It's My Happening And I'm Freaking Out

Det drar ihop sig mot storfrämmat. På lördag kommer Marc Almond och spelar alldeles i närheten av mitt hem. Det är väldigt, väldigt stort. Han är möjligen den sista av mina idoler som jag ännu inte har sett uppträda på scen. Det känns en aning nervöst. Alla Marc Almond-spelningar jag har sett på video har överglänst det fenomenala, men de gjordes alla före motorcykelolyckan 2004. Efter den har han återfått barndomens stamning, drabbats av svåra problem med minnet, och givetvis lidit svårt fysiskt. Exakt hur svårt vet jag inte. Det vore nästan outhärdligt sorgligt att se Den Sista Stora Stjärnan stappla omkring som en vilsen skugga av sitt forna jag. Jag har medvetet undvikit rapporter om hans form på scenen. Allt för att bibehålla förhoppningen, (illusionen?) om ännu en oförglömlig spelning. Sist han skulle spela i Stockholm ställdes konserten in. Det känns skört nu också. Kommer han? Hur bra blir det?

Lite konstigt känns det att se honom på en Pridefestival, där man som vanligt gör sitt yttersta för att reducera allt till kitsch. Masshångel på Plattan, aningslösa bokningar av hemska 90-talsakter, och liknande omogna tilltag får ett artistskap av Marc Almonds dignitet att sticka ut som en verkligt främmande fågel. Jag ska förstås inte klaga. Det är jätteroligt att han kommer hit. Däremot verkar det dåligt bevänt med Almonduppskattningen i min vänskapskrets, så jag får nog kryssa runt bland regnbågarna i ensamt majestät, likt en grå heteroanakronism.

Avslutningsvis: låtarna ni inte får missa! Sätt ihop ett blandband och bli ett gutterheart på livstid.

Untitled (Marc And The Mambas)
The Little White Cloud That Cried
Mother Fist
There Is A Bed
Only The Moment
The Sensualist
She Took My Soul In Istanbul
If You Go Away
A Lover Spurned
Orpheus In Red Velvet
Meet Me In My Dream
Beautiful Brutal Thing
Champagne
Jacky
The Days Of Pearly Spencer
My Hand Over My Heart
So Long The Path (So Wide The Field)
Gosudaryunia
The Storks
Happy Heart

De sju arketypiska grundberättelserna

Polisskolan 1-7.

Spartacus i plural

Spartacae alt. Spartaci

Schmaalhans Weltraum

Artist: Schmaalhans Weltraum
Title: Samovar/Dr. Läderbär
Personnel: A. Rimpi, P. Olsson
Location: Ulf Swärd Audio, Kungälv
Year: July, 1991
Label: Limur

Hjärtat ömmar extra för vissa sjutummare, som den här. Men, i vanlig ordning måste vi först färdas bakåt i tiden för bakgrunden och kontexten.

Lund, 1991. Jag är på Olympen för att se mitt livs andra konsert. Den första var Pet Shop Boys i Göteborg tidigare på våren. Nu är det Kraftwerk. Det är ett väldigt betydelsefullt ögonblick. Det enda som gjorde att jag uthärdade morfars begravning veckan innan, var tanken på att få se Kraftwerk live. Med den framför mig lyckades jag nästan hålla tårarna borta, något som märkligt nog kändes viktigt då.

Jag är 15 år, och har inte sett särskilt mycket av världen eller ens Sverige, så jag tycker att Lund och Olympen känns ganska stort, och alla synthare i lokalen är så oerhört mycket tuffare än jag (på bussen hit blev jag vänligt utskrattad när jag sa att jag bland annat gillade Erasure). I Olympens hall ser jag en närmast platinablond man, en högljudd, glad skåning som spelar blippig, supercool old school-syntpop i sin bandare. Kanske visste jag redan att det var Alexander Hoffman i bandet S.P.O.C.K., eller så berättade någon det. Blippandet i bandaren lät så härligt och, paradoxalt nog, fräscht, inte minst i ljuset av det Chesney Hawkes-mörker som hade lagt sig över skolans kafeteria.

Kraftwerk gjorde en av de bästa spelningar jag någonsin har sett, och i min värld valde jag att se det som en värdig hyllning till minnet av morfar. Men det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om ljudet av billiga maskiner, och blipp-blopp från sovrummet. Musiken Hoffman spelade i sin bandare lät lite som en låt av Schmaalhans Weltraum, "Montagne Du Boeuf", en perfekt inkarnation av den billiga synthpopens oemotståndliga charm och magi. Jag hörde den på radion, fick veta att den var med på samlingsskivan "Faces & Images" (som jag än idag inte har lyckats få tag på), och antecknade deras namn på en lapp. De hade ju släppt en singel också, så mycket visste jag.

Nästa resa gick inte ända ner till Lund, men väl till Älmhult och skivbutiken Hotstuff. Min bror och jag gjorde en dagsutflykt med två av Ölands för tillfället roligaste personer, som på vägen mot Hotstuff varvade associativa lekar, förtjusande lögner och skämt om porrtidningar som hette Leatherstrip (efter den danska bodyakten) och soundtracket till Hook (efter Cultivated Bimbos "Hooker In Head"). I butiken hittade jag "Samovar/Dr. Läderbär", det är den enda skiva jag minns att jag köpte, fast det blev ju betydligt fler.

Det är en fantastisk singel, en av mina svenska favoritsinglar genom tiderna. "Samovar" har den perfekta balansen av naiv pojkrumssynthpop, melodisk briljans, avmätt sång och ett svårdefinierat stråk av vemod. Och texten!

Jag drog in till stan Och köpte en samovar Med hamstern hade jag förlorat mitt sista hopp Samovaren var min länk till den nya världen

När den här musiken fungerar, vilket faktiskt är väldigt sällan, finns det inte mycket som tilltalar mig mer. Den bör nog rymma ett mått av lekfullhet för att inte gå bort sig i synthpopsmyllan. Det allra värsta är när det blir klumpedunsbody i schlagertonart. Håll det rent och enkelt, spänn inte musklerna, använd billig elektronik, och skriv snärtiga låtar, säger jag. Det blev inte särskilt många från Schmaalhans Weltraum, men "Samovar" och "Montagne Du Boeuf" håller yppersta klass och uppfyller de strikta kraven för att göras rättvisa i en skräpig bandare i parken.

Fotnot: "Montagne Du Beouf" finns tydligen med på en serie cdr-skivor med obskyr minimal wave-synth, " Tribute To Flexi-Pop, vol. 5". Det känns som skivor värda att kolla upp. "Samovar" kan ni lyssna på här.

How I Was Robert McNamara'd Into Submission

Robert McNamara, USA:s försvarsminister 1961-1968, avled igår, 93 år gammal. Han var höken som hade stake nog att vända om och erkänna misstagen som begicks under krigföringen i Indokina. Inte för att det skulle räcka som botgöring eller tvätta bort alla silos med blod från hans lekamen, men han gjorde det, och det var lika sällsynt och välkommet som rakryggat.

En av 00-talets allra bästa filmer är Errol Morris "The Fog Of War", där Robert McNamara sitter framför en kamera och berättar om USA:s militära förehavanden och övergrepp, från andra världskrigets brandbomber över Japan (jag hade exempelvis ingen aning om att man bombade ihjäl 100 000 japaner i Tokyo 1945 innan jag såg filmen), fram till McNamaras egen tid vid makten, med tillhörande Kubakris (it was luck that saved us from WW3, luck!) och Vietnamkrig. McNamara talar helt utan att blanda bort korten på politikervis, försvarar vissa av sina val, känner djup ånger över andra. I och med att någon från den absoluta makten tillåts redogöra över kriget på det här sättet, utan att lägga över ansvaret på någon annan, eller ge snåriga svepskäl, blir det till en av de mest svidande vidräkningarna om krigets vansinne som skådas kan. Om filmen hade nått en tiondel av Michael Moores publik vid tiden runt "Fahrenheit 9/11" hade valutgången 2004 blivit en annan. Medan Moore predikade för kören, torde McNamaras utsaga ha väckt frågor hos den mest inbitne Rumsfeld-hök. Därför är "The Fog Of War" så mycket kraftfullare än Moores förvisso extremt underhållande och manipulativt fulländade underhållningsdokumentärer.

Morris klipper in snygga journalfilmer från bestyckade hangarfartyg och blodisande bilder från bombningarnas efterdyningar, och ljudspåret är (givetvis) komponerat av Philip Glass. Det låter som vanlig Glassmusik, men passar i kontexten bättre än någonsin förr.

Eftertankens kranka blekhet, var det.

The Equatorial Stars

Please, allow me to indulge

Namnkombinationen Fripp/Eno har något magiskt över sig, trots att de inte har gjort sina bästa skivor tillsammans. Alla i kör: Fripp/Eno. Ah, det ligger så behagligt i munnen. Tänk innan proggen fick sin revival; fanns det ett mer provocerande namn än Robert Fripp? Ögonblickligen var flanellskjortorna där med sin flintastek och AC/DC och rediga rock och skojade om Pink Floyd, flygande grisar och det där förhatliga med ambitioner. Idag låter det annorlunda. Inte för att det rör Fripp/Eno i ryggen. De gjorde den här totalt världsfrånvända stjärnkikarplattan 2004, enbart för sitt eget höga nöjes skull. Det är ljudet av två avantgardegubbar som eventuellt leker med oss. Jag tycker att den är rätt bra. Ni hittar den här.

Den Blåa

Ingen skugga ska falla över Arvikafestivalen och deras bokning av Depeche Mode. Det var ett styvt jobb att få dit dem, och säkert ett minnesvärt ögonblick för många närvarande, i sin kontext en väldigt läcker bokning. Men det kan ändå vara på sin plats att flika in en liten reflektion, som numera hemsöker mig närhelst bandet behagar släppa nytt - visst är det talande att De Stora Musiktidningarna började ta Depeche Mode på allvar först när de blev riktig ointressanta. "Ultra" var helt oväntat en riktig höjdare, men därefter - "Exciter" hade ett par fina stunder ("When The Body Speaks"!) och en snygg LFO-produktion, "Playing The Angel" var om inte gräslig, så bedövande trist, och nya skivan orkar jag faktiskt inte lyssna på. Ni kan väl upplysa mig om jag till äventyrs missar något.

Linjen mellan fullpoängare som "Speak & Spell" och "Violator" är allt annat än spikrak, men musiken sitter där, som kotor i min ryggrad. Vi behöver liksom inte orda mycket mer om det där, utan låt oss istället göra ett nedslag i periferin.

Den röda, den gröna, den blåa - what's your poison?

Alla har sin speciella relation till den här trilogin av tolvor, med glödande livespår på B-sidorna. Den blåa minns jag extra tydligt, eftersom vi hade haft skoldans på Stenskolan i Färjestaden (mellanstadietid, det här). Läsk och godis, och kanske viskade någon flicka en hemlis i ens öra, medan läsken fuktade strupen och det var skumbananer och pepsmint och salta fiskar. Mamma hämtade mig och sa att storebror hade köpt en ny, blå skiva, och jag kom hem och såg "Get The Balance Right + 4 live tracks" där vid stereon. På den här tiden (ja, långt innan, egentligen) skrev Martin Gore genialiska låtar som "My Secret Garden" och "See You" (svunna tider) och de finns med här. Jag har lyssnat mycket på den här tolvan de senaste dagarna. Inte för att livelåtarna egentligen har något att sätta emot de på "101", men det är ändå så fruktansvärt bra musik.

Så, där någon gång runt 1986 spelade vi tolvan några gånger på brorsans stereo och sen gick vi ner för att se på "Pluton B i Vietnam", en amerikansk TV-serie om ni-vet-vilket-krig. Det var säkert rätt uselt, men på den här tiden tyckte man att allt med action i allmänhet var bra, allt med action i Vietnam var helt sinnessjukt bra, och jag kommer ihåg hur mycket jag hatade SVT när de bestämde sig för att sluta visa serien eftersom den ansågs alltför pro-amerikansk.