Possible Writings: The Music That Nobody Likes

En kanon kan bara upprepas tills den istället upprapas. Förr eller senare når vi dit då ingen längre orkar höra om det lediga svänget på "Exile On Main Street", eller Ian Browns excesser på Spike Island, eller ens om "Pet Sounds". Vi stannar där ett tag, vid Beach Boys. "Pet Sounds" är i min bok en av ytterst, ytterst få sönderkanoniserade skivor som lever upp till sitt osannolika rykte som underverk, vattendelare, milstolpe och ouppnåeligt mästararbete. Men vem orkar läsa ens ett ord till om den? Det fanns en tid då jag slukade Beach Boys-biografier till frukost. Lusten tycktes aldrig sina, men efterhand började ändå upprepningarna bli för många. Jag kände mig som Eric Idles mjölkbud - "I have this terrible feeling of deja vu". Då ställde jag mig själv frågan varför jag plöjde alla dessa böcker om Brian Wilson et al, och svaret var egenligen enkelt: jag ville veta mer om tiden kring 1970 års "Sunflower", eller egentligen om åren 1968-1973, när Beach Boys var som mest intressanta och trasiga, och gjorde sin karriärs mest mångbottnade musik. Inte allt höll högsta kvalitet, men förvånansvärt mycket.

"Sunflower" hade jag köpt på en håltimme, inne på Varubörsen i Kalmar för en tjuga, och jag var så fruktansvärt knäckt av hur bra den var. Som tearjerker stod den inte mina gothskivor långt efter. Ändå gick det inte att hitta ett skrivet ord om den. Ni bör veta att det här var på den tiden då jag läste som mest musikjournalistik, och tidningen Pop var som bäst. Samtidigt var jag asförbannad på att de skrev om Creedence Clearwater Revival, och tuggade samma gamla Pet Sounds-visa som alltid, när jag satt där med en, utifrån mitt perspektiv, unik upptäckt. Här fanns det ju en ypperlig retrohistoria att berätta. Brian Wilson gick uppenbarligen inte helt vilse i LSD-dimman efter 1966, och de andra i bandet ryckte upp sig något kolossalt, men - ingen skrev något om det. Det hela var ju olidligt spännande, men inte ens de mest närsynta biografierna ägnade perioden post-1970 mer än några pliktskyldiga rader: Surf's up - contains fragments of Smile-sessions. Bla Bla Bla. Från kommersiell megasuccé, till konstnärlig grand slam, kollaps och återfödelse och förpassning till bakgårdarna. Med tanke på vad som kokades ihop där är det en gåta att inte mer har skrivits om de här åren. Även om musiken hade varit kass är ju stoffet bästa tänkbara. Utdömda människospillror som i det dolda gör en betydande del av sitt främsta arbete.

"Sunflower" har väl sen dess fått viss upprättelse, och idag ger det väl inte särskilt höga orginalitetspoäng att lyfta fram Beach Boys 70-tal som enastående. Men om vi höjer ribban och fyller på modbägaren, och tar oss an downright misslyckade album - då snackar vi. Jag funderade på det där härom veckan, när jag hittade DAF:s singel "Brothers" i ett dammigt hörn av skivbacken (nu står den plötsligt längst fram). Jag minns den tydligt från ett blandband jag fick från samma man som gjorde/gör musik under alias som Flawless Filippo, Pandatheo och All Spec Kit. Jag minns hur den brukade ta på mig...nej, skojar bara. Hur cool som helst var den, "Brothers":

Me and Gabi, we are brothers brothers from a different mother let's play like we were brothers let's play like brothers do

Allt i en discoskrud med calypsopaljetter, ganska långt från den taktfasta, översexuella bodyn som DAF gjort sig ett namn med. Smådumt, larvigt, inspirerat och asbra, givetvis. Jag plockade fram en tolva från samma tidsperiod, från samma band, "The Gun". Nu tänkte jag på Clabbe Geijerstam, som när han spelade den i "Rakt över disc" envisades med att mässa "house music" var tionde sekund. I förlängningen innebar det att min uppfattning om hur house bör låta grundlades här, av Clabbe. Av DAF, av en låt som är oerhört tuff, och mil från ansiktslös caféhouse. "Brothers" och "The Gun" är båda med på albumet "1st Step To Heaven", ett misslyckat försök att slipa av bandets hårda kanter och sälja in dem på den brittiska marknaden. Hur många har inte känt rädsla inför att närma sig den här DAF-epoken? Hur spännande vore det inte att läsa mer om den?

Nå, DAF är trots allt trygg mark för musikskribenten. Låt oss rota längre ner i tunnan, bland den ruttnaste av fisk, och se om vi kan servera något för den prestigebesatte to choke on. Här hittar jag något... Noice. "Europa". Noice känner ni från "En kväll i tunnelbanan" och "Bedårande barn av sin tid" och liknande hits. De var typ 13 och mycket bättre än Gyllene Tider, därmed inte sagt att de var särskilt bra. I en slapp efterkonstruktion fällde jag det välvilliga omdömet att deras bästa låtar lät som småcharmiga fjärdehandssorteringar av Cures "Boys Don't Cry". Jag vill helst inte bli citerad på det. Men Noice hade avgjort en uppfriskande energi och vilja, och deras historia är en av svensk pops mest intressanta.

Min brorsa lånade en gång hem en Noice-skiva från vår kusin Camilla, och jag reagerade redan på omslaget. Svartvitt, Eiffeltornet, plus att de plötsligt såg ut som banden jag gillade. Noice hade blivit av med sin sångare, tagit in en ny och fuskat lite med new romantic! Jag blev genast intresserad, speciellt som alla verkade hata skivan. Nu vill jag av hela mitt hjärta kunna skriva att det är ett bortglömt mästerverk, men det vore ansträngt och dessutom lögnaktigt. Men jag känner för den, försvarar den gärna om nån har lust att angripa. Det finns några töntiga låtar som jag gillar på den, och så en som faktiskt är bra på riktigt: "Mur av tårar" (kan en titel bli mer new romantic?). Ett monotont, minimalistiskt, ja, primitivt, elektroniskt bloppande bildar grund för berlinska stötar av dramatisk synthpop. Det bästa Noice någonsin gjorde, vilket de själva naturligtvis inte har en aning om. Jag har inte läst biografin som kom häromåret än, men är ganska säker på att "Europa" mer eller mindre lämnas därhän.

Det är något med bands sista futtiga dödsryckningar som är otroligt fascinerande, och då menar jag inte bristfälliga återföreningar 20-30 år efter the heyday, utan en glöd som slocknar i slutet av, eller alldeles strax efter karriären. Ett desperat försök att få vinna publikens gunst en sista gång. Sånt vill jag läsa om.

Dagens Echo

Jag nås av nyheten att Echo & The Bunnymen kommer till Way Out West för att framföra "Ocean Rain" i sin helhet, uppbackade av stråkorkester. Det låter smått fantastiskt, men måste jag bege mig till en festival för att uppleva det här? Som nybliven far känns det måttligt lockande. Är inte bokningen lite bakvänd? Det här ska ju ses på, säg, Södra Teatern eller Chinateatern. Gör nu plats för kören, som mässar "men My Bloody Valentine kommer ju också!" Jo, jag vet, men ärligt talat - My Bloody Valentines musik skulle man ha upplevt live i början av 90-talet, inte nu, efter Kevin Shields tragiska vändor på fjärdefiolen i Primal Scream. Kören, igen: "Nu har du täckt upp dåligt bakåt. Lyfta fram Bunnymen som det goda exemplet, det flotta årgångsvinet, och skälla MBV för överjäst mäsk?" Jag älskar My Bloody Valentine, och deras musik har inte åldrats sämre än Bunnymens, men jag hävdar att deras unika ljudvärld placerar dem i en väldigt tydlig kontext, i en väldigt bestämd epok. Efter djup självrannsakan har jag kommit fram till att jag inte är nämnvärt intresserad av att återuppleva den epoken här och nu, idag, på scen. "Ecstacy and Wine", "Isn't Anything" och "Loveless" finns med mig för evigt; unika, obehagliga, undersköna, fantastiska. Ja, till och med bättre som skivor än "Ocean Rain", men jag ser hellre Echo & The Bunnymen på en livescen. Resonemanget haltar betänkligt i logik, jag vet, men är det så enkelt att Bunnymen bottnar mer i ett klassiskt låtskrivande? Den skoningslösa attacken i en "Only Shallow" skulle nog bara blåsa rätt över mig, utan att gå in i ben och märg. Kanske, jag har möjligen fel. MBV live blir säkert fantastiskt, men nu har jag bestämt mig för en position vid sidan av, där jag tryggt kan avfärda det som pitchforknostalgi. Men jag vore inte mig själv om jag inte pepprade texten med motsägelser, vilka den uppmärksamme läsaren lätt kommer att identifiera längre ner i texten.

Det första jag gillade med Echo & The Bunnymen var skivomslagen. Man måste älska ett band som tar sig själva, sin mytologi och sina fans på så stort allvar att de åker till Island för att få till den rätta djupblå nyansen på omslagsbilden. Tänk andra änden av skalan, typ Pavement, som lägger upp fem fula teckningar och säger "okej, vi tar den fulaste". Medvetet gräsliga omslag förblir för mig en obegriplig strategi. En del gillar att motivera det politiskt, att ingen estetik ska få lägga dimridåer för innehållet. Lite som "musiken ska ju ändå tala för sig själv". Dumheter, nonsens. Musik ska omges av koder, mystik, vara del i ett omsorgsfullt identitetsbygge, få lyssnaren att växa - inte gömma sig bakom vämjeliga Terry Richardson-polaroider och burkljud.

Ian McCulloch, en av popens stiligaste män, förstod att göra musik som inte kröker rygg. Där många av generationskamraterna vältrade sig i svårmod (vilket förvisso gav mig mina flesta idoler) präglades Echo & The Bunnymens låtar av en för tiden lätt atypisk stolthet. Skrytsamhet, kanske en del säger, baserat på McCullochs skrävlande i pressen, men i "Nocturnal Me" hör man inget hiphopskt kedjerasslande om störst, bäst och vackrast, bara en majestätisk dramatik, rätt långt från dåtidens mallade postpunk. Och "The Killing Moon"! Finns det en stoltare, stiligare sång?

Egentligen är comebackskiva nummer två, "What Are You Going To Do With Your Life", Echo & The Bunnymens enda rakt igenom mästerliga album, men den åsikten är väl fortfarande alldeles för kontroversiell för att rendera den ett liveframförande i sin helhet. "Ocean Rain" har sina brister, men den här nya (nåja) trenden att framföra klassiska album från start till mål tycker jag är ganska sund. När jag till exempel samlar ihop den lokala Cure-föreningen för att summera deras 00-tal blir det enda glädjeämnet Trilogy-konserterna i början av decenniet. För några ögonblick (så länge som "Pornography" och "Disintegration" varade) spelade de där återigen upp sig till absolut toppnivå. Titta här, sällan har The Cure låtit bättre. Sparks drog det till sin spets och spelade igenom alla sina 21 album förra året, ett nytt för varje kväll. En fullkomligt lysande idé. På Billy Rimgards BASS lämnade Peter N nedanstående kommentar i en diskussion om MP3:or et al:

Jag tror jag behöver begränsningar. Jag tycker inte om sättet jag konsumerar musik på längre och det har i viss mån devalverat upplevelsen. Hur kul är det egentligen att varje fredag downthemalla allt från alainfinkel, lovefingers, mindontherun, osv, osv?

Han har onekligen en rejäl poäng i det där. Även om jag ser mig själv som pigg på att upptäcka ny, spännande musik, uppskattar jag verkligen den här självpåtagna begränsningen i att fokusera på ett (eller 21) album från förr. Musiken som ett konstverk, eller ett projekt som tillåts bli större än isolerade beståndsdelar. Häromåret gjorde Human League en stark "Dare" på Berns (även om jag hade föredragit den äventyrligare, vassare "Travelogue"), Jarre blåste alla fördomar av banan med en chockerande fulländad "Oxygene", Saint Etienne spelar väl i dagarna sitt absoluta mästerverk "Foxbase Alpha" i London (ta hit dem, för Guds skull!)... Ja, listan fortsätter i evinnerlighet. Det här är något helt annat än slappa Dr Hook-återföreningar. Inom den angivna ramen tycks artisterna pressa sig mot fornstora höjder, och jag har inga som helst invändningar. Bara önskningar om vad jag vill se och höra.

T.ex:
Slowdive gör "Just For A Day"
Ride gör "Nowhere"
ELO gör "Balance Of Power"
Autechre gör "Incunabula"
Durutti Column gör "LC"
Francoise Hardy gör "La Question"
Galaxie 500 gör "This Is Our Music"
Indochine gör "Le Peril Jaune"
The Blue Nile gör "Hats"

Sail A Dead Letter (With Interlude)

Jo, det fanns en del att skriva hem om angående förra söndagens NMFHU-arrangemang, det så icke-ungdomliga. Sail A Whale premiärspelade på livescen och mina intryck från en tidigare postning består, nu med eftertryck och visshet. Ty det här är något alldeles extra. Vi fick i runda slängar ta del av tre fenomenala spår (verkligen fenomenala, det är inget trött dussinberöm, det här), plus videokonst och livemåleri. Allt höll högsta klass, förutom livetrummisen, som på "See You Inside" hade fasligt svårt att hitta rätt takt - extra olyckligt då han var så högt uppmickad. Livetrummis behöver inte vara av ondo. Jag minns med stor förtjusning Junior Boys spelning på Debaser för några bast sen, där man hade hyrt in en stadig trumpiskare, som smekte fram rytmer likt en Bev Bevan från ELO:s 80-tal. Det var friskt vågat, men till nästa gång hoppas jag att Sail A Whale stryker den akten, alternativt engagerar en snuskigt tajt percussionist. Ett litet missöde förtog inte intrycket av att det här är Sveriges intressantaste musikakt för tillfället, och blott tre spår lämnar en med en girig törst efter mer. Friendly Noise har uppe två låtar till nedladdning på sin hemsida, samt ackompanjerande videofilmer.

(Interlude) Gott och fint så, men vi får väl hoppas att de släpps på riktigt också. MP3-filer är väl sånt där som fräcka och moderna människor i farten går loss på, själv har jag lite svårt att hitta rätt användningsområde för dem. Visst, det är jättebra att få ett smakprov, kanske lägga över en låt i iPoden, men jag vill liksom inte sitta och stirra in i skärmen medan jag lyssnar på musik. Låt mig provlyssna, om det faller i smaken - erbjud mig skivan. Det är en hållning som givetvis bemöts med gapskratt var man än vänder sig, men som en vän uttryckte det i fredags: MP3-filer? Så meningslöst. Precis så är det, i längden. Meningslöst.

Nu är jag förstås medveten om att de verkligt fräcka och moderna förkastar MP3-filer och kör stenhårt med streaming, Spotify and whatnot. "Det är ju så fräscht och bekvämt, vettu." Jag vet inte, jag. Inte fan lyssnar jag på musik för att det ska vara bekvämt. Att folk som en gång i tiden (utåt sett, åtminstone) agiterade politiskt, brann för sin musik, köpte skivor, gav ut skivor, la ner dagar på blandband och satte upp spelningar, idag finner sig i att spela igenom en låtlista på random - med reklamavbrott - förblir för mig obegripligt. Nu vill jag inte sitta här som en vinylmoralist och lite planlöst racka ner på andras lyssningsvanor. Jag försöker ju förstå det här. En vän av tekniska landvinningar - that's me! Men jag tycker inte att det här blev så bra som det kanske hade kunnat. Ingen hade blivit gladare än jag om Metallica och Stones blev satta på svältdiet efter uteblivna försäljningsintäkter, men de har väl snarare kunnat trippla sina gage under den senaste tioårsperioden. Skivor säljer de förresten oavsett formatflavour of the week, då deras back catalogue ges ut vart femte år i modifierat utförande, till ungefär samma köpares glädje/förtret. Och så Pirate Bay. Jag vill inte stoppa fildelningen, jag är ingen skivbolagslakej - men kom igen! Är det bara jag som tycker att de där rättshaveristskäggen är svårt obehagliga?

En annan sak jag har reagerat lite på är den oro som så många 30-plusskribenter hela tiden ger uttryck för i fildelningens/streamingens spår. Med fingret i luften känner de av vartåt vindarna blåser och är följaktligen väldigt noga med att i varannan krönika påpeka att skivsamlingen har avyttrats, eller gömts undan på vinden. Tänk att bli skälld för "skivsamlare", hiskeligt ju. Nåja, en sak är naturligtvis bra - man behöver aldrig köpa fel. Man vet vad man köper, och gör det oftast från ebay, eller på billiga loppisar, eller på konserter eller distro. Alltså inga pengar till stora stygga utsugarbolagen, förutom när Pet Shop Boys släpper nytt.

Men för att återvända till förra söndagen på Kilen och helaftonen med ungdomskultur - bredvid Distrobordet fanns en sotsvart cdr utan omslagstext, och den var gratis. NMFHU-Niklas sa: "det är Dead Letters-liven, varsågod!" Alltså en gratis live-cdr med Dead Letters Spell Out Dead Words, inspelad tidigare i år under ett annat NMFHU-arr. Det var en knäckande bra konsert, kan jag lova er. Det hade ju inte behövt betyda att skivinspelningen skulle vara det, men vid Teutates! Jag har aldrig hört Thomas Ekelund bättre än här! Ljudet är verkligt bra, med ful-livemått mätt är det rena Daniel Lanois-kvaliteten, och det är lite drygt 39 minuters ytterst känsligt framförd deppdrone. Sagolikt vackert, och som jag sa: Dead Letters har i mina öron aldrig låtit lika bra. Snäppet vassare än "Lost In Reflections", jo, det menar jag verkligen. I början av veckan möblerade jag runt lite i bokhyllan och lyssnade på den ett flertal gånger i sträck. Inför konserten hade jag väntat mig en mer uppskruvad kaskad av ljud, ett visst oväsen, men det här är ju nästan...behagligt! Så ljuvligt mörkt och snyggt med de små, små precisa gitarrplocken ovanpå det dova bruset. Drone för hela familjen, kan jag meddela. Veckans skiva, alldeles säkert.