tisdag 5 oktober 2010

Saknaden









































Jag var på väg till Snickars i Hornstull den där höstdagen 2006 när min flickvän (hustru, numera) ringde och sa: "vi måste åka till Katthemmet och titta på en kisse." Ja, det kan ju inte skada, tänkte jag. Vi hade ju redan Issey, en väldigt speciell, försiktig kattpojke som vi hade skaffat i september samma år. Issey kändes lite ensam och han jamade ofta klagande på nätterna. Kanske var det en kompis han behövde?

Det var en promenad på tio minuter till Katthemmet och väl där fick vi se vår lille pojke, en i en syskonskara om sex katter. De hade dumpats i en resväska i Hagaparken, och körts till Katthemmet med polisbil. I det lilla rummet for de runt i bekymmerslös leklusta, någon klättrade uppför dörrnätet och Aphex lekte med min flickväns halsband och var så självklar, älskvärd och kaxig att det aldrig fanns något tvivel.

I december fick han slutligen flytta in hos oss i lägenheten i Midsommarkransen. Det självklara, kaxiga var en stor del av hans personlighet. Han gick raka vägen fram till Issey, som svarade med att lägga sig i diskhon.

Redan efter några dagar stod det klart att Aphex inte var innekattsmaterial. Han hade redan upptäckt att det fanns en värld utanför och ut skulle han. Vi började försiktigt med koppel på innergården, med korta stunder frigång. Bostadsbolaget hade spänt upp ett stålnät över bergsknallen precis intill, vilket Aphex snart sprang uppför. Man tvingades upp och efter honom på knallen. Det här blev snart en daglig rutin, som en promenad med hunden, fast helt utan strikt snitslade kvartersmönster och snart även utan koppel. Han drog med mig på både vertikala och horisontella äventyr. En gång tvingades jag fem meter upp i en björk när han fastnade med selen i en gren. På vägen ner satt han på min rygg.

Under våra promenader träffade vi ofta på samma människor. Dels var det dagisbarnen, som älskade Aphex, och kärleken var faktiskt besvarad. Flera gånger kröp han under stängslet och flög upp på taket på barnens koja, där han majestätiskt tronade bredvid en piratflagga. Fröknarna förstod snart att jag inte var en ful gubbe, bara en väldigt beskyddande kattägare. Snett över dagiset låg på den här tiden ett åldersdomshem och varje dag kom en pigg, åderförkalkad gammal dam ut och frågade samma saker om katten. "Vad heter hon?" "Hur gammal är hon?" "Det är en han..." Sen pratade vi om blomsterarrangemangen och vädret och äppelträden intill.

En gång rusade en schäferhund fram och nafsade efter Aphex, som tur är hade jag kopplat honom innan och hann lyfta så att han dinglade i luften och fräste. Efter det tålde han aldrig åsynen av schäferhundar. Vi pratade med personalen på hemmet när de stod och rökte, alla mycket intresserade av katten. Han brukade klättra upp i ett gigantiskt kastanjeträd, verkligen ända upp i toppen, kanske 15-20 meter upp, och där kaxigt jabba mot kråkor och råkor som älskade att reta honom. En gång hittade han ett träd med ett stort fågelbo och smet upp och la sig i det. Under satt jag och väntade i säkert en timme innan han kom ner. Kanske tog han en tupplur där.

På innergården fanns flera katter. Ester och Alva var två av favoriterna och deras husse, en superreko före detta hardcoretrummis från Karlstad fick förtroendet att vara kattvakt om vi åkte bort någon helg, och vice versa. Innergårdens störste katt, Assar, var inget som skrämde Aphex. Genom sin naturliga nyfikenhet och envishet undvek han stryk. Han verkade helt enkelt inte förstå det där med revir. Han ville bara lära känna alla och vara vän med alla. Hans bäste vän, förutom Issey, hette Kompis och höll till i en trea med paret L. och S. och S. mamma, som vårdades hemma. Hon var eventuellt 100 år, man visste inte säkert eftersom det inte fördes bok över sånt i den lilla byn i Kurdistan hon kom från. Om man tappade bort Aphex var det bara att knacka på hos L. och S. Han besökte dem snart dagligen och de älskade honom. När vi flyttade i februari i år berättade S. i ett mail att Kompis hade gråtit efter honom i flera dagar.

Fler fick besök av Aphex och han togs emot med öppen famn överallt. Damen under oss hade ofta altandörren öppen, så där var han inne och vände. Han var ofta hos Ester och Alva och det unga paret som brukade äta frukost ute längst ner mittemot. Med tiden lärde han sig även att använda spaljéer för att inspektera lägenheterna en våning upp. Inte en enda gång kände jag av nån irritation över den nyfikne katten. Det var speciellt en kvinna som inte kunde se sig mätt på honom. Förra julen kom hon med lyxig kattmat som julklapp.

När vår dotter föddes i april 2009 kunde jag inte längre följa med Aphex ut. Det hela var ändå kanske smått absurt, men vi var ju rädda om honom, och bilar dundrade förbi i strid ström utanför. I mer än två år hade jag följt honom runt som en skugga. Nu fick han gå helt fritt, helt oövervakad. Vi var jätteoroliga i början, men märkte snart att det fungerade hur bra som helst. Det var bara att locka med ett speciellt ljud så kom han allt som oftast i galopp från berget. Annars var han hos L. och S. När han fick obegränsat med utetid blev han också lugnare inomhus, men ändå kunde han envisas med att krafsa mot garderobsdörren klockan fyra på morgonen. Då var det bara att snällt ta på sig morgonrocken, gå en våning ner och släppa ut honom.

När vi kom till Öland krävdes knappt någon inskolning alls för Aphex. Han lärde sig nästan direkt stråken och hans frihet var nu total. Han kom och gick precis som han ville, utan ett bekymmer i världen, förutom Moses några hus bort. Tidigt i somras kom han hem och kunde knappt stödja på ena baktassen. Vi trodde att han hade blivit påkörd av en bil, men fick flera veckor senare höra av Moses ägare att de hade bråkat våldsamt. Sjukhusräkningen för Aphex gick väl på 3000 kr efter att försäkringsbolaget hade betalat merparten. Men även Moses hade fått åka till sjukan. You should see the other guy, indeed.

Aphex repade sig och kanske ännu roligare - Issey blev i och med flytten en helt annan kisse. Efter en ångestladdad första månad i klädkammaren eller under täcket, anmälde han försiktigt intresse om att gå ut lite på kvällen. Jag tog med honom i koppel och jag såg verkligen hur något väcktes i hans ögon. Det blev allt svårare att få med honom in. En kväll släppte jag honom och han gömde sig genast i stenmuren, där han låg och tryckte i ett dygn. Gradvis blev vistelsen i stenmuren kortare och snart blev Issey än mer hängiven utelivet än Aphex, som liksom redan kunde det där. I somras sov han knappt ens inne. Han har slimmat figuren, fått superfin lyster på pälsen och är i allmänt topptrim. Han bekräftade det jag innerst inne visste; katter är inte skapta för lägenhetsliv.

Jag förundrades ofta över hur perfekt Issey och Aphex passade ihop. I Stockholm kunde de sova tillsammans i sitt tält ovanför garderoberna, eller i vår säng. De älskade båda att sitta på balkongen och spana ut; Issey försiktigt och avvaktande och Aphex ivrigt registrerande. På Öland har de sprungit in och ut från det så kallade magiska hörnet; en genomskärningspunkt mellan fyra trädgårdar där flera av byns katter passerar dagligen. Vi skojade om det där och såg det lite som katternas eget Narnia. De tycktes liksom sugas in i häcken och skjutas ut från den när de kom tillbaka.

Jag hade verkligen slutat oroa mig för bilar och trafik. De hade ju så stora marker att röra sig på och landsvägen ligger en bra bit upp. Förra onsdagen kom inte Aphex hem. Jag var inte så orolig, trots att han brukade visa upp sig några gånger varje dag. Han var väl ute på äventyr. Framåt torsdagskvällen kände vi dock att nåt verkligen inte stämde. Inga spår efter Aphex. Vi gick runt i byn och ropade och lyssnade intill skjul och stugor. Han måste vara instängd. På fredagsmorgonen gick jag upp i ottan för att dra fördel av tystnaden och lyssna extra noga efter jamanden. Inget resultat. Fredag och skördefest. En stor dag för Öland och min fru skulle ställa ut ett verk på Capellagården. En festlig dag, med stundande besök från Stockholm. Efter frukosten kom vi fram till att det nog var bäst att ta en sväng utmed landsvägen, för säkerhets skull. Sen skulle vi knacka dörr och höra med alla grannar.

Vid tiotiden satte jag min dotter i barnvagnen och gick upp mot vägen. Efter cirka tre sekunder såg jag något ligga på andra sidan och efter ytterligare en förstod jag. Det gick nästan inte att greppa. Det kunde bara inte vara Aphex. Det fick inte vara Aphex. Men det var det. Han låg helt stilla bredvid vägen, nästan helt fin, men jag såg ju att han var död. Påkörd. Min lille pojke. Vår lille pojke. Alldeles stel i kroppen, sträv i pälsen. Det mest hjärtskärande var att min dotter blev så glad när hon såg honom och utbrast "heeej!". Hon hade ju inte sett honom på några dagar och han brukade alltid stryka sig mot henne så att hon skrattade.

Jag ringde min fru som genast kom med en halsduk och svepte in honom. Det rann lite blod från hans nos och vi grät stilla. Min dotter lekte tittut med honom medan vi gick hemåt med tunga steg.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag aldrig mer kommer att få klappa honom eller se honom springa i ilfart mot dörren, eller spinnandes på en stickad kofta. Jag älskade den där katten så förtvivlat mycket och la ner mer tid på honom än de flesta föräldrar gör på sina barn. De första dagarna var nästan outhärdliga. På lördagen åkte vi långt ner på södra Öland för att komma bort lite och det fungerade ända tills det var dags att åka hemåt. För varje kilometer tycktes tomheten rycka närmare. Värst av allt var Isseys hjärtskärande jamanden och febrila letande efter sin bäste vän. Man kunde inte sluta gråta.

Man orkar ingenting sådana dagar. Igår var första dagen som på något sätt kändes uthärdlig. Det gick att lyssna på musik, det gick att läsa lite. Man får liksom börja om i felsäkert läge. Jag jobbade med ett avsnitt av Law And Order: Criminal Intent, klart bästa serien i L&O-franchisen och tänkte att det var en de första jag översatte. Jag älskade att sitta i sovrummet och texta Vincent D'Onofrios genialiska skådespeleri med Issey och Aphex antingen på skrivbordet eller i sängen bakom mig. Det var smärtsamt talande att just det här avsnittet jag jobbade med var det sista D'Onofrio medverkade i. Hans kollega tog farväl av honom i tårar: "Du är den bäste. Det kommer du alltid att vara."