av Jarres förestående månresa kändes den lite aktuell igen.

Saknaden

2010-10-05T12:45:00.008+01:00

Jag var på väg till Snickars i Hornstull den där höstdagen 2006 när min flickvän (hustru, numera) ringde och sa: "vi måste åka till Katthemmet och titta på en kisse." Ja, det kan ju inte skada, tänkte jag. Vi hade ju redan Issey, en väldigt speciell, försiktig kattpojke som vi hade skaffat i september samma år. Issey kändes lite ensam och han jamade ofta klagande på nätterna. Kanske var det en kompis han behövde?

Det var en promenad på tio minuter till Katthemmet och väl där fick vi se vår lille pojke, en i en syskonskara om sex katter. De hade dumpats i en resväska i Hagaparken, och körts till Katthemmet med polisbil. I det lilla rummet for de runt i bekymmerslös leklusta, någon klättrade uppför dörrnätet och Aphex lekte med min flickväns halsband och var så självklar, älskvärd och kaxig att det aldrig fanns något tvivel.

I december fick han slutligen flytta in hos oss i lägenheten i Midsommarkransen. Det självklara, kaxiga var en stor del av hans personlighet. Han gick raka vägen fram till Issey, som svarade med att lägga sig i diskhon.

Redan efter några dagar stod det klart att Aphex inte var innekattsmaterial. Han hade redan upptäckt att det fanns en värld utanför och ut skulle han. Vi började försiktigt med koppel på innergården, med korta stunder frigång. Bostadsbolaget hade spänt upp ett stålnät över bergsknallen precis intill, vilket Aphex snart sprang uppför. Man tvingades upp och efter honom på knallen. Det här blev snart en daglig rutin, som en promenad med hunden, fast helt utan strikt snitslade kvartersmönster och snart även utan koppel. Han drog med mig på både vertikala och horisontella äventyr. En gång tvingades jag fem meter upp i en björk när han fastnade med selen i en gren. På vägen ner satt han på min rygg.

Under våra promenader träffade vi ofta på samma människor. Dels var det dagisbarnen, som älskade Aphex, och kärleken var faktiskt besvarad. Flera gånger kröp han under stängslet och flög upp på taket på barnens koja, där han majestätiskt tronade bredvid en piratflagga. Fröknarna förstod snart att jag inte var en ful gubbe, bara en väldigt beskyddande kattägare. Snett över dagiset låg på den här tiden ett åldersdomshem och varje dag kom en pigg, åderförkalkad gammal dam ut och frågade samma saker om katten. "Vad heter hon?" "Hur gammal är hon?" "Det är en han..." Sen pratade vi om blomsterarrangemangen och vädret och äppelträden intill.

En gång rusade en schäferhund fram och nafsade efter Aphex, som tur är hade jag kopplat honom innan och hann lyfta så att han dinglade i luften och fräste. Efter det tålde han aldrig åsynen av schäferhundar. Vi pratade med personalen på hemmet när de stod och rökte, alla mycket intresserade av katten. Han brukade klättra upp i ett gigantiskt kastanjeträd, verkligen ända upp i toppen, kanske 15-20 meter upp, och där kaxigt jabba mot kråkor och råkor som älskade att reta honom. En gång hittade han ett träd med ett stort fågelbo och smet upp och la sig i det. Under satt jag och väntade i säkert en timme innan han kom ner. Kanske tog han en tupplur där.

På innergården fanns flera katter. Ester och Alva var två av favoriterna och deras husse, en superreko före detta hardcoretrummis från Karlstad fick förtroendet att vara kattvakt om vi åkte bort någon helg, och vice versa. Innergårdens störste katt, Assar, var inget som skrämde Aphex. Genom sin naturliga nyfikenhet och envishet undvek han stryk. Han verkade helt enkelt inte förstå det där med revir. Han ville bara lära känna alla och vara vän med alla. Hans bäste vän, förutom Issey, hette Kompis och höll till i en trea med paret L. och S. och S. mamma, som vårdades hemma. Hon var eventuellt 100 år, man visste inte säkert eftersom det inte fördes bok över sånt i den lilla byn i Kurdistan hon kom från. Om man tappade bort Aphex var det bara att knacka på hos L. och S. Han besökte dem snart dagligen och de älskade honom. När vi flyttade i februari i år berättade S. i ett mail att Kompis hade gråtit efter honom i flera dagar.

Fler fick besök av Aphex och han togs emot med öppen famn överallt. Damen under oss hade ofta altandörren öppen, så där var han inne och vände. Han var ofta hos Ester och Alva och det unga paret som brukade äta frukost ute längst ner mittemot. Med tiden lärde han sig även att använda spaljéer för att inspektera lägenheterna en våning upp. Inte en enda gång kände jag av nån irritation över den nyfikne katten. Det var speciellt en kvinna som inte kunde se sig mätt på honom. Förra julen kom hon med lyxig kattmat som julklapp.

När vår dotter föddes i april 2009 kunde jag inte längre följa med Aphex ut. Det hela var ändå kanske smått absurt, men vi var ju rädda om honom, och bilar dundrade förbi i strid ström utanför. I mer än två år hade jag följt honom runt som en skugga. Nu fick han gå helt fritt, helt oövervakad. Vi var jätteoroliga i början, men märkte snart att det fungerade hur bra som helst. Det var bara att locka med ett speciellt ljud så kom han allt som oftast i galopp från berget. Annars var han hos L. och S. När han fick obegränsat med utetid blev han också lugnare inomhus, men ändå kunde han envisas med att krafsa mot garderobsdörren klockan fyra på morgonen. Då var det bara att snällt ta på sig morgonrocken, gå en våning ner och släppa ut honom.

När vi kom till Öland krävdes knappt någon inskolning alls för Aphex. Han lärde sig nästan direkt stråken och hans frihet var nu total. Han kom och gick precis som han ville, utan ett bekymmer i världen, förutom Moses några hus bort. Tidigt i somras kom han hem och kunde knappt stödja på ena baktassen. Vi trodde att han hade blivit påkörd av en bil, men fick flera veckor senare höra av Moses ägare att de hade bråkat våldsamt. Sjukhusräkningen för Aphex gick väl på 3000 kr efter att försäkringsbolaget hade betalat merparten. Men även Moses hade fått åka till sjukan. You should see the other guy, indeed.

Aphex repade sig och kanske ännu roligare - Issey blev i och med flytten en helt annan kisse. Efter en ångestladdad första månad i klädkammaren eller under täcket, anmälde han försiktigt intresse om att gå ut lite på kvällen. Jag tog med honom i koppel och jag såg verkligen hur något väcktes i hans ögon. Det blev allt svårare att få med honom in. En kväll släppte jag honom och han gömde sig genast i stenmuren, där han låg och tryckte i ett dygn. Gradvis blev vistelsen i stenmuren kortare och snart blev Issey än mer hängiven utelivet än Aphex, som liksom redan kunde det där. I somras sov han knappt ens inne. Han har slimmat figuren, fått superfin lyster på pälsen och är i allmänt topptrim. Han bekräftade det jag innerst inne visste; katter är inte skapta för lägenhetsliv.

Jag förundrades ofta över hur perfekt Issey och Aphex passade ihop. I Stockholm kunde de sova tillsammans i sitt tält ovanför garderoberna, eller i vår säng. De älskade båda att sitta på balkongen och spana ut; Issey försiktigt och avvaktande och Aphex ivrigt registrerande. På Öland har de sprungit in och ut från det så kallade magiska hörnet; en genomskärningspunkt mellan fyra trädgårdar där flera av byns katter passerar dagligen. Vi skojade om det där och såg det lite som katternas eget Narnia. De tycktes liksom sugas in i häcken och skjutas ut från den när de kom tillbaka.

Jag hade verkligen slutat oroa mig för bilar och trafik. De hade ju så stora marker att röra sig på och landsvägen ligger en bra bit upp. Förra onsdagen kom inte Aphex hem. Jag var inte så orolig, trots att han brukade visa upp sig några gånger varje dag. Han var väl ute på äventyr. Framåt torsdagskvällen kände vi dock att nåt verkligen inte stämde. Inga spår efter Aphex. Vi gick runt i byn och ropade och lyssnade intill skjul och stugor. Han måste vara instängd. På fredagsmorgonen gick jag upp i ottan för att dra fördel av tystnaden och lyssna extra noga efter jamanden. Inget resultat. Fredag och skördefest. En stor dag för Öland och min fru skulle ställa ut ett verk på Capellagården. En festlig dag, med stundande besök från Stockholm. Efter frukosten kom vi fram till att det nog var bäst att ta en sväng utmed landsvägen, för säkerhets skull. Sen skulle vi knacka dörr och höra med alla grannar.

Vid tiotiden satte jag min dotter i barnvagnen och gick upp mot vägen. Efter cirka tre sekunder såg jag något ligga på andra sidan och efter ytterligare en förstod jag. Det gick nästan inte att greppa. Det kunde bara inte vara Aphex. Det fick inte vara Aphex. Men det var det. Han låg helt stilla bredvid vägen, nästan helt fin, men jag såg ju att han var död. Påkörd. Min lille pojke. Vår lille pojke. Alldeles stel i kroppen, sträv i pälsen. Det mest hjärtskärande var att min dotter blev så glad när hon såg honom och utbrast "heeej!". Hon hade ju inte sett honom på några dagar och han brukade alltid stryka sig mot henne så att hon skrattade.

Jag ringde min fru som genast kom med en halsduk och svepte in honom. Det rann lite blod från hans nos och vi grät stilla. Min dotter lekte tittut med honom medan vi gick hemåt med tunga steg.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag aldrig mer kommer att få klappa honom eller se honom springa i ilfart mot dörren, eller spinnandes på en stickad kofta. Jag älskade den där katten så förtvivlat mycket och la ner mer tid på honom än de flesta föräldrar gör på sina barn. De första dagarna var nästan outhärdliga. På lördagen åkte vi långt ner på södra Öland för att komma bort lite och det fungerade ända tills det var dags att åka hemåt. För varje kilometer tycktes tomheten rycka närmare. Värst av allt var Isseys hjärtskärande jamanden och febrila letande efter sin bäste vän. Man kunde inte sluta gråta.

Man orkar ingenting sådana dagar. Igår var första dagen som på något sätt kändes uthärdlig. Det gick att lyssna på musik, det gick att läsa lite. Man får liksom börja om i felsäkert läge. Jag jobbade med ett avsnitt av Law And Order: Criminal Intent, klart bästa serien i L&O-franchisen och tänkte att det var en de första jag översatte. Jag älskade att sitta i sovrummet och texta Vincent D'Onofrios genialiska skådespeleri med Issey och Aphex antingen på skrivbordet eller i sängen bakom mig. Det var smärtsamt talande att just det här avsnittet jag jobbade med var det sista D'Onofrio medverkade i. Hans kollega tog farväl av honom i tårar: "Du är den bäste. Det kommer du alltid att vara."

Coil: Summer Solstice (1998)

2010-09-27T10:06:00.007+01:00

Man sa åt mig att jag tog det där med musik på alldeles för stort allvar, alldeles för personligt. De hade rätt. Många gånger hade det varit lättare att lyssna som förströelse, att vaggas av ett bakgrundssorl, eller att vara alla till lags i en bekväm och fullständigt meningslös objektivitetsbubbla. Och jag har försökt; på 90-talet tvingade jag mig själv till eklekticism och breddade skivsamlingen och i viss mån min smak, men här står jag nu idag och vill inget annat än att sno på mig en korsett och dra åt så att all dallrig garderingsmusik skjuts iväg och efterlämnar blott min själ och det som verkligen, verkligen - på allvar - betyder något.

Med Coil på min sida hade jag aldrig behövt känna någon osäkerhet. Jag har alltmer valt att se att mitt lyssnande som ett krig, för det är så det har varit. Min första krigshandling var att omfamna och älska Pet Shop Boys och vara helt oförstående när jag i takt med deras växande framgångar allt oftare förväntades stå till svars: "Är de verkligen bögar? Är du själv stjärtgosse?" Om något spädde jag hellre på än att gå i förväntad försvarsställning, men när någon en dag yttrade ett "de spelar ju inte ens riktiga instrument" stod jag försvarslös. Än idag är det ju så att de mest oförblommerade dumheterna är de svåraste att bemöta. Att vara ett med det man lyssnar på för med sig nackdelar som ett tvångsmässigt behov att försvara även snedstegen. Lite av det där tappade jag genom att omfamna lite för många kritikerfavoriter under 90-talet och vara lite för svajig i försvaret av mina rötter.

När jag för några veckor sen var nere i Malmö och såg en fantastisk spelning med en nyuppväckt variant av Neu! samtalade jag med en gammal vän som sa att han förknippade mig med Polygon Windows "Surfing On Sine Waves". I det långa loppet må det vara betydelselöst, men jag blev uppriktigt glad över det mentala samröret med något så fint. Vad nu allt det här rör Coil är svårt att svara på, men bland alla angrepp om att man är för trångsynt, för eklektisk, för tillgjord, för provinsiell, för bred, för vit, för ombytlig eller för tråkig i sin smak, så glöder deras namn i eldskrift intill ett I really don't give a fuck anymore. Jag har mitt Coil och då kan folk få relativisera, privilegieproblematisera, avkontextifiera bäst fan de vill. Det finns ett before and after Coil, och det som kommer efter är i det här sammanhanget det enda som betyder något.

Det här är menat som det tredje inlägget i mina single files, texter om sjutummare ur min samling. Tre av de allra finaste ingår i Coils årstidscykel, inspelningar som refereras till som Equinoxes and Solstices, och även finns på samlingsutgåvan "Moon's Milk (In Four Phases)". "Autumn Equinox" har jag bara på cd-singel - sjuan ligger på cirka 150 dollar på ebay, så jag avvaktar lite. Idag handlar det om "Summer Solstice" som gavs ut i 1300 + 50 ex 1998. Jag talar ofta om Coil i termer som "typiskt/atypiskt för Coil", vilket i sig är en oxymoron då de ständigt rör sig över så skiftande fält. A-sidans "Bee Stings" inleds av en kvidande leksakssynth och en mörkt viskande Jhonn Balance (Geff), Poet Laureate för en generation dystra queers, samt andra som ville...mer. Cirka 1:50 in börjar ett långsamt pre-Basic Channel-beat bubbla, och det påminner mig om den österrikiske innovatören Monoton och hans lilla mästerverk "Ein Wort" från 1980. Samtidigt blir det en väldigt märklig kombination av ett Coil på sitt mest inåtvända humör och den här dova, men lockande dubfonden - kanske deras version av det som kvällstidningarna kallar "sommar". B-sidan "Summer Substructures" är antitesen till sommarhit, snarare en högtidlig, svåruthärdlig, men vacker dödsmässa.

När jag tidigare i år intervjuade Coils Peter Christopherson berättade han om Equinoxes/Solstices-sviten:

De var de första inspelningarna Coil gjorde efter att ha flyttat till ett stort, fallfärdigt, viktorianskt stengods på Englands västkust, med utsikt över havet. Från vår studio, intill sovrummet, såg man rätt ut över fem mils kustlinje söderut. Från Geffs sovrum hade man utsikt mot väst. Man såg alltid stormarna närma sig därifrån. Vi gick ofta runt bland klipporna, ibland med våra hundar. Vädret var väldigt skiftande och märkligt och en gång såg vi en vit regnbåge (kanske var det frusen dimma) ovanför oss. Inspelningarna var avsedda som fyra satser som skildrade årstidsväxlingarna.

Det känns nästan som en klyschigt perfekt inramning till musiken, även om den inte bär vädrets episka signum. Jag ser snarare "Summer Solstice" som en transparent glaskula där man har fångat oväder och blixtar; inlåsta och kontrollerade, men totalt oförutsägbara i sitt agerande.

Öland and the Politics of Pressure

2010-09-21T09:37:00.009+01:00

Sverige har valt fel väg. Den känslan är förstås omöjlig att skaka av sig så här några dagar efter valet, dagen då vi slutligen blev lika dåliga som Danmark. Jag läste med stor behållning mejlväxlingen mellan Göran Greider och Lars Gustafsson i söndagens DN och funderade över det där med problemformuleringsprivilegiet. Borgarna har ju varit enormt framgångsrika efter att de lyckades sno åt sig det. "Högern" och "borgerligheten" har ingen särskilt positiv klangbotten om man frågar majoriteten av befolkningen - enter Alliansen. Enade, starka, ansvarsfulla- det var bilden de sålde och Sverige köpte den.

Första gången jag röstade på 90-talet röstade jag borgerligt. I efterhand ångrade jag mig och lånade emellanåt bortförklaringar från kommunisten Paul Heaton i The Housemartins och The Beautiful South; dagens röda är ändå konservativa, därför är det bättre att rösta på några som verkligen kan det där. Sanningen är väl snarare att det var en ganska barnslig, missriktad revolt mot en - förvisso - självgod, däst socialdemokrati. Samt lite av de där impulserna som så ofta säger åt en att göra tvärtemot vad hela ens omgivning säger. Lite som Tony Montana i "Scarface": The communists...always tell you what to do, what to believe, what to think.

En vän undrade hur jag reagerade på att Moderaterna blev största parti i Mörbylånga kommun med 32 procent av rösterna. Tja, besviken, men inte förvånad. Inte alls. Är ölänningarna borgare? Fan heller. Strävsamma, jordnära, hyggliga, hederliga, hårt arbetande. Om jag generaliserar utifrån egna erfarenheter. Av det jag snappar upp är det framförallt en sak högern lyckades sälja in: det ska löna sig att arbeta. Ingen ska få bidragsfuska. Det vann man valet på. Glöm det där med miljardbonusar, derivatahandel på HQ Bank, utförsäkringarna, friheten att bli så jävla rik att man kräks upp sedlar och kan smälla upp stora palats och golfbanor intill havet. Fuck strandskyddet. Står en skog i vägen? Den röjer vi bort så att ännu några golfande miljonärspensionärer kan få uppföra sommarställe att spendera två veckor om året på. Fråga vilken bofast ölänning som helst och ni lär få upprörda reaktioner på det där. Ett glädjeämne med valet var att Centerpartiets stöd minskade med 12 procent i Borgholms kommun, en rättvis bestraffning åt ett kommunalråd som under sin tid vid makten visade sig positiv till planer på att röja undan den unika Rällaskogen till förmån för vräkig golfbana och lyxboende.

Ändå: Det finns inget som retar upp mer än en bidragsfuskare, för det är en person man har sett och vet namnet på. Alla vet nån. Och sossarna gör ju inget annat än att strössla med bidrag. Eller? Alliansen formulerade problemen, medan de rödgröna i stort missade att peka på vilka som kommer att kamma hem vinsterna; Blondinbella. Wille Crafoord. De som åker runt och vaskar champagne under Stockholmsveckan. Är det figurer som ölänningen identifierar sig med? Härskar deras värdegrund i, säg, Södra Möckleby (årets Ölandssocken, grattis!)?

Vännen som frågade mig om Moderaternas valseger skrev: Sveriges statsminister säger att jobb och konsumtion är det sammanhållande kittet, dvs livets mening enligt honom. Jag vägrar att ge den bilden åt mina barn. Mycket bra sagt. Jag är nu så väldigt lyckligt lottad att jag kan styra över min egen arbetstid, och det må vara hänt att jag inte skyfflar in pengar i skottkärror - men om jag har lust att ta en ledig fredag och bara hänga med min dotter så gör jag det. Jag tar upp hemodlad potatis, kokar ägg från våra höns och lagar ihop en liten lunch åt oss. Äggen skulle för övrigt inte få säljas i butiken, då de inte är genomlysta (däremot är det förstås inga som helst problem med ägg från miljarder halvt ihjälplågade burhöns, de är ju ett led i konsumtionen som stimulerar ekonomin).

Jag vill bara klargöra: jag är inte kommunist. Kommunismen skrämmer mig, för jag är nästan säker på att den ofrånkomligen leder till förtryck. Men det här globala samhället vi har idag...är så fruktansvärt sjukt och deprimerande. Den globala kapitalismen håller människor, djur och miljö som gisslan. Maskinen bara maler på och den blir allt billigare i drift. De finns alltid nån som kan göra det billigare.

Så vad ska jag nu göra med min extra tusenlapp? Jag får väl köpa Neu!-boxen. Så himla fin, jag kommer att älska den. Undrar om den smakar blod?

I väntan på Neu!

2010-08-26T09:03:00.008+01:00

Michael Rother kommer till Sverige och spelar Neu! (inflika flera utropstecken). Det här blir förstås nästa retroanhalt för min del. Förväntningarna är höga, eftersom Rother som snart enda original krautman (vid sidan av Roedelius) fortfarande levererar. Steve Shelley från Sonic Youth håller i taktpinnarna, och han är förvisso ingen Dinger eller Liebezeit, men det ska nog bli bra ändå. Vågar man hoppas på lite solospår från Rother? Jag kan inte sluta tjata om storheten i hans trilogi "Flammende Herzen", "Sterntaler" och "Katzenmusik". Tre klockrena mästerverk från 70-talets oändliga tyska musikskatt. För att variera mig tänkte jag se spelningen i Malmö. Som bonus såg jag att min gamle vän Dennis ska vända plattor innan. Vi laddar upp med en recension av samlingsskivan "Deutsche Elektronische Musik", tidigare publicerad i Friendly Noise Magazine #5.

Deutsche Elektronische Musik

Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83

Soul Jazz levererar med jämna mellanrum stiliga samlingsalbum som gör anspråk på att sammanfatta epoker och genrer. Det finns förstås ett problem med det där undervisande, överblickande greppet – ett problem som kan resultera i en intressant booklet, men ett livlöst och fegt urval. För några år sen gav man sig på acid från Chicago med dubbelalbumet ”Acid – Can you Jack?” och det fungerade, bortsett från några mindre relevanta utflykter i 90-talet, alldeles utmärkt. Acid är en tydligt avgränsad musikstil med begränsat uttryck, åtminstone sett med lekmannens ögon, och på två skivor fick man ihop lysande, illustrativ musik (även om de mest närsynta även här hade synpunkter på urvalet).

Det tyska 70-talet låter sig inte samlas under en flagg lika lätt, men det är intressant att Soul Jazz släpper ”Deutsche Elektronische Musik” just nu. Jag minns 90-talets krautrevival och hur den brukade ta på mig, men på senare år har inflytandet från den här epoken nästan tagit sig absurda proportioner. Ibland tror man att allt gott kan härledas härifrån. Sant är att få rörelser har fått ett större genomslag under så långa, återkommande perioder. Verkar man utanför en anglosaxisk sfär är det lättare för historieskrivarna att bunta ihop vitt spretande scener till en enda, och så kan det ibland kännas med krauten – det räckte med att det var tyskt. Börjar man sen skärskåda de tongivande banden ser man dock att flera av dem delade bandmedlemmar och inte sällan producent – Conny Plank. Är Plank inblandad kan man utgå från att det är bra, det har länge varit min förhållningsregel. Jag har till exempel alltid varit kluven inför Can, och inte främst för att de i sina funkigaste stunder lät som James Browns teutoniska kompband, utan för att deras trummor tidigt i karriären var felproducerade. Långt bak i mixen, kraftlösa – ett sanslöst resursslöseri, då man hade tidernas kanske bästa trummis, Jaki Liebezeit. Plank hade garanterat lyft fram dem, och satt stopp för eventuella hippietendenser.

På ”Deutsche Elektronische Musik” medverkar Can med två lite senare spår; ”A Spectacle” och ”I Want More” och där låter trummorna rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på Liebezeits närmast överjordiska insatser på Michael Rothers tre första solskivor – egentligen de enda exempel på trumspel som kan framkalla tårar – varför finns inget därifrån representerat här? För mig personligen är det, jämte Kraftwerks samlade produktion och det bästa med Cluster scenens allra främsta skivor, garanterat mer relevanta för 10-talet än exempelvis San Francisco-proggiga Gila, som här medverkar med den lättglömda ”This Morning”. Även Amon Düül II och Ash Ra Tempel påminner mer om vanliga, nerrökta amerikanska Woodstockband och deras status bör nog omvärderas. Ash Ra Tempel blir dock intressanta genom två av sina medlemmar; Klaus Schulze och Manuel Göttsching. Schulze, med ganska exakt hundra album i sin diskografi, borde väl ha fått med åtminstone något spår därifrån på en sån här samling? Och om syftet är att belysa det tyska 70-talets ständiga aktualitet så är Göttschings solokarriär betydligt intressantare än Ash Ra Tempels; hans ”E2-E4” har det ju surrats oupphörligt om på senare år.

Man kan förstås påtala fler brister, som kanske grundar sig mer i personlig smak än krav på korrekt historieskrivning. Själv saknar jag bidrag från Riechmanns enda album ”Wunderbar”, en mästerlig uppvisning i svävande lättkraut. Att Kraftwerk skulle släppa iväg något material hade väl ingen räknat med, men en tjusig sak som ”Tanzmusik” från deras mindre genomlyssnade period hade gjort sig bra här.

När man på 90-talet talade om kraut nämndes framförallt tre band; Can, Neu! och Faust. Samtliga är representerade här och jag har redan dryftat mina problem med Can. Jag har faktiskt aldrig varit helt bekväm med Faust heller, förutom den fantastiska ”Outside The Dream Syndicate”, som de gjorde ihop med Tony Conrad. Det är ett utsökt, hårt disciplinerat verk, som dock tar upp för lång speltid för att rymmas i ett sånt här sammanhang. Vi får ”It’s A Rainy Day, Sunshine Girl” från bandets andra album och jag tänker på BBC:s briljanta Krautrockdokumentär ”The Rebirth Of Germany” från förra året, där Faust bekräftade mitt intryck av dem som lite för kollektivknasiga. Neu!, däremot, älskar jag fortfarande innerligt. ”Hallogallo” låter fortfarande extremt modern. Få band har gett upphov till ett helt sound, få band höll en lika envist konsekvent linje som Neu! under sin tre album korta karriär. Det hade inte gått att dra det mycket längre. Dessutom tog ju Michael Rothers solokarriär vid, och Klaus Dinger bildade La Düsseldorf ihop med brodern Thomas. De nådde stora inhemska framgångar, men är annars fortfarande ganska undervärderade. Att Michael Rother skulle kunna göra något nytt av sitt gitarrspel var inte helt oväntat – Klaus Dinger måste ha haft en svårare uppgift att gå vidare från motoriktrummandet. Han gjorde det genom att uppfinna en ny sorts knäpp popmusik, som till stora delar byggde på iscensättningen av nostalgiska ljud (ett telefonsamtal från farmor), roliga synthljud, barnprogramsmelodier och ibland skrålande sång i bakgrunden. Det finns samtidigt något djupt gripande med deras musik, väl fångat här i ”Rheinita”. Jag gissar att det var här Der Plan tog avstamp inför nästa stora tyska våg.

Några av skivans finaste stunder bjuder Cluster på. ”Heisse Lippen”, från deras tredje album, mästerverket ”Zuckerzeit”, visar ett band i toppform som med enkla medel gör helt nyskapande technopop. Lika bra är Harmonia, som är Cluster plus Michael Rother, och emellanåt Brian Eno och Conny Plank vid rodret. Så mycket genialisk skaparkraft att studion borde ha imploderat – det mest imponerande är väl att det låter så pastoralt avslappnat; magisk, stjärnklar musik. Roedelius och Moebius har gjort så mycket oerhörda saker att det blir en aning futtigt att få några pärlor utströdda så här. Deras bandkollega från tiden då Cluster stavades Kluster, Conrad Schnitzler, har jag sämre koll på, därför är hans bidrag ”Auf Dem Schwarzen Canal” en välkommen fullträff i sammanhanget. Hans karriär kantas ju av fragmentariska skivsläpp, snarare än strängt sammanhållna album. Jag gläds även åt Popol Vuhs enorma ”Aguirre 1”; det är ett av de vackraste stycken jag vet. I dokumentären ”Kraftwerk and the Electronic Revolution” talas det om Popol Vuhs visionär Florian Fricke och hans enorma Moogsynthar i en avskild bergsby. Para det med Herzogs surrealistiska 1500-talsskildring så förstår man Frickes ambition att flytta framtiden 400 år bakåt i tiden. Det låter inte som något annat.

Det var just det som var de här tyska bandens styrka under 70-talet; man kunde skapa något helt eget, eftersom man inte hade anledning att vara nostalgisk. Det var bara att ge sig ut i skogen och blicka mot stjärnhimlen, som Cluster, eller att återskapa rymdens tomhet i ljud, som Tangerine Dream på album som ”Zeit” (1972). Tangerine Dream, ett av mina absoluta favoritband, gynnas annars väldigt dåligt av samlingsskivor. Deras 70-tal måste man ta sig an i sin helhet, annars missar man väsentliga bitar. Det har Soul Jazz förstått, och lite överraskande har man valt ut ”No Man’s Land” från 1983 års ”Hyperborea”. Mycket glädjande, inte minst för att jag själv ofta har avskrivit bandet från 1980 och framåt. Det här är dock en liten godbit, ganska långt från de patenterade sequenzermattorna, snarare finurligt lekfull elektropop som minner om 90-talets tidiga Warptolvor. Det är lite mer såna oväntade initiativ jag annars saknar på Soul Jazz samling. Para de obligatoriska fullträffarna från Cluster, Harmonia, Neu! och Popol Vuh med undangömt guld från de stora elefanterna, samt lite oväntade bidrag. De mer okända namnen här, som Between, Ibliss och Kollectiv tillför inte mycket nytt.

På det stora hela blir det väl ungefär en hel skiva med bländande musik och en med utfyllnad, men det bestående intrycket är att den här epoken är för omstörtande för att klämmas in på en dubbel-cd. Det finns helt enkelt ingen anledning att nöja sig med detta, och man får en bättre ingång genom närstudier av de mest framstående banden. Det är också ganska svindlande att så här i efterhand lyssna på musik från det tidiga 70-talet så sprängfylld av nyskapande idéer och utmanande ljudvärldar, och samtidigt fundera på vad som kom efteråt; punken – reaktionär, gitarrbaserad – låt vara slarvigt spelad - men i grunden djupt konservativ rock’n’roll. Tyskarna hittade förstås sin egen väg ur det där och jag tror att Soul Jazz skulle kunna utvinna betydligt mer med en retrospektiv över den efterföljande Neue Deutsche Welle, som gav oss så många briljanta popsånger.

The Killing Moon Glows Over Kalmarsundsparken

2010-08-23T15:06:00.011+01:00

Tänk om man på 80-talet hade sagt att Ultravox en dag skulle spela i Kalmarsundsparken. Tänk att få se Midge Ure beträda stadens gator, kanske ta en runda på slottet. En storstadsmänniska med kulturutbudet en t-baneresa bort kan nog inte förstå det overkliga, det osannolika i detta. Jag växte upp i en tid när tidningen Barometern haussade Tomas Ledins rocktåg veckor innan det anlände till Borgholms Slottsruin. Jag såg inte en enda konsert innan Pet Shop Boys i Göteborg 1991, för det fanns ingenting att se. Jag satt hemma och lyssnade på musik, väldigt ofta på Ultravox och tittade på Midge Ure, för exakt så ville jag själv se ut en dag. Min bror frågade en gång: "Vilket är världens mest imagemedvetna band?" Jag gissade på Sigue Sigue Sputnik, eller nåt sånt, men han svarade: "Ultravox". Han hade läst det nånstans, och tog det som sanning. Made sense, då de såg otroligt coola ut och visst hade man sett en musikvideo där Midge gick omkring i lång rock, med perfekt, tunn mustasch och det dracks champagne och det såg så oerhört mycket häftigare ut än allt annat i den estetiska öken man annars vistades i. Jag älskade Ultravox och tyckte att Midge Ure var världens bästa sångare. Jag har aldrig slutat lyssna på dem och alltid tyckt att de har underskattats våldsamt av eftervärlden. Ni minns kanske min "Ultravox Lament" från Intuition Told Me Part I. För säkerhets skull tänkte jag pedagogiskt förklara ännu en gång vad som gör dem så stora och varför det är så obegripligt att de inte har fått ett riktigt postumt erkännande.

1. Jag är inte särskilt inlyssnad på deras första inkarnation, men bara det att de skrev Ultravox! med utropstecken tyder på konceptuell medvetenhet (tänka Malaria!). Inte många andra band i punksvängen visade ett uns av deras ambitionsnivå, vilket underströks av att Brian Eno producerade första plattan.

2. Ultravox! blir till Ultravox med Midge Ures inträde. Försök att greppa hur coolt det var att komma in och lägga om kursen för att så etablerat band på det här sättet. Ure, ung modern skotte, riktade som alla andra vakna blicken mot Tyskland och tog in Conny Plank (tysk musiks störste, jämte Ralf och Florian) som producent för "Vienna". Albumet tar avstamp i elektronisk kraut (sju minuter långa "Astradyne"), för att på b-sidan lägga fundamentet till det som borde ses som technons födelse; "Mr X" - som sen rippades av Juan Atkins (Cybotron) på "Alleys Of Your Mind" (som ses som technons födelse, och är helt fantastisk, inget snack om det). Titelspåret var Ures egen version av The Walker Brothers massiva "The Electrician" och i sig ett mirakel, varken mer eller mindre. En så utmanande hitsingel var egentligen omöjlig från andra än Kraftwerk vid den här tiden. Plank följde med även till uppföljaren "Rage In Eden", mer av samma delikata vara, med osannolikt moderna undertexten "Köln, 1981".

3. Peter Saville designade från och med nu bandets skivomslag, vilket i sig var ett mått på deras betydelse.

4. Och vilka låtar! Så vackra, så tidlösa. Jag utnämner gång efter annan "The Collection" till tidernas bästa samlingsskiva, och jag har egna personliga favoriter, men tre spår går inte att argumentera mot på något plan; de redan nämnda "Mr X" och "Vienna", samt förstås "Dancing With Tears In My Eyes". Rent teoretiskt borde den vara uttjatad, men försök att stå emot syntbasen i introt, det obönhörliga drivet, Ures oförglömliga, passionerade sång. Det borde vara brottsligt att inte älska den.

5. Kläderna, stilen.

Och så 2010 kom Ultravox till Kalmar och man frestades att sätta in det där utropstecknet bakom bandnamnet igen. Jag har peppat mer inför Forever Young-turnén än jag kanske borde vara öppen med, men framförallt har det känts som good, clean fun. Det skulle liksom inte spela nån roll om det inte blev bra. En rolig stund i trevlig miljö, förhoppningsvis några chance encounters med gamla bekanta.

Först ut var Jakob Hellman och jag begriper inte vad han gjorde där. Jag tog för längesen avstånd från hans enda, absurt överskattade album, men det är först nu ikväll jag verkligen inser hur väldigt tråkig han är. Jag messar några bekanta och får spridda svar varav Gurras sums it up: "Har aldrig gillat honom. Tomas Ledin med brillor och utstuderad smartness". Hellman är dock säkert reko och hymlar inte med att han har fått en oförtjänt framskjuten plats i kanon. Det blev väl för skämmigt att servera mer av kejsarens nya mundering, därav det uteblivna andra albumet.

19.00, som nummer två för kvällen, går så kvällens höjdpunkt på. De unga, smala, snygga, moderna har blivit...äldre, bredare. Midge Ure ser ut som en blandning av Paul Shaffer och William Hurt, Billy Currie som Lars Amble. Warren Canns kompromisslösa uppsyn har stått sig bäst. Och så inleder de med "Passing Strangers", och det låter helt fantastiskt! Mycket, mycket bättre än någon kunde ha hoppats på. Curries unika keyboardarbete ges frikostigt utrymme, Midge tillåts brodera slingor på gitarren och sjunger fortfarande lika bra. Vi är många som känner oss smått knäckta efter den inledningen den här varma, ljuva sommarnatten. Och det bara fortsätter; "Reap The Wild Wind", "Hymn" (med nytt intro för kvällen, makalös version!), "Sleepwalk" (jag sluter ögonen, föreställer mig fyra unga, smala män och hör ljudet av 2010), "Vienna" (gåshud, så klart), "One Small Day", "Love's Great Adventure", "Dancing With Tears In My Eyes"... Men bäst och mest överraskande: "Mr X", i sin fulla prakt, intakt med fiolsolo av Currie och perfekt pratsång av Warren Cann. Verkligen helt förbluffande hur tajt det låter. Det är surrealistiskt att se fyra, vid en ytlig anblick, run of the mill-pubalkisar på 50-something perfekt balansera sig igenom retrofuturistisk perfektion, helt anspråkslösa i sin uppsyn. Så älskvärda. Jag älskar dem verkligen. Det är många, många som ler i Kalmar den här kvällen.

På utsatt tid, 20.00, tar Lustans Lakejer vid. Johan Kinde har alltid haft fingertoppskänsla och har tagit in fyra unga, snygga förmågor på instrumenten. Ett genidrag, visar det sig, eftersom de spelar med ungdomlig postpunksfrenesi (gitarristen ser ut som Nick Z i Yeah Yeah Yeahs) och får låtarna att återigen sjuda, leva upp och pulsera. Kinde presenterar dem som sina illegitima söner med, i tur och ordning, Ann-Margret, Catherine Deneuve (som han snodde framför ögonen på Per Hagman, i publiken den här kvällen), Raquel Welch och Marlon Brando. Vi bjuds på stiliga klassiker som "Begärets dunkla mål", "En främlings ögon", "Skuggan av ett tvivel" (fortfarande den snyggaste syntslingan i svensk pophistoria), "Paradisets portar", "Diamanter". Det låter förträffligt, mil från Hellmans letargiska vardagslunk. Allra bäst är extranumret "Massans sorl", en av de tre-fyra bästa låtar som har gjorts i det här landet. Kinde presenterar den som en egen favorit, som han skrev när han var 16 år. Helt obegripligt, egentligen. Han fick med allt där. Någon gång vill jag fråga Kinde om han själv upplever det som att han peakade som 16-åring. Det låter ganska hårt, men något så här perfekt har han aldrig riktigt kunnat göra om igen. Min brorsa hyllar förvisso comebackplattan "Åkersberga". Måste lyssna på den.

När Reeperbahn går på bestämmer vi oss för att ta en öl på Café Söderport, eftersom det är timslånga köer i öltältet - egentligen mitt enda klagomål på arret. Olle Ljungström låter inte hundraprocentig, men avslutande "Summeringen" (heter den så?) låter snyggt gnisslig på outrot när vi kommer tillbaka.

Klockan 22.00 stoltserar en snygg Killing Moon över Kalmar, en löjligt perfekt inramning. Det är dags för Alphaville. Det var det första band jag någonsin gillade, och bortsett från pekoralet som har fått namnge den här turnén håller deras debutalbum än idag väldigt bra. Faktiskt riktigt sofistikerat, originellt programmerat och snyggt framfört. Nixon-Roger sa en gång en väldigt fin sak som bra sammanfattade vad skivan en gång betydde för spolingar som oss: "Jag sprang hem från skolan för att hinna lyssna så många gånger jag bara hann på den under resten av dagen". Bättre betyg kan man väl knappast få. Men Alphaville, som tog sitt namn efter en Godardfilm och refererade till JG Ballard på singelbaksidor, lider idag renons på pretentioner. Marian Gold ser ut som Thorsten Flinck och har ett scenutspel som minner om David Brent. Vi får sanslöst dåliga, utdragna machorockversioner av sparsmakade klassiker och jag tar till skämskudden under en timme som är en provkarta över dåligt omdöme. Glädjande nog springer jag på flera gamla bekanta och det utbyts mobilnummer, minnen och lägesrapporter. Till det duger konserten, annars var det Television Personalities-uselt.

Sist ut är Human League, som har den överlägset snyggaste scenshowen och är de skickligaste uppträdarna. Det är ungefär samma show som under Dare!-turnén, med något sämre låtval. Jag håller "Human" som den ultimata 80-talssingeln, och tycker att det är vackert när Philip Oakey presenterar den som "a song by Jimmy Jam/ Terry Lewis" (80-talets Timbaland/Elliott). Det går inte att tänka på Bret Easton Ellis "Less Than Zero" utan att höra "Human", och vice versa. Så perfekt, snyggt steril, sorglig och hjärtskärande vacker. Att höra den i Kalmarnatten... Ja, ni förstår. Galet. När folk är på väg att gå spelar de mästerverket "Being Boiled". 1978. Obegripligt hård än idag.

Jag vet folk som vägrade besöka arrangemanget för att de vill undvika hög medelålder, och visst kan man hitta spår av patetik en sån här kväll. Man kan sitta och brottas en hel vecka med för och emot-argument, men jag står för min approach fullt ut; jag gick dit med öppet sinne, hoppades på några öl, lite skoj, lite prat, några fina låtar och fick allt det, plus 2,5 suveräna spelningar i en underbar miljö. The joke is not on me.

Charlie

2010-08-23T08:51:00.002+01:00

Var det här sommarens sista bad? Nära Karlevistenen, med vy mot Kalmarsund. Det var fint. En stunds andhämtning inför mötet med Charlie Hustons "Sleepless". Give it a read. Ni kan börja med min artikel på Throw Me Away.

A Show Of Force

2010-08-19T09:10:00.012+01:00

Every time I open my mouth I give too much of myself away
Bernard Sumner

Folk frågar varför jag inte har skrivit något om Skinny Puppy på Tyrol. Well, there you have it. Jag har försökt, men det går inte. Det blir för personligt, för patetiskt, för stort. Men bara några osorterade ord/intryck:

Min bror körde och jag hade laddat iPoden med P3 Kulturs syntvecka och en smärtsamt noggrann egenkomponerad best of Skinny Puppy-cd. Teresa Axner gjorde flera viktiga poänger som konservativ syntare; hur kan exempelvis folk som älskar The Knife fnissa överlägset åt synt? Det är en relevant diskussion. Jag tänker ibland på Sally Shapiro, tokyllade på Sonic av människor som aldrig skulle erkänna storheten i Sandras "The Long Play", eller för den delen "On Y Vas". Se även Emeralds - sublima, visst - men jag blir misstänksam när deras tillskyndare rutinmässigt avfärdar Tangerine Dream. Det är samma mekanismer in motion där. Historielöshet är farligt.

Brorsan kör Saab igen, precis som när han fick körkort för snart 20 år sen. Då åkte vi runt och spelade grymma blandband. Jag minns särskilt ett tillfälle utanför Centralgrillen i Kalmar, med "Shore Lined Poison" i Alpinestereon. Jag har alltid älskat hur den övergår från ostrukturerat kaos till vemodig deppelectro cirka två minuter in i låten. En udda fågel i Skinny-katalogen, men ändå typisk för deras genialitet. De spelade den på Tyrol, kvällens mest otippade låtval, möjligen också det mest glädjande. Med projektionerna i bakgrunden läste jag det som en ytterst välriktad, onyxhård känga mot massmördarna på BP.

Vi måste säga något om inledningen på konserten. De som inte tror att Skinny Puppy har humor skulle ha sett Nivek Ogre stappla in i stjärngossestrut med rollator! Alltmedan deras mest genomarbetade, mest komplexa skapelse någonsin rullade igång: "Love In Vein". Herrejesus. Cevin Key hade rensat lite i ljudbilden, gjort den lite rakare, mindre vinglig och det lät helt jävla enormt. Överlag lät flera spår mer...kliniska. Det är förstås omöjligt att förmedla låtarnas komplexitet live, och speciellt "Addiction" vann på den här behandlingen.

Sen ska vi vara ärliga och säga att 1/4 av konserten lät skräp. De hade lyckats välja några av de allra sämsta spåren från comebackskivorna, de som låter som en klumpig, ålderstigen hybrid mellan drum'n'bass, gabber och hiphop. Onödigt, vilket tydliggjordes inte minst av deras egen "Tormentor", den hårdaste, bästa vita hiphoplåt som någonsin gjorts. Vad mer? "Morpheus Laughing" (enda poplåten på "Too Dark Park"), "Assimilate" (en av de senaste 30 årens främsta renodlade popsinglar) och så "Worlock", en av tidernas fem bästa låtar i en version så hjärtskärande och gåshudsframkallande att jag fick andnöd. Så till 3/4 infriades förväntningarna med råge, 10 av 10 räcker knappt.

Det var så roligt att lämna lokalen och komma ut på Gröna Lund, bland alla gosedjur, karuseller, barnfamiljer och gigantiska Maraboupaket. En gammal vän förkunnade högt och tydligt att Skinny Puppy var funkens mästare, "men det fattar ju ingen här. Det är Skinny Puppy och Prince!"

Vi som gick på konserten ihop, ett sällskap på 12-13 personer, går alla way back, och har genomgått otaliga musikaliska metamorfoser sen vi först började digga the Pups. Många har säkert, som jag, tagit avstånd under perioder. Därför var det extra stort och viktigt att få prata ut om det vi har varit med om de senaste 20-odd åren och hur det, när man verkligen vågar vara sann mot sig själv, är så väldigt omöjligt att värja sig mot den här musiken. Soul, kallas det visst.

Meri D. Marshall: On Y Vas (1987)

2010-08-18T09:38:00.007+01:00

"On Y Vas" sällar sig till den fåtaliga skaran av skivor jag har tvingats köpa två gånger. Första gången på Experts skivrea i Kalmar mot slutet av 80-talet, då jag fortfarande inte kunde få nog av italodisco och centraleuropeisk njutningspop. Sen kom 90-talet och jag utvecklade ett självmedvetande och med indiens och technons intåg blev det snart oerhört viktigt med korrekt smak. Då var det förstås ytterst skämmigt med såna här singlar i samlingen. Bort med den. Men så kom 00-talet och min i särklass viktigaste återupptäckt; ELO:s "Balance Of Power" rotades fram efter en flytt år 2000 och snart följde italorevival och ett härligt, skamlöst accepterande av barndomens popmusik och insikten att mitt 10-åriga jag hade mer koll än mitt 18-åriga dito. Fancy var ju efter närlyssning med vuxna öron bra på riktigt! Åh, Bolero...

Meri D. Marshall hade jag dock helt glömt bort, ända tills en dag då jag tog min obligatoriska lördagsrunda ute i Råsunda. Kupan, Delicious Goldfish, Vingen och Solna Skivbörs. Det var det absolut bästa med att bo i Solna. Härliga, genuina ställen med extremt trevligt folk bakom disken. Tanterna på Kupan var underbara och min fru och jag stannade gärna extra länge på fika för att prata med Birgit, som bland mycket annat bjöd på historier från Ingmar Bergmans filminspelningar på 50-talet. De hade även några backar med vinylskivor. Det var kanske inte ofta man hittade något bra, men direkt när jag såg Meri D. Marshall-singeln reagerade reptilhjärnan. "Den här sången betydde visst något för många år sen." Jag hade en vag uppfattning om melodin, men kunde inte riktigt få ihop den där på plats. Jag köpte den, gick hem och spelade den. Bara några toner in kom allt tillbaka. Vilket mästerverk. Tiden har inte gjort den någon skada.

Jag googlar lite och ser att Meri D. Marshall är från...Texas! Det spelar ingen roll, då singeln spelades in i Tyskland och låter ljuvligt, magiskt 80-talseuropeiskt. Det är den sortens artificiella pop som handlar om natten, hur den tillhör det älskande paret, och som melodin rusar fram! En mycket elak tunga hade kunnat säga något om schlagerfestival, men jag kan inte se Bobby Ljunggren få ihop en så här dramaturgiskt perfekt poplåt. Han kan några enkla tricks och bollar runt med samma trötta variabler utan att någonsin få något liv i kompositionerna. "On Y Vas" är i grunden hantverkspop, men med ett hiNRG-driv av sällan skådat slag. Spikarna har slagits in med eftertryck, varenda tonartshöjning är vattentät och kommer i exakt rätt ögonblick och sången är rak och perfekt intonerad.

Det fina med såna här singlar är att skivhökarna garanterat sorterar det som skräp, medan de framlever i en ljusskygg existens i ett avlägset hörn av Discogs, där några tappra eldsjälar skönjer popmagin. Rätt person ger säkert en hundring för singeln, annars får man den för en spänn i skämsbacken, men förmodligen är det svårt att hitta den. Den slog aldrig i Sverige. Det förvånade mig alltid, då den här typen av låtar för mig var själva definitionen av pop. Det var lättsamt, fartfyllt, extremt melodiskt, dramatiskt och vibrerande. Jag önskade till exempel alltid att Madonna skulle ge sig på den här typen av direkt hitmusik, istället för att göra seg paraplydrinkspop som "La Isla Bonita". Jag förstod aldrig vad som gjorde en hitsingel, men i min värld var och är det här definitionen av en.

Television Personalities: Now That I'm A Junkie! (1996)

2010-08-08T12:59:00.007+01:00

Jag minns exakt när jag slutade lyssna på Television Personalities. Det var dagen efter tv-programmet This Is Our Musics specialavsnitt om Dan Treacy. Inte för att programmet var dåligt eller ointressant, inte alls. Visst, en aning spekulativt och inte så lite sorgligt, men något annat var knappast att vänta. Det var reaktionerna efteråt som fick det att vända sig i min mage. "Dan Tracey (sic!) är kult!", förkunnade en låtsasmänniska på en av de stora drakarna. Det blir lätt obehagligt när tomma skal tar sig an popmusik som vill vara mer än en perfekt mustasch på valfri medlem i, säg, Fibes Oh! Fibes. Nu kunde de bekvämt lyfta fram alkisknarkaren som skrev så softa poplåtar som ännu en bricka i ett allt tröttsammare charadspel. "Ett långt missbruk och ett trasigt inre? Visst, jag gör om det till en pin och sätter på kavajslaget!"

Television Personalities, det sista indiebandet. Så såg jag på dem. Att fel sort anammade Dan Treacy, om än försvinnande flyktigt, var bara början på ett förhållande i sönderfall. Konserten på Debaser några år senare är förmodligen den allra sämsta jag har sett. Inte kul någonstans. Jag hade nog tänkt göra definitivt slut där, men sanningen är att man sällan går så långt. Television Personalities betydde lite för mycket och deras skivor var lite för bra för att helt ta avstånd från. Så den första meningen i den här texten är inte helt sann. Television Personalities känns inte överdrivet viktiga längre, men det händer att jag vill spela någon låt, då och då.

Jag fick ett blandband av en kompis 1998, där två låtar grep mig på det där ytterst ovanliga, livsomstörtande viset. Den första var The Jazz Butchers "Girls Say Yes", den andra "Stop And Smell The Roses". Det lät lite som The Velvet Underground, utan den småjobbiga New York-coolheten. Det var en sång som så förtvivlat försökte vara vacker att den just därför blev... ännu lite vackrare. Musiken var skevt gnisslande, men i grunden var det mjukt och lent, och Dan Treacy sjöng både desperat och ömt om en förlorad kärlek. Jag hatade verkligen det där snacket om ärlighet och autencitet, eftersom det bara fick användas om rock, som ju var på riktigt, och därmed hopplöst heterosexuellt och tråkigt. Men det här kändes som det mest uppriktiga och hjärtskärande jag hade hört. Jag började gräva runt lite, köpte "The Painted Word" och spelade den femhundra gånger det året. Television Personalities hade ju gjort en ansenlig mängd skivor, och det var helt fantastiskt att upptäcka dem en efter en, på samma sätt som när man i början av 90-talet letade sig bakåt genom The Cures diskografi. Det är inte många gånger i livet man får chansen att upptäcka artister vars verk utgör en hel värld. Jag har alltid älskat känslan av att få utforska den världen. Television Personalities var extra spännande, för det stod ju aldrig något om dem. Man visste så lite. En gång i Lund (1998?) följde Andres Lokko med mig och några polare hem på efterfest i mitt studentrum efter ett dj-set på närbelägna Blekingska Nationen. Vi drack dåligt hemgjort vin i gamla mjölkpaket och pratade framförallt om Dan Treacy, ända in på småtimmarna. Det kändes värdefullt att ta del av hans historier, men tyvärr kommer jag inte ihåg mycket mer än att Andres var väldigt älskvärd, samt att jag höll upp New Orders "Technique" och sa att det var världens bästa skiva. "Nej, det är det inte", svarade Andres.

Jag besökte London första gången år 2000. Min bror hade gjort det för många så obligatoriska halvåret med pubjobb och sunkboende några år innan dess, så han hittade direkt till skivaffärerna. Jag kom hem med 57 stycken, och cirka 12 av dem var TVP-titlar. En singel, inköpt på någon av affärerna på Berwick Street, spelade jag med extra höga förväntningar, då jag aldrig hade hört talas om den: "Now That I'm A Junkie!", utgiven på tyska Little Teddy Recordings 1996. Det är en väldigt märklig låt, i slött, avigt tempo, med en text som är självföraktets moder.

I wake up in the morning feeling sick
Covered in vomit stains[...]

I hate myself for all that I have done
despise myself for all that I've become

Man kan bli kallsvettig för mindre. Visst, The Cure hade sin "it doesn't matter if we all die"-öppning, som säkert kom från hjärtat, men det var ändå klassisk drama-angst. Det här var en mytomspunnen halvlegend som ingen hade sett till eller hört av på lång tid, som öppnade med några konkreta ord av självhat. Så länge jag har lyssnat på TVP har Treacy omgivits av rykten och jag vet inte om "Now That I'm A Junkie!" var tänkt som en replik eller en lägesrapport. Hur som helst var det chockerande att lyssna till barnkammarrim om hans eget descent into hell. Det kändes som en viktig singel, en nyckelkomposition.

När jag häromdagen la om remmen på skivspelaren för att kunna spela 45-varvare (vår katt har hoppat på skivtallriken, varför det nu krävs manuell omställning) fastnade blicken på just "Now That I'm A Junkie!". Hmm, en katt på omslaget... Skivor med katter på omslaget tar ofta en genväg till hjärtat, men här blir det en skärande diskrepans mellan det gulliga och den djupaste misär - på ett bra sätt. Jag tycker om det. Och så har vi det pigga, glada utropstecknet i titeln. Om man nynnar med oskuldsfullt är det faktiskt en ganska gullig låt. Det är mycket möjligt att det här var Dan Treacys sista sant genialiska stund. Jag spekulerar bara nu, men hans enda möjlighet att skildra helvetet var kanske att ta till ett slow motion-struttigt komp och en brutalt rak och ärlig text där "cool and funky" skojfriskt rimmas med motsatsen "junkie". Ingenting var kul längre, så han skrev en sista munter sång om det.

Det här är den första texten i en serie där jag går igenom intuitivt utvalda sjutumssinglar från min egen samling.

Short

2010-07-19T10:52:00.003+01:00

Blev klar med "Damages" säsong 3 igår och nu går det segt med alla andra uppdrag. Jisses, vilken klass. Jag såg även att Martin Short är nominerad till en Emmy för sin roll som Leonard Winstone. Han bara måste vinna. Det är årets i särklass tyngsta skådespelarprestation. Jag hoppas förstås också att Glenn Close tar hem bästa kvinnliga huvudroll.

Jag antar att det är för såna här inlägg man använder twitter, så jag kanske borde ge det en chans.

Soulkonnässör, nu behöver jag dig

2010-07-15T15:27:00.002+01:00

Jag tänkte på Arab Strap igår och de stunder vi delade mellan, säg, 1998 och 2005. Det känns nästan närmare till det tidiga 90-talet. Jag har inte skaffat boxen än. Kanske borde jag det, men egentligen vet jag ju att allt efter "Philophobia" var en räcka (förvisso ljuva) besvikelser. Det var några konserter där som jag älskade så djupt och jag skrev nog en längre text om det där på slowdivejocke. Det jag uppehöll mig vid igår, som många gånger förr, var en cover som de spelade i Malmö på KB, tror jag. Aidan förklarade att det var en sång av Gladys Knight, "but not with the Pips". "We Don't Make Each Other Laugh Anymore" hette den, och det var något av det mest bitterljuva man hade hört. Ända sen dess har jag föreställt mig hur den låter med Gladys själv. Hennes pipa är ju något alldeles extra och jag hör gärna något annat än "Licence To Kill". Jag letar och letar men hittar inte låten. Tydligen är den med på en skiva som heter "Miss Gladys Knight". Jag får rysningar bara jag läser de här orden på rateyourmusic:

This was her first solo outing (i.e., Pipless), and it's smashing. Even though she can sing almost any genre, she's a master interpreter of ballads. Just listen to "We Don't Make Each Other Laugh Anymore" -- not only does she sound amazing, but the listener can FEEL all the emotions she sings about on this song. A stellar first step into solo-land.

Så konnässör, kan du hjälpa mig? Sitter någon inne på den här sången? Har någon lust att spela in den till mig, på band, cd, eller finns det någon fräsch länk att klicka på? Är den så blodisande som jag föreställer mig?

Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet

2010-07-13T11:10:00.008+01:00

Jag antar att många av mina texter från de senaste sex åren rymmer små instick om bortglömda, undervärderade skivor. De allmänt ignorerade, de uppenbart missförstådda, de orättvist hånade. Jag bygger kontinuerligt på ett torn av de här verken, en kanon där allt ställs till rätta och där gängse normer och uppfattningar ständigt ifrågasätts. Ett sånt verk är Kraftwerks "Electric Café", och jag är övertygad om att jag har nämnt den fem-sex gånger i liknande sammanhang, utan att loda på djupet.

När Kraftwerk ganska nyligen släppte sin box "Catalogue" gavs både bandet och all världens samlade rockjournalister en jättechans; Kraftwerk själva kunde äntligen ställa sig bakom sina tre första verk och i ett slag göra alla färglösa bootlegs överflödiga. Rockjournalisterna i sin tur hade alla möjligheter att se nyktert på "Electric Café", så här med 25 års bakgrundsperspektiv. Vad hände? Both sides blew it. Kraftwerk valde att fortsätta blunda, vilket jag på ett plan respekterar; de blev fullfjädrade först i och med "Autobahn", och det är lite härligt med band som vårdar sin mytologi så ömt att det övergår i självbedrägeri. Rockjournalisternas haveri var förstås inget annat än högst väntat. Finns det en färdigtryckt manual om stora bands katalog så orkar man inte riktigt frångå den. "Exile On Main Street" fortsatte att vara 10 av 10 (själv ger jag den 1 av 10). Jan Gradvall, min generations Lennart Persson, brukar vara väldigt bra på att gräva lite djupare och erbjuda alternativa ingångar, men även han gjorde mig besviken när "Catalogue" recenserades. Obligatoriska femmor till "Trans Europe Express", "The Man Machine" och "Computer World, och så några oengagerade rader och en trea till "Electric Café" (eller "Techno Pop", som den nu går under.)

Det här får mig att seriöst ifrågasätta om man verkligen har lyssnat på skivan. Kanske minns man den som blek när den släpptes, och håller fast vid den uppfattningen, men inte heller det argumentet håller. För hur lät popmusiken i övrigt 1986? Jo, det ska jag tala om för er. Väldigt mycket befann sig ungefär i nivå med Glenn Freys "The Heat Is On". Hästsvansdrömmar, kämpapop med en inhyrd kokainsaxofonist. Hur sanslöst överlägsen lät inte en "Musique Non Stop" i det sammanhanget? Jag minns det själv. Jag köpte skivan 1987 eller 1988, för typ 29 kronor i Ginza och blev ärligt talat rädd när jag spelade den. Rädd för musiken, som var så totalt väsenskild och knivskarp att till och med mitt trötta midisystem lät hightech och äntligen utvann lite kraft ur bashögtalaren. Det var så ruskigt digitalt och...perfekt. Samtidigt gjorde skivan mig väldigt trygg i förvissningen om att jag hade musik som lät så oövervinnligt cool. Ett kort att spela ut när ens personlighet inte räckte till. Därför lånade jag ut den till en klasskompis och det höll på att gå riktigt illa. När jag fick tillbaka den satte jag påsen med skivan mot väggen på Stenskolan i Färjestaden, och en annan kille i klassen råkade stöta till den och därefter kliva på den. Den eventuella coolheten jag hade förvärvat gick snabbt om intet när jag likt ett förtvivlat barn reagerade genom att vifta hysteriskt och skrika "akta skivan!". Än idag ser man små, små märken efter mikroskopiska gruskorn som etsades in i omslaget efter att Micke ofrivilligt trampade på den. Ingen större skada skedde dock, eftersom vinylen fortfarande spelade som avsett, utan extra knaster.

När jag såg Kraftwerk live för första gången, i Lund 1991, hade de precis släppt "The Mix", en skiva som jag spelade ofta och älskade. Så här i efterhand var det förstås mest för att man var så oerhört glad att Kraftwerk äntligen hade gjort en ny skiva. Som jag minns det spelade Kraftwerk "Musique Non Stop" som enda spår från "Electric Café", fast då en version som mer närmade sig den på "The Mix". En betydligt sämre, hackigare version än originalet. Det där gäller än idag. När jag såg dem på Cité de la Musique i Paris 2001 låg versionen närmare den ursprungliga, och jag hann tänka att ingen har riktigt nått hit ännu. 1986 var förstås ingen ens i närheten av det mod "Musique Non Stop" uppvisade i en popmusikkontext. Det här var skelettet, ett urväsen, förpackat i en läcker karamell. Timbaland och Missy Elliott måste ha utgått från den här ljudbilden när de skapade historiens hittills hårdaste och bästa r'n'b-album, "Da Real World" - egentligen ett svart synthalbum, med enkla, självklara melodier (hej, Kraftwerk!) och chockerande vass produktion (hej, igen). "Electric Café" med en knorr.

Få skivor har följt mig så intimt genom livet som "Electric Café". När jag gick i 9:an hade vi ett roterande schema för eleverna, där man en dag under året fick stå i skolans kafeteria och sälja mackor och välja musiken. Jag planerade inför den där dagen i en halv termin. Jag fick en perfekt partner, som inte brydde sig nämnvärt om musik (det enda jag någonsin hörde honom lyssna på var...Kraftwerk) och lovade mig att jag fick sköta musikvalet fritt. Det var en period när jag spelade The Cures "Entreat" som mest, men samtidigt ville jag profilera med något extremt elektroniskt som ett långfinger åt det allra saggigaste som var populärt då; Mr. Big och Chesney Hawkes, som jag hatade innerligt. Jag hittade helt enkelt inget som passade bättre än "Electric Café". Där, fyra år efter mitt första möte med skivan, var "Boing Boom Tschak" fortfarande essensen av framåtanda, intelligens och god smak. Allt som Chesney Hawkes inte var. Ett mer självklart dekonstruerande av popmusiken får man leta efter. En onomatopoetisk text, ett stelsvängigt beat och så några droppar underskön melodi. Kraftwerk har i mina öron alltid låtit romantiska i sin retrofuturistiska framtoning, och lyssna noga på exempelvis "Techno Pop" eller "Der Telefon Anruf". Det klassiska vemodet! Det är som om de inte kan låta bli att skapa magi och den underbaraste popmusik, och där finns möjligen nyckeln till att skivan har blivit så missförstådd. Här finns inte samma starka, tydliga tematik som på "Trans Europe Express", utan det handlar mer om ett renodlat popalbum, dock på bandets helt egna villkor. Ett album med endast sex låtar var inte direkt normen 1986. Som så många gånger förr hade Kraftwerk inga att tävla mot, men den här gången sveks man även av många tillskyndare. Jag anser att de inte kunde ha gjort ett bättre album, sett utifrån vad man hittills åstadkommit. Att begära ännu en revolution var egentligen magstarkt, men har man vant sig vid en så svindlande standard blir man förr eller senare besviken. Jag kan omöjligen se "Electric Café" som en besvikelse, jag kan aldrig acceptera det. Det är verkligen ett revolutionerande album - lyssna på ett potpurri med hits från 1986 och jämför med "Techno Pop". Vi är några som ofta pratar om det; Kraftwerks sista stora stund var inte "Computer World", utan "Electric Café".

Las Manos de Orlac

2010-06-30T13:06:00.006+01:00

Det här är en gammal text, från januari 2009. Jag insåg att den, likt flera av Malcolm Lowrys romaner, aldrig skulle bli klar och bestämde mig för att lägga upp den i ofärdigt skick. En passande hyllning, kanske. Eller en "Smiley Smile" istället för en "Smile", eller bara osammanhängande ramblings med ett sedvanligt avstamp i barn- och ungdomen.

Från 1986 till 1990 konstruerade jag egna topplistor, med påhittade band och låtar. Album- och singellistor från USA, Storbritannien, Tyskland och Kanada, varje vecka under ungefär fem års tid. Ibland behövde jag ett skivomslag till särskilt betydelsefulla artister, och då konsulterade jag min bror, avgjort en skickligare formgivare. Ett av mina band hette L12 Bong 15, döpta efter ett skivnummer på en Depeche Mode-tolva. De hade i min värld haft några stora singelhits, och inför omslagsdesignen gav jag vissa direktiv om vad som skulle tas med, såsom låttitlar och övergripande estetisk linje (tänk laserspektrum, raka linjer, teknologi, framåtrörelse). Däremot hade jag inte alla titlar klara, varför min bror bjöds in att fylla ut med egna förslag. Han döpte en låt till ”The Hands of Orlac”, vilket jag tyckte var briljant. Trots det släpptes den aldrig som singel.

2008 läser jag Malcolm Lowrys ”Under the Volcano” och på sidan 25 refereras det till en filmaffisch:

Las Manos de Orlac, con Peter Lorre.

Nog visste jag någonstans i bakhuvudet att det fanns en film med den storartade Peter Lorre som hette ”The Hands of Orlac”, och naturligtvis hämtade min bror titeln därifrån, medvetet eller omedvetet. Ändå var det smått svindlande att tas tillbaka till just den här epoken, när man var sin egen Kaj Kindvall. Det var väl inte det man såg framför sig inför det första ordentliga mötet med Lowry. En kompis häcklade mig för att jag läste ”Under the Volcano” 20 år efter honom, men jag var verkligen inte redo för ett sånt här undanglidande berättande förrän nu. Jag såg filmatiseringen för tiotalet år sen och tyckte om den, sköt romanen framför mig och ville egentligen hellre läsa ”Ultramarine” först. Dels för att det är Lowrys debut, dels för den trevliga titeln och den mysiga brittiska duon som tog sitt namn efter den.

Det lackade mot jul och min mor frågade vad jag önskade mig i julklapp och jag svarade ”jag vill inga julklappar ha, men jag vet att du kommer att insistera, så jag blir glad om jag får 369 spänn till Criterionutgåvan av John Hustons filmatisering av ’Under the Volcano’”. Sagt och fått. För så här var det: bara några sidor in i boken insåg jag att det enda raka var att gå till botten med det här, att vulkanisera sig fullständigt, och ska man dra in filmen i det hela duger bara Criterion.

Så julen kom, med fasta tider för gröt, julmusik (Jussi Björling och Band Aid), en omsorgsfull dukning, Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons Julafton, julklappsöppning (åh, ”Under the Volcano”!). Det var sköna dagar, mycket ledig tid, lite enkla översättningsjobb, promenader, några parti Yatzy, och en hel del läsning. ”Under the Volcano” är, det måste sägas, en mastig uppgift att ta sig an, och jag är glad att jag väntade ut rätt tillfälle. Det är som med Blue Nile, inte går det att begripa dem som 16-åring. Man kanske kan uppskatta, men inte förstå. Nej, här vinner både verk och läsare på en slow read.

I en tillbakablick skildras den brittiske konsuln Geoffrey Firmins ödesdigra Day of the Dead i Quauhnahuac, Mexiko, 1938. Hustrun Yvonne kommer för att rädda maken och äktenskapet, alltmedan Firmin dricker sig målmedvetet mot avgrunden. Det är väl ungefär så jag utläser plotten.

Vi tänker oss tre skikt, med författaren, verket och läsaren, och föreställer oss samspelet dem sinsemellan som något beroende av strikt tilldelade roller; författaren vill säga något, texten säger det, läsaren tar det till sig – så brukar det ju se ut. Men de drömlika kvaliteterna i ”Under the Volcano” löser upp alla såna tydliga avgränsningar. Vi har en berättare som ganska snart tappar greppet om verkligheten och lurar med både text och läsare på en alkoholdimmig mardrömsstig. Det är rasande skickligt. Mellan drickandet, irrandet och alla bynamn, som alla låter som Aphex Twin-titlar, skymtar en författare som förtvivlat söker sig själv och kärleken. Som läsare blir det snart omöjligt att få grepp om temporal och narrativ struktur, det är bara att låta sig svepas med. Vissa meningar löper över halva sidor (höga sidor, liten text) och där en författare som Evelyn Waugh är klar som porlande källvatten är det här vodkarusig eld. Sant, jag föredrar egentligen Waughs stil, men som en poetisk Peckinpah får Lowry faktiskt till sin egen ”The Wild Bunch” med ”Under The Volcano”.

I filmen gestaltas Firmin av den toksäkre Albert Finney (följ hans sömlösa karriär från angry young man till angry middleaged drunk, många pärlor där!) och få har väl burit en alkis-stråhatt med samma pondus. Hustons filmatisering är långt från mästerlig, för något mer ofilmbart stoff torde inte finnas, men emellanåt får han till en skön atmosfär någonstans mellan paradisisk avdomningsfylla och mardrömslik, stupfull förvirring. Finney klarar givetvis såna uppgifter sovandes. Det bästa med Criterions utgåva är egentligen den medföljande dokumentären, där ett annat världsberömt fyllo agerar berättarröst; Richard Burton, walesaren som vid sin död hade kristalliserad alkohol i ryggraden.

VM

2010-06-22T11:14:00.004+01:00

Aphex får mycket grästid.

Jag gick in i VM med två önskningar:

1. Jag ville se en VM-final mellan Argentina och England. En hatisk Shipbuilding-uppgörelse, samt två diametralt olika coachskolor i en kamp närmast på liv och död.

2. Att det skulle gå riktigt, riktigt dåligt för Danmark.

England, nah, I'm not so sure anymore. Capello är en stor besvikelse hittills. Passiv, tjurig och idéfattig, för att inte tala om spelarna, som helt tycks sakna glöd, mod och skicklighet. Tar de sig ens vidare till andra omgången?

Argentina, däremot, överträffar nästan mina förväntningar. En sak ska vi göra klar från början; jag älskar Maradona, har alltid gjort det, till och med när han förpassade England ur Mexiko-VM 1986 och fick mig att gråta floder. Frågan är om inte Maradona står inför sin största stund. Han har förlöjligats å det grövsta inför turneringen, och beskrivits som vettvilling och taktisk analfabet. Det är förstås inte sant. Maradona vet precis vad han gör. Bristande noggrannhet? Han har specialtränare för varje lagdel. Men framförallt förstår Maradona som enda tränare i det här mästerskapet att ett VM-guld 2010 vinns med hjärtat. Jag har aldrig sett en mer entusiasmerande coach. Media kör vinklingen freakshow, men jag ser något annat i Maradonas ni-ska-fan-i-mig-få-se-blick. En beslutsamhet fjärran från patetiska bortförklaringar om domarmisstag, där egna tillkortakommanden aldrig erkänns. VM:s höjdpunkt för mig hittills är Maradonas klackspark. Inget märkvärdigt i sig, men den lätthet med vilken han reflexmässigt får upp foten, och framförallt hans min (!) är obetalbar. Han tänker inte bara fotboll, han lever fotboll, och jag tror tamejfan att han lyckas telepatera den kärleken till sina spelare. Ingen risk för kass inställning på Argentinafronten.

För motsatsen, se England. Och se Frankrike. Fusk-Frankrike, som inte ens skulle varit här. Jag har älskat Frankrikes landslag; 1986 var de mitt andralag (jag har fem franska kusiner, och de var på besök den sommaren, så då underblåstes förstås mina känslor). 1998 charmades vi nog alla av dem, när Zidane stod på topp och Thuram var VM-kung. Men i år har jag känt stark antipati från första stund. What I wouldn't give to see ett heroiskt kämpande Irland istället för den här skrattretande hönsgården av osympatiska superegon, för fina för att spela VM, för fina för sitt eget land. Domenech må vara ett skämt, men det är han som bestämmer och beter man sig som den värsta av alla i hela fjantgänget, Anelka, ska man givetvis portas från landslagsspel på livstid. Jag hoppas innerligt att Sydafrika straffar dem och att de mottas av ägg och tomater vid hemkomsten.

Italien slipper jag gärna också. Jag brukar alltid hålla på de europeiska lagen, för det är den europeiska fotbollen jag har vuxit upp med och kan, men mitt tålamod med Italien tog slut redan under förra EM när Luca Tönti låg och åmade sig som en nyfödd kalv varje match. Det är under all kritik att världsspelare (De Rossi) ska behöva filma till sig en straff för att klara oavgjort mot Nya Zeeland. Gå och lägg er, säger jag. Nya Zeeland spelar VM:s fulaste fotboll, men deras inställning är det världsklass på. Jag stör mig hårt på stjärnorna som inte visar hjärta eller glöd. Nu blir det säkert så att italienarna snubblar sig vidare ändå, på fler oförtjänta straffar, men nånstans på vägen står ändå Maradonas mannar redo, och då håller det inte med en Cannavaro som mentalt redan har flyttat till Dubai.

Me and Bruce Campbell down the schoolyard

2010-06-18T07:37:00.005+01:00

Som alla 70-talister med minsta intresse för sånt som Malte Persson hatar, älskar jag Bruce Campbell. Få filmer träffade hårdare än "Evil Dead", I & II. Det var bara wow! Jason Vorhees - ta din rollator och stappla hem. Lite som att läsa Charlie Huston efter Dennis Lehane. Bruce Campbells karaktär Ash är sannolikt filmhistoriens hårdast prövade. Det är ju ett sanslöst bombardemang av slaktade vänner, demonbesittning, snurrande huvuden, en aldrig sinande ström av döda som angriper och misshandlar både kropp och psyke. Mitt barnajag slösade säkert för mycket empati på Ash i detta sinnesjuka universum som bestod av en liten stuga (alltid så väldigt stor på insidan), en stiliserad bro till vansinnet, samt en ond skog med olycksbådande teaterdimma. Jag tänkte: "hur ska han någonsin kunna återgå till en normal vardag efter det här?" En annan sak man reagerade på var att han återvände till en misstänkt lik stuga i film nummer två. Tar det ens fem minuter innan hans flickvän mördas av demonerna? Nå, det var ett befriande sätt att berätta på, det förstod man redan då. Jag minns ett experiment där jag och vän stängde av ljudet och lät Skinny Puppys "Last Rights" bilda ljudfond till "Evil Dead II". Moget. Nå, det jag ville komma till var att min medkänsla med Campbells Ash fick mig att önska honom ett behagligt liv långt från demonerna och de uppspärrade ögonen. Jag läste hans lidande bokstavligt. Bruce Campbell fann den tillvaron i tv-serien "Burn Notice", som alltid är lika rolig att texta.

"Burn Notice" behöver man inte ta på för stort allvar. Den är förstås inte livsviktig på samma sätt som "The Wire", "24", "Breaking Bad" eller "Mad Men". Det är stupid-but-clever, good fun. Här får Bruce Campbell briljera som livsnjutare i Hawaiiskjorta och sidekick till brännmärkte spionen Michael Westen (Jeffrey Donovan). Campbells Sam Axe (en passning till Ash?) är en före detta Navy SEAL som lever soft i Miami, gillar öl och kvinnor, samt dränker serien i oneliners som kanske inte är superkul, men Campbell är så underbart offbeat att man älskar det mesta han säger. Inte många kan förmedla "skön snubbe" på samma sätt. En annan styrka är Donovan i seriens huvudroll - han är faktiskt ganska ful och ocharmig.

För en som älskade "Miami Vice" högre än livet självt är det givetvis kul att vara tillbaka i Miami, en stad som mer än väl lämpar sig som inramning för det toksnabba berättartempot. En sak jag verkligen uppskattar är seriens uppbyggliga budskap, som minner om forna 80-talsseriers undervisande moraliska ton. Jag har saknat det i en tid där alla karaktärer ska vara så mångfacetterade. Det är skönt med en rak actionserie där vilsna smågangsters talas till rätta och väljer att go straight. Westen och Axe som goda samhällskrafter, det är fint. Men bäst är förstås Bruce Campbell. Jag kan inte hjälpa att tänka tillbaka på mitt 13-åriga jag, hemma hos gatans filmkung med huvudsprängningen från "Dawn Of The Dead" upptejpad på väggen; rädslan, skräcken och empatin och hoppet om ett värdigt liv för Bruce. Han fann friden i ett soldränkt Miami.

Diegetisk Rhythm & Sound bryter illusionen and other stories

2010-06-09T11:05:00.005+01:00

Jag såg Andrea Arnolds "Fish Tank" i helgen, en på alla sätt utmärkt film; säkert regisserad, välspelad och engagerande. Det var naturligtvis väntat att jag skulle uppskatta en diskbänksrealistisk skildring av brittisk underklass/white trash. Några av mina favoritfilmer rör sig i samma vegetation: "Kes", "My Name Is Joe", "All Or Nothing" och "Dead Man's Shoes", för att ta de allra första jag kommer att tänka på. På en punkt brast dock Arnolds skickliga verklighetsbygge, och jag vet inte om det är mina fördomar som får mig att tvärsäkert utbrista att skotska white trash-morsor näppeligen lyssnar på Rhythm & Sound, men det var precis vad huvudpersonen Mias mamma gjorde i en scen. Man hör "Jah Rule" tyst i bakgrunden, så det rör sig alltså inte om ett snitsigt icke-diegetiskt användande (vilket hade varit snudd på genialt). Istället tappar jag för ett ögonblick fokus på fiktionen (verkligheten) och funderar på hur Kierston Wareings oborstade karaktär hittade till den musiken. Var det ett medvetet drag från Arnolds sida, för att skänka porträttet oanade sidor på ett närmast heroiskt subtilt vis? Hur som helst så var det väl ändå ganska slappt av Sveriges samlade kritikerkår att inte påtala det?

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Ni ser en sliten pocketupplaga av Becketts "Den Onämnbare" på bilden och jag kan faktiskt inte undanhålla er baksidestexten:

Vem är den onämnbare?
...en människospillra som gnags till döds i ett tätnande mörker,
omgiven av minnesskuggor, med ögon som glödande kol
som bara gråter och gråter...

That's it. Inget insmickrande, slugt marknadsberäknande James Patterson-bjäfs här inte. Jag läste tre Beckettpjäser förra sommaren, och tänker ta det här stålbadet som min Beach 2010.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag fick en länk av min kompis Fredrik: "The Boy In The Bubble", Peter Gabriel. Ungefär samtidigt hamnade samme Gabriels version av Talking Heads "Listening Wind" på Friendly Noise Favourite Things-lista. Jag blev förstås nyfiken, lyssnade och gillade båda låtarna väldigt mycket och bestämde mig för att göra något helt irrationellt; jag gick in på Skivlagret i Kalmar och köpte hela skivan. En Peter Gabriel-cd med covers, 2010. Producerat av gamle dämonen Bob Ezrin. Jag ska inte säga att det är där jag befinner mig idag, men jag tycker om den här skivan oförsvarligt mycket. Ända sen Kate Bush-duetten "Don't Give Up" har jag varit svag för Gabriels röst, och här är hans lite spruckna, tjocka, lena stämma i sin bästa form sen "The Carpet Crawlers". I en rad förvisso snarlika, men intelligenta arrangemang gör han gripande middagspop för etagevåningar och får mig att förtjust omfamna verk av artister som på egna ben inte skulle kunna beröra mig om de så slog mig med en paddel i huvudet: Arcade Fire, Bon Iver och Regina Spektor, för att nämna några hopplösa exempel. Gabriel tar hand om olycksbarnen, vårdar dem ömt och ger dem nytt, värdigt liv. Jätteroligt, verkligen, och väldigt överraskande.

Best Dressed Chickens In Town

2010-06-07T14:23:00.005+01:00

Vi skaffade höns för ett tag sen, fyra skånska blommehöns och två dvärgcochin. Ni ser dem här på bilden, från de tidiga dagarna då de fortfarande umgicks otvunget och konfliktfritt. Nu har de dock grupperat sig två falanger; i ena hörnan blommehönsen (Hedvig, Eleonora, Babsan och Sonja), i den andra cochinluddisarna (Sol-Britt och Signe). De sistnämnda har fått för sig att de ska ruva äggen dagarna i ända, vilket gör dem till främlingar för de fyra andra, som jagar in dem så fort de får för sig att lämna hönshuset. En lite klurig situation som jag hoppas ska lösa sig.

Vår trädgård lämpade sig annars mycket väl för att ge hönsen rejält med utrymme; utöver den vanliga hönsgården har vi även utökat med ett stort rektangulärt utrymme bakom carporten, där en gammal stenmur utgör avgränsningen. De har verkligen mer personlighet än jag hade väntat mig. Deras beteende i den här relativa friheten gör att modern fågelhållning ter sig än mer absurd, för att inte säga barbarisk. De älskar att gräva små gropar i jorden, där de sen ligger och badar och och solar sig, de springer gärna upp på stenmuren och gömmer sig under trädgrenarna, och de listigaste (Babsan och Sonja) smiter ibland ut i trädgården. Och de lägger små underverk till ägg; fyra-fem om dagen, ljusbruna och turkosa till färgen. Gulare sockerkaka har aldrig skådats!

I ljuset av detta går Kalmar FF ut med buller och bång och presenterar namnet på sin nya spelplats: Guldfågeln Arena. Nej, det är inte första april, den lokala fågelplågaren har verkligen fått sätta sitt namn på bygget. Vi har alltså inte bara att tampas med de moraliskt besvärande aspekterna av vriden djurhållning och den allmänt fadda smaken av storföretagssponsring gone wild, utan även ett svårräddat smashläge för motståndarsupportrarna. Vad kan inte en medelvitsig kommentator utvinna av det här?

Jag lät mig svepas med i KFF:s framgångsvåg och tyckte att en ny arena var en självklarhet, utan att för en sekund tänka på konsekvenserna och villkoren. Gick det verkligen inte att rusta upp Fredriksskans, Sveriges vackraste arena? Ursäkta en olyckskorp, men jag spår många, långa mellanår för KFF, med ett ekande tomt fågelbo ute bland deppkommersen utanför Kalmar Stad. Kanske är det mitt eget dalande intresse som talar. Efter guldet 2008 har jag inte orkat uppbåda något större engagemang. Vad ska man nu sikta mot, liksom? Europa? Get real. Möjligen kan man vinna några kvalmatcher, i bästa fall få besök av ett halvstort holländskt lag, och sedan förpassas ner till kullens början och likt Sisyfos börja rulla stenen uppåt igen. Förutsatt att man vinner Allsvenskan igen, vilket säkert kan dröja 25-30 år. Gott så, men jag vet inte om jag är så lockad längre. Förra säsongen såg jag inte en enda match på plats, i år har jag inte ens sett en TV-match. Jag skulle kunna skylla på den usla säsongsinledningen, Nanne Bergstrands Paulo Coelho-citat i Barometernkrönikorna, eller den allt tröttsammare överexponeringen av Henke Rydström, men i slutändan står felet att finna inuti mig själv. Glöden falnade innan fågelslakteriet satte upp sin stora, fula blaffa på stadens påstådda stolthet.

Sequenzermattan måste ständigt vävas om

2010-06-02T08:55:00.003+01:00

När jag och min fru hade köpt vårt hus på Öland och inväntade flytten bad jag mina föräldrar om en stor tjänst; måla väggarna invändigt vita. De var väldigt bussiga och gjorde precis så. Jag gladdes framförallt åt att få helt vita väggar på det som skulle bli mitt kontor. Minnesgoda läsare minns kanske mitt lilla klädkammarkontor, belamrat av memorabilia från ungdomen; från första Scotch-plattan, till Arab Strap-affischen. Those passionate years. Nu kände jag ett behov att städa bort allt, få en helt ren yta, likt en söndertatuerad som drömmer om att få måla på orörd hud igen. A clean slate.

Jag såg den på Internet och visste att den skulle upp på den vita väggen närmast skrivbordet. En originalannons från Melody Maker anno 1976, för Tangerine Dreams "Stratosfear". Det var den jag såg framför mig, och det kan tyckas vara en oförskämt trivial målbild. Men den var viktig. Inför ombytet offrade jag till och med Blue Monday-planschen som jag köpte på Algutsrums marknad för ett helt liv sen. Det är sannerligen ett lyft att kunna jobba med öppet fönster i ett syresatt rum. Jag inbillar mig att tanken blir klarare, och det ger bättre översättningar, och förhoppningsvis även bättre texter.

När vi ändå är inne på Tangerine Dream och deras ständigt renande inverkan på öron och liv, vill jag tipsa om nya numret av Friendly Noise nätzine. Det pryds inte bara av årets absolut snyggaste omslag, nay, make that årets bild alla kategorier (signerat Konstfackeleven Viet Cuong Truon). Ni finner där även min recension av Soul Jazz omtalade, och lite för slappt hyllade krautsamling Deutsche Elektronische Musik.

ceo

2010-06-01T13:44:00.006+01:00

Jag greppade aldrig The Tough Alliance och deras påstådda storhet. De lyckades inte heller väcka min avsky, som hos så många andra. Deras strategi var djupt framgångsrik. De omgavs av strängt lojala fans, hatiska motståndare och ett vilt positionerande, vilket faktiskt förvånade mig. Själv såg jag en duo som kändes ofullgången, slappt inriktade på att oroa en alltför lättoroad maskulin rocknorm, utifrån ett bekvämt (övre?) medelklassperspektiv. Vi har ju sett det så många gånger förr, därav min förvåning.

Dessutom var TTA:s vapen inte särskilt vassa; fylla, knark och basebollträn, samt kalkylerat undermåliga spelningar som planenligt spårade ur i ett klimaktiskt kaos. Väldigt rock'n'roll, helt enkelt. Jag har förstått att bandet väckte samma sorts känslor i folk som Broder Daniel gjorde i mig tio år innan, och det är förstås bland det finaste man kan göra. Men själv hörde jag aldrig det saliga, alternativt rent bedrövliga, som så många vittnade om. Bara en av deras skivor gav mig visst utbyte; marinambienten på "Escaping Your Ambitions", en mycket talande titel. Bort från monstret vi skapade, tycktes de tänka. Musiken var inte märkvärdig, men riktigt snyggt producerad, och ganska imponerande i all sin anspråkslöshet. Nog kände jag lite för pojkarna ändå. Kanske skulle de en dag hitta rätt.

Ändå var jag inte beredd på ceo. För några veckor sen la Kristofer på TMA upp "Prologue" och skrev sedvanligt eldigt om det här nya projektet från Eric Berglund, ena halvan av TTA. Jag lyssnade och blev ärligt talat helt knäckt. Samtidigt som det hände satt jag och skrev min stora Coil-artikel, och färgades möjligen av det, men min första, spontana reaktion var "herregud, killen har slutat tramsa, lyssnat in sig på Coil och gjort 1:42 minuters fantastisk, blixtrande sotsvart dödspop!" Jag älskar det, och titta på videon/fotomontaget! Här finns pretentionerna, ambitionerna och kniven genom den jävla apatin.

Och sen, förra veckan, när jag sitter och gläds åt en ny singel från Kylie och Dan Lissviks nya låt på myspace (predictably brilliant, Vini Reilly skulle framgångsrikt kunna stämma honom) presenteras nästa drag från ceo: "Come With Me". Årets låt? Självklart. Varför nöja sig med något mindre än det här? Det händer inte ofta att ny musik inspirerar mig till avbrott i floden av uppdrag som måste göras för att jag ska kunna unna mig en semester - men "Come With Me" kan jag inte lämna okommenterad. Videon är fantastisk, och Eric Berglund är så vacker i den. Det är en betydligt lättare låt än "Prologue", men vemodet, skönheten och melodins självklarhet gör den till ett mycket starkare vi mot dom-statement än TTA någonsin mäktade med (trots att det var deras raison d'etre). Fan vad lycklig jag blir när folk kanaliserar sin begåvning så här.

When The Glenn Closes In

2010-05-17T18:01:00.010+01:00

Jag har bekanta som alltid vägrade hyra filmen om Glenn Close var med. Hon har nog alltid skrämt pojkar och män, av olika anledningar. Vi minns för evigt hennes kaninkokande psykopat i sexualthrillerns moder "Farlig förbindelse". Själv förstod jag aldrig hur Michael Douglas kunde bedra sin pralinsöta hustru (Anne Archer) med Close, men Hollywoods rollbesättare hade här funnit sin favorithäxa några år framöver. En over the top-roll som ärkeskurk i en Disneyfranchise brukar betyda att man är slut som seriös skådespelare, och sagan hade mycket väl kunnat vara all för Close när hon blev Cruella De Vil. Men begåvat folk förstod hur man skulle presentera bitchen på ett nytt sätt, utan parodiska övertoner; ett knivskarpt juristintellekt, en benhård vilja, en blick av is, och någonstans bland allt intrigerande - ett måhända vingligt och förvirrat, men ändå brinnande rättspatos: man gav oss Glenn Close i sitt livs roll som Patty Hewes.

"Damages" är rent snuskigt bra, en fruktansvärt välskriven advokatserie, mil från Stephen Bochco-mallen. Jag kom in mitt i andra säsongen genom mitt jobb som översättare och fastnade nästan direkt. Ju mer man närmade sig seriens upplösning, där den obligatoriska framåtblicken äntligen ska redas ut, desto kallsvettigare blev det framför tangentbordet. Det var inte bara suveränt skrivet och regisserat; man hade ett skådespelarstall som utklassade det mesta. Främst då förstås Close, som spelar med en så kuslig precision att man i flera korta sammanfattningar av serien beskriver henne som "den onda Patty Hewes". Man drar helt enkelt likhetstecken mellan "ond" och "hänsynslös". Ska jag även dra till med nåt om mäns rädsla för den här typen av kvinnor? Dra era egna slutsatser, men ändamålen helgar medlen, och storbolagskapitalismen maler ner motstånd av lägre kaliber än Patty Hewes. Sen tycker jag förstås att den här typen av karriärsmänniskor är djupt tragiska i verkligheten, med sina liv som kretsar kring pengar, makt och ständiga möten för att fylla det där tomrummet en del av oss kallar själ.

Nu jobbar jag med tredje säsongen av serien och här kämpar Hewes mot finansmannen Louis Tobin (Len Cariou) som med ett så kallat Ponzi-bedrägeri har lurat pengar av en stor mängd småsparare. Det låter som ett fattigt upplägg i en tid när serier helst bör inledas med stora explosioner, mord eller flygkrascher. Här drar man istället ut på replikerna (som i sig är korta och enkla). Lyssnar man noga hör man ofta en klocka som tickar i bakgrunden (Tobins väggur låter väldigt mycket!), kanske några skor som knarrar obekvämt, någon som andas ojämnt, istället för fläskig musik som berättar för oss vad vi ska känna. Jag älskar såna detaljer.

Intensiteten är till en början lägre än i förra säsongen, men har man bara en gnutta förkunskap om "Damages" vet man att här kommer det att nystas upp konspirationer och folk kommer att bli förrådda och tvingas in i handlingar mot sin vilja (eller?). Man har fått ihop en lika briljant ensemble även den här gången. I säsong två gjorde William Hurt sin sävligt underbara paradroll till ett konstverk; nu är det Campbell Scott som axlar manteln med ett exakt avlyssnat porträtt av Tobins okarismatiske son Joe. Jag har egentligen aldrig gillat Scott som skådespelare, men här passar hans absurt nedtonade, offbeat-acting perfekt. Man förstår ganska snart att Joe Tobin rymmer mer än den oskyldiga gråa mus han visar upp för världen.

Tate Donovan är förstås med som Hewes kollega Tom Shayes, som jag alltid läser som en varm, empatisk person (det kryllar inte av dem i den här serien). Jag vet inte, det kanske är Donovans genomsympatiska insats som förvillar. Vi Tom Shayes-fans får det i alla fall tufft, för hur ska man annars lyckas trolla bort framåtblicken, med hans... Inga spoilers nu, men ni fattar galoppen rätt omgående. Ellen Parsons (Rose Byrne) har den här säsongen lämnat Hewes & Associates för åklagarmyndigheten där hon jobbar för Curtis Gates (som spelas av sedvanligt bländande Ben Shenkman, som vi framförallt minns från AIDS-dramat "Angels In America"). Ellen är fortfarande tittarens lättaste identifikationsobjekt, en till synes helt vanlig, begåvad tjej, som inte riktigt förmår hålla avståndet till Patty Hewes. Och helt vanlig kan hon knappast vara, då hon lyckas simma i de här vattnen av pirayor och ständigt klara sig helskinnad.

Annars är det roligaste nytillskottet i rollistan Martin Short som den sluge Leonard Winstone, mr Tobins advokat. Det här är casting från himlen; det är rätt och slätt genialiskt att ta in en bortglömd, småväxt 80-talskomiker med stor näsa som Hewes kanske främsta kombattant. Jag älskade Short, inte minst för rollen i Joe Dantes svårt underskattade "Innerspace", men jag måste erkänna att jag hade glömt bort honom. Här gör han, i mina ögon, en comeback som inte bara är skojig så där i marginalen, utan rent helvetiskt imponerande. Ansiktet har fått fåror och förmedlar nästan omärkligt små, små återhållna känslor. Hans karaktär tycks ha fastnat i en Tom Hagen-tillvaro som familjeadvokat, där Tobins har blivit hans verkliga familj. Det finns en förkrossande lysande scen i fjärde avsnittet där Winstone ska följa något fruktansvärt han själv har iscensatt (jag försöker verkligen seriöst att inte avslöja något av vikt) och hamnar framför ett skyltfönster med TV-apparater. Precis, precis innan det hemska ska ske ser vi hans ansikte blåsas upp som en ballong, förmodligen av en annalkande spya. Det är en briljant passning till hans gummiansiktehumor från 80-talet, samtidigt som vi rent fysiskt känner hans smärta och äckel inför sig själv. På tal om 80-tal, komik och ansikten; i rollen som mrs Tobin ser vi Lily Tomlin, som ser helt sjuk ut. Jag svär, ni kommer inte att känna igen henne. Är det den galna frisyren eller är det kemisk peeling, eller både och plus lite till? Hon gör sin Marilyn galant, hur som helst.

Jag får sluta här. Själv har jag inte sett hela serien än, utan jag tänker göra det i den takt det tar att översätta den. Det är oerhört spännande.

We Worship At The Shrine Of The Thylacine

2010-05-05T07:42:00.002+01:00

Hej, det var ett tag sen. Jag har varit upptagen med jobb och Coil. Resultatet av det senare hittar ni på Throw Me Away.

A View So Cruel

2010-04-08T08:46:00.002+01:00

Den 27 juli står Skinny Puppy på en svensk scen, och jag måste nog sätta mig ner för att till fullo ta in vidden av det. Jag hade tänkt se dem 1992, men de ställde in. Kanske hade jag ändå inte vågat. Förra året var jag ytterst nära att åka till Staterna för att se dem. Jag vet inte, det kändes bara väldigt viktigt. Men i slutändan var det viktigare att vara hemma med min dotter.

Den här gången ska det dock bli av. Skinny Puppys comeback har kanske inte varit perfekt, rent musikaliskt. På "The Greater Wrong Of The Right" och "Mythmaker" har man övergivit det där med nyanser och subtila skikt av känslig ljudkonst/terror och istället satsat på rak, ilsken politisk industrirock. Jag kan ändå inte säga att det är dåligt. Jag gillar det faktiskt, även om man alltmer närmar sig popcornglufsande Saw-tittare. Skinny Puppy kan aldrig bli dåliga, allt de rör vid rymmer alltid något uns av magi.

Inför sitt kommande album ska man enligt uppgift endast ha använt sig av utrustning från Remission-perioden - ett angreppssätt som skulle kunna skällas för bakåtsträvande, men som jag jublar över inombords. De kan inte rimligen avkrävas nyskapande skivor idag, då är det förstås helt rätt tänkt att påtvinga sig tekniska begränsningar för att få ihop något riktigt givande. Tänk bara på Jarre; när han nyligen spelade igenom sin "Oxygene" på vintagesynthar framstod han som sant modern; en ultracool, tidlös ljudkonstnär. När han kommer med hela sin arsenal är han bara en barnkalasclown i neonrosa långrock.

Idag finns det egentligen bara tre artister jag fortfarande drömmer om att få se live; Paddy McAloon, The Blue Nile och Skinny Puppy. Därför var gårdagens nyhet ganska oerhörd för mig. Jag tog med mig dottern till stereon och spelade tolvtumsversionen av "Worlock" och vi log ikapp, samtidigt som jag återigen slogs av hur mycket den påminner om Arvo Pärts "Cantus In Memoriam Benjamin Britten". Jag lämnar er med förhoppningar om en klassisk spelning, samt länkar till mina två kanske bästa texter:

Andreas Tilliander om Skinny Puppy

Last Rights

Kitchen Sink Drama

2010-04-07T10:51:00.002+01:00

Ända in i kaklet. Tommy Söderberg meets Soft Cell uptown. Och husrenovering, är inte det nåt att skriva om i vårtider? Det börjar likna nåt nu. När det tråkiga inomhus är över, tar det roliga vid. Trädgården. Där ska jag odla mitt hat.

Axl Rose versus Pet Shop Boys

2010-03-25T11:41:00.004+01:00

Jag läste med stor behållning om Guns'N'Roses borta hos Billy Rimgard nyligen, om hybrisvideon som åtföljde "November Rain", och hur mycket han hatade bandet på högstadiet. Jag instämmer naturligtvis till fullo, eftersom jag har kämpat ett helt liv med att försöka förstå svenskens kärlek till hårdrock. Men jag minns även när Axl Rose förvandlades från den stora fienden till...ja, nån sorts kuriositet att ha överseende med, och någon med mer oväntade sidor än tajtsen, bandanan och den gräsliga sångrösten lät ana. Axl Rose kommer nämligen ut som stort Pet Shop Boys-fan i Chris Heaths bok "Pet Shop Boys Versus America" (som nästan är ännu bättre än hyllade föregångaren "Literally"). Plötsligt gick det inte att hata honom längre. Lyssna bara här:

Axl Rose turns out to be unfailingly friendly and sweet. They had assumed that he couldn't know much about them, but the first thing he says is, 'Gorgeous show - why didn't you do "Being Boring"?'

Axl: 'I used to hate them. I was the guy who shouted out, "The Pet Shop Boys suck!" But when I really hate someone I get all their records to try and work out why, and I found I really like them.'

[...] He proceeds to rave about the show - 'that was so cool, "My October Symphony", when they don't even sing'. Then he tells me that there's something in common between "My October Symphony" and this song he's struggling with in the studio at the moment, a song called "November Rain".

Neil Tennant: 'Well, Axl Rose. He was the one who shocked me. But he's seen the light. He told me that when they were recording their album, during the breaks they'd listen to "Behaviour", and he said we were an inspiration to them.'

Guilt by association

2010-03-21T17:29:00.003+01:00

Hitradion pluggar för närvarande en låt som heter "Fireflies" av Owl City. Jag sluter mig till att den spelas ofta, då den har slagit mot mig varje gång jag har befunnit mig ute i offentligheten, i en butik eller något. Eller så har den spelats i bilradion när vi har åkt till stan (Färjestaden har inte stadsrättigheter, då planeringen har utelämnat ett regelrätt centrum, men vi kallar det ändå stan). Det tog några gånger för mig att inse att det faktiskt inte var Postal Service som hade slagit bortom amerikansk teentelevision och svensk mainstreamindie. För det låter ju exakt som Postal Service! Fast dåligt. Och då fick jag utmana mina trygga föreställningar och gräva djupare. Jag gillar ju Postal Service. Eller gillade. Inte så att jag tokälskade "Such Great Heights" som alla andra, men jag köpte ju skivan, spelade den en del, glömde den som mycket annat, och så var det bra med det.

När jag hörde "Fireflies" på HM kände jag att något inte stod rätt till. Det måste vara något fel på Postal Service när de så smidigt inlemmades i klädbutikens skval och förutsägbara parasiterande på tolvåringarna emooutfits. Death Cab For Cutie har jag egentligen alltid tyckt ganska illa om, men Ben Gibbards låtar fungerade ganska bra i en elektronisk inramning. Nu inser jag att jag var alldeles för snäll och undfallande. Lite som när så många lurades att tro att Orups "Stockholm" är bra, för att den "låter som Pet Shop Boys". Postal Service kanske gör allt rätt, de kan i alla fall knepen och de besitter melodisk begåvning, men när jag idag lyssnar på skivan tycker jag faktiskt ganska illa om den. Jag är uppriktigt tacksam mot "Fireflies" för att den fick mig att ompröva en bekväm ståndpunkt. Postal Service är 00-talets trip hop. Invanda föreställningar om popmusik måste ständigt omprövas.

Four-Calendar Café

2010-03-19T10:29:00.005+01:00

Cocteau Twins "Evangeline" hamnade lite olyckligt direkt efter Naked Souls mästerverk "Sleep" på den där VHS-kassetten med indievideor från 90-talet. 1993 kändes det spontant som om det var lite för sent för en trio 80-talsmystiker att göra bestående avtryck, och ovan berörda VHS-kontext förstärkte bara det man anade. Från de tjeckiska gitarrmattorna och videons billiga, men prydligt korrekta indieestetik (brunett med blommig klänning lägger rosor i en flod) var steget långt till den för Cocteau Twins ovanligt jordnära och nästan tjejmiddagsvuxna klangen som skymde de första sekunderna av "Evangeline". Det var ett steg man helt enkelt undvek att ta just då.

Nästa Cocteau Twins-singel, "Bluebeard", fick dock genast mitt bifall. Det var bandets hittills poppigaste stund och den antydde att albumet "Four-Calendar Café" var ett steg bort från de dunklaste av dimmor, i riktning mot en sorts vuxen John Blund-pop, med de allvarligaste av intentioner. Min bror hittade plattan på Experts skivrea, och från den stunden blev det snabbt den skiva jag lyssnade oftast på under en period.

Det första intrycket var att inledande "Know Who You Are At Every Age" var helt gigantisk, enorm - kvar fanns den täta atmosfären från 80-talsproduktionerna, men här förädlad till något klarare, för att inte säga direkt självlysande. Det andra intrycket var att jag grovt hade missbedömt "Evangeline". Idag rankar jag den som en av mina absoluta favoritlåtar. Den torra, smått resignerade inledningen må ha fungerat som bromskloss efter ett tjeckiskt shoegazestim, men sitter man kvar en minut hör man knoppar brista (förlåt, det är ju vår). Det är så fint. Ingen har någonsin begripit vad Elizabeth Frazer sjunger, men visst måste det ha med kärlek att göra. Hon må vara en ikon, men hon är alltjämt underskattad. Alla som lyckas vara så undanglidande och förtrollande måste vara underskattade. Jag älskar hennes svävande bildspråk.

Drömpop kanske är en bra genrebeteckning. Termen har nog applicerats på Cocteau Twins-efterföljare som Sigur Rós, men ingen skiva förkroppsligar begreppet tydligare än "Four-Calendar Café", från den svävande euforin i "Bluebeard" till en fjäderlätt, karibisk vaggvisa som "My Truth", eller vuxengazeballaden "Theft And Wandering Around Lost". Eller den försiktiga urladdningen i "Pur", ett för mig klassiskt avslutningsspår som ger garanterad gåshud. I allt anas drömmens skenbara logik.

Jag älskar Cocteau Twins-skivor som "Treasure" och "Victorialand", men "Four Calendar Café" är 80-talsimman kondenserad till kristallklara vattendroppar. Man kunde ana att de var på väg mot den här destillerade drömpopen redan på föregångaren "Heaven Or Las Vegas" - även det en lysande skiva - men inte lika tydligt utförd. Pratar ni med riktigt luttrade Twinsrävar kommer de förmodligen att fnysa åt "Four-Calendar Café", avfärda den som lättviktig och överproducerad. Visst, produktionen är besynnerlig - ovanligt mekanisk, som ett möte mellan omslagets hårdplast, muttrar och skruvar. De smekande tonerna ligger inte inbäddade i fluff eller dis, och det finns tack och lov inga spår av dåtidens trip hop i botten. Kanske var det bara Robin Guthries idé om hur man bäst ringade in en gitarrpedal 1993. Helt säkert är att ingen delade hans vision, vilket gör det till en skiva utanför tiden (världens bästa betyg). Cocteau Twins har aldrig låtit som något annat och aldrig har det varit mer påfallande än här.

När jag på avstånd betraktar "Four-Calendar Café" med den utomståendes blick ser jag deras mest kommersiellt gångbara (men förmodligen minst framgångsrika) album. Jag ser även deras konstnärliga höjdpunkt (lyssna en gång till innan ni författar era hatbrev). Det här är ett verk där mystiken tillåts dväljas, samtidigt som det dunkla har klarnat till den ljuvaste drömpop. Ett av 90-talets största, mest orättvist förbisedda mästerverk. Helt klart.

Desert Öland Selection

2010-03-10T12:12:00.004+01:00

Vår lilla tjej har bestämt att vi ska vakna klockan sex varje morgon, så visst blir man lite trött ibland. Lägg till en ansträngande flytt på 40 mil, uppackning, tapetsering och beställning av ett nytt kök, samtidigt som man försöker stjäla till sig några timmars översättningstid för att betala lavinen av räkningar som hopas i flyttens spår - jo, man är lite trött. Men även euforisk, förstås! Idag vaknade jag till strålande solsken, struntade i att rulla skepparkavajen efter allt katthår, tog på den och fann mig själv mitt ute på alvaret efter ungefär tio minuters promenad. Absolut tystnad (efter Cocteau Twins och Autechre kändes det rätt att stänga av för öronfrid), snö och skare, frisk luft och ett öppet, vidsträckt, folktomt landskap. Kargt, ödsligt, rent och hisnande vackert. En ensam kungsörn kastade sin skugga över mig och jag vände hem till byn.

Alla som någon gång har flyttat vet att det är svårt att bestämma var man ska börja när man väl är på plats. Jag rotade bland skivorna för att hitta lite passande musik. Jag tänkte slänga på första bästa som ljudtapet för uppackningen, men Ned's "Godfodder" kändes kanske inte helt rätt för ändamålet. Direkt efteråt hittade jag rätt med Pan Americans första. Jisses, vad bra den låter än idag! Den har nog rullat åtta gånger sen vi kom hit, och den gör Vickleby än mer till min plats.

När det var lite mer ordning kände jag ett plötsligt sug efter Lambchops "Nixon", och framförallt låten "The Distance From Her To There". Det är något med klarheten i den ljudbilden och den allmänna hemmakänslan hos ett band man har älskat i 15 år. Lambchop lämpar sig så väldigt bra, här och nu.

Ni får ursäkta att jag bara blickar bakåt och inte lanserar några nya namn, men jag måste få lite tid att samla mig först. Det har gått 14 år sen jag lämnade Öland och det är så nytt och samtidigt så välbekant, allt i en surrealistisk mix av barndomsminnen, framtidsutsikter och ett ganska så storslaget nu. Det är faktiskt jättekonstigt och inte alls oangenämt.

Någonstans funderade jag över vad som känns som allra mest hemma, och just i det ögonblicket blev svaret "Waiting For The Night" med Depeche Mode. Så den har jag spelat om och om igen de senaste dagarna. Det är ett mirakel till låt, en av deras allra bästa och mest intelligenta sånger, mil från den stabbiga arenamaskin som drar runt och nostalgirockar idag. Och det kanske är nostalgi när jag sitter här och minns hur jag efter skoldagarna i 7:an skyndade mig hem för att läsa Stephen Kings "Det" med "Violator" som soundtrack, men jag behöver den bilden. Den hjälper till att sortera intrycken. Jag hade en plastfåtölj, Skopan tror jag den hette, men vi kallade den Blöjan. Det är det enda jag någonsin har älskat från IKEA, och jag satt i den med fötterna på sängen och gungade så att den nästan tippade över, och "Waiting For The Night" ackompanjerade Henry Bowers och Belch Huggins grymheter och annat finstämt och rysansvärt coming of age-gods. De två verken är för mig evigt sammanflätade.

Ohoj, Silver!

LC

2010-02-17T17:18:00.002+01:00

Idag gästar jag briljanta Throw Me Away med en krönika om 00-talets viktigaste band.

Elfriede Jelinek om Sigue Sigue Sputnik

2010-01-27T11:22:00.002+01:00

h. ser inget värt att älska hos p., hans svagheter tycker hon bara är äckliga. p. vårdar sig, för vems skull, kan man undra. de ligger ju här och sliter i ett fuktigt jordgubbsland. kanske har p. ingen framtid, kanske tror han att utseendet ska ge honom fördelar framöver. omvärlden ska nog ändå fälla sin dom, tänker h.

en dag frågar äckliga p. om hon tycker om musik. "usch, snuskiga kryp, bry inte lilla hjärnan om sånt", vill h. skrika, men svarar att sigue sigue sputnik - dom är bra! nu hajar p. till. han med sin förhistoria av möten av den kittlande sorten. han ser en lovande situation, ty detta band har han viss kännedom om. "jag gillar dom också, jag gillar punk", säger den dumma människan nu. h. borde inte tänka under arbetet, men tänker ändå oavbrutet. varför tar denna mansperson hennes uppmärksamhet i anspråk och varför bygger han upp extra irritation inom henne? "jaha, jag visste inte att det var punk", säger h., men det sarkastiska tonfallet undgår helt denna överflödiga individ, som får ur sig något om kastade flaskor och nätmaskor över huvudet. nu står h. nästan inte ut med det här längre och överväger att lämna jordgubbslandet, för en oviss framtid.

h. vill få framtiden gestaltad. hon kan inte gestalta den själv. historien om hur de två lärde känna varandra är oviktig. de två själva är oviktiga. de är rent av symptomatiska för allt som är oviktigt. men där bland hatet i jordgubbslandet, bland halvfyllda litrar, svettiga polacker och colombianer, gestaltades de bådas framtid så att de genom sigue sigue sputnik dömdes till ett liv tillsammans.

The Sun Ain't Gonna Shine Anymore

2010-01-22T11:08:00.005+01:00

1995 gick jag ut gymnasiet och sommarjobbade därefter på en camping. Pengarna gick till en tågluff i Östeuropa. Egentligen hade jag ingen större lust att slumma runt där, men jag tyckte väldigt bra om de tre personerna jag åkte med, och ville inte bli lämnad åt mitt öde på ett postgymnasialt Öland utan struktur. Nej, tanken var skrämmande.

Alternativen var:

1. Att plugga på Kalmar högskola och bo kvar hemma

2. Att frivilligt inordna mig i någon sorts arbetsmarknadsåtgärd, eftersom jag inte var hantverkartypen, och således inte aktuell för avlönat arbete direkt efter gymnasiestudierna

3. Att flytta till en mellanstor svensk stad för att plugga (lockande, men mina ambitioner saknade ännu helt och hållet riktning, varför det kändes lite tidigt)

Nej, lite frejdigt kringflackande kunde nog vara av godo under den här vidöppna perioden av ens liv, och det kändes naturligtvis hårdare att välja Östeuropa framför, säg, Asien. Vi inledde i Polen, och från Gdynia minns jag bland annat den vidrigaste cheesecake jag har ätit. De tre-fyra dagarna i Polen var överlag hemska. Det var iskall höst, jag var på dåligt humör och längtade hem, betedde mig säkert som ett barn. Vi åkte till Auschwitz, och efter det var det svårare att gnälla. Ingen protesterade dock när jag lobbade för att lämna Polen till förmån för Prag.

Klipp till liggvagn från Warszawa, sprit och gladare miner. På stationen kom en man fram till oss och frågade om vi letade efter någonstans att bo, och det var precis vad vi gjorde. Han hette Karel och tog med oss till Pragförorten Skalka, och lät oss hyra ett rum för en rimlig penning. Där blev vi kvar under en planlös månad. Säg så här: man mår inte nödvändigtvis bra av att inte arbeta.

Men man minns fina stunder. Som den tidiga, tidiga morgonen på en pizzakedja, efter en natt på Bunkr eller Subway. En sömnig gryning i en bitvis vacker stad, halvätna pizzakanter, trötta men glada tjecker och så i högtalarna: The Walker Brothers och ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore”. Det var första gången jag hörde den. Jag hade hört Scott Walker innan, och kände igen hans röst, och hade längtat efter att höra den här låten, efter att ha läst nåt om stora känslor, spanska gitarrer, kastanjetter och Phil Spector. Som jag föll den morgonen. Jag dör fortfarande en smula varje gång den spelas, men att få höra denna majestätiska katedral till sång, under soluppgången... Filmiskt, perfekt. Ja, Nick Drake och det gänget led svåra nederlag vid en direkt jämförelse, om man säger så. Det kändes liksom så fattigt i jämförelse med farbror Walker, när han mässade ”loneliness is a coat you wear” till klockspel och visade att självömkan kunde vara en stolt konst, även i överdådigt praktfull skrud.

"The Sun Ain't Gonna Shine Anymore" blev en symbol för frigörelsen och uppbrottet; från hemmet, från grådaskig musiksmak. Efter fjorton år sluts cirkeln när jag nu flyttar tillbaka till Öland, med andra drömmar än den utflugna fågelns. Barnsligt upprymd, kan man väl lugnt säga att jag är. När en vän ställde tv-sportfrågan "hur känns det?" svarade jag snabbt, utan att tänka: "Som att bli pensionär med ungdomen i behåll." Det var, om jag får säga det själv, ett väldigt bra svar. Jag drar mig tillbaka, med bibehållen glöd. Det blir villaliv, familjeliv, Coil, och "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore", nu redo för nya konnotationer.

1. Rhythm & Sound: w/ The Artists (2003)

2009-12-25T12:56:00.005+01:00

Vi når vägs ände, passande nog med det mest radikala musikaliska projektet den här sidan Kraftwerk. Den här skivan består alltså av åtta stycken tiotummare och bildar en enhet som jag väljer att se som ett regelrätt album. Det vore småborgerligt att diskvalificera den, som jag gjorde med "Showcase" på 90-talslistan. Det är dags för de rättmätiga vinnarna att ta hem titeln nu.

Två gånger i mitt liv har jag hört musik som direkt vände uppochner på alla tidigare föreställningar om ljud och mottagande. Första gången var jag kanske elva och hörde Kraftwerks "The Model". Andra gången var 1998 och jag hörde Rhythm & Sounds "Spend Some Time" och fick lust att sälja minst tre fjärdedelar av skivsamlingen omedelbart. Det var lite som när Neil Tennant första gången hörde "Blue Monday" och var på vippen att lägga ner Pet Shop Boys, eftersom den redan uppnådde allt de hade strävat mot. Jag trodde att jag var nere med cutting edge, i och med Aphex Twin, Black Dog och Autechre och hela det där gänget. Allt bleknade jämte Rhythm & Sound. Något så exakt och slipat och obegripligt hårt hade jag inte hört sedan Kraftwerk, men det här var nästan ännu mer imponerande, eftersom man trodde att allt redan var gjort.

Än idag har jag inte hört något som kommer ens i närheten när det gäller utomvärldslig fräschör. Jag inbillar mig att det är därför jag sällan imponeras av senare så kallade nydanare. Musiker som lägger på flera lager, gör lite oväsen, samplar en flöjt, och anstränger sig på andra sätt för att kläda kejsaren i något nytt missar liksom poängen. Ta bort, skala av, finjustera. Men det räcker förstås inte. Jag har hört ett ton urtrist minimaltechno som inte ger mig ett dyft. Rhythm & Sound tar en stabil europeisk ryggrad och stänker lite av det hårdaste från jamaicanskt 70-tal ovanpå och ut kommer stolt musik utan motstycke, omöjlig att genredefiniera. Technoreggae låter nästan som en förolämpning, men ingredienserna finns där.

Årets mest oväntade musikhändelse var nog att Wire fick Moritz Von Oswald, ena halvan av duon, att ställa upp både på bild och i en ganska lång intervju. Moritz är släkt med Otto Von Bismarck i rakt nedstigande led, och han såg ut precis som jag hade hoppats på. Värdig, stram, adligt stilig. För några år sen drabbades han av en stroke och han kämpar fortfarande med sviterna, och har ibland svårt att finna orden. Rhythm & Sound är lite som ett pidginspråk, där allt överflöd har skurits bort, och man kommunicerar med upprepningar, tomrum, och enbart med det som verkligen är kärnfullt.

Rhythm & Sound släppte under 90-talet tiotummare under namnet Burial Mix, parallellt med tolvtummare med lite mjukare kanter. Med början på 00-talet tog man in äldre sångare från Jamaica och gjorde skivorna som samlas på föreliggande utgåva. Jag trodde att det var omöjligt, men de blev faktiskt ännu lite bättre. Cornell Campbell gjorde sitt livs bästa sånginsats på "King In My Empire" (tvåa på min låtlista), Jennifer Lara matchade honom med sin Queen Version på samma spår. Loversduon Love Joy gjorde svartsjukedramat "Best Friend" till 00-talets mest isande uppgörelse. Rysningar hela vägen. Det var alltså Rhythm & Sound, plus added soul. "We Been Troddin" med Shalom på sång måste höras, defies description.

Det här är en helt sinnessjukt bra skiva som flyttar fram gränserna för vad musik kan vara och alla borde lyssna på den en extra gång innan man oförsiktigt och omotiverat slänger iväg en hyllning till nästa stora grej. Låt det här blir en måttstock att döma efter. Två decennier i rad har Rhythm & Sound legat i täten. Det är så många fina minnen. När jag ringde till Hardwax i Berlin för att beställa "Best Friend" fick jag skivan dagen efter. De förstod hur viktigt det var att få iväg den snabbt till kunden. Man vill vara först med att hugga det senaste från Oswald/Ernestus. Det är också en viktig kvalitet att besitta. De är först, de är bäst och de håller längst. Min etta. 00-talets bästa skiva.

Extracurricular:

Rhythm & Sound: Aground/Aerial (12", 2002)
Jag hade inte en aning om att den ens fanns när jag tågade in i en skivbutik i Paris 2002. Det är fortfarande deras minst omtalade tolva, men enligt mig en av de två-tre bästa de någonsin har släppt.

Rhythm & Sound w/ Tikiman: Showcase (album, 1998)
Samlar de första tiorna med Tikiman (Berlins rakaste rygg). En av de fem viktigaste skivorna jag har.

King Tubby: Freedom Sounds In Dub (cd, 1996)
King Tubby-samling med material från 1976-79. Här får ni den hårdaste, bästa och modernaste dubmusiken på ett bräde. Ett måste.

En dag försenad är listan nu klar. Den blev till ett ok, eftersom jag samtidigt hade mer jobb än någonsin tidigare. Att hitta en halvtimme, trekvart om dagen var svårare än väntat. Att uppbåda energi än svårare. Målet var att avspegla varje skivas stämningsläge i textform, men något så abstrakt föll ju på sin egen orimlighet. Vad ni än tycker om resultatet ska ni veta att jag tog uppgiften på allvar och försökte undvika slarv. Med den begränsade tid jag hade till förfogande blev det som det blev. Vissa av texterna har sina poänger, kan jag tycka. Ingen skugga kan falla över musiken på listan. När jag tittar på den nu kan jag inte låta bli att förnöjt mysa lite. Så bra. Så snygg. Jag blir väldigt glad om ni vill dela med er av era kommentarer nu. Gott nytt år!

2. Pan American: Quiet City (2004)

2009-12-23T17:50:00.005+01:00

Skivor som inte gör så mycket väsen av sig ses sällan som omedelbara eller omskakande. Kanske avfärdas det som bruksmusik, något att läsa till, sova till. Gott så, det är alldeles förträffliga användningsområden. Men det finns ögonblick då det tystaste ambientplockandet smiter före allt annat på vägen mot det innersta. "Quiet City" gjorde det direkt, under första genomlyssningen.

Jag älskade allt annat Mark Nelson hade satt sitt namn på redan innan, men det här var något utöver den sedvanliga briljansen. Med en melodisk skärpa, subtila nyanser och försiktigt blås gick han i land med den varmaste, mest innerliga ambient som världen hittills har hört. Som en av två stora Solnaskivor blev den under några år soundtracket till mitt liv. Det finns något både vardagligt och drömskt över det mesta Mark Nelson gör och aldrig har den kombinationen fungerat mer friktionsfritt än här. Det är en bilfärd genom småstadsamerika där det enda ljuset kommer från gatlyktorna och järnaffärernas neonskyltar. Lite grått, lite småkyligt, men med "Quiet City" som en varm filt. Jag spelar den i köket, i hörlurarna, i sovrummet, lyssnar passivt, aktivt. Den fungerar överallt, när som helst, hur som helst. Alltid berör den. Det är musik att bosätta sig i.

Extracurricular:

John Coltrane: Ballads (album, 1962)
Den skiva jag har lyssnat mest på under 2009. För mig går det en spikrak linje från Coltranes "Ballads" till Pan Americans "Het Volk". Den bästa jazzskiva jag har hört.

Pan American: For Waiting, For Chasing (album, 2006)
Det här börjar alltmer framstå som Nelsons näst finaste stund. Ett album om hans då nyfödda son. Det är logiskt. Pan Americans musik är lika självklar som kärleken till ett barn. Skört och stolt.

Labradford: E Luxo So (album, 1999)
Labradfords mest exakta album är också det jag idag oftast återvänder till.

3. Coil: The Ape Of Naples (2006)

2009-12-22T17:50:00.004+01:00

Jag kan förstås inte vara bitter på att en genomsnittlig modeblogg lockar 25 000-85 000 läsare, när jag med den här listan har höjt antalet besökare från 15-20 till stadiga 30-40 stycken om dagen (källor: DN och google analytics). Folk vill hellre läsa om av barnahänder sydda HM-klänningar än Coils karriär efter döden. Acceptera, gå vidare.

Runt mig ser jag samma namn och nunor i årsboksluten, aldrig Coil. Det gör mig uppriktigt ledsen, för en skiva som "The Ape Of Naples" skulle i Sverige lätt kunna ha åtminstone 15 000 förtrollade lyssnare. Den här musiken brinner med en blå svetslåga som förkolnar en substanslös hype som The Girls (jag förstår inte?) till aska på några sekunder.

Coil har som enda band släppt sina bästa skivor postumt. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet, men Peter Christopherson och John Balance sprutade ur sig masugnshet musik med en så stark övertygelse att man börjar undra om den senares död alls var en olyckshändelse. Allt på "The Ape Of Naples" tycks förebåda ond bråd död.

Does death come alone
Or with ego reinforcements

Death is centrifugal
Solar and logical
Decadent and symmetrical

Angels are mathematical

Angels are bestial

Det gör riktigt, riktigt ont att lyssna på öppningsspåret "Fire Of The Mind", inbilla er inget annat. Men det är fruktansvärt vackert och från första sekunden är det tydligt att det här ska bli karriärens starkaste album. "The Last Amethyst Deceiver" tar vid med följande ord:

Pay your respects to the vultures
For they are your future

Det är en smeksam, tassande komposition, med en illvillig, olycksbådande underton, ett botemedel mot allt relativiserande. När jag lyssnar på Coil tänds tamejfan en eld i mig och jag kokar över Akademibokhandelns försäljningsstrategi, Norstedts kändisböcker, Idol och all annan Soma som folket serveras. "Det kunderna vill ha." En inköpschef som försvarar låga köttpriser med det argumentet borde släpas till en dansk grisfarm och fixeras vid en stålbox.

Just det, Coil...

"Tattooed Man" är ytligt sett en vaudevillevisa, som behagligt gungar fram lite franskt, med en Balance som kämpar med kärleken och svartsjukan och hatet. Ständigt välformulerad, exakt som en F. Scott Fitzgerald. "The Ape Of Naples" är alltså postumt sammanfogad, och några av låtarna dyker upp i andra utföranden på andra Coilsläpp, men just de här elva låtarna i följd bildar ett album som känns väldigt konceptuellt enhetligt. Det handlar om Döden och Synden och det är totalt livsviktigt för alla som vill något med sin konst, med sitt liv, med den här världen och alla dess invånare. Jag skulle vilja dela ut ett ex av "The Ape Of Naples" till alla hunsade, mobbade och förtryckta. Kraften.

Extracurricular:

Derek (dokumentär, 2008)
Gårdagens SVT-dokumentär om Derek Jarman var mycket sevärd och angelägen. Jag gladdes väldigt åt Tilda Swintons pamfletter om konsten och allt bra Jarman stod för. Coil har ju ett finger med i soundtracket till "Blue".

Throbbing Gristle: Hot On The Heels Of Love (låt, 1979)
Peter Christophersons första band var rent konceptuellt ett av världens främsta. I ärlighetens namn var musiken inte alltid lika vass. Men det här är ett fenomenalt mästerverk, sanslöst att den är från 1979.

Coil Absinthe Box (absint+cd, 2006)
Jag fick bara för några veckor sen höra att några vänner hade tänkt ge mig den här lilla boxen i bröllopspresent 2007, men så blev det nu inte. Men tanken i sig var vacker som en dag.

4. Burial: Untrue (2007)

2009-12-22T15:48:00.003+01:00

Mitt England består kanske inte främst av London, utan av landsbygd och herrgårdar. Min idealbild av England, alltså. London är det enda stället jag har varit på i det land som har färgat så väldigt mycket av min syn på popmusik. Jag har aldrig kallat mig anglofil, men alltid känt en samhörighet med regntunga tipslördagar, långsamt lantliv, och grå storstadsromantik. Så mycket av det allra bästa har ju fötts här, från Evelyn Waugh till Saint Etienne. Men England har också gjort mig väldigt besviken de senaste 10-15 åren. Få människor kan rimligen tycka sämre om Arctic Monkeys eller The Streets än jag. Att lyssna på kontemporär engelsk pop känns ungefär lika lockande som att läsa ett nytt nummer av NME. Det finns inte, det är dött.

Men kvar i det ödelagda imperiet stod, vid mitten av 00-talet, en ensam romantiker med en dröm om att slutgiltigt skildra det urbana vemodet, och denna enda människa räddade hela min tro på England som modern musiknation. Kan Burial göra något så unikt och vackert, så måste det finnas fler. Det gjorde det. Kode 9, Shackleton, Zomby och Subway visade en vilja och ett musikaliskt nytänkande när hela landet var nära en total kollaps. Men Burial var ändå i särklass. Jag satte "Distant Lights" på fjärde plats på min låtlista för lite sen, och med andra albumet "Untrue" sträcktes briljansen ut i fullängdsformat.

Jag kan bli lite frustrerad när folk pratar om 00-talet som låtarnas decennium, när vi slutade lyssna på album. Tala för er själva, jag vill inte sitta med en själlös Spotifylåtlista och bli avbruten för reklam om ett gratis Teddybearsgig. En sak som jag verkligen älskar med Burial är den omsorg som så tydligt har lagts ner på "Untrue". Förmodligen är det här den mest genomarbetade fullängdaren från en 00-talsartist. Framförallt är ambientstyckena helt fantastiska, och de vinner kolossalt på att avnjutas ihop med de snabbare spåren. Magin tar stryk om, säg, "In McDonalds" följs upp av en hit med vad-det-nu-kan-vara i en slapp playlist. Det finns säkert många som skäller det för bakåtsträvande, men det kan ingen anklaga musiken för. Ljudet av sena storstadsnätter har aldrig varit så här befriat från partykänsla. Hur modernt och UK-garage det än blir döljs allt av regn och mörker, men också av det där romantiska, abstrakta, som bara kan födas ur ensamhet. Jag vet, jag är världens lyckligaste familjefar and all that, men jag minns hur det var att sitta där mitt i natten med sina Cure-bootlegs från Bryssel. Eller man kanske ville gå på rave någon gång, men inte dras med i någon förljugen kärlekshedonism. Kanske bara stå och gunga lite till något som var större än en joint i flabben. Jag kan älska att åka buss in i storstäder på natten och alla neonljus och flyktiga drömmar, och nog skildrar Burial det där bäst av alla.

Extracurricular:

Appleblim/Shackleton: Soundboy's Ashes Get Chopped Out And Snorted (12", 2007)
En kantigare tagning av det urbana livet, men kanske även Shackletons bästa 12:a?

Burial/Four Tet: Moth/Wolf Cub (12", 2009)
När Burial riskerade att slå igenom på riktigt bred front kom det här svaret från underjorden. En helt fantastisk tolva, utsmugen i ett helsvart fodral utan någon info. Min kärlek växte ytterligare.

Kode 9: Memories Of The Future (album, 2006)
Spaceape har Londons tuffaste namn och pratsjunger hårdast av alla. Kode 9 har inget av Burials romantiska skimmer, men är det perfekta komplementet de gånger man behöver något lite hårdare.

5. Sigur Rós: ( ) (2002)

2009-12-21T12:27:00.003+01:00

Trötta rockjournalister älskar att få fördomsingredienserna upplagda på ett fat, så att de inte behöver anstränga sig. Mer tid att bälga öl och lyssna på okomplicerad amerikansk rock. "Sigur Rós? Haha, sagomystiker från sagolandet! Nu sågar vi dem!" Det var en enkel, tidseffektiv lösning att avfärda dem som världsfrånvända tomtar. Bara ett litet problem; inget band i världen visade sig vara mer jordnära, närmare sina rötter, sitt ursprung, sina lyssnare, än just Sigur Rós. Detta blev tydligt i och med världens hittills bästa musikfilm "Heima", där bandet åkte runt i sitt hemland och spelade i nedlagda fiskfabriker, hemma hos bönder, på åkrar och fält, för hela familjer, gamla som unga. Sånt där är vi ju livrädda för i Sverige. Jag skäms inte för att erkänna att jag älskar det. Family is important shit.

När jag skulle se Sigur Rós live första gången 2001 var jag lika förväntansfull som inför konserterna med Pet Shop Boys 1991, Kraftwerk 1991 och The Cure 1992. "Agaetis Byrjún" var det bästa jag hade hört på minst tio år när den kom. Ändå var jag inte förberedd på den kraften spelningen skulle drabba mig med. Jag har aldrig upplevt en så elektrisk stämning på en konsert, och det här var ändå i Köpenhamn, Danmark. Helvetet för konsertupplevelser i normala fall. Men här lyckades till och med danskarna hålla sig borta från plastölglasen och skrålandet. Sigur Rós inledde med första låten från "( )" och avslutade med den sista. Det här var innan skivan hade släppts, så det innebar en kort, men påfrestande väntan fram till releasedatum. Det var så perfekt. Från himmelskt piano till dödsföraktande åskdunderepik. Skivan lyckades inte riktigt fånga det rent oerhörda, men räckte en bra jävla bit på vägen. 2002 trodde jag knappast att den skulle överträffas under det här decenniet.

Extracurricular:

Sigur Rós: Agaetis Byrjún (album, 1999)
Till Digfis bok om första hälften av 00-talets bästa album från 2004 ombads jag skriva om denna skiva, som egentligen släpptes 1999 (så det är egentligen 90-talets bästa album). Jag tvekade ett tag, men frestelsen att få medverka i en riktig bok vann såklart i slutändan. Så skrev jag något i stil med "musik som får klockorna att stanna" och en vän påpekade att det betydde att den var tråkig. Men jag står fast vid formuleringen. För mig är ett fruset ögonblick något positivt. Och precis som med Gas och "Computer World" riktar man sitt hela fokus mot musiken.

Heima (film, 2007)
Jag vet skeptiker som har omvänts efter den här filmen. Så ni som fnyser borde nog se den.

Sigur Rós: Takk (album, 2005)
Står egentligen inte "( )" särskilt långt efter. Lite mer attack på sina ställen. Tre album av den här digniteten... Wow.

6. The Blue Nile: High (2004)

2009-12-20T15:23:00.003+01:00

The Blue Nile lät vuxna redan på debutalbumet "A Walk Across The Rooftops" från 1984. Innan dess hade de debuterat med en singel för stereoföretaget Linn. Det var förstås omöjligt att få in dem i någon sorts indiekontext för att marknadsföra dem som något annat än audiofilmusik. Och de lät verkligen som särlingar, även om musiken i sig inte innehöll några krystade konstigheter. Postpunk? Rakt inte. Postcard? Nope. New wave? Icke.

När de 20 år senare släppte "High" hade det dröjt åtta år sedan förra albumet, den märkligt misslyckade "Peace At Last". The Blue Nile stod fortfarande utanför all kategorisering och nu var det dags för mig att börja lyssna på allvar också. 2000-talet gav oss många motreaktioner, varav antirocken först kändes uppfriskande, men ganska snart utvecklades till en nihilistisk tummelplats för bortskämda akademikerbarn som koketterade med sitt ointresse för precis allt. Dåliga spelningar, slarviga dj-set och en rent barnslig tvärtemot-agenda var förstås inte alls radikalt, utan bara ett överårigt svar på emoungarnas apati. Med det i bakhuvudet kändes det plötsligt radikalt med ett band som spelade in skivor i samma takt som Stanley Kubrick regisserade film. Och ljuv musik uppstod sannerligen.

Många vill få er att tro att Blue Nile inte har gjort något bra efter 1987 års "Hats", men har de människorna verkligen hört "High"? Utnämnde jag nyligen "Is A Woman" till 00-talets stora vita soulalbum? Det här är ännu större. Paul Buchanan sjunger bäst i hela världen, och han förstår att riktigt klassiska album innehåller max nio låtar. Nio utomordentliga låtar. Om resignerat åldrande, bedagad skönhet, läppstift i kokainet. Ja, det låter som klyschor, men skildrat med en livserfarenhet och mognad värdig en sant briljant författare. Det finns en sådan magnifik laddning i det här albumet. Låtarna i sig är enkla, men det åttaåriga hantverket går inte att ta miste på. Det är putsat och snidat till perfektion. "High" är en helgjuten antites till slappt poserande, en sång för det hårda arbetets lov, med saftiga frukter från obesprutad mark.

Extracurricular:

The Blue Nile: A Walk Across The Rooftops (album, 1984)
Otroligt stilig, själfull debut om livet i staden. Lyxig på tårna-romantik.

The Blue Nile: Hats (album, 1989)
Bandets odiskutabla(?) mästerverk. Kort sagt en av de tio mest perfekta skivor som någonsin har spelats in. Sju låtar. Respekt.

Talk Talk: The Colour Of Spring (album, 1986)
Talk Talks steg in i vuxenvärlden är enligt mig deras finaste stund. Hur abstrakt underbara de än blev sedan, har de här kvar en popsensibilitet som tilltalade mig även som ung. Då är det roligt att höra att det än idag låter så fantastiskt bra.

7. Gas: Pop (2000)

2009-12-19T17:13:00.003+01:00

Jag förstår varför Wolfgang Voigt inte har släppt något mer under namnet Gas efter den här. Det vore att försöka sig på en Gudfadern III, med alla risker det innebär. En annan tysk skiva, "Computer World", har för mig betytt oändligt mycket på många plan, men framförallt när det gällde att gå upp i lyssnarrollen. När jag som 13-åring spelade den riktades verkligen hela mitt fokus på musiken. Ingen Smash Hits, ingen Bravo, ingen Film & Video fick vara med och dela på uppmärksamheten. Det var bara att lägga sig på golvet och koncentrerat lyssna, sida A och sida B, från början till slut, och sen om igen. Det behövdes liksom inte mer.

Det första spåret jag hörde med Gas var den avslutande 14-minutersdystopin på "Pop", och är det något musikstycke som har förmågan att sudda ut omgivningen på samma sätt som Kraftwerk gjorde för mig 1989, så är det detta. Jag älskar fortfarande att ligga på golvet och lyssna på musik. En svag rygg behöver hårt underlag och en infantil tidsålder måste hållas på avstånd. Då är man väldigt glad att ha Gas att tillgå. På samma sätt som krautens storheter ofta sammanförde skog och rymd gör Voigt det i en technokontext som inte har något med häftiga raveklubbar att göra. Det här är just pulserande elektronik för promenader i mörka, oändliga skogar.

Extracurricular:

Gas: Königsforst (album, 1999)
Kanske ändå mitt favoritalbum med Gas. Långsammare, mörkare och mer olycksbådande än något av de andra.

Studio 1 (10x12", 1995-1997)
Musik som får Basic Channel att kännas som svullen symfonirock. Jo, det finns faktiskt ögonblick man behöver sånt.

Cordouan (cdr, 2003)
Vi har vår egen Wolfgang Voigt i Axel Willner, som med den här lilla miniplattan tog ett DIY-grepp på ambient och fick till sin karriärs mest egensinniga musik.

8. Max Richter: The Blue Notebooks (2004)

2009-12-18T17:13:00.003+01:00

2004 bodde vi i en etta i Solna och det var ganska mysigt, tills någon satte en yxa i dörren hos knarklangargrannen under oss. Andra saker var också jobbiga; ett pendlingsavstånd på en timme enkel resa, pälsängrar i garderoben, och det närmast förnedrande i att behöva betala ockerhyra för lägenheten till en skojare (jag hoppas verkligen att det reserveras ett speciellt utrymme i helvetet för giriga andrahandsuthyrare).

Men på kvällarna hade vi ju varandra, kanske lite vin och en massa fina skivor. Den som kanske spelades allra oftast var Max Richters "The Blue Notebooks". Den var inget annat än en uppenbarelse när den kom. Det var en skiva som lät/kändes ungefär som de bästa böckerna man läste strax efter att man fyllt 20. Ett slags coming of age-musik; behärskad, andlöst vacker, med en väldigt snygg tematisk inramning. Att inte fler skivor inleds med skrivmaskinsknatter och en fin berättarröst är en gåta. Av någon anledning får det mig alltid att tänka på David Cronenbergs filmatisering av "Naked Lunch". Kanske är det Peter Weller och hans ekivoka skrivmaskin som gör sig påminda.

Det kom i den här vevan ganska många skivor av unga män som spelade duktigt piano och fuskade med stråkarrangemang, och en del drog till med termen "postklassiskt" - en term som jag intensivt hatar. Vad är det, liksom. Max Richter var så mycket bättre än alla de andra, han var till och med mycket bättre än den som pekades ut som hans förebild, Philip Glass. Om vi ändå ska säga att Max Richter i någon mån sysslar med modern klassisk musik har han med "The Blue Notebooks" skapat genrens självklara mästerverk. Jag kan faktiskt inte påminna mig om en enda person som inte har knockats av den här skivan.

Extracurricular:

Max Richter: Memoryhouse (album, 2002)
Med första albumet siktade Richter möjligen för högt. Att göra en resa genom 1900-talets Europa låter sig kanske inte göras på ett enda album, men visst hörs det redan här att vi har att göra med en exceptionell begåvning.

Max Richter: Songs From Before (album, 2006)
I mångt och mycket en upprepning av "The Blue Notebooks", och varför ändra på det konceptet? Fortfarande mästerligt. Tyvärr tycks han här efter ha tappat fokus, och börjat göra musik för mobiltelefoner (yuck).

Marconi Union: Distance (album, 2005)
Det är lätt att avfärda smakfulla electronicaskivor, och ofta är det trista, tidsbundna historier (tänk Tarwater). Men det här är både välgjort, själfullt och hållbart.

9. Lambchop: Is A Woman (2002)

2009-12-17T11:49:00.005+01:00

Med "Nixon" var jag övertygad om att Lambchop hade nått så långt det överhuvudtaget var möjligt. Det kändes som kronan på verket efter en lång rad svårt imponerande skivor, med tidigare toppar som altcountrymästerverket "How I Quit Smoking" och den superfokuserade, mognare "What Another Man Spills". "Nixon" var det största vita soulalbumet sedan Saint Etiennes "Foxbase Alpha". Hur gå vidare?

Kurt Wagner ställde om räkneverket till noll och halade fram sitt ess: en bedagad barpianist vid namn Tony Crow. Det redan långsamma tempot drogs ner till ett närmast stillastående, knappt hörbart lobbybrus, och öppnade för Wagners andlöst vackra sånger att bli ännu lite vackrare. Inledningen tassar i tofflor. En dov bas, lite piano, och så plötsligt sjunger Wagner några rader på måfå. Det låter nästan improviserat, väldigt ledigt, men snart blir man varse att det egentligen är väldigt noggrant komponerad musik. Det här vädret vi har nu, med ymnigt snöfall, lämpar sig perfekt som inramning till "Is A Woman". Kura ihop sig inomhus med ett glas glögg. För att komma från en Plastikman-fan kanske det låter falskt att uttrycka vild förtjusning över musik som är så här ogenerat varm och mysig. Men man behöver ju sånt här också, kom igen. Vid tiden för "Is A Woman" läste jag en intervju med Kurt Wagner där han uttryckte tveksamhet inför skivan. Möjligen hade han gått lite för långt, gjort en lite för långsam, avskalad skiva. Hur 14 musiker (eller hur många de nu var just då) kan låta så här lite är en gåta, men det var ju hit Lambchop hade varit på väg hela tiden. Crows pianogarnering försåg ett redan exceptionellt band med juvelen i kronan.

Ett tag var jag nästan besatt av att se Lambchop live. Jag såg dem i Köpenhamn (två gånger), London, Stockholm (två gånger, minst), och förmodligen även i Malmö/Lund-området några gånger (även om jag inte säkert kan minnas det, på grund av 90-talssjukan alkohol). Ständigt förvånades jag över hur ett så extremt ödmjukt band bestående av traktormekaniker kunde skapa något så sublimt, även på scen - och dessutom ständigt lyckas höja sig ett par snäpp. När Tony Crow gjorde sin första turné med Lambchop gavs han utrymme att mitt under konserten dra lite fräckisar, såna där som avslutas med en trumsnärt. Så väldigt älskvärt. Lambchop är det bästa amerikanska bandet sen Galaxie 500.

Extracurricular:

Cynthia Dall: Untitled (album, 1996)
En totalt ignorerad skiva som väl egentligen passar mer ihop med Smogs dysfunktionella kärleksuppfattning än Lambchops mjuka farbroderlighet. Men som svårt säregen amerikansk deppcore delar Cynthia Dall och Lambchop en fin känsla för Det Stora Vemodet. Här med en något svartare nyans.

Lambchop: Nixon (album, 2000)
Ett kraftprov och en försiktigt experimentell resa mot ett rakare, souligare sound, som passade Lambchop alldeles ypperligt. Förmodligen deras näst bästa album.

Lambchop: Greylines In Heaven (låt, 2002)
Omistlig låt från den svårt limiterade "Treasue Chest Of The Enemy", som jag bara har på kassett (sälja, någon?).

10. Sade: Lovers Rock (2000)

2009-12-15T19:49:00.002+01:00

I "A Personal Journey With Martin Scorsese Through American Movies" behandlar ett avsnitt regissören som smugglare; i det här fallet avser det ett budskap, en personlig vision, som smugglas över till tittaren. En riktigt skicklig smugglare är försiktigt subtil och undviker plakatviftande. Som exempel lyfts 50-talsmelodramens mästare Douglas Sirk fram. Hans filmer var vackra som julkort och skildrade beskedliga, värdiga människor som lite försiktigt, kanske ofrivilligt, bröt mot samhällets normer. Det fanns ytligt sett inte mycket att uppröras över i filmerna, men tematiken kunde röra alltifrån rasproblematik till förbjudna förhållanden. Det handlade om vanliga, hyggliga människor och filmerna riktade sig till vanliga, hyggliga människor. Eftervärlden insåg så småningom att Sirk, amerikansk 50-talsfilms allra mest traditionella regissör rent stilistiskt, varit en av de vassaste samtidskommentatorerna. Fråga bara Fassbinder.

Sade är en smugglare. I nästan 20 år försåg hon lyxlägenheter och parmiddagar med ett soundtrack, och blev för varje skiva lite knivskarpare, lite bättre, under en extremt polerad yta med rundade hörn. Idag har hon nått fram till en punkt där hon gör årets modernaste, hårdaste singel: "Soldier Of Love". Jag är inne på hennes hemsida minst en gång om dagen och lyssnar på den, och räknar dagarna tills skivan släpps. Omslaget! Vackert.

Men hon har mycket att leva upp till. Ett album som "Lovers Rock" känns på alla sätt som en karriärstopp. Inte går väl den att överträffa? Där hade hon ju slutligen slipat ljudtapeterna till något som skar rätt igenom vernissagesorlet. Om man lyssnade noga. Här fanns "By Your Side", den vackraste soulsingeln sedan Stylistics dagar, den Rhythm & Sound-doftande "Slave Song", vemodiga mästerverk som "Somebody Already Broke My Heart" och "King Of Sorrow", och en knäckande closer i "It's Only Love That Gets Your Through". Sade har alltid varit en formidabel sångerska, men även där har hon bara blivit bättre med tiden. Man borde införa pavlovska bestraffningsmetoder för wailande, och istället lyfta fram Sades allt rakare, allt klokare frasering. Inte en enda onödig utflykt, hon hugger direkt mot strupen. Med en självklar pondus och stenhård disciplin visar hon hur soul borde låta.

Extracurricular:

The Spinners: I'll Be Around (singel, 1972)
Även det här är en soullåt med grunden i självbehärskning och monotoni. Jag vill minnas att jag i mitt fanzine "You And Me And The Continuum" skrev något i stil med att Cluster kunde ha stått som kompband, och jag förstår nog vad jag menar. Conny Plank-soul, i anden.

Whitney Houston: My Love Is Your Love (singel, 1998)
När Mats Nileskär ställde Whitney Houston mot väggen för sina usla val av låtmaterial var det förstås ett klassiskt radioögonblick. Om jag ska vara ärlig håller jag inte med honom. Jag gillar verkligen Whitneys julkortsballader. En "Didn't We Almost Have It All" i bilen är något som brukar få alla att stämma upp. Men visst - med "My Love Is Your Love" nådde hon nya höjder. Rent objektivt lär det knappast finnas någon bättre sångerska, och när hon här tvingas hushålla med resurserna på Sade-vis blir det rent sensationellt bra.

Sade: Soldier Of Love (låt, 2009)
www.sade.com. Nuff said.

11. Nick Lowe: The Convincer (2001)

2009-12-14T19:37:00.005+01:00

Aldrig har väl mänskliga misslyckanden och tillkortakommanden skildrats lättsammare än här. "The Convincer" består av tolv korta noveller och enkla evergreenmelodier som tyckas ha skrivit sig själva.

I fredagens avsnitt av På Spåret sjöng den briljante Magnus Carlsson ett medley bestående av tre låtar: "Live Forever", "He Ain't Heavy, He's My Brother" och "There Is A Light That Never Goes Out". Ni som såg det kanske vred er i soffan på samma sätt som jag när han tragglade med "Live Forever", och lät som en man i kvicksand, för att sedan glida över till två verkligt välskrivna låtar (med den äran). Det är ett väldigt talande exempel. En högst kompetent sångare illustrerade problemet med undermåliga låtar (som att sjunga samtidigt som man håller andan), medan vi hörde hur det sublima hantverket resulterade i tolkningar som fick luft under vingarna nästan omedelbart. Magnus Carlsson skulle mycket väl kunna ställa sig på scen och sjunga igenom "The Convincer" från början till slut, för det här är skolboken när det gäller självklara låtar. Det är så varsamt spelat, så snyggt framfört, så värdigt, och så underhållande. Berättande sångtexter är en svår konst. Nick Lowe gör det bättre än någon annan:

I go to the bin
I throw the laundry in
And dig out the cleanest shirt
Then I tell myself again
I don't really hurt

Jag måste ha lyssnat på "Lately I've Let Things Slide" 500 gånger under 00-talet. Om en 30-something sjunger ut om sitt dekadenta leverne, med fredagsfyllor på Carmen, resulterar det som bäst i en kvävd gäspning. Men när en 50-plussare med ett tungt livsbagage och pillemariskt/älskvärt leende vill berätta om några solkiga episoder lyssnar jag förstås. Speciellt som det leder fram till den avväpnande romantiken i avslutande "Let's Stay In And Make Love".

Extracurricular:

The Jive Five, With Joe Rene and Orchestra: My True Story (låt, 1961)
Den allra bästa låten på min högt älskade Doo Wop-box.

Morrissey: Moon River (cover, 1994)
Det räcker att lyssna en gång på den här alldeles makalösa insjungningen för att förlåta Morrisseys 00-tal. "Moon River" är den låt jag själv allra helst sjunger i duschen. Det måste helt enkelt vara tidernas mest perfekt komponerade melodi. Vacker text också.

Echo And The Bunnymen: What Are You Going To Do With Your Life (album, 1999)
Ytterligare en av mina käpphästar, men det är ju världens bästa tråkskiva. Älskar, älskar den. Perfekta låtar, lite Bacharach-blås, och en sångare i sitt livs form.

12. Prefab Sprout: Let's Change The World With Music (2009)

2009-12-13T15:52:00.005+01:00

När jag fick idén till den här listan i somras bestämde jag mig direkt för att ha med max en skiva per artist. Läsarna hade knappast gagnats av fyra Harold Budd-artiklar, och jag hade plågats som en Dante med sin paradisskildring för att få ihop texterna. Men för några veckor sen gick det upp för mig att jag var tvungen att rucka på principerna en aning, för det hade ju varit alldeles uppåt väggarna att utelämna Prefab Sprouts nya album, årets utan tvekan bästa. "The Gunman And Other Stories" hade redan sin givna plats, så det här tummandet var den hederligaste lösningen jag kunde hitta.

Mycket mer behöver jag väl annars inte orda om "Let's Change The World With Music", förutom att den har vuxit ytterligare några snäpp sen min förra artikel om den. För snart två veckor sen blev det klart att jag flyttar med familjen till Öland i februari, och det här känns på något sätt som ett soundtrack till det nya liv som väntar. Det är en enorm upprymdhet inför ren luft, lövskog, alvaret, allvaret, en egen trädgård. Närmare den sortens Gud vi icke-troende får hålla till godo med. Hoppet och tron på total harmoni. Det är klart att Prefab Sprout fångar allt det där bäst av alla.

Extracurricular:

The Beach Boys: Sunflower (album, 1970)
Egentligen kan jag tipsa om vilken Beach Boys-skiva som helst från 1965 års "Today" till "Holland" från 1973. Där ryms en enastående resa som saknar motstycke oavsett konstyttring. Men "Sunflower" har en mycket speciell plats i mitt hjärta. "Tears In The Morning" kan ni ju ägna en stund åt, till exempel.

Brian Wilson: Love And Mercy (låt, 1988)
Jag blev helt knäckt när jag hörde den på Tracks 1988. När sen min farbror Beach Boys-fanatikern la ut texten om Brian Wilsons mentala karusellfärder blev det mytologiska ramverket ännu en anledning att så smått ta sig an liv och verk. 2009 har vi gått hela varvet runt, så nu låter det plastiga syntkompet återigen ljuvligt.

Paddy McAloon: I Trawl The Megahertz (album, 2003)
En skiva som det är väldigt svårt att skriva om, men desto lättare att lyssna på. Det är möjligen experimentellt att göra 20 minuter långa klassiska stycken om barndomens radiolyssnande, men det låter precis lika självklart som det bästa från Prefab Sprout.

13. Junior Boys: Last Exit (2004)

2009-12-12T19:01:00.010+01:00

Med senaste albumet "Begone Dull Care" blev det tydligt vilken tunn linje Junior Boys hela tiden har balanserat på. De trillade av den, och omfamnade Eric Gadd. Och Eric Gadd må vara superhyvens, och ha Eno/Budds "The Pearl" som favoritalbum, men det var inte det övertrampet jag hade önskat mig av Kanadas second finest. Hur mycket jag än uppskattar Prince.

Junior Boys två första album innehåller rakt igenom fantastisk popmusik. Det lät väldigt unikt och modernt, nydanande på så sätt att de lyckades skala bort alla tröttsamma klichéer, till förmån för en ovanligt klinisk ljudbild. De pekade framåt, var noggranna med hantverket och skapade något som blev extremt tidstypiskt - i det här fallet även tidlöst. "Last exit" tillhör de ytterst sällsynta skivorna som omedelbart låter som en klassiker. Första gången jag hörde titelspåret tänkte jag att popen hade fått sitt eget Rhythm & Sound. I en tid av punkfunk och Franz Ferdinand kändes de som 00-talets första riktigt betydelsefulla band. Junior Boys blev ett botemedel mot det hetsigt dansanta, kylde ner pulsen, men där under bultade hjärtat. Långsamt, men fast och hårt.

Extracurricular:

Junior Boys: So This Is Goodbye (album, 2006)
På nästan alla punkter ett ännu bättre album än debuten, men kanske lite för perfekt, så här i efterhand?

Ultravox: Mr X (låt, 1980)
Fortfarande ett väldigt undervärderat band. "Vienna" är en sant radikal singel, och det här albumspåret borde förlänas samma betydelse som Cybotrons "Alleys Of Your Mind".

ELO: Without Someone (låt, 1986)
Det var så här Junior Boys lät när de tog med sig världens känsligaste livetrummis på turné.

14. Coil: Black Antlers (2004)

2009-12-11T16:16:00.003+01:00

Tidigare i år ondgjorde jag mig över ointressant musikjournalistik och det meningslösa i att skriva om Stone Roses debutalbum idag. Jag efterlyste istället texter om "Sex With Sun Ra".

Det är förstås svårt att hitta en bra nivå och inte flyga iväg med alltför många hyperboler och hyllningar när man främst skriver om det man uppskattar och tycker är viktigt. På föreliggande lista behandlas musik som får mig att vilja dundra som en Tor om förträfflighet, men risken finns då att nyanserna drunknar i åskovädret. När jag skriver om Coil vill jag helst sudda pappret rent, börja från noll. För att klargöra, verkligen klargöra, hur otroligt genialiskt det här bandet var. Inget annat band hade kunnat göra en låt som "Sex With Sun Ra".

Sun Ra was here in his element
he invited me back for a ride
I smiled, we agreed and left for the place

Det är inte bara världens bästa låttitel, det är också världens bästa text (jag bjuder på några fragment). Är man nyfiken på Coil är det här en bra startpunkt. Det är stört och det är vackert, och för mig är det ett våldsamt angrepp på den mediokra gyttja onda krafter vill att vi ska simma runt i, som avdomnade fån.

He said: "I dream of colour music
and the intracacies of the machine that make it possible
I said: "You are nothing, if not inconsistent
He said: "I rely on being insistent"

Jag har svårt att acceptera att John Balance dog i en futtig olycka, just när Coil stod på toppen av sin kreativa förmåga. "Black Antlers" är en skiva som lockar mig på samma sätt som när Clive Barkers romanfigurer upptäcker ledtrådar till något stort, mystiskt och mäktigt och dras mot det. Jag förstår inte hur de gjorde. Det finns komplex musik, det finns enkel musik, svårlyssnad musik, omedelbar musik. Coil är allt det där, på samma gång, plus något som The Wire brukar kategorisera som "out there". Det är svårt beroendeframkallande.

Most accidents occur at home
or in Harry Smith's room at the Chelsea Hotel
where we relaunch the dream weapon
all will be forgotton
I will be all right if you kiss me
I will be all right if you hold me

Extracurricular:

Coil: Musick To Play In The Dark vol. 1 & 2 (album, 1999-2000)
En fånig titel, måhända, men två skivor att verkligen djupdyka i. Kusligt, svart humoristiskt och emellanåt genialiskt, som i "Where Are You?" Beställ från Coilsällskapets egen hemsida thresholdhouse, men var beredd på att få kryptiska vykort från Thailand efteråt...

Clive Barker: Galilee (roman, 1998)
Clive Barkers böcker har alltid en briljant öppning, men brukar fantisera iväg lite väl häftigt efter cirka 200 sidor. "Galilee" håller dock hela vägen, med en fint avvägd balans mellan det magiska, och en svårt störd familjedynasti (Kennedy, med en ganska rejäl twist...)

Marc Almond: Tainted Life (självbiografi, 2000)
Inte så mycket sex, men väldigt mycket droger och bortkastade chanser. Älskvärt, och med lite Coilreferenser.

15. Harold Budd & Robin Guthrie: After The Night Falls/Before The Day Breaks (2007)

2009-12-10T20:16:00.002+01:00

Det svåraste med listan var att välja Harold Budd-skiva. Ingen annan artist har släppt lika många fantastiska skivor under 00-talet. Ensam, ihop med John Foxx, Clive Wright, eller Cocteau Twins Robin Guthrie. Allt har varit fullständigt glimrande, underbar musik.

Först lutade jag åt den milt österländska "Avalon Sutra", sen Clive Wright-samarbetet "A Song For Lost Blossoms", med 30-minutersmästerverket "Pensive Aphrodite", men valet föll till slut på de här tvillingskivorna, en slags antites till "Appetite For Destruction". Sleaze it ain't. Robin Guthrie och Budd go way back. Minns "The Moon And The Melodies" med Cocteau Twins, en skiva där Budd fick underordna sig bandet. Det blir lätt så med en sångerska som Elizabeth Frazer. På "After The Night Falls" och "Before The Day Breaks" är det dock Budd som dikterar villkoren. Ljudlandskapen är omisskännligen hans, men Guthries försiktiga gitarrslingor är förstås mer än blott dagg på rosorna. Det är ett perfekt samspel mellan två musiker vars verk har haft en stor inverkan på mitt liv. Och den tycks inte minska med tiden. Ibland undrar jag om inte ca 20 procent av allt jag lyssnar på är Budd-relaterat. Det är något med musik som inte kräver ens omedelbara uppmärksamhet, utan tillåts verka i bakgrunden, och lyfta fram detaljer från periferin och göra världen lite vackrare. Jag gillar det.

Extracurricular:

Harold Budd & Clive Wright: A Song For Lost Blossoms (album, 2008)
Om man inte orkar bege sig till Area 51 i Nevadaöknen, har man alltid den här kombinationen av öken och rymd att ta till.

Harold Budd: Avalon Sutra (album, 2005)
Från det David Sylvian-designade omslaget, till den hypnotiska extra-cd:n "As Long As I Can Hold My Breath" (som Lars Norén använde sig av i uppsättningen "Endagsvarelser", om jag inte missminner mig), är det här förmodligen Budds mest genomarbetade album någonsin. Ett av de bästa också.

Alva Noto/Ryuichi Sakamoto: Insen (album, 2005)
Det kanske borde låta sterilt om mötet mellan Alva Notos sifferknaster och Sakamotos pianofigurer, men det är ljuvligt exakt musik - för hjärtat.

16. Erasure: Nightbird (2005)

2009-12-10T10:25:00.002+01:00

1986. Största hjältarna var Pet Shop Boys, Ivan Lendl, Sylvester Stallone och West Hams målsprutande skotte Frank McAvennie. Stora var även New Order, och så imponerade Erasure med ett pärlband av förtjusande singlar. Speciellt i ljuset av de två idrottsstjärnorna blir det tydligt att det här var väldigt, väldigt längesen.

Från 1992 fram till "Nightbird" lyssnade jag knappt på Erasure överhuvudtaget. Det är alltså en period på nästan 15 år. Jag visste att det var ett band som stadigt dalade i kvalitet, men kände samtidigt för dem. Vince och Andy tillhörde ju den goda sidan, den som med illa dolt förakt bespottades som värst (gärna med en homofientlig underton) under 90-talets ladrockera. Hur hårt jag än ansträngde mig kunde jag dock inte ens drömma ihop ett scenario där Erasure på andra sidan millennieskiftet samlade ihop sig till ett motangrepp i form av karriärens första fullödiga album. Det var decenniets största och gladaste överraskning. Vince Clarke skrev sina stoltaste melodier, som fick ett nyfunnet djup genom Andy Bells djupt personliga texter. Första spåret "No Doubt" är så vackert. När Bell sjunger "I'm dying to show you what love is about" reser sig nackhåren. "Nightbird" innehåller många såna ögonblick, ända fram till avslutande, oerhörda "I Bet You're Mad At Me", där vemod och obändig livsglädje möts i en stolt hymn, som jag skulle vilja höra i kyrkor och moskéer över hela världen. En bön om tolerans och kärlek i hatets tid.

Extracurricular:

The Mobile Homes: Today Is Your Lucky Day (album, 2009)
Mobile Homes tog sig i kragen efter alltför många identitetssökande/förnekande år, och gjorde sin bästa skiva sen 1992 års "Nothing But Something". När de gör låtar som "I'm Phoning A Friend And He Says That" finns det inget band i Sverige som är bättre.

Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager (roman, 2004)
Decenniets bästa svenska roman. Inte ens jag, som alltid har gillat Per Hagman, hade väntat mig en så urstark, stiligt komponerad bok. Vackert skriven, rolig, insiktsfull och drabbande. Jag är övertygad om att Hagman skulle förstå skönheten i "Nightbird".

Yazoo: You And Me Both (album, 1983)
Ett på pappret osannolikt möte mellan blippblopp och Alison Moyets djupa stämma resulterade i två fenomenala album, som egentligen bara växer med tiden.

17. Dead Letters Spell Out Dead Words: Produkt No. 2 (2009)

2009-12-09T09:31:00.003+01:00

Liveskivor är ett otyg. Jag vet tre riktigt bra: Depeche Modes "101", Arab Straps "Mad For Sadness" och The Cures "Entreat". Där är ljudet krispigt, banden har fångats när de var som bäst, under synnerligen inspirerade spelningar. Men en liveplatta som dokumenterar en konstnärlig utblomning, en absolut toppnotering i karriären - det kan väl ändå inte existera?

Jo, det kom en i år. Jag har skrivit om den tidigare - Dead Letters Spell Out Words konsert på Lava söndagen den 1 mars 2009 spelades in och delades ut gratis till besökarna på ett av Ny Musik För Hållbar Utvecklings återkommande arrangemang. Det bubblade lite i underjorden efter min artikel den gången, kanske delvis för att den var ett nödtorftigt maskerat angrepp på nedladdningskulturen, men skivan uppmärksammades på andra håll för sina musikaliska kvaliteter. Billy Rimgard hyllade, och Utmarken gav ut en kassettversion av spelningen.

Jag älskar inte allt Dead Letters släpper. Ibland låter det som en fönsterhasp som står och slår i vinden, och det är måttligt roande. Men på senare år har Thomas Ekelund tagit sitt enmansprojekt allt närmare en fullödig vision av tonsatta kolgruvor i rymden. Det är dit jag hela tiden har önskat att färden skulle gå. Med "Produkt No. 2" lyckades han fullt ut. Med en Michael Rothersk känslighet i gitarrspelet, parat med läckra, torra Morriconeslingor, och rymddrone med vidsträckt klangbotten, målade Thomas Ekelund just den här kvällen insidan av kolgruvan med en stjärnhimmel, när jag mest hade väntat mig en, förvisso briljant, men mer ensidig drone- och distorgie. Det var stort att få bevittna en artists kliv in i den sublima sfären, och jag är så glad att den här musiken förevigades.

Extracurricular:

Dead Letters Spell Out Dead Words: Sally Hill EP (kassett, 2009)
Kalligrammofons kassettsläpp av Kning Disks strikt limiterade (åtta ex!) 3"-cd från 2005 var ytterst välkommet. Inledande "Tell Me That You Feel The Same" är en sakral mässa för trasiga gamla monobandare.

Ennio Morricone: For A Few Dollars More (filmmusik, 1965)
Sergio Leone är väl den regissör jämte Stanley Kubrick som har lagt störst vikt vid musiken när det gäller rytm och klippning, och Morricones musik har verkligen de uppfordrande kvaliteter som gör att bildberättandet närmast underordnas tonerna.

The Shangri-Las: Past, Present And Future (låt, 1966)
Inte för att jag alltid uppfattar det, men Dead Letters är emellanåt ute efter att omtolka girlgroupsmusik. Så därför får mina idoler Shangri-Las vara med här. Det är ju trots allt 60-talets bästa låt också.

18. Yo La Tengo: And Then Nothing Turned Itself Inside Out (2000)

2009-12-08T12:55:00.004+01:00

Alltså. Jag gillar inte ens Yo La Tengo. För mig är det en oformlig lofi-koloss, som harvar i ett anonymt Wal-Martlandskap; riktningslöst, trist och lite fegt. Så var det i alla fall tills precis allt turned itself inside out med den här jätteknallen. Plötsligt tornade sig ett ståtligt band i full kontroll upp sig bakom slackermumlet, och levererade en ljudvärld av mjukjazz, viskande electronica, Arab Strap-trummaskiner, lena stämmor och fantastiska titlar som "Night Falls On Hoboken". För mig var det ytterst omtumlande. Däremot vidhåller jag att jag hade rätt. Yo La Tengo pre- och post-and then... förmår inte att gripa mig. "Summer Sun" lät bra i några lyssningar, sen flöt den ut som vattenfärg i regn. Men det här är ett litet mästerverk att ständigt återvända till.

Extracurricular:

Smog: Kicking A Couple Around (EP, 1996)
På den tiden det var en bra idé att vara bitter var den här mannen en källa till ständig pepp. Det här är fortfarande det mest koncentrerade han har gjort. Fyra extremt långsamma låtar där småaktighet och elakhet är en dygd. Extra plus för Cormac McCarthy-tintade "I Break Horses".

Big Star: Take Care (låt, 1975)
De må vara sönderkramade av världens musikpress, och när de spelar rock låter de som typ Kiss, men när de låter som de ska låta (så här), har jag inga som helst invändningar.

The Innocence Mission: Follow Me (John Denver-cover, 2000)
Den allra finaste tolkningen från den oemotståndliga hyllningsskivan "Take Me Home". Wow, så här mycket americana har jag aldrig fått ur mig på så kort tid innan...

19. Prefab Sprout: The Gunman And Other Stories (2001)

2009-12-07T23:06:00.004+01:00

Ett temalbum om vilda västern, med några låtar som tidigare skänkts bort till Jimmy Nail och Cher? Nej, det var inte alldeles självklart att inleda en kärlekshistoria med Prefab Sprouts minst älskade och mest ignorerade album. Inte självklart på pappret, alltså. För det krävs inte många toner av inledande "Cowboy Dreams" innan man sitter där med ett fånigt leende. Allt är ju så underbart helgjutet. Då ska man också veta att mitt förhållande till country & western är ansträngt, at best. Paddy McAloon och Prefab Sprout har en förmåga att få mig att glömma bort ovidkommande detaljer och utanpåverk. Det här går direkt in i hjärtat. Lyssna exempelvis på balladen "Love Will Find Someone For You" (tia på min lista över 00-talets bästa låtar).

Den här ytterst omsorgsfullt författade sviten av perfekt engelsk pop om det amerikanska kulturarvet, lurar mig in i korthajarnas salonger, till präriens drömmare och brinnande majsfält. Är det min lantliga själ som tilltalas av det här? Har jag bara saknat ett hantverksmässigt raffinemang, eller en intellektuell skrivbordsapproach för att sluka cowboymytologin i musikform? Nja, det är väl bara Paddy McAloon som briljerar, i vilken miljö han än placerar sitt Prefab Sprout.

Extracurricular:

Paddy McAloon & Jimmy Webb: The Highwayman (youtubeklipp, 1991)
Ett säkert sätt att väcka mitt skriande ointresse är att tipsa om youtubeklipp. Får jag inte en ytterst detaljerad beskrivning om innehållet slösar jag ingen tid på det. Därför kan ni med gott samvete ägna fyra minuter åt det här. Jag skulle aldrig tipsa om något lite så där halvhjärtat, inte på en sån här lista.

The Jazz Butcher: Girls Say Yes (låt, 1991)
Min vän Björn var långt före sin tid och använde redan på 90-talet omdömen som "likgiltig saxofon" och "tråkig" i berömmande ordalag. Det var om den här låten, en av 90-talets bästa. Ljuvlig tråkpop.

Prefab Sprout: Andromeda Heights (album, 1997)
Okej, jag har kanske tjatat för mycket om den här skivan redan, men hur många rakt igenom perfekta album finns det egentligen? Kanske ett tiotal. Det här är ett av dem.

20. Nine Horses: Snow Borne Sorrow (2005)

2009-12-06T14:04:00.003+01:00

David Sylvians nya skiva "Manafon" må prydas av årets vackraste omslag, men vi kommer inte alls överens. Ända sedan jag köpte den har vi grälat, slagit i dörrar, kastat porslin på varandra. Trots att väldigt många påstår sig att i den höra "årets album" hör jag bara en ganska tråkig skiva, som låter så här: Någon drar på gitarrsträngarna, det är tyst fem sekunder, sen sjunger Sylvian några krävande rader lyrik, tyst tre sekunder, dra på strängarna, ny, krävande rad. Redan "Blemish" var en svårsmält skiva, men den innehöll åtminstone "Fire In The Forest".

Jag hade istället önskat mig en vidareutveckling av det David Sylvian inledde med "Snow Borne Sorrow". Livekonserten för snart tre år sen på Chinateatern är en av de tre-fyra bästa jag har sett i hela mitt liv, och där fångades det magiska flödet av hösttoner, jazzmelankoli, poesi, ambient, snygga gitarrfigurer och en av de allra största sångarna i sitt absoluta esse. Lite som "Snow Borne Sorrow" lät, faktiskt. Det är min Sylvian. Då är han en av de största. Han ska inte stå och stampa i en återvändsgränd med Derek Bailey, han ska sjunga in hösten, förgylla åldrandet, och vara en trygg hand som leder en bort från omogen indie.

Extracurricular:

Taken By Trees: To Lose Someone (låt, 2009)
Med ett Sylvianskt allvar inleder Victoria Bergsman sitt nya, fantastiska album med en av årets fyra-fem riktigt stora låtar. Lissviks produktion är så tjusig att jag kommer att tänka på Brian De Palmas klassiska citat: "form is content, but other stuff is content, too".

David Sylvian: Secrets Of The Beehive (album, 1987)
Ska ni bara lägga pengarna på ett enda album av David Sylvian under er livstid, hävdar jag bestämt att ni bör satsa på den här tiopoängaren.

Mark Hollis: Mark Hollis (album, 1998)
Ännu en allvarsman, som ganska tidigt slutade bry sig om det där med melodier, i sökandet efter en djupare sanning. Att greppa den här skivan är som att försöka hålla kvar miljoner sandkorn i näven. Man kan inte låta bli att försöka, igen och igen.

21. Plastikman: Closer

2009-12-04T14:50:00.003+01:00

För några veckor sen lyssnade jag på en podcast med Cevin Key från Skinny Puppy, där han berättade om 90-talets konserter med Download, och hur de efter varje spelning brukade rensa skallen med Basic Channel och Maurizio. Det var vad som behövdes efter Downloads overload, så att säga. Efter ett inferno av ljud; något rent, avskalat, minimalt.

Plastikman hade också fungerat. Få musiker har väl arbetat lika målmedvetet mot någon sorts nollpunkt, en absolut renhet, som Richie Hawtin (världens yngste man). Plastikman gränsar ibland till det absurda i sin totala asketism. Det här är en magnetpol som repellerar allt som gör våld på vår vardag. Här är det Zero Kelvin och bakteriefritt. "Closer" renar kropp och själ, och det är en njutning i sig.

Extracurricular:

Johann Sebastian Bach: Cello Suites 1-6 (cellosviter, 1717-1723)
Stramhetens moder. Hårt åtsnörd lidelse.

Maurizio: Maurizio (samling, 1997)
Rhythm & Sound-männens superminimalistiska sidoprojekt, en svidande vidräkning med musikaliskt dökött.

The Cure: Carnage Visors (soundtrack, 1981)
28 minuter av den kyligaste musik The Cure någonsin spelade in. Spöklikt, skört och skissartat.

22. Pet Shop Boys: Disco 3 (2003)

2009-12-03T19:42:00.003+01:00

Jag roade mig ofta med att detaljstudera Pet Shop Boys under de där första åren. Med videosamlingen "Television" kunde jag se "West End Girls" i slow motion och frysa bilden på Chris Lowe, och på så sätt få exakt samma bild som omslaget till "Disco". Jag vet inte, det var en upptäckt som tydligen gav mig något.

2003 hade Pet Shop Boys inget att bevisa längre, utan kunde ägna sig åt att lämna tronen, ha skoj, och kommentera det rådande popklimatet. Med gott resultat, överlag. Höjdpunkter som "Home And Dry", "Miracles", "Flamboyant", samt stora delar av album som "Fundamental" och "Yes" gjorde duon högst relevant även för 00-talet. Det album de lyckades allra bäst med var lite överraskande den oproblematiskt centraleuropeiska "Disco 3", en förtjusande odyssé med två brittiska gentlemän på dekadent Berlinklubb. Det hörs verkligen att Pet Shop Boys och deras remixvänner har haft kul på den här plattan. Man försonas med Bobby Orlando i hans "Try It (I'm In Love With A Married Man)", låter Blank & Jones göra överdådig stroboskoptrance av den så vackra och beskedliga "Home And Dry", Felix Da Housecat är sedvanligt briljant i sin version av "London", och PSB lyfter själva "Here" till himmelska höjder. Det är inspirerat hela vägen.

Extracurricular:

Diddy & Felix Da Housecat: Jack U vs I'll House You (12", 2005)
Det krävs nog en Felix för att väcka slumrande multimiljardärer ur kreativ koma. En oerhört grym låt, som nog borde ha platsat på min topp 30 över 00-talets bästa.

Dot Allison: Substance (Felix Da Housecat Remix) (12", 2002)
Tyvärr blev Dot Allisons "We Are Science" en rätt ljummen affär, långt från den fenomenala debutens klass. Men "Substance" visade åtminstone att Glasgows ljuvaste stämma trivdes ypperligt med Huskattens no-nonsense-approach.

Saint Etienne: Tales From Turnpike House (album, 2005)
Saint Etiennes 00-tal skäms inte för sig. Det borde vara omöjligt att omsätta teorier om Beach Boys, Alan Sillitoe och brittiskt publiv till något så här skimrande romantiskt. Ett sjukt viktigt band.

23. William Basinski: The Disintegration Loops I-IV (2001-2003)

2009-12-02T13:28:00.004+01:00

Det här är ingen musik jag skulle rekommendera i en vårdslös bisats. Det här är inte musik som går att förminska i en liten spotifylista. Är man inte beredd att avsätta fem timmar åt koncentrerat närlyssnande, gör man bäst i att leta på annat håll. Fem timmar är ungefär vad det tar att sitta igenom det här verket från första till fjärde delens sista, trasiga toner, och det är inte särskilt njutbart heller. Så varför bry sig?

Om vår tid är rädd för allvar, så måtte den vara fullständigt skräckslagen inför ett sånt här enormt uppfodrande projekt; att med sönderfallande toner skildra 9/11. Det är så långt från pompös hjältesaga man kan komma. Musiken rör sig knappt framåt, istället faller den just sönder, bokstavligen. Fler än jag har nog undersökt högtalarna under en genomlyssning av "The Disintegration Loops". I början nöjde jag mig med att beundra allvarstyngden och applådera den konstnärliga visionen, men valde hellre något mer lättsmält att lyssna på. Men med tiden sögs jag in i Basinkis, ytligt sett, nästan statiska ljuduniversum och upptäckte nyanserna i dammet, sotet och röken från de kollapsande byggnaderna. Det ligger en skönhet i det, absolut, och det finns ett djup här som sätter stora delar av det absurt egocentrerade 00-talet i skamvrån. Därför älskar jag de här skivorna.

Extracurricular:

Shackleton: Blood On My Hands (Ricardo Villalobos Apocalypso Now Remix) (12", 2007)
Undergången tar sig en svängom på dansgolvet i decenniets längsta, mest monotona, och framförallt, bästa remix.

Knut Hamsun: Svält (Roman, 1890)
Ett suveränt behärskat kraftprov om hur stor konst föds ur djup misär och påtvingade begränsningar. Släktskapet till Basinski? Ecstacy through agony, eller något.

William Basinski: Water Music (Album, 2001)
En betydligt mer klassisk variant av ambient, lite åt Enos 60-minuterskontemplationer.

24. D. Lissvik: 7 Trx + Intermission (2008)

2009-12-01T14:05:00.006+01:00

Väldigt mycket musik från det snart gångna decenniet lämnade mig oberörd, alternativt milt irriterad. Bland den självbelåtna modetidningspopen (Phoenix, LCD Soundsystem), det meningslösa lallandet (The Thrills, Magic Numbers), den söndertjatade megalomanin (Jay-Z, Beyonce), det uppmärksamhetstörstande (TTA) och den rena dyngan (The White Stripes) är det lätt att glömma att det faktiskt gjordes en hel del väldigt bra musik också. Med start idag räknar jag upp (ner?) 00-talets 24 bästa album, ett om dagen fram till julafton, alltid med ett litet tillhörande appendix på tre besläktade låtar/skivor/filmer, eller vad det månde vara.

Studio och D. Lissvik ägnade några av de tio åren till att skapa något högst meningsfullt och outspätt. Istället för att förblindas av influenser valde de med kirurgisk fingerfärdighet ut det allra läckraste hos Durutti Column, Dire Straits, Duran Duran och The Cure och byggde upp något helt nytt från grunden. Nåja, kanske inte helt nytt, men det lät så. Och det lät så enkelt, så rent, när allt det onödiga hade skalats bort. Varje gång jag lyssnar på D. Lissviks "7 Trx + Intermission" tänker jag: varför har ingen kommit på det här tidigare? Pojken gräver sannerligen från en guldåder. B-sidan är genialisk, rätt och slätt. Lite ormtjusande, lite slö basgång, ett oöverträffat läckert gitarrljud. Det går inte att sluta spela den här skivan. En del skräms av de obehagliga, eventuella, konnotationerna till reklambyråer och hipstermustascher, men det där gänget hittar snart någon ny accessoar att krama, och då får vi ha den här i grunden oförorenade forsen i fred. Att återvända till, att svalka sig i.

Extracurricular:

Dire Straits: Ride Across The River (låt, 1985)
Blott ett exempel på ett av världens mest säregna bands alldeles egna ljuduniversum. Lissvik har garanterat lyssnat.

Durutti Column: LC (album, 1981)
Kanske det allra främsta av Durutti Columns alla mästerverk, och the blueprint för det som var bra med 00-talets popmusik.

Studio: Yearbook 1 (album, 2007)
Den smala stigen som bred autostrada. Guldådern, var det.