måndag 4 april 2016

1960-1969



60-talet, eller hur jag lärde mig att älska djupt kanoniserad rock. Det har lockat mig mer än på väldigt länge, 60-talet. Bara det att jag plötsligt var tvungen att sätta ihop Rolling Stones 21 bästa låtar i en spellista var talande. Det otroliga i att denna enormt osexiga arenakoloss egentligen vilar på rastlöst spinkig genialiskt hormonstinn popbriljans, eller för all del apsnygg psykedelia som på deras bästa album ”Their Satanic Majesties Request” – sånt de flesta av oss glömmer bort! Och jag närmade mig Beatles igen, denna skivmässerelik för närsynta frimärkssamlare, detta livlösa studieobjekt – visst gillade jag dem en gång i tiden? Ja, ett kort tag. Jag hade nog alla skivorna, men sålde och tog avstånd. Fast ”Strawberry Fields Forever” gick ju inte att komma ifrån, och Broder Daniel-energin i ”It Won’t Be Long” ville visa sig relevant igen. Otroligt spännande. Sen var det ju decenniets tre bästa band: The Beach Boys, The Shangri-Las och The Velvet Underground – bara amerikaner! That’s a first. Femlåtarsgränsen från mina tidigare decennielistor var fortfarande en rekommendation, men verkligen omöjlig att hålla i ljuset av de här tre banden. Jag körde nästan fast när jag låste mig vid dem – tillsammans hade de kunnat stå för cirka 60-70 av låtarna på listan. En sak som hjälpte mig var boken ”I Hear A New World: 1958-1962” http://www.bokus.com/bok/9789198073812/i-hear-a-new-world-1958-1962. Den fungerar alltid som en nyckel till gömda, bortglömda rum. En nyckel jag ofta tar fram. Det är ytterst få böcker som är lika inspirerande, lärorika och underhållande. Kolla upp den! Och kolla in listan! Låtarna är inte rangordnade. Girlgroups (som The Whyte Boots “Nightmares”, en av tidernas mest isande historier om död och skuld), soundtracks, ljudexperiment, The Walker Brothers, The Byrds, Francoise Hardy, ljuvliga Ernest Ranglin, introt på ”All Along The Watchtower”. Makalösa saker. Och så decenniets bästa sång – Frank Sinatras “Cycles”.