onsdag 29 april 2009

Kontorslandskap


Klädkammaren som kontor? Alls ingen dum idé! En liten skrubb måhända, men det ökar bara fokus. Plus att pojkrummets memorabilia något oväntat fick en ny vår.

I like it here. I think I'll stay and see what happens.

måndag 27 april 2009

Coltrane "Ballads"


I början var det inte så bra mellan mig och John Coltrane. Jag hade läst någonstans att han var grejen, hårdare än Neubauten, äventyrligare än Scott av Antarktis. Ingalunda en främling för ytterligheter lånade jag hem "Something Else" och "A Love Supreme" från Färjestadens bibliotek. Och förstod naturligtvis ingenting - gymnasisten som hade lämnat synthen och fyllt skivhyllan med ny indie och techno. Jazzen lät så bra på pappret, men om SPK var oväsen, frågade jag mig, vad var då detta? Oljud utan tydlig industriell och maskinell inramning gjorde mig uppriktigt sagt rädd. Improvisation=the horror.

Så tidigare i år lyssnade jag på Kjell Alinges möte med Horace Engdahl, där den senare spelade upp ett stycke av John Coltrane, "I Wish I Knew", och bekände att han hade svårt för den allra klurigaste avantgardejazzen. Jag blev förvånad, eftersom min endimensionella bild av John Coltrane som bråkmakare längst fram vid frontlinjen, krossades av denna ljuvliga trudelutt. Genast införskaffade jag "Ballads" och det är förmodligen den skiva jag (vi, ska jag säga) har spelat oftast i år, jämte Lars Gullins "Fäbodsjazz" (här har man tydligen gått och blivit fin i kanten). "Ballads" är alldeles säkert en perfekt skiva att vara gravid till. Jag fann dess behagfullhet närmast klyschigt nära en idealiserad bild av hur sval, rökig jazz vid ett ensamt bord på en stilig Mad Men-bar bör låta. Och jag måste säga att jag verkligen älskar det. Det är musik man kan spela på repeat i vilket sammanhang som helst. Är jazzen det nya ambient?

söndag 26 april 2009

Kanon vs motstånd


Inför andra natten på BB smög jag ut i tv-rummet och plockade upp en kvällstidning. Bilagan proklamerade bjärt och grällt: äntligen tillbaka! Vem var då denne Messias, återuppstånden efter påskens plågor? Jo, han heter Markus Larsson och skriver om rock i Aftonbladet. I sin storslagna, och uppenbarligen hett efterlängtade, återkomst gjorde han en experimentell avstickare och avhandlade The Stone Roses debutalbum från 1989, och drog paralleller både bakåt (Beatles, Stones) och framåt (Oasis) sett från Squire/Brown-tidsaxeln. Ett stycke rejäl musikjournalistik, således. Ändå ställer jag mig frågan: varför? Måste 90-talets kanon i stentavlor överräckas ännu en gång? Vem vinner på att valsen repriseras så här inför 2010-talet? Ska de gamla Stones-rävarna skrämmas upp, ska min egen generation sitta och nicka instämmande, ska ungdomarna storögt supa in kunskapen om det tidiga 90-talets oöverskådliga betydelse? Sa inte någon att pophistorien ständigt måste skrivas om? Jag tror bestämt att det mantrat mässades som mest under 90-talet, men det blev sant först under detta decennium. Aldrig förr har pophistorien välts omkull så bryskt som under de fem senaste åren. Kanske inte främst för att det görs särskilt mycket banbrytande musik, men ganska mycket för att gamla mönster har raderats ut och broderats upp i nya motiv så att, exempelvis, Tangerine Dream plötsligt framstår som det viktigaste bandet för vår tids musik. Vad vore, tja, Studio utan dem?

Jag har själv utnämnt Stone Roses-skivan till tidernas bästa och poserat i Elephant Stone-tröja på skolfotot i gymnasiet, så jag vet vad jag talar om här. Häromdan tänkte jag spela igenom hela skivan, men fick stänga av efter två låtar. Den höll helt enkelt inte måttet. Det lät marginellt mer spännande än Beatles. Det är min ärliga subjektiva värdering så här i efterhand. Bra låtar i grunden, men segt och trist som smörkola, långt från förebilderna Simon & Garfunkels evergreenklass. Har alla ni som envisas med att hylla skivan verkligen lyssnat på den under de senaste tio åren? Är en skiva per automatik bra för evigt bara för att den var det just då? Se även "Dog Man Star" som en ännu tydligare argumentationspunkt här. Kanske är det mycket begärt av en kvällstidnings musikredaktion att spegla en musikalisk kanon i verklig förändring, men visst borde lektionerna åtminstone befrias från härsken skåpmat? Märk väl att det inte är Markus Larsson jag är ute efter här. Han gör förmodligen ett gott jobb åt sin redaktion, och delar ut plus på låtnivå efter de årliga Springsteen- och Rolling Stones-konserterna. Det hade kunnat vara värre. Som ett halvårs melodifestivalcoverage, med den obligatoriska allvarsminen på bildbylinen, minen som säger "jag bär på hela Darfurs elände", medan rubriken utropar "Ukraina blir farliga i år", som betydde det ett helvetes dugg. Nej, jag är ganska säker på att Larsson bryr sig om sin musik, och då undrar jag varför han/redaktionen väljer att berätta samma gamla historia för 127:e gången. Skriv om Sun Ra eller Coil, eller "Sex With Sun Ra", eller något som gör en nyfiken åtminstone.

Nu kan man ju fråga sig varför jag bryr mig om vad som står i en tidning jag aldrig läser (aldrig betyder ungefär 2-3 gånger om året), och risken är att jag har helt fel i sak. Larsson kanske bombarderar läsarna med artiklar om Talla 2XCL, William Basinski, Wackies-återutgåvor och whatnot, när jag inte läser. En gång uttryckte en bekant förvåning över varför jag iddes bli upprörd över Filmkrönikans infantilisering, och det här är väl något liknande. Naturligtvis är det så att det egentligen inte spelar någon roll hur det står till med landets filmbevakning i tv, eller rockjournalistiken på den stora draken. Men det hade kunnat göra det. Tänk på det nästa gång ni serveras en gammal skämd sanning.

fredag 10 april 2009

Sail A Whale


Det har ganska länge talats om "det progressiva Malmö", och den 3 maj anordnar Ny Musik För Hållbar Utveckling en uppföljning på det som först myntades för tre år sen. Det kan vara värt ett besök, inte minst för att filmen "Bra ställen att hänga på, bra folk att känna i Malmö" visas. Om man när en romantisk bild av så kallade sunkhak, eller av ett skönt, avslappnat Malmö, kommer garanterat allt rosaskimrande att effektivt avlägsnas efter 45 minuters stillbildsångest, med tidernas minst inställsamma berättarröst.

Men framförallt är jag nyfiken, nästan barnsligt försväntansfull, inför spelningen med Sail A Whale! Media tycks rikta all uppmärksamhet mot de sympatiska, men osjälvständiga Ultramarine-klonerna Lugnet, när det är Sail A Whale som verkligen levererar the goods. De blev veckans artist på digfisongs, och de två låtarna där var det bästa nya svenska jag har hört på evigheter.

Olof Rundcrantz
beskrev musiken som något i gränslandet mellan Tangerine Dream och My Bloody Valentine, vilket givetvis gjorde mig nyfiken. "Find Me A Boy" påminner framförallt väldigt mycket om Slowdives "In Mind" (jag visste väl att det var så modern popmusik skulle låta!), men Sail A Whale har något eget. På deras myspace hittar jag en video och ett musikstycke som för tankarna till Saint Etiennes "Foxbase Alpha". Kanske är det taskigt att sitta här och rada upp sånt som varje människa vet att jag älskar, och föra över det på ett nytt band som kanske har helt andra avsikter. Framförallt vill de väl inte avfärdas som summan av vad någon annan pekar ut som influenser. Men det är ett behändigt sätt att försöka fånga essensen av vad jag hör. Blir man inte nyfiken hatar man förmodligen bra musik, och gott så. Sail A Whale gör musik som får mig att känna pepp, och att min entusiasm baseras på ungefär 2,5 låtar gör det hela så mycket mer spännande. Antingen blir det något riktigt stort av det här, eller så är det glömt om ett halvår, men då har de ändå lyckats få det här gamla hjärtat att rusa iväg alldeles lyckligt. Och ni ska veta att det inte är en smal sak, när det handlar om annat än återutgåvor från Water Records.

söndag 5 april 2009

Ur arkivet: 27 skivor av Brian Eno



I dessa tider av svåruthärdlig Perssons Pack-nostalgi, bostadsrättsombildningar, programmatiska Pete Doherty-hyllningar och den dagliga spaltmetern om Lykke Li blir det lätt att man låter sig sugas ner i en dypöl av frustration, eller så somnar man bara om och hoppas på något bättre. Någon frågade mig om min gamla Eno-genomgång från ITM#2, ungefär samtidigt som jag gick och funderade på en uppföljare, och det är väl visst ingen tokig idé att göra artikeln tillgänglig för fler än de 67 som köpte fanzinet. Inte minst med tanke på tidsandan. Nu behöver vi Brian Eno, mer än någonsin. Så, here goes...


Jag tog fram några av mina Enoplattor och gav dem hundratalet ord vardera. Denna högst fragmentariska genomgång kanske är fröet till något mer heltäckande, eller s
å är det bara små brottstycken för att ära musik som i de flesta fall hade förtjänat betydligt mer än dessa skärvor. Men det är en början och det är en någorlunda behändig guide till ett universum som i sanning är oändligt och ständigt expanderande.

Here Come The Warm Jets (1974) 7

Så fort Brian Eno lämnade Roxy Music blommade han ut och fixade till ett gäng låtar med något mer omedelbar karaktär än den knepiga saxofonrock han och Ferry och de andra pysslade med i början. Det andas fortfarande konstskola och glampop, men när han tillåts inta mikrofonen själv resulterar det i den där omisskännliga, isolationistiska och djupt personliga popmusiken som är så oefterhärmlig. Ett spretigt album, som pendlar mellan det dystra och absurt humoristiska, med givna toppar som ”On Some Faraway Beach” och titelspåret. Missa för allt i världen inte Absolute Body Controls cover på ”Baby’s On Fire”.

Taking Tiger Mountain (By Strategy) (1974) 7

En kompis köpte ”Taking Tiger Mountain” någon gång i början av 90-talet, i tron att det var en ambientplatta. Vi blev båda två naturligtvis grundligt besvikna. ”Sån där jobbig 70-talsmusik.” Egentligen är det en fortsättning på debuten, lite mer fokuserat och sammanhållet som album. Låtar som ”Burning Airlines Give You So Much More” och ”The Fat Lady Of Limbourg” är fantastiska och helt egensinniga. Förmodligen är det här mer intressant än någon av skivorna han gjorde ihop med David Bowie på 70-talet, men musiken svarar inte riktigt mot de ideal jag förespråkar.

Another Green World (1975) 9

Man kan väl lite slött kalla de två första plattorna för ”glamrock”, men anledningen till att de håller än idag är Enos unika förmåga att borra sig in i tidigare outforskade schakt. De förhållandevis konventionellt komponerade melodierna har på tredje albumet fått ge vika åt ett mer abstrakt måleri som pekar mot en färd i det okändas riktning. ”Another Green World” växer sig starkare för varje år som går, eftersom den tycks rotad i två olika sorts myllor – melodierna finns där och lyser upp, medan arrangemangen är dystert minimalistiska, snudd på kala och än idag låter det som något som borde benämnas som ”modernt”. Ett genialt möte mellan en konstnärs två skapandevärldar.

Fripp & Eno: Evening Star (1975) 6

Fripp får ofta stryk av småaktiga idioter som uppenbarligen totalt har missat en halsbrytande skiva som ”In The Court Of The Crimson King”. Nej, Gud förbjude att man försöker tänka nytt och föra musiken framåt, ge oss ännu ett Libertines eller Magic Numbers istället... Tyvärr är inte ”Evening Star” allt den hade kunnat vara. Musiken får aldrig riktigt liv, och kompositionerna är smått ointressanta och statiska, utan att ge upphov till intressanta repetitiva effekter. Jag hade velat ha något mer friflytande, nu blir det mest en för all del tjusig ljudtapet.

Discreet Music (1975) 9

Brian Eno tog med sig idéer från John Cage för att skapa "sounds imitating nature in their mode of growth, decay and renewal." Genom att använda sig av tre toner som loopats slumpvis, för att återkomma i intervaller, komponerade Eno en "ny" musik som både var stillastående och i ständig förändring. Man kan också referera till Erik Saties ”Vexations”, som för önskad effekt ska avnjutas 840 gånger i sträck (det innebär att jag måste spela min vinylutgåva av skivan 35 gånger i sträck för att utvinna verkets fulla kapacitet…) I en popmusikkontext innebar det här att Eno slutgiltigt och definitivt lämnade alla andra bakom sig.

Cluster & Eno (1977) 10

Förmodligen det mest lyckade samarbetet över artistgränser någonsin. En perfekt sammansmältning av Clusters jordiga rymdexkursioner och Enos repetitiva konstpop. Det är omöjligt att undvika klyschor om magi och total samspelthet, det här är som att befinna sig i en drömd version av den perfekta musiken. Varken förr eller senare har klangvärlden från den här skivan återskapats. Det är ett osannolikt stramt regisserat mästarprov inom improvisationsmusik.

Before And After Science (1978) 7

Fortfarande ett av världens största musikaliska mysterier. Vad sysslade Eno med på första sidan? Det är någon sorts klinisk etnofunk som inte accepteras av mina känsliga öron. Vänder man på skivan får man några av de bästa poplåtar Eno har gjort. Diskrepansen är lika oerhörd som ofattbar. Är a-sidan medvetet dålig, är det ett artistiskt statement? Roedelius/Moebius från Cluster medverkar på ”By This River”, en av de tre sorgligaste låtar som gjorts.

Music For Films (1978) 6

Stämningsstycken, tänkta som soundtracks till påhittade filmer. Det märks att det inte är ett sammanhållet album, utan små brottstycken från olika perioder. Det är överlag trevliga snuttar, men när Brian Eno gör musik som susar iväg, vill åtminstone jag att styckena ska vara genomarbetade och – framförallt – långa. Här får aldrig idéerna vecklas ut och flyga iväg, så det känns som små tuschteckningar istället för episka fresker.

Eno/Moebius/Roedelius: After the Heat (1978) 9

Det var väl bara en tidsfråga innan ”Cluster & Eno” skulle få sin uppföljare. På ”After the Heat” har Eno/Moebius/Roedelius än en gång hittat fram till outforskade delar av musikens skapelsehistoria. Det låter så lätt, så oforcerat – nästan anspråkslöst och smått nonchalant i den till synes totala avsaknaden av ansträngning. Under överinseende av producenten Conny Plank hör vi tre män på en dammig veranda sitta och spela ihop motsatsparen uråldrig/futuristisk och pastoral/urban, i skenet från månen och några fallande stjärnor.

Eno/Moebius/Roedelius/Plank: Begegnungen I & II (1984/85) 8/8

Två exemplariska samlingar med musik från fyra genier.



Ambient 1: Music For Airports (1978) 9

Många lever fortfarande med vanföreställningen att ”Music For Airports” var Enos första resa ut i ambientmarkerna. Nåväl, han gav ju åtminstone namn åt genren med den här första skivan i serien. Det går inte att överskatta dess betydelse i ett rent musikhistoriskt perspektiv, men bortsett från den svindlande visionen och modet att göra en sån här skiva 1978, så är det givetvis de rena musikaliska kvaliteterna som gör den värd att ständigt återkomma till. En oas i en värld av plågsamt skval. Den borde vara obligatorisk på alla klädbutiker som plågar sina anställda med hemsk ljudtortyr på oanständig volym.

Harold Budd/Brian Eno: Ambient 2: The Plateaux of Mirror (1980) 10

På “Plateaux of Mirror” inleder Brian Eno ett klassiskt musikaliskt äktenskap med pianisten och kompositören Harold Budd. Budd kritiseras ofta för att ligga för nära ren avslappningsmusik och har väl aldrig blivit helt accepterad i konstkretsar. Klarspråk: Hans musik är alltså för vacker. För mig är han en av de allra främsta, men det innebär ju inte per automatik att han skulle fungera ihop med Brian Eno. Men när de 1980 spelade in ”The Plateaux of Mirror” så fick de ut maximalt och kom tillbaka med några av sina finaste arbeten i karriären. Svävande piano på svävande ambient. Det är den allra, allra bästa musiken. Svårare än så är jag inte.

My Life In The Bush Of Ghosts (1981) 4

Att “My Life In The Bush Of Ghosts” ofta lyfts fram som en milstolpe i Enos produktion är bara ytterligare ett exempel på att rockkritiker i regel är otillräkneliga varelser. Jag har aldrig förstått mig på Talking Heads, så jag skyller på David Byrne och hans tröttsamma etnovurm. Byrnes dåliga inflytande har fått Eno att snegla mot förstasidan på ”Before And After Science”, och det har resulterat i en röra av funk och ryckiga rytmer, där intressanta arrangemang lyser med sin frånvaro. Skivans kosmopolitiska karaktär fortsätter att tilltala hipsters i västvärlden, och det borde vara argument nog för er att undvika den.

Ambient 4: On Land (1982) 8

Utforskandet ges här på seriens fjärde del (den tredje stod Laraaji för med sin ”Day of Radiance”) en något styltigare form, där harmonier och stämningar får stå tillbaka något för rena exkursioner i ljud och natur. Sentimental som jag är föredrar jag ettan och tvåan, men inser naturligtvis att ”On Land” är den mest utmanande i kvartetten. Här bjuds oändliga möjligheter till fördjupning och jag ser den som en skatt man tar fram vid speciella tillfällen, för att insupa något sant originellt.

Apollo: Atmospheres and Soundtrack (1983) 10

Varje gång jag hamnar i försvarsposition om 80-talsmusikens kvaliteter, så glömmer jag alltid bort att nämna Enos “Apollo”. Jag blir alltid lika arg på mig själv. Man kanske kan argumentera mot Cretu, Chameleons eller rentav The Cure, men med ”Apollo” som vapen slår man garanterat ner allt motstånd. ”An Ending (Ascend)” och andliga månpromenader gör det här till Enos kanske främsta verk.

Harold Budd/Brian Eno: The Pearl (1984) 10

Vissa kanske tycker att det är alltför enkelt. Visst är det ”The Plateaux of Mirror”, all over again? Oavsett om svaret är ja eller nej kan inget ändra på betyget. Det här är perfekt, det är musik som motsvarar vartenda krav på absolut fulländning. Och ni som tycker att det verkar för simpelt: lyssna på alla nyklassicister och fundera på hur intressanta de egentligen är. Ställ dem mot ”The Pearl” och skratta hela vägen till Daniel Lanois studio i Kanada.

Thursday Afternoon (1985) 9

”Thursday Afternoon” är möjligen det första stycke som komponerades specifikt för cd-formatet. 61 minuter gick ju inte att pressa in på en vinylsida, och att stanna upp för att byta sida hade gjort den här musiken en otjänst. Den ska höras i obruten följd, med sina återkommande teman och den kontemplativa karaktären som känns igen från ”Discreet Music” och, i viss mån, ”Music For Airports”. Våren 2006 lyssnade jag på ”Thursday Afternoon” varje dag och höll paniken på en armlängds avstånd. Så om man tror att det här är en intetsägande ljudtapet så misstar man sig å det grövsta.

Music For Films III (1988) 6

Ett något spretigt urval av kortare kompositioner för filmer och installationer, etc. Begåvade brorsan Roger medverkar, liksom Harold Budd, Daniel Lanois och Michael Brook. En del godbitar finns här onekligen, men annars är den övergripande känslan att det mest är fragment som har berövats sitt sammanhang.

Nerve Net (1992) 4

Ett ganska misslyckat försök att göra klaustrofobisk och jazzig syntfunk. Många knasiga infall och konstiga instrument, men tyvärr är låtarna undermåliga. Inte mycket mer finns att säga om ”Nerve Net”, men en ljudtekniker har säkert kul om han vill isolera och identifiera de olika instrumenten.

The Shutov Assembly (1992) 7

En överraskande stort anlagd ambientsymfoni, som kanske är ännu bättre än mitt fega betyg. Någonstans vågar jag dock inte lita på att skivan är så bra som jag ibland tycker. Ibland undrar jag om det inte är något av ett fuskbygge, andra dagar tycker jag att det är majestätisk rymdmusik.

Neroli (1993) 10

Desert Island Selection är inte bara en Enosamling, utan också en inneboende fråga. Ni vet: ”Vilken skiva skulle du ta med dig till en öde ö?” Jag svarar ”Neroli”, och ingen ser mig ens blinka. Det är en skiva jag har skrivit om otaliga gånger och dess inflytande över mig verkar förvåna även Enoaffecionados. Men jag älskar de dova sjoken som överlappar varandra, den tysta laddningen, den sugande atmosfären. 57:58 lång, obruten magi. ”Neroli” är fulländningen av det Eno utvecklade på ”Discreet Music” och ”Thursday Afternoon”.


Eno/Wobble: Spinner (1995) 5

Jah Wobbles namn garanterar i alla fall en sak: basen kommer att ta en framträdande plats i ljudbilden! Det har jag verkligen inget emot, men det på pappret spännande mötet mellan Eno och Wobble resulterar i ett ganska ointressant mischmasch av duktighetsdub, ekvilibrism, pliktskyldiga ljudlandskap och studiojammande.

The Drop (1997) 5

Jag är uppriktigt glad att Eno emellanåt gör ointressanta skivor som ”The Drop”, så att man får något att ställa storverken mot. Det hade varit otäckt om allt höll högsta klass. Vi påminns också om hur svårt det är att göra intressant ljudlandskapsmusik. Det är väldigt viktigt att misslyckas ibland, Brian. Därför fyller ”The Drop” sin funktion.

Brian Eno & J. Peter Schwalm: Drawn From Life (2001) 8

New York-konstnären känner jag inte från andra sammanhang, men tydligen är han begåvad. ”Drawn From Life” skryter också med gäster som Holger Czukay och Laurie Anderson (åh, den fantastiska ”Like Pictures Part 2”!). När jag lyssnar på ”Drawn From Life” tänker jag på alla stackars moderna band som vill tuffa till, smutsa ner och klippa och klistra ihop en någorlunda spännande ljudbild för att inte avfärdas som tråkmånsar redan vid tredje ep:n. Långt efter 50-strecket sitter Eno i sin studio och trollar fram ett oupptäckt skogsparti på en kafferast. ”Drawn From Life” är som elva såna oerhört genomarbetade kafferaster. Upplivande, stimulerande och idérik. Jävligt bra, in two words.

Another Day On Earth (2005) 9

I regel brukar Enos musik delas in två kategorier; den sångbaserade och den ambienta. Det är naturligtvis en grovt tillyxad förenkling, men om vi låtsas att den bär viss giltighet så kan vi för ett tag roa oss med att mäta hans sångbaserade album mot varandra. Där står ”Another Day On Earth” ut som hans mest lättillgängliga skiva någonsin. Produktionen är luftig, låtarna är stillsamma kompositioner med vackra harmonier. För att tala klarspråk är det en grymt underskattad platta, där Eno mot alla odds lyckas hitta nya ingångar, nya ljudstrukturer och bädda in allt i ett täcke av ljuvaste popmusik, utanför tid och rum.

torsdag 2 april 2009