torsdag 27 november 2008

Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story Of Ozploitation!

Regi: Mark Hartley
Australien, 2008.

NOT QUITE HOLLYWOOD is the wild, untold story of "OZPLOITATION" movies - a time when Australian cinema got its gear off and showed the world a full-frontal explosion of sex, violence, horror and foot-to-the-floor, full bore action!

Hade ingen jättebra dag igår. Levererade visserligen två jobb, men kände mig stressad, ur fas. Så jag laddade iPoden med 44 Absolute Body Control-låtar och begav mig in till Saga, salong 3 för att se "Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story Of Ozploitation!". Visst hade jag väntat mig en kul stund, en rappt berättad skröna om ljuvliga skräpfilmer man aldrig ens hört talas om, men...

Ibland upplever man något som gör en nästan sprickfärdig av glädje, något man bara måste berätta om för resten av världen. Man blir ett litet barn som inte förmår att kanalisera sin upprymdhet. Det gick fort från glåmig overksamhet till inspirerad eufori igår kväll, let me tell you. Redan på väg in väcktes jag av ABC:s "Do You Feel It Inside?", och i foajén kände jag att nåt stort var på gång.

Och, jisses...

Nog för att jag älskar "Mad Max", men annars visste jag inte mycket om australiska kick-ass-filmer. "Not Quite Hollywood" rivstartar i 240 och när det är över står man där med en ny mission i livet: de här filmerna måste ju bara ses! Visst är den tiden förbi, när man med storögd naivitet slukade allt som andades skräpig lusta, men här blir man som sagt barn på nytt och skyndar sig snabbt att beställa titlar som "Turkey Shooting", "Patrick", "Dead End Drive-In" och "Long Weekend". Dokumentärens första del fokuserar på något som kanske kan beskrivas som australisk gladsexfilm från 70-talet. Syftet tycktes vara att visa nakna kvinnor, dissa bögar och engelsmän, och däremellan få in lite allmänt godmodig rasism. En av regissörerna intervjuas framför en strippa och bekräftar det som sagts om att han framställer kvinnor som sexobjekt: "Yeah, I ask for sex, and they object." Barry Humphries (senare känd som Dame Edna) berättar om deras eget klassifikationssystem, där NPA stod för "no pooftas allowed", och om en filmserie där karaktären alltid förväntades lägga en spya. Speciellt minnesvärd var den från Eiffeltornet. Som Humphires uttryckte det: "Picnic At Hanging Rock" hade blivit bättre med lite spyor. Kanske inte helt sant, men det var ju en film stod för det "fina" i den australiska filmvågen, så det är klart att den gisslas här.

Så långt allt väldigt gott och kul, men det är när fokus flyttas över till skräck och våldsfilm som det här blir till världens bästa dokumentär. Ni må tycka att filmnörden är väldigt osexig, och så kanske det är, men en person som Quentin Tarantino måste man ju bara älska. Här får han bre på ordentligt och det är en fröjd att skåda. Jag som satt igenom högst medelmåttiga "Sleep With Me" säkert fyra gånger bara för att höra hans analys av gaytemat i "Top Gun" får här njuta av hans fullständigt otyglade entusiasm, och den som inte smittas ligger väl förmodligen i en kall grav nånstans. För han är inte bara sin generations mest begåvade filmskapare, utan också en av få regissörer som tycks närmast infekterad av passion. Gärna då för sånt som hör hemma på bakgården. Innan jag såg "Not Quite Hollywood" visste jag inte vem Brian Trenchard-Smith var (även om jag har sett några av hans filmer, som "BMX Bandits" och "Day Of The Panther"). Här berättar Tarantino att han tillägnade honom "Kill Bill" på premiärvisningen i Cannes, för att han älskade hans filmer och för att skrämma iväg snobbarna. Som alltid är han klockren i sin analys, Quentin, och lyfter fram australiensarnas specialitet - att filma bilar och biljakter. När amerikaner vill skrämmas zoomar de in en kniv, här är det istället bilarna som symboliserar badass. "The cars make you wanna fuckin' jerk off". En scen där en halvnaken kvinna spänns fast längst fram på bilen får mannen med hakan att helt tappa fattningen: "What the FUCK were they thinking? Am I having an acid flashback?" Och när han berättar om varför han ville att Uma Thurman skulle ligga i koma med uppspärrade ögon i "Kill Bill"... Jag ska inte förta glädjen genom att här återge anekdoten, men så in i helvetes kul!

Som ni förstår, det här är mycket, mycket roligt och inspirerande att titta på. Fler än Tarantino får komma till tals, inte minst regissörerna själva, även de med halsbrytande anekdoter om fullständigt livsfarliga inspelningar och stunts som man faktiskt måste gnugga sig i ögonen för att tro. Hela tiden rullas klipp från för mig okända, potentiellt svincoola filmer, och den mest livströtta skulle på nolltid få gnistan åter av det här (om den livströtta är det minsta filmintresserad, bör kanske tilläggas). Speciellt minnesvärt är avsnittet om "Mad Dog Morgan", där man något aningslöst anlitade Dennis Hopper i huvudrollen. Ja, tänk er själva. Hopper i obygden, full och hög dagarna i ända, en naturkraft av nycker och oförutsägbart beteende. Parat med filmmakarna från helvetet.

Allt var inte glada skratt. På nån inspelning körde man med riktiga skott, bildörrar flög mot kameramän efter explosioner, och det inträffade även dödsfall under två av filminspelningarna. Dessutom var det ju en girig bransch. Det kändes väl inte helt okej att höra producenten tala om att gå vidare för att dra in mer pengar med nästa film, när folk faktiskt hade mist livet. Men det är inte den här dokumentärens uppgift att rota i de såren. Här förmedlas en bild av dåliga filmer, knäppa filmer, bra filmer och hur stor konst kan bli till av ren slump. Det är en magisk resa som gärna hade fått hålla på längre än de 103 fullspäckade, underbara minuter den varar.

Betyg: 10 av 10

5 kommentarer:

Anonym sa...

bästa live skiva på....? någonsin?

http://www.edgemiami.com/index.php?ch=entertainment&sc=music&sc2=reviews&sc3=cd&id=82313

Tatti sa...

Sjukt skön film. You can ride my tale any time.

Joakim sa...

Helt makalös!

Anonym sa...

Mitt inlägg kan ses vid första anblick helt off topic dock finns en anknytning om än utsökt dvs betyget.

Tatti sa...

Ja fy fan så rolig.